Kaj Hedman

Vi som kallar oss ”progressiva” och ”humanister” är kanske en smula naiva i ett visst avseende eftersom vi tenderar att utgå ifrån att politisk progressivitet och humana värden är predestinerade för hållbarhet. Det är viktigt att försöka analysera de djupliggande orsakerna till människors missnöje som yttrar sig i att en sådan obehaglig och plump man som Trump kan få politisk makt och framgång. Lite snudd på det här progressiva önsketänkandet finner jag kanske i Kristina Rotkirchs annars så utmärkta och fint filosofiska bok som cirklar kring valet av Donald Trump till president och hans första år i ämbetet.

Världens har förändrats otroligt mycket i högsta grad.  Men för oss som skräms av de värsta aspekterna av världens nuvarande mäktigaste man är Kristina Rotkirchs bok en utmärkt terapi. Jag har känt samma obehag och oro ända sedan den 7 november 2016 som författarinnan. Många av oss i västvärlden lever i ett tillstånd av chock, och inte blev det bättre av brexit heller. Det är viktigt att någon, – även i ett litet land långt borta från Washington, – bearbetar de här känslorna i litterär form. 

Kristina Rotkirch är ju en framstående skildrare av Ryssland och en fin översättare. Undra på att en bok som den här är en njutning att läsa både etiskt och estetiskt. Hennes rappa men samtidigt sublima feminism lyser på och mellan raderna i boken. ”Det politiska är personligt” skriver hon och det är väl nog en självklarhet för människor i både Rotkirchs och min generation. En självklarhet för oss som levt med Bobby Kennedy och/eller Nelson Mandela. Och för oss är det omöjligt att inte reagera med avsky på all slags politisk regression och allt som luktar reaktionärt tänkande när det gäller både små och stora företeelser.

Rotkirch skriver till exempel att klimatavtalet från Paris kan bli betydelselöst ifall man förbjuder bensinbilar i Kina. Det är kanske en överdrift, eftersom man numera vet att tillverkningen av elbatterier för bilar är minst lika miljöfarlig som dieselutsläppen. Men det finns djupa sanningar i många av Rotkirchs iakttagelser. Världen och historien är oförutsägbara, detaljer kan bli mastodontiska fenomen, och tvärtom och det är också det personliga livet.

De glimtar som hon på ett sakligt och finkänsligt sätt ger från sitt personliga liv upplever åtminstone jag som igenkännbara och belysande. Vi är inte så olika, vi människor, även om det ibland kan verka så, oberoende om det gäller hur vi reagerar på vad som skrivs på sociala medier eller problem med att finansiera ett viktigt forskningsprojekt.

Boken är i högsta grad kosmopolitisk, vilket givetvis gör den röda tråden i den, plumpheten och regressionen hos Trump, ännu mera trovärdig. Rotkirch känner sitt Frankrike, sitt London och sina delar av Förenta Staterna. Det handlar också om generationsskillnader och åldrande. Det är bra att det finns någon som vågar skriva om åldrandet och det viktiga i ödmjukheten inför livets realiteter även om man inte själv ännu är gammal.

Känslornas svall,Anna Rotkirch. En månadsbok. Förlaget, 2018 

Recension i Vasabladet, februari 2019