Det sextionionde året

Skrivet 09.09.2015
Professor emerita, färfattaren Merete Mazzarella

Professor emerita, författaren Merete Mazzarella

Solkattens år

Merete Mazzarella

Essä

Schildts&Söderströms, 2015  

 

Merete Mazzarella har skrivit en bok om det sista året innan hon fyller sjuttio. Det är en tät, insiktsfull, meditativ, intellektuellt synnerligen livlig vandring genom mest vardagliga men också festliga landskap. Med åldrandet och den närvarande tanken på döden som ett slags centrifugalkraft.

Det handlar i mycket om den sena kärleken i livet, men också om tidigare, ännu delvis närvarande kärlekar, och om kärleken i sig. Man blir mera bekant med den privata MM än i tidigare böcker, och man lär också känna den sympatiske mannen, som MM klokt nog väljer att kalla L – utan att nämna hela förnamnet. Det viktigaste i deras liv verkar vara att ha varandra. Det är nog en erfarenhet som många, särskilt i den åldern, delar.

Barn och barnbarn växer upp och lever på distans, samtidigt som släkt och vänner i någon mån försvinner eller dör. Då är tvåsamheten, den på samma gång melankoliska och glada, det som bär.

MM har en stor publik både i Finland och Sverige. Hon är själv medveten om att den åldrats med henne själv. Hennes kvicka, belästa och insiktsfulla personlighet, som den kommer fram i böckerna, där hon ju alltid på ett eller annat sätt utgår mera från sig själv och sitt eget liv än från objektivt definierade aspekter, uppskattas inte lika mycket av yngre människor. Dessa lever i en postmodern verklighet där man inte i första hand reflekterar över historien och livsödet.

Även om boken handlar om åldrande, så är den också ett exempel på finlandssvensk sekularism, särskilt i en intellektuellt betonad högre medelklass. Under den tid som Solkatten från San Francisco, driven av sin solpanel, ändrar på sina rörelser vid fönstret, passerar många helger, men ingen av dem beskrivs i termer av existentiell metafysik. Religion och tro är mest frånvarande.

Österbotten, en tredjedel av Svenskfinland, kommer med i form av ett rätt så nästan ynkligt vad beträffar åhörarskaran, om än betydelsefullt, föredragsbesök i Vasa. Boken har sitt epicentrum i Helsingfors och Ekenäs, men många resor och utflykter sker till Sverige och ute i stora världen.

Trots att Merete Mazzarellas författarskap ganska mycket förbigår en del av finlandssvensk verklighet, – till exempel arbetarklassens och böndernas värld, – finns det i hennes texter, och särskilt i denna fina och meditativa Solkattens år, någonting som ändå de flesta kan känna igen sig i.

Ett slags både intensiv, reflekterande och aktiv humanism, en närhet till det som de flesta av oss skulle kalla mänsklighet: att man behöver någon, något, en trygghet, en övertygelse, ett engagemang, och att man måste överleva både lycka och olycka, och att man inte kan undgå att tänka på vad som hänt och vad som kommer att hända med en.

Även de syriska flyktingarna kommer angstigt fram i slutet av boken. MM är ingalunda en äldre kvinna som kämpar endast mot Konstsamfundets eventuella övergivande av papperstidningar. Hon är nog mycket närvarande i den digitaliserade världens mångfald, och hon har förmågan att se även de arma, de fattiga, de lidande, och att på ett ganska imponerande sätt både analysera och ha empati med deras verklighet. En lite svart, melankolisk humor är till bra hjälp i de sammanhangen också.

 

 

 

Recension i Vasabladet, september 2015



Lämna en kommentar