Kaj Hedman

I en kylslagen julistämning, där naturen och vädret verkar osäkra på vartåt vinden ska blåsa, har jag inträtt i mitt sjätte decennium, släpande med mig motstridiga känslor och tankar. Att fylla sextio år, även om det sker endast med ett måttfullt och intimt firande, spelar på många strängar i huvudet, inte minst de mer melankoliska och eftertänksamma. Det har ju en viss betydelse att ens liv varit präglad av sjukdom och fysisk isolering.

En del av mina vänner talar suckande om sina sextioårskriser och om den begynnande ålderdomen. Det lär inte ska vara så många decennier, eller ens år, kvar av hälsa och pigghet. Många av ens jämnåriga är ändå friska och aktiva, och visar inga som helst tecken på att tackla av, varken i privatlivet eller i arbetet, medan andra klagar på begynnande fysiskt förfall, och otäcka krämpor. Jag brukar tänka på vår president som vid 64 års ålder spänstigt ger ett intryck av ungdomlig vigör, med sin unga och vackra hustru, som ser ganska lycklig ut, vid sin sida.

Flera av mina kolleger och vänner springer, cyklar, hugger ved, fiskar och reser, för att inte säger skriver och jobbar med sina böcker och med sin forskning, även om de närmar sig 90 år eller till och med har passerat strecket. Jag beklagade mig för en av mina unga, söta sköterskor att jag hör så mycket om sjukdomar och fysiskt förfall när det gäller människor i min ålder. Hon kunde inte alls förstå det. De flesta människor lever ju bra över åttioårsstrecket, sa hon. Och en annan sköterska påpekade glatt att jag själv är hennes yngsta klient i hela distriktet i hemsjukvården, och att de äldsta är ungefär fyrtio år äldre än mig.

Ändå vet vi ju alla att med stigande ålder så förlorar man goda vänner, och människor drabbas av sjukdomar och olyckor.

Än är dock allt ej förlorat, än är ej allt förbi. En kvinnlig vän skrev till mig på Facebook, då hon gratulerade, att kanske sextioårsdagen kommer att bli en skön klättring upp för ett berg, och att däruppe finns en ny, vacker utsikt. Det tog jag till mitt hjärta. En annan vän, en före detta högre regeringstjänsteman i sjuttioårsåldern, som reser mycket, påminde mig om japanernas sextioårsfirande. I Japan talar man om olika begrepp som har att göra med att fylla sextio år, bland annat ”kanreki” som också är ett hedersomnämnande inom sumobrottningen.

I Japan anses ens andra liv börja vid sextio. Det är den viktigaste milstolpen i ens åldrande och i ens liv. Alla som fyller sextio år bär något rött för att markera den viktiga dagen.

Summa summarum så finns det ju också mycket spännande saker att både se på i backspegeln och att, som min kusin brukar säga, se ”som vita moln på himlen”, möjligheter och visioner, för framtiden. Det finns inget större skäl att sörja över ungdomen så länge som skutan kan gå och hjärtat kan slå, för att tala med Evert Taube.