Det synliga och det andliga
Skrivet 18.10.2012
Den andliga världen, hur man än definierar den, är lika närvarande i våra liv som den synliga, den som vi ser omkring oss varje morgon, då vi öppnar våra ögon efter att ha vistats i sömnens och drömmarnas rike.
Även om den är osynlig för ögat så manifesterar sig den andliga världen i all rörelse som sker mellan länder och folk, och framför allt mellan människor.
Ljuset från det goda, från kärleken och från dess källa, träffar oss varje stund och i varje situation, och på samma sätt kastar det ondas mörker sina skuggor över det mesta som sker där det finns människor.
Tommy Hellsten skriver i sin nyutkomna bok Du är mer än du anar om möjligheten att växa som människa genom att lära känna sin själ, som har sitt ursprung i den kärlek som är det centrala i universum. Men är det den modellen som de av oss som kallar oss kristna, är villiga att ta efter då vi närmar oss frågan om relationerna till medmänniskorna och frågan om ideologiernas och staternas inbördes konflikter? Är vi villiga att öppna vårt inre för att släppa in förlåtelsen, freden och accepterandet, snarare än dömandet, misstron, våldet?
USA:s president Barack Obama påpekade i sitt gripande tal i FN i slutet av september att vi översköljs av de onda bilderna i media. Vi har att välja mellan att upprätthålla konflikter eller i stället att satsa på samarbete och förståelse, sa han. Och han räknade upp många resultat som fåtts genom att man försökt öppna upp hjärtat och gränserna. Bättre utbildning, mindre fattigdom, mera demokrati, mera öppenhet, i ett pärlband från öst till väst, från Amerika till Asien.
Ändå är det många som kallar sig för både muslimer och kristna som anser att det är viktigare att bekämpa ondskan, så som man själv definierar den, än att röra sig i riktning mot moderation och dialog.
Andens frukter är egentligen mycket vardagsnära. Det kan handla om att ha överseende med en besvärlig granne och kanske närma sig honom med en flaska rött eller med att bjuda honom på kaffe än att visa knytnäven eller sätta upp en förnärmad min. Eller om att inte genast tro det värsta då man hör illasinnade rykten om någon som man känner bra.
Kanske det är i sådana små situationer som frågor om krig och fred inleds? Det är så mycket lättare att släppa sig att bli arg och upprörd än att sätta sig ner och försöka se den sak som i varje situation skapar gnistor och muller ur den andres synvinkel. Det handlar om det där med grandet och bjälken.
Allt som sker inom de närmaste åren både i byn, staden, nationen och ute i världen har nog ett samband med frågan om var den enskilda människan har sig själv andligt, psykiskt och fysiskt. Det finns krafter som på ett farligt sätt har placerat narcissism, rasism, egennytta, nationalism och våldsbenägenhet i högsätet. Om de krafterna inte tyglas, kan världen plötsligt befinna sig i ett hav av eld och svavel.
Courtesty PD Photo Org
Kolumn i Österbottens Tidning 17.10.2012
Stark text som träffar en rakt i magtrakten. Allt det onda du räknar upp är ju bara alltför bekant för (var och) en, tror jag, som vågar som det heter med ett lite högtidligt uttryck rannsaka sitt hjärta. Egoismen och egennyttan är en fiende man aldrig kan eller får lämna ur sikte, när man minst anar de kan de sidorna hos människan slå till. Vår tid vädjar ju dessutom så ofta till våra sämsta, ytligaste och mest fåfänga sidor och att stå emot de ständiga locktonerna om snabb och möjligast total behovstillfredsställelse kan vara svårare än man är beredd att medge. Go ask Shakespeare, får jag citera en titel på en sång av Burt Bacharach. Will kände till människans villkor på gott och ont kanske bättre än någon annan.
Tack! – Jo, Go ask Shakespeare är ett bra motto.
Inte minst i går då jag såg ett tv-program om motsättningarna i USA av i dag, USA Divided, började jag tänka ännu mera på hur tidsandan sakta driver mot mer och mer narcissism och egennytta.
Det är svart och vitt – inga gråzoner, varken praktiskt, filosofiskt eller andligt.
Har inte sett det programmet, men USA är allmänt taget ett land som gör mig alltmer nedstämd. Landet har gjort en ära i att premiera girighet och strunta i sina fattiga och utsatta. En presidentkandidat som uttalar sig förklenande om 47 procent av befolkningen är ändå den som enligt opinionsundersökningarna vad gäller ekonomi tycks ha ett övertag bland de potentiella väljarna. Den amerikanska populismen är nästan ännu svårare att förstå än den europeiska.
Jag har alltmer fastnat i olika begrepp, bl.a. tiden, lag – rätt, sanning osv. Det senaste jag fastnat i tangerar de synpunkter du framför, nämligen om egoism är en förutsättning för altruism?
Jag och många andra försöker vårt bästa för att alla skall ha det bra. Att förbigå sig själv i en dylik strävan är kanske inte möjligt, man måste vara ”sujut” med sig själv.
Det finns en djup misstro mot statlig inblandning i människors möjligheter att komma sig upp och få jobb i USA. I programmet menade de amerikanska journalisterna och många liberala som intervjuades att det är storfinansen, de kommersiella krafterna, som har lyckats köpa upp media, styra valkampanjerna med pengar; förr var media neutrala, i dag gör de som de som betalar säger. Med undantag för de stora liberala bolagen förstås: The New York Times, CNN mfl.
Det är en svår fråga. Ideal har ersatt idealism. Och pengarna regerar, de styr människornas ideal.
Borde se det där programmet, tangerar ju en viktig nerv i tiden detta. Ideal har ersatt idealism känns som en mycket träffande formulering. Det kan man nog också höra i dagens rockmusik, frapperande hur dystra de nya albumen av Bob Dylan, Van Morrison och Ry Cooder är. Samtliga målar upp en värld av ego, girighet, grymhet, pengamakt. För att i dag få höra en populärmusik som känns positiv får man söka sig till t ex afrikansk eller karibisk musik, det är min upplevelse. En hel del av den västerländska popmusiken har numera ofta en orolig, underminerande, ibland nästan hysterisk kvalitet som är tydligt iakttagbar.
Det är lätt att instämma i det du skriver, och det var ju också ungefär utgångspunkten för min kolumn/mitt blogginlägg även om jag kanske valde att se mer alternativen än att vara kritisk, som jag ju annars nog brukar vara. Programmet finns säkert kvar både på Watson och på Arenan. Tyvärr minns jag inte säkert om det var Yle5 eller om det var nån av de tre finska YLE-kanalerna det kom på, eventuellt YleTeema.
Det skulle nu gälla att finna motkrafterna. För de finns. Bakom de kommersiella fasaderna. I USA finns ju även denna gång en del andra presidentkandidater, som har helt andra ideal än mainstream. Men i ett land där de stora företagen och miljonärerna i praktiken håller media i sin hand, så får dessa många som tänker annorlunda väldigt lite plats.