Dikter djupt ur mörkret

Skrivet 18.09.2017

I det djupaste mörkret kan finnas ett gnistrande ljus, och ljuset kan vara mycket starkare än mörkret, både i bibliska och i sekulära dimensioner. I den unga, vackra och spännande Sinéad Obrey´s debutdiktsamling Fågelhanden forsar ljusets och mörkrets krafter i både samma och i motsatta riktningar.

 Dikterna som kan karaktäriseras som både experimentella och traditionellt modernistiska vittnar om en människas starka smärta och trauman, som likt ljuset i mörkret stöter sig fram med hjälp av universella urkrafter, utnyttjande starka sexuella, emotionella och existentiella känslor.

Bildspråket är naket, aggressivt, ibland till och med grovt, men tillika drivet av kärlek, längtan, skönhet, undran och nyfikenhet – nyfikenhet på ”det goda”, det harmoniska, som gäckar det plågade diktjaget, samtidigt som detta jag äger en enorm styrka och envishet till självbejakande, mitt i detta existerande som Sinéad Obrey i en kortkort, precis dikt, preciserar så här: ”Att leva / gör så / så ont.”

Grundtanken, utgångspunkten och fokus i boken förefaller vara människolivets motsträvighet. Då vi älskar, hänger oss, börjar förtrösta på, och är i interaktion med den Andre (den Andra), jagets föregivna spegel och identifikation, så brister det.

”Jag målar ett paradis av ditt blod / Det smakar sött och känns varmt mot kroppen / Då jag slickar väggarna / färgas min gråa själ svart / Minnena av oss två / hänger i luften / men de jagas bort / De hör inte hemma i slottet jag byggt.”

Smärtan över bristandet skildras i Obrey´s dikter i böljande, skälvande och smärtsamma explosioner och djupdykningar, som när de förs till sin spets får incestuösa, nymfomaniska, narcissistiskt masochistiska inslag, som många känsliga och av livets motstridighet plågade människor kan känna igen sig i. I dikt kan det inte finnas tabun, i varje fall inte i estetisk och diskuterande mening.

Därför blir också Obrey´s bok en orgie i avlastning: den blir ett reningsbad. Niklas Sandströms kongeniala författarfoto förstärker känslan av den klassiska konstnärens rakknivsskarpa utlevande av skrivandets villkor och möjligheter. Men det kan hända att inte alla läsare klarar av en så naken realism i texten som boken förmedlar. Synd, i så fall.

Förlaget har skapat sig en unik profil på den korta tid som det funnits och nu har vi återigen två starka förlag som är baserade i huvudstaden. Sineád Obrey´s bok är en modig utgivning. Alla finlandssvenska förlag borde komma ihåg att det lönar sig att våga ge ut ung, ny, radikal dikt.

Sinéad Obrey är född 1998, hon har amerikanskt och finlandssvenskt ursprung, och hon intresserar sig för kriminologi, resande och för att utsmycka sin kropp. Varför heter boken Fågeltanken? Ja, kanske för att fågeln står för en symbol för både en hackande söndersprängning och en oändlig, flygande frihet. Men då man läser boken kan man nog finna många andra nyanser också.

 

Fågeltanken. Sinéad Obrey.

Dikter.

Förlaget, 2017.

Omslag och inlaga av Ulla Donner.

 

 

 

Recension i Vasabladet, september 2017



Lämna en kommentar