Kaj Hedman

Courtesy: Josealbaphotos
Pixabay

Dödskjutningen i Vichtis inträffade sent på kvällen i halvmörkret, men den avspeglar ändå en utveckling i vårt samhälle som man kunde karaktärisera som ”döden på eftermiddagen” i ett försök att med en parafras på Hemingways romantitel ringa in vad det är för fel på välfärdssamhället.

Alexander Stubb har alltid varit mån om att tala om bevarandet av välfärdssamhället och han har alltid påpekat att han är center-höger.

Ändå såg sig den nye partiordföranden Petteri Orpo det som sin uppgift att påtala bristen på solidaritet med de fattiga i samhället och med låginkomsttagarna i sina linjedragningar efter ordförandevalet. Inte att undra på det, så mycket som regeringens nedskärningar kommer att drabba just dessa grupper i samhället: de långtidsarbetslösa, de handikappade, äldre som har små pensioner, och ensamförsörjare, för att nämna några exempel.

Den nya kokoomusbasen, som förefaller ha gjort ett gott jobb som inrikesminister, verkar ändå inte ha sin politiska linje riktigt i skick. Nyligen bad han om att få pappren till ärendet om flyktingfamiljen som hotas att splittras efter sju års vistelse i Finland, och påpekade att sådant aldrig borde få hända på nytt. Samtidigt var han som regeringsmedlem och partichef med om en lagändring som kommer att göra det mycket svårare för familjeåterföring i Finland. Vad är det för dubbelspel?

President Sauli Niinistös och inrikesminister Orpos uttalanden efter dödsskjutningen i Vichtis förefaller mig märkliga. Både presidenten och ministern fördömde våldet mot människor och tjänstemän. Man kan djupt beklaga ett sådant våld, men det var ju en förskräckligt störd människa som utförde det, och som dessutom samhället tydligen i flera årtionden varit medveten om att hans självdestruktiva och destruktiva beteende varit farligt för både grannar, släktingar och utomstående. Vad hjälper det då att fördöma som om det vore fråga om planerad terrorism?

Petteri Orpo bättrade ändå på när han sade att ingen i Finland borde kunna få ha tillgång till sådana slags vapen som användes i Vichtis, och att det är synnerligen viktigt att välfärdssamhället försöker förhindra en sådan psykisk och social utslagning som fanns bakom denna tragedi. Trots min undran om Orpos velande så ser jag framför mig en kommande stjärna i den finska politiken. Nu skulle det gälla att hålla hårt i styret.

Men döden på eftermiddagen, detta att man inte ingriper i tid, och att man inte bryr sig om sina grannar, familjemedlemmar, vänner och släktingar på samma sätt som förr, är ett allvarligt fenomen. Politikerna kan i bästa fall tillsammans med kyrkan och medborgarorganisationerna försöka få oss alla att komma ihåg att nyliberalismens risker för utslagning, bland annat på grund av dåliga resurser för mentalvården och försämringar av gravt handikappades villkor, kan leda till ett kyligt och kallt samhälle.

Kolumn i Österbottens Tidning, juli 2016

kaj.hedman@pp.kpnet.fi