Efter Benedictus

Skrivet 22.02.2013
Kardinal Christoph Graf von Schönborn

Kardinal Christoph Graf von Schönborn

Christoph Maria Michael Hugo Damian Peter Adalbert Graf von Schönborn är son till en prins. Han är kardinal och ärkebiskop i Wien.  Marc Oullet är kardinal och före detta ärkebiskop av Quebec, en fransk kanadensare.

 

De här två herrarna, i sällskap med många fler som det spekuleras om just nu, finns bland huvudkandidaterna för efterträdare till den lågmälde och nu så trötte påven Benedictus XVI.

 

Det som kanske är gemensamt för kardinalerna Christoph Schönborn och Marc Ouellet är att de är vithyade anglosaxiska män som på samma gång ingår i en ortodox teologisk tradition men som även har visat tecken på något som man inte i katolska kyrkan men kanske utanför den kan betrakta som ett slags liberaler.

 

Det finns knappast någon påvekandidat som inte skulle bekänna sig till en modern, socialt stark engagerad och med de fattiga i världen solidarisk teologisk inställning. Fred i världen, kamp mot antisemitismen, och dialog med de palestinierna och med muslimska länderna står högt på dagordningen för de flesta, samtidigt som man likt kardinalen i Manila även skärper tonen när det gäller att måna om familjevärden och kampen mot det som man ser som den ateistiska, kapitalistiska och värdenihilistiska utvecklingen, särskilt i väst.

 

De flesta inser väl också att kyrkan för gott måste stoppa övergreppen på barn och ta ansvar för de stora fel som gjorts, även om det finns gradskillnader i ivern att göra det.

 

Även när det gäller celibatet, kvinnornas och homosexuellas rättigheter, det absoluta fasthållandet vid att abort är ett brott mot det femte budet, och en kritiskhet mot den sekulära kulturen är de flesta rätt ense, men det finns nog sprickor i fasaden som tyder på att inte enbart vanligt folk i miljdardkyrkan utan även många teologer har börjat ifrågasätta en del av dessa principer.

 

En i samfundet och den lokala församlingen mycket populär homosexuell man valdes med stort röstetal in i kyrkorådet i en stad i Österrike. Ärkestiftet började med att ogiltigförklara valet, men kardinal Christoph Schönborn tog sig en funderare, och bjöd in mannen tillsammans med dennes registrerade partner till middag i sitt residens.

 

Kardinalen blev så betagen av den homosexuelle mannens kvaliteter som människa och kristen att han med sin ärkebiskopliga auktoritet och med sin ustrålning som hjälp beslöt att vända upp och ner på ärkestiftets beslut. Mannen har tagit säte i kyrkorådet och fortsätter att leva med sin partner utan bannor eller uppmaningar till ”bättring.”

 

Kardinal Schönborn har också kritiserat upprättelsen av nazikardinalen Williamsson, han har hållit häftiga rockmässor, bland annat en, i vissa kretsar illa sedd, mässa där man fick skicka ballonger mot himlen med brev och böner till Gud. Folk satt i jeans och sommarkläder i det gröna och rockade vid en av dessa mässor medan ärkebiskopen utan att ändra på en min delade ut nattvarden i form av stora bröd som liknade dem man sätter på bordet i vardagen.

 

Kardinal Ouellet, som nyss rankats som nummer ett i Irland i vadslagningen, har bland annat gått ut och uppmanat katoliker att respektera och förbättra kvinnors rättigheter och visa respekt för homosexuella.

 

Men det finns ett starkt tryck på att få någon från Asien, Afrika eller Latinamerika vald till påve, därför att det är där som den katolska kyrkan och de övriga kristna kyrkorna går framåt med stormsteg. Den andliga verkligheten i dessa områden är en annan än hos oss.

 

Om Richard Dawkins och hans ateistiska vänner tror att kristendomen är på utdöende globalt så har de misstagit sig kapitalt. Både den romerska kyrkan, den ortodoxa och de cirka 800 miljonerna protestanter ute i världen, behöver inte se med missmod på kristenhetens bestående inflytande. Men frågan är naturligtvis hurudan denna kristendom kommer att utvecklas.

 

De kontroversiella frågorna som för oss liberala västeuropéer står högst på dagordningen gör tyvärr att många kvaliteter bland de katolska tänkarna, författarna och prelaterna hamnar i skymundan. Angela Merkel har bland annat konstaterat att Joseph Ratzinger, påven Benedictus XVI, är en av vår tids stora filosofer. De katolska ledarnas engagemang för en bättre mänsklighet och deras djupa insikter i människans andliga liv borde också få komma mera fram även om det finns mycket att kritisera.

 

Den katolska kyrkans ledning, orientering och ideologi har ändå på ett sätt gått hand i hand med hela det västerländska samhällets utveckling, och de humana aspekterna har ibland kommit i skymundan. Personligen skulle jag inte se det som omöjligt att det första som förändras i den katolska kyrkan är att prästernas celibat småningom avskaffas och att kvinnor också så småningom kommer att kunna bli präster. Frågorna om abort, familjeplanering och homosexualitet är mer komplexa och svårlästa.

 

I den tredje världen kommer vi att få se alltmera av en kombination av klassiska kristna värderingar och en starkt socialt engagerad församling där man inte accepterar vare sig utsugning, fattigdom eller kvinnoförtryck.

 

 Inkast i Vbl i februari 2013

 

 

 

 

 



Lämna en kommentar