Kaj Hedman

Patrik Hagmans kongeniala bibel- och trosbeskrivning mitt i vår tid är inte lättläst ens för en troende kristen lekman. Om tron; Att söka den djupa verkligheten handlar om sublim teologi och stora visioner för det vi kallar ”kyrkan”. Men texten är inte enbart en djupgående kristendomsgranskning i den postmoderna tiden utan också en själavårdande bok, där författaren sin vana trogen från tidigare böcker, aldrig väjer för de svåra, komplexa frågorna som tangerar trons metapoesi, om man kan säga så.

Vi lever ju inte i en verklighet där tron kan på något sätt sägas kunna bevisa sig själv. Det har vi aldrig gjort. Den kristna tron, liksom alla andra trossystem, är tro – inte vetande. Patrik Hagman arbetar inte, som jag ser det, utifrån den uppfattningen att kristendomen, – med Jesus i centrum, – skulle kunna bevisas vara sann för världen. Men han utgår från att tron kan karaktäriseras som en verklighet för den troende.

Hagmans radikala katekes är inte en omfattande bibelkritik, snarare ett oerhört seriöst försök att förena en starkt förankrad tradition i bibel och bekännelse med århundraden av omtolkningar och försök att förena uppenbarelse med erfarenheter. Till exempel kyrkofäderna och reformatorerna betraktas som tolkningsbara källor.

Men när vi skriver, som PH gör, om ”kyrkan” – hur ska vi definiera den? PH:s vision av hur kristendomen, kyrkan och tron i dag för oss i en human, kärleksfull, ansvarsfull riktning, som totalt omfattar det som vi kallar mänskliga rättigheter, omsorg om fattiga och förtryckta, och kärlek till en ren och omfamnad natur, – en kärlek till jorden som Guds skapelse. Denna vision är underbar även om den innehåller synnerligen allvarliga förväntningar på att omsätta frälsningen i praktiken.  Det centrala i alltsammans är gemenskapen: att kyrkan är en kombination av individ och kollektiv.

Hagman frångår inte utan preciserar det faktum att kristendomens kärna är Jesus Kristus som sann Gud och sann människa och det är detta som är den kristna trons absoluta kärna, dess oundvikliga atom.

Jag saknar ett kapitel om Satan, men sådana finner vi oftast inte i seriösa teologiska skrifter. Däremot kan man absolut inte säga att Hagman duckar för det onda – tvärtom, hela boken handlar om upprättelsen av det goda i tillvaron och i förverkligandet av tron som en tvär kontrast till det som vi kanske i brist på bättre definitioner kallar det onda.

Problematiskt är det ju att det är ett faktum att de flesta kyrkor i världen torde vara oerhört mycket mera konservativa och exklusivt fundamentalistiska än den vision PH bär fram. Till exempel i ett av världens mest kristna länder, USA, är troende kristna ofta alltmer ärkekonservativa till exempel när det gäller kvinnan, könet, sexualiteten, syndens karaktär, och till exempel nationalismen.

Också i de stora kyrkorna i Asien och Afrika ser vi samma sak. Detta är kanske ändå inte ett problem ifall man i Europa vill definiera kyrkan på det sätt vi är vana att göra i modern tid. Ändå får man en lite obehaglig känsla av att befinna sig i en slags minoritet. Hagmans bok är utomordentligt spännande, men jag skulle ha önskat lite mera diskussion om detta.

Om tron.

Att söka den djupa verkligheten.

Patrik Hagman

Artos, 2018

Recension, Vasabladet, november 2018