Kaj Hedman

27 år 11 poeter. En antologi. Ny finlandssvensk dikt 1987-2014. (Red. Ursel Allenstein, Ralf Andtbacka och Peter Mickwitz.) Ralf Andtbacka, Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Catharina Gripenberg, Stefan Hammarén, Fredrik Herzberg (essä), Peter Mickwitz, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Oscar Rossi, Matilda Södergran, Heidi von Wright. Schildts&Söderströms, 2014. 247 sidor.

 

 

 

27 år 11 poeter; En antologi gör inte anspråk på att komplettera eller polemisera mot Tuva Korsströms översikt av finlandssvensk modern litteratur Från Lexå till Glitterscenen (S&S,2013) som har kritiserats för att den innehöll så lite om poesin i Svenskfinland. Ändå är den en av de manifestationer som hör till diskussionen om poesins undanskymda ställning. Men den nya boken ska inte heller läsas som en övergripande antologi över yngre medelålders eller ens yngre finlandssvenska lyriker. Boken är nämligen inte ens från början avsedd att rikta sig till den finländska marknaden utan är en svensk originalversion av en antologi riktad till tyska läsare. Den har kommit ut i tysk översättning och meningen är att den ska presentera några nya, nyskapande och på ett särskilt sätt uppmärksammade poeter som skriver på svenska – eller, som i Cia Rinnes, en av författarnas, fall – en finlandssvensk som skriver på andra språk än på svenska.

 

Jag förenar mig i och för sig med dem som har efterlyst en omfattande, översiktlig lyrikantologi. Den nya antologin, som S&S nu påpassligt ger ut även på svenska, vilket från början inte var meningen, är inte marginell men selektiv.

 

27 år 11 poeter är en spännande, utmanande och avantgardistisk bok att läsa både för den tyskspråkiga publik den egentligen har redigerats för och för en finländsk läsekrets.

 

Fem av dessa elva poeter kommer från eller har en klar anknytning till vårt eget Österbotten. Det hade varit otänkbart för tjugo eller trettio år sedan. Det är ett gäng med poeter, som omfattar även flera än de som är med i den här antologin. Ralf Andbacka har formulerat ett slags credo eller manifest, som den utmärkte forskaren och kritikern Fredrik Herzberg citerar i sin noggrant formulerade essä om dessa författare i slutet av boken: ”Det finns ingen inre människa, människan är till världen, det är i världen hon känner sig själv.” Denna om man så vill existentiellt materialistiska men etiskt intressanta proklamation påminner om både det första franska avantgardet för över hundra år sedan och om våra egna modernister, som tog steget ut från en delvis religiöst präglad, beskrivande och nästan predikande poesi till våra egna modernister i Svenskfinland, Sverige och till de finska motsvarande i ”Tulenkantajat.”

 

Den poesi som presenteras i den nya antologin är frän, brutal, sensitiv, feministisk, ifrågasättande … Den hanterar allt från explicita diskussioner om människa och natur till sexualitetens och våldets allt mer exklusivt komplicerade etos. Den är kanske i första hand en manifestation av att allt det som diskuteras i samhället i stort även gäller vardag, yttre inflytelser, och spänningar i vår egen vardag i Finland – även på svenska.

Ralf Andtbackas poetiska universum är en blandning av rå realism och idealistisk surrealism medan Agneta Enckells underbara, beundransvärda med flit hackiga och spretande bilder från kvinnligt och modernt vardagsliv sträcker sig ut mot en rymd med metafysiska dimensioner som påminner om hennes farfar Rabbe Enckell. Peter Mickwitz är den coola gycklaren i sällskapet, som formulerar de stora frågorna i en komplex, inte så lättillgänglig men alltid lika skarp och utmanande kontext. Och så har vi ordkonstnärinnan och naivisten Eva-Stina Byggmästar, som liksom de övriga i antologin har sin alldeles egna stämma. Heidi von Wright, Henrika Ringbom och Oscar Rossi söker i viss mening ännu sin egen definitiva röst, hur skickliga de än är, medan Stefan Hammarén är en poet som svänger både lyran och svärdet långt utanför det vanliga. Catharina Gripenberg är gängets minst publicerade men mest suveränt språkligt sensitiva poet och Matilda Södergran lever upp till sin berömda släktings provokativa och sensibla poetik. I Södergran har vi en sann poetisk uttolkare av kvinnans sensualitet och smärta i en fortfarande lortigt manlig värld.

 

Men den mest fascinerande poeten i sällskapet är ändå Cia Rinne, bosatt och verksam utomlands, och som skriver mest på engelska och tyska. Hennes poesi är förunderligt stark och innovativ. Den undgår alla fällor där man kan tappa bort det stora allvaret. Hon är en djupt etisk poet med en alldeles egen ny teknik och jag väntar mig mycket av henne i framtiden.

 

 

Recension i Österbottens Tidning, december 2014