Kaj Hedman

C.S. Lewis (1898-1963) skulle ha behövts i dagens debatter kring teologiska och existentiella frågor. Men hans ande finns kvar i spåren efter hans fascinerande liv och framför allt i hans texter, som omfattar allt från berättelser för barn i Narniaserien till komplicerade men djupt mänskliga tankar kring teologiska frågor.

Skådespelaren Johan Fagerudd turnerar i vår, bland annat i Karleby, med en spännande produktion av hans fru, Wivan Nygård-Fagerudd, med en monolog under namnet Anteckningar om sorg. Dessa anteckningar baserar sig på texter av C.S. Lewis kring en intensiv upplevelse av sorg och besvikelse, kantat av och inringat av frågor om livets mening och Guds plan med människor.

En av mina Facebookvänner lade upp en intressant lista på tio böcker, som C.S. Lewis hade rekommenderat i en kristen tidskrift 1962. Där fanns bland andra Boëthius´ Filosofins tröst och G. K. Chestertons The Everlasting Man.

Ett helt universum av klassisk bildning, parat med humanism, öppnade sig i mitt minne då jag såg listan.

Samtidigt läste jag ett blogginlägg om EU i dag av Li Andersson, den stridbara och smarta vänsterpolitikern, som bland annat gått i bräschen för kampen mot högerextremismen i Finland.

I dagens HBL finns ett reportage där det framkommer att social- och hälsovårdschefen i Helsingfors inte tar kritiken om brist på service för åldringar i norra och östra Helsingfors på allvar. Ämbetsmännens cynism börjar bli outhärdlig, oberoende var i landet den yttrar sig.

Med intryck från olika håll kan man börja reflektera över hur det står till med humanismen.

Samhället håller på att förändras och amerikaniseras. När man ser på hur regeringen och framför allt högern, som leder den, vill råda bot på den ekonomiska krisen och den så kallade överskuldsättningen, ser det motstridigt ut. När det gäller att få fler människor att arbeta och att arbeta lite längre så är det inga problem med att ha samma åsikt. Men då måste man se till att människorna orkar, och de gör de ju inte, då den allmänna, statsfinansierade sjuk- och mentalvården håller på att mer eller mindre braka ihop, samtidigt som man överbeskattar pensionärer och åldringsvården är i ett kaotiskt tillstånd.

Det är inte enbart flathet inför nyliberalismen och EU eller klassisk högerpolitik som är orsaken till sakernas tillstånd. Det handlar om djupt moraliska frågor och svar, som borde definieras efter en klassiskt humanistisk agenda, grundad i antikens ideal, och i kristendomen.

Man har glömt bort att det hela handlar om människor, inte om hur mycket pengar man kan förtjäna eller om den heliga tillväxten, som enligt min mening är ett av det senaste århundradets stora missförstånd när det gäller ett fungerande medborgarsamhälle.

Tänkare som vågar förena ödmjukhet, djupsinne och äkta humanism skulle behövas i mycket högre grad, men det finns en källa att ösa ur: traditionen av sekulär och kristen humanism, framsprungen ur tanken på att kärleken till medmänniskan går före allt annat. Det finns en mening med livet på både ett individuellt och kollektivt plan.

 Kolumn i ÖT i mars 2013