En ny era
Skrivet 25.01.2013
Vem är han egentligen …
De som trodde att världen, och ja, hela universum skulle gå under då man trodde att Mayakalendern var slut, kom som väntat på skam, och vi finns fortfarande alla kvar på vår skimrande blå planet.
Det gick åt mycket pengar och energi för en del länders regeringar då medborgarna, till exempel i Ryssland, måste övertygas om att det inte fanns något att ta på allvar i domedagsprofetiorna.
Men om man vill spekulera så kan man använda mayafolkets traditioner till det. I stället börjar nu en ny era i mänsklighetens historia, enligt visionerna i den nya Mayakalendern.
Och vi har ju en tendens att tro mera på gamla civilisationers visdomar än på vår egens, inte sant?
Jag däremot tror att den nya tidsåldern började redan före eller efter millennieskiftet 2000. Den globala kapitalistiska och nyliberala ekonomin och världsordningen har tagit över agendan samtidigt som tekniken och media på nätet har utvecklats i en hisnande takt.
De som förespråkar en mera ekologisk syn på klimatpolitiken och en mer liberal inställning till multikulturalism strider bitvis i motvind samtidigt som dragkampen mellan den fundamentalistiska terrorismen och den nya demokratirörelsen i arabvärlden hårdnat.
Snart är Kina och Indien ikapp EU och Amerika med sin delvis brutala industrialisering där de fattiga står för arbetsinsatsen medan arbetarna i USA och Europa blir utan arbete eller får sämre löner, något som helt klart förespråkas om inte av presidenten och regeringen så av näringslivets makthavare i Finland.
Världens ledare har blivit frispråkigare och kör mera sin egen agenda. Den alltmer autokratiske och tsarliknande Putin erbjuder en fristad med plattskatt för rika europeiska kändisar som socialdemokratiska regeringar vill beskatta som på sjuttiotalet, medan Barack Obama väljer en homofobisk fredsvän med Israelkritisk profil till försvarsminister samtidigt som drönarnas fader, som utför Obamas mer eller mindre godtyckliga attacker på terroristmisstänkta i arabvärlden till ny chef för CIA.
Den berömda amerikanska tidskriften Time utnämnde Barack Obama till årets man 2012 därför att han förändrar USA:s politik och kultur men ändå går denne en balansgång mellan fredsivran, liberalism å ena sidan och patriotisk traditionalism å den andra.
Är han fågel eller fisk? Kanske både-och? Framsteg, fred, liberalism paras med tuffa militära operationer där det är mindre nogräknat med människoliv och till och med civila offer. Man stöder Israel på samma gång som man motarbetar Israels politik. När det gäller Kina och Nordkorea ska man gå en så försiktig balansgång att det inte ens får susa i kristallglaset när det höjs till skål för olika lösningar.
USA är ganska långt ifrån Al Gores globala visioner och många mil från Bill Clintons ekonomiska stabilitet. Samtidigt latiniseras Amerika med en kraftig ökning av katolskt inflytande.
Världen står inför flera viktiga vägskäl och strävandena är motstridiga. Global solidaritet, en emfas på de mänskliga rättigheterna och en ekologisk anpassning till klimatförändringen står i bjärt kontrast till de hårdnande ekonomiska realiteterna och attityderna.
Nationalism, antisemitism och rasism blomstrar på många håll, även i Norden. På det sättet har den nya tidsåldern ännu inte fått en klar profil.
Vad blir internet för en aktör i det nya samhället? En moralistisk och värdekonservativ populistisk domstol eller en arena för mer solidaritet och upplysning? Eller bådadera. Som det är nu bildar de stora mediemogulernas, bloggarnas och besserwissrarnas nät en kakofoni av röster. Till exempel i samband med massakern på barnen i Massachusetts så spreds en olidlig mängd falska rykten om de inblandade på nätet. Polisen var tvungen att ryta till och säga att inget annat i princip stämmer än det som man får veta från den.
Facebook börjar småningom övergå från att ha varit en mysig samlingsplats för familjebekanta till ett ganska tufft diskussionsforum med global omfattning. På Twitter kan man läsa de senaste ”sanningarna”: ibland nog riktig sanning. Men ordet är fritt där. Var och en får förstås stå för det juridiska ansvaret. Det finns ingen ansvarig utgivare.
Ändå får vi vara tacksamma för att det i vårt politiska klimat finns en grundton av frihet och yttrandefrihet kvar både utanför och på själva nätet. Men George Orwell spökar redan i kulisserna. Om yttrandefriheten går för långt, kan det bli en motreaktion utan motstycke.
Inkast i Vasabladet i januari 2013
Fågel eller fisk, jag, Barack Obama blir jag inte riktigt klok på. Hans dronkrigföring mot terrorister är ju djupt beklagig, inte för att han bekämpar terrorister, men för att urskillningslöst dödar och också kan döda i princip vem den vill utan att fråga någon om det, gäller också amerikanska medborgare, som en text i dagens Hbl tydligt visar. Nya, superba, men moraliskt svårgreppade Zero Dark Thirty om jakten på bin Laden är ju ett arbete som delvis fått hjälp på traven av Obamas admininistation. Det visar på den ohälsosamma, nära bindningen mellan Washington och Hollywood som gör oss alla till medagerande i det internationella kriget mot terrorismen.
Jag försöker tänka att detta är något han tvingas till eftersom den amerikanska opinionen inte skulle godkänna en mer radikal fredspresident s a s som drar bort sina krigförande trupper snabbt och totalt från främmande mark. Men det är troligen en chimär, en alltför vacker tanke som aldrig kommer att förverkligas, hoppas jag har fel …
administration, menade jag.
Jo, fågel eller fisk … Att han är en visionär som gör många insatser för fredlig samverkan och global solidaritet samtidigt som han ”sköter om” den av tidigare militära strateger uppbyggda och upprätthållna mordmaskinen mot misshagliga som betecknas som legitimt upplevda hot känns ju nog schizofrent. Jag måste förstås få se Zero Dark Thirty. Joe Biden har ju berättat att det första Obama gjorde när han kallade till möte med sina medarbetare i Ovala rummet var att tillkännage sin prioritet: att fånga in och oskadliggöra bin Laden. Samtidigt är det tydligt att Obama t ex i Israel och Mellanöstern uppfattas som en fredsduva som ju nu också då har omgivit sig med ministrar och rådgivare som är emot en militär attack mot Iran. Jag tror och hoppas att din förhoppning, som du själv nog tvivlar på, att Obama egentligen har goda avsikter men tvingas att vara amerikansk tuff president, ska innehålla en hel del sanning i a f. Om man vill titta bakåt kan man ju nog också se att många stora, humanistiska ledare i vår närhistoria haft även mycket blod på händerna. I storpolitiken och i avseende på att skydda det egna landet så gör även de bästa och smartaste hårda beslut och använder hårda metoder. Det syntes ju icke minst i Finlands samarbete med Nazityskland.