En ny regression

Skrivet 11.12.2017

Inser vi hur mångfalden i våra samhällen har gått in i en ny regression? Vi har under vår livstid varit vana vid att vi nog haft stora ideologiska och sociala klyftor, men vårt samhälle har ändå kännetecknats av en ganska bred enighet i värdegrunder och livsuppfattningar under 1900-talet, ända fram till ungefär nu.

Varför regression? Jag tillåter mig uttrycket på grund av att vi uppför oss som man gjorde på medeltiden. Häxor brändes på bål, man trodde på alla möjliga konspirationsteorier, bildade fanatiska och hemliga sällskap, och maktkampen inom och mellan staterna var på sandlådenivå. Så börjar det vara nu till exempel mellan många afrikanska länder och mellan USA och den så kallade muslimska världen. Det här är ju då på ett sätt en kulturell kullerbytta eftersom USA i själva verket är allierade med ett flertal arabländer.

Finland som snart fyller 100 år, med mera nationalism och fokus på alla våra krig än till exempel jag skulle önska, har hittills på ett sätt kommit lätt undan. Vi har egentligen inga högljudda abortmotståndare eller människor som önskar att landet ska styras efter ”libertariska” eller rasistiska principer, men samtidigt finns det djupa klyftor bland politiker, beslutsfattare och medborgare, när det gäller hur vi ska fördela och rädda välfärden, inte minst hälsovården.

Me too-kampanjen är ett exempel på hur vissa kontroversiella frågor ganska mycket sopas under mattan hos oss medan debatten om sexuella övergrepp som utövas i huvudsak av män mot kvinnor är hittills varit lågmäld samtidigt som Finland har många svåra övergrepp framför allt inom familjerna.

Mobbning och ofredande på arbetsplatserna uppmärksammas inte tillräckligt. Ändå marknadsför vi oss som ett rent, lyckligt och homogent land. Jag frågar mig vad den stora tystnaden efter terrorattacken i Åbo beror på och varför ingen bryter den? Och varför tillåter ledande och tongivande politiker den tilltagande urskillningslösa rasismen och okunnigheten om flyktingar och internationella konventioner?

Att fira Finlands hundra år genom att paradera vårt problematiska deltagande i andra världskriget från 1941 samtidigt som Nordiska motståndsrörelsen mobiliserar sig förefaller mig oklokt. Jag har inget emot till exempel en ny, modern filmatisering av klassikern Okänd soldat, som ju faktiskt egentligen är en pacifistisk manifestation, men det finns så mycket annat i vår moderna historia som är värd uppmärksamhet och stolthet än krigandet. Att vi alla är djupt tacksamma över att vi fått behålla vår självständighet och dessutom orientera oss mot väst är väl ändå en självklarhet. De som var tvungna att ge sina liv för att det skulle bli möjlighet finns alltid i våra hjärtan. Men vi behöver mera motpoler och vi borde fokusera på en human, mänsklig framtid. Då borde vi särskilt minnas allt vi fått till stånd i fredstid och att det också finns rum för många nya visioner.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, december 2017



Lämna en kommentar