En nygammal era

Skrivet 23.04.2017

 

 

 

När jag skriver det här, på Påskannandagen, står påskveckan framför. Det är inte ofta man kommer att tänka på att påsken, kristenhetens största och viktigaste högtid, mycket viktigare än julen, följs av en rad uppföljningar som börjar med påskveckan. Det är nu som de kristna uppmanas se över sin tro, som vi nyss blivit påminda om.

Min lilla familj befinner sig i babylonisk fångenskap, utföst från vår radhuslägenhet, på grund av en badrums- och rörrenovering, vilkens planering har varit absurd, komplicerad och upprörande. Här i en annan lägenhet i radhuset, som vi får hyra av en vänlig granne, väntar vi ivrigt på att få komma hem till den egna miljön, med de bekanta möblerna, ljuden och dofterna.

Varje påsknatt brukar jag sitta och gäspa framför TV:n medan jag följer med den estetiska, djupt berörande ortodoxa midnattsmässan. Så inte i år. Jag mindes plötsligt sent på lördagskvällen att det säkert inte är omöjligt att finna ”Il Vangelo Secondo Matteo” av Pierpaolo Pasolini på nätet. Mycket riktigt så fann jag den på YouTube, hela filmen. Att titta på Matteusevangeliet på påsknatten var ett infall, men jag upplevde det som något som såg ut som en tanke.

Det är märkligt med människans minne, särskilt då man lider av en personlighetsstörning. Ibland märker man att minnesbilderna är helt andra än de, åtminstone enligt påminnelser och andras påpekanden, föreföll vara. Hjärnan blir trött av ångesten och skapar förmodligen falska minnen.

Matteusevangeliet var, sedd för säkert femte eller sjätte gången, något annat än jag kom ihåg. Den var lika fin, konstnärligt subtil och skickligt regisserad som jag mindes den från förut, men ändå föreföll både det fantastiska manuset, den underbara musiken, och det minimalistiskt nästan bokstavstrogna berättandet av en ny, annorlunda karaktär. Filmen borrade sig rakt in i nutiden.

De invecklade, upprörda och ofta respektlösa teologiska debatter, som vi är vana vid, förefaller taskiga, vilsefarna och rigida i jämförelse med den, faktiskt i verklig mening fundamentalistiska berättelse som den homosexuella kommunisten och ateisten Pierpaolo Pasolini, genialiskt och djupt inspirerat målar upp i sin film.

I Pasolinis film talas ingenting om vad Jesus inte har sagt något om, utan bara om vad han faktiskt sade. Denna tolkning av evangeliet, där det inte finns rum för några spekulationer, utan där allt enbart handlade om tro, kärlek och medmänsklighet.

Vi lever nu i en nygammal era där fariseérna och de skriftlärda styr hela världen men också människors sinnen. Aldrig tidigare i mitt liv har världen tett sig så egocentrisk, koncentrerad på pengar och makt, och uppvisat en så stor likgiltighet för människors nöd som nu.

Jag undrar vad Donald Trump, som beundrar Bibeln som världens bästa bok, innerst inne tänker då han ser Jesus brinnande ögon borra sig in i tittaren och säger: Man kan inte tjäna två herrar. Man kan inte tjäna både Gud och Mammon.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, april 2017

 



Lämna en kommentar