Kaj Hedman

 

Säg namnet Michaeli Olofsson och du får inte många svar. Men säg namnet Mikael (eller Michael) Agricola så vet alla vem det är. Men, som psykolog Sture Enberg, född i samma socken som Agricola, nämligen i Pernå, påpekar i sin omfattande biografi över Agricola, så har de flesta hört talas om Agricola och vet att han är det finska skriftspråkets fader och översättare av Nya Testamenetet till finska, men det är få som vet vem egentligen han var.

De frågor som Sture Enberg som lekman men med ett flertal forskares verk i bakgrunden, vill svara på i sin bok Mikael Agricola – Pernåpojken som blev reformator, är vem Agricola egentligen var som person, vad han egentligen gjorde som gav honom ett så stort namn i vår historieskrivning, och varför han, – mot bakgrunden av sin tid och epok, – utvecklade de tankar och den linje för Finlands kyrka som han gjorde.

Enbergs framställning är av bästa populärvetenskapliga märke. Han har gått grundligt till väga, vilket man bör göra då man själv inte är expert på sitt ämne, och han har haft förmågan att ringa in den mångfacetterade kulturella och dramatiska tid som Agricola levde under. Det var en grym, kall och fattig tid, vilkens politiska och religiösa mångtydighet och komplexitet ofta glöms bort.

Det ska inflikas att det finns svagheter i boken också. Enberg upprepar vissa av sina teser och vissa händelser alltför många gånger, och det finns ett stort inslag av tryckfel och slarvigt korrekturläsande, alldeles särskilt i slutet av boken. Som ett litet exempel kan nämnas att det i texten står ”lincua franca” vilket naturligtvis ska vara ”lingua franca”.Men den fascinerade läsaren förlåter dessa brister då hen fördjupar sig i Sture Enbergs bok som borrar djupt inte enbart i bondesonen Michael Olofssons barndom, uppväxt, tragiska inslag i hans liv, fadern som blev mördare, den språkliga bakgrunden, Pernå kyrka och hela tidsepoken, utan också i Agricolas rätt så komplexa teologi och filosofi, hans förmåga till diplomati och vilka han tog intryck av.

Till exempel så påvisar Enberg att övergången från katolicism till lutherdom, som visserligen gick förvånansvärt fredligt och fridsamt till i Norden, inte alls var så svartvit och radikal i början som vi kanske tror. Agricola, som mer var en lärjunge till Melanchton än till Luther, behöll bland annat i sin biskopsgärning en hel del påvliga ritualer och många inslag av katolska seder och bruk, trots att han kan ses som den som vid sidan av till exempel Paul Juusten genomförde reformationen i den östra rikshalvan.En beundrare av den store Erasmus av Rotterdam, så var åtminstone enligt Enbergs tolkning Agricola också en förnyare och humanist, låt vara i den tidens kontext, som ju givetvis inte kan jämföras med den vi har i dag.

Pernå kyrka får också en stor plats i Enbergs framställning och vi får se vackra bilder i boken från denna ganska lilla, medeltida och vackra helgedom. Något ”äkta” porträtt finns inte av Agricola själv, alla försök till avbildning har byggt på fantasin. De som spekulerar i att Agricola egentligen kunde ha varit finskspråkig kan nog tänka om efter Enbergs övertygande argumentering. Han var vad man i dag skulle ha kallat en tvåspråkig finlandssvensk.

 

 

Mikael Agricola

Pernåpojken som blev reformator

Biografi

Sture Enberg

Redaktör Barbara Huldén

Litorale, 2017

 

 

Recension i Vasabladet, juli 2017