Ett mimetiskt pianospel
Skrivet 16.10.2012Jag har alltid, ända sedan den ganska tidiga barndomen, varit fascinerad av och förälskad i musik då den framförs på piano. Orsaken är kanske att pianospelet rörde vid någon känslig glänta i mitt inre landskap vid en tidpunkt då hemmet, på grund av olika omständigheter, präglades av en tids särskild harmoni och avskildhet.
Mina föräldrar spelade skivor, främst klassiska, på en grammofon som var ansluten till en gammal Fazer-radio, och bland dem fanns Schuberts Impromptun, som fick en nästan magisk makt över mig.
Det blev mycket mer än Schuberts impromptun med tiden. Den pianist som har lyckats röra mest vid mitt kinkiga hjärta är den judisk-polsk-amerikanske Artur Rubinstein (1887-1982). Inte enbart för hans smått narcissistiska men djupt empatiska personlighet och för hans extraordinära livsöde, utan främst för hans mimetiska sätt att spela kompositörer som Brahms, Chopin, Schubert, Grieg, Schumann, Beethoven, Mozart … och kanske, främst, de moderna Poulenc, Albeniz, Franck, Szymanovski, Ravel, Debussy, med flera. Bach och Sjostakovitj var Rubinstein inte så förtjust i; de hade kanske för mycket existentiell laddning i en bemärkelse som ateisten och livsnjutaren Rubinstein inte kände sig bekväm med.
Inte desto mindre önskade Rubinstein, vilkens familj i Polen nästan helt hade utplånats i Förintelsen, bli begravd på en kulle utanför Jerusalem, därifrån betraktaren och besökaren har en fantastisk utsikt över den heliga staden där uppe på berget.
Rubinsteins vägran att alliera sig med någon religion eller några ideologier, och hans livsattityd som gick ut på att omfamna livet sådant det är, med allt, kanske har ett samband med hans mimetiska spelande.
Med mimetiskt spelande menar jag en pianistisk hållning som går ut på att neutralt, – på samma sätt som moderna high end-högtalare!, – återge den berättelse, det tonspråk och de anvisningar som kompositören har gett i sina noter. Rubinsteins avsikt var alltid att helt och hållet spela så som kompositören hade avsett. Utan att lägga någonting till eller dra någonting ifrån. Detta sätt att spela piano blev aldrig när det gällde Artur Rubinstein torrt eller ointressant, utan framhävde tvärtom styrkan, idén och känslan i den musik som han spelade. Däri består det magiska i att lyssna till de många inspelningar som finns på olika format: EP, LP och CD.
Artur Rubinstein har felaktigt kallats en romantisk pianist och krönts till romantikens stora uttolkare. Det anses i expertkretsar och i kretsar som har specialiserat sig på Rubinstein att kronan kan ha placerats på hans huvud därför att han spelat så mycket musik från den romantiska eran, vilket egentligen endast delvis är sant, och därför att han spelade så mycket av sin landsman Chopins musik.
Men, har det påpekats, Chopin var egentligen innerst mer en klassicistisk och klassisk än romantisk människa. Hans stilideal var, överraskande nog, mera Bach och Mozart, än de samtida romantiska hjältarna. Schumann tyckte han inte alls om. Ändå spelade Rubinstein både Mozart, Schumann och Chopin med samma nöje och inlevelse.
Men Rubinsteins egen favoritkompositör var Johannes Brahms. Därför är säkert också en av hans allra finaste skivinspelningar, sublim, exakt och nästan andlöst gripande i sin enkla och minimalistiska tolkning, ”The Brahms I love” som spelades in I Rom och släpptes så sent som 1971, snart innan Rubinstein blev så gott som blind.
Rubinstein påpekar själv i sina ord på skivans baksida att Brahms kom att stå honom nära redan i barndomen därför att han, som ung barnstjärna, hade den tyske Joseph Joakim som lärare. Joakim var en nära vän till Brahms. Ni måste även minnas att Brahms ännu var i livet då jag var tio år gammal, skriver Rubinstein, så för mig var han en nulevande kompositör då, fortsätter han.
De sena små styckena av Brahms för piano som Rubinstein beskriver som nostalgiska och inåtvända, med glimtar av hopp men till slut med en ton av resignation, ska helst enligt pianisten lyssnas till som kammarmusik, i ett litet rum. Helst ensam, på en fin grammofon, eller tillsammans med någon som står mig nära, lyssnar jag till dem, skriver han.
Det kan man skriva under på utan att tveka ett uns. Det finns i dem en intimitet, en närhet till både liv och död, gott och ont, som den gestaltas i musiken. Det enda rätta sättet att spela musik, och att lyssna till den, är att vara öppen för musiken själv, dess gåtfulla och sublima kraft.
Kolumn i Vasabladet 15.10.2012
Artur Rubinstein på Wikimediafoto från 1906
Fin kolumn! Gillar det där begreppet mimetiskt pianospel, tror att det säger mycket om Artur Rubinsteins speciella sätt att förhålla sig till musiken. En trivial detalj som jag någon gång läst om och noterat är att hans fingrar alla var förhållandevis långa, dvs lillfingret tydligen ovanligt långt, relativt sett. Kan ju ha någon liten betydelse för hans sätt att spela. Men mer tror jag ju att hans temperament, som väl var ganska hett(eler intensivt), spelade in vad gäller hans spelsätt. Han bodde ju tidvis i Spanien och spelade också gärna spansk pianomusik. Och – rätta mig gärna om jag misstar mig – tydligen var han speciellt bra när han spelade live inför publik. Du nämner ju Albeniz, han har ju också spelat (in) utsökta miniatyrer av Mompou, stycken jag har mycket svårt att motstå.
Tack så mycket! Detta om fingrarna visste jag inte eller hade inte märkt, trots att jag sett honom många gånger även på film och tv. Intressant, och har säkert en viss betydelse.
Jo, det spanska inslaget i Rubinsteins musicerande och i hans liv var ju betydande. Han var god vän med Isaac Albeniz och Pablo Picasso, och både den spanska och den latinamerikanska publiken tog honom till sig och älskade hans pianospel redan ganska långt innan han blev mera känd i USA och i Europa. Till detta inverkade förstås också andra världskriget. Nästan alla hans släktingar dödades ju av nazisterna. Mompoutolkningarna är jättefina, likaså de sublima tolkningarna av de Fallas och Granados fina, korta stycken och sviter. En av Rubinsteins finaste skivor är enligt min mening ”Music of Spain” där han tolkar just de ovan nämnda herrarnas musik.
Finns mycket att utforska i Artur Rubinsteins katalog, måste kolla vad jag kan hitta i vinylhyllan!
Det är en nästan outsinlig källa!
Jag kan förstå och sympatisera med din hållning men upplever ändå att där finns en problematik som jag inte riktigt kan förstå. Det blir tanken att det finns en pianist som s a s kan överföra en musik ”från hjärta till hjärta”, som då en Artur Rubinstein skulle göra när han framför ett stycke av t ex Beethoven eller Chopin. Minns att jag, när jag läste Daniel Barenboim och Edward Saïds bok Parallells and paradoxes – som jag helt klart är påverkad av i vad gäller detta – tyckte att det var en mycket klargörande diskussion de förde om just de här tingen. Å ena sidan sa Barenboim t ex att partituret inte är sanningen, att partituret inte är lika med musikstycket, utan att musikstycket är det som händer först i det ögonblick när du får det att ljuda. Å andra sidan säger Saïd, och det är lika intressant: ”There is a school of criticism that says there is not stable textual object and that every object is created anew in the reading or performance or interpretation of it. What is a troubling thing, then, is the notation of a score or text – let’s call it a text because that’s what it is; I mean, we’re talking about a printed object. Where would one set the minimum of what is required to produce the performance? There is extreme literalness, or fundamentalism, where you say, ‘Well, he says this, therefore, we have to do it just that way’”. Samtidigt finns ju hela den långa tolknings- och receptionstraditionen där mellan den eller de som framför ett stycke av t ex Beethoven eller Chopin och kompositörerna i fråga. Så i den meningen upplever jag att det är en omöjlighet att s a s gå tillbaka hela vägen och spela mer eller mindre exakt så som kompositören avsett. Men samtidigt: mimesis är ett synnerligen komplicerat begrepp, finns ju inte ens någon fullständig eller säker bedömning av vad man egentligen menar med begreppet …
Jag är nog medveten om att mina tankar om mimesis i det här sammanhanget, och säkert också i andra liknande sammanhang, är en förenkling – kanske mest ett sätt att för sig själv och andra definiera något slags acceptabel position i brist på möjligheten att definiera någonting absolut eller odisputabelt. Kanske det jag menar är att det här är så långt man kan komma i strävan att återge någonting som är så nära det man kan uppleva att originalet kunde vara, med den kunskap man har – det kan ju finnas annan kunskap man inte har tillgång till, antar jag. Som jag skrev på Facebook så är nog min kungstanke att Rubinstein, och andra med liknande strävan, i varje fall försöker att inte tillföra sådana tolkningar som man kan tycka att är alltför personliga och inte motsvarar det vad man vet om kompositören i fråga. Man kan säkert citera olika tolkare och utredare som har motstridiga åsikter. I den dokumentär som jag såg hade i alla fall flera, inklusive sonen, kompositören och dirigenten, skådespelaren John Rubinstein, den uppfattningen att många upplevt fadern som en romantisk tolkare, vilket enligt John inte var korrekt. Han ansåg att AR särskilt strävade efter en så stor neutralitet som möjligt. Men även sonen är ju subjektiv, naturligtvis.
Vad ska jag säga till det? Tror inte att mimesis-teorin i det här fallet alls behöver vara en förenkling, men frågan blir ju vad man lägger in i begreppet. Eftersom det handlar om ett mångtydigt, svårgripbart, kanske t o m i viss mån fluktuerande begrepp är det inte alls omöjligt att man kan använda det så som du gjorde. Det jag var ute efter var bara frågeställningen om jag förstår mimesis på samma sätt som du i det här fallet och där är jag som sagt osäker. Om mimetisk konstnär/pianist betyder en som är s a s oslagbar, neutral i relation till olika alltför romantiska eller klassicerande hållningar, tolkningar, då kan jag uppleva det som ett problem (känns som om Rubinstein skulle bli en måttstock), men om du med mimetisk vill betona att Rubinstein är speciellt bra på att lyfta fram någonting centralt (gestalten?) och berörande i musiken – som synes blir det genast svårt när man ska precisera vad man lägger in i begreppet – då kan det mycket väl tänkas att begreppet äger ett förklaringsvärde.
Jag förstår hur du menar. Det är nog mycket möjligt att vi lägger in lite olika meningar i begreppet mimesis, åtminstone i detta sammanhang, jo. Men det är väl okay. Det är alltid lite knepigt då man som lekman använder sådana begrepp, det låg kanske närmast till hands, men jag medger att det kan vara en smula problematiskt och knepigt. Det kanske vore enklare och klarare att helt enkelt benämna Rubinstein en särskilt neutral och särskilt omsorgsfullt lyhörd pianist. Vi kommer förstås då på nytt in på frågan om man överhuvudtaget kan vara neutral. En högtalare eller ett hifi-system kan förstås vara neutralt rent tekniskt, men när det gäller att återgå musik på ett instrument så kommer ju den mänskliga faktorn in och ställer till det. Men det gör det hela förstås ännu mera spännande och fascinerande! Men som sagt, Rubinstein som måttstock för att använda ordet mimesis, det blir nog lite problematiskt. Jag får bara säga att jag nu använde begreppet mimetiskt pianospel på mitt eget lite ovetenskapliga sätt. Rubinstein var ju också en föregångare, tycker jag. I dag är väl de framstående pianisterna i allmänhet ganska mycket inne på samma linje, har samma förhållningssätt. Ingen vill överdriva eller förvanska – man vill oftast, så bra som möjligt, vara lyhörd för det som man upplever att har varit kompositörens tanke, avsikt, hans sinnesstämning. Här kommer ju en hel del filosofi rent allmänt taget med i bilden.
Mimetisk eller inte är han i varje fall en fantastisk pianist! Mimesis har vi säkert anledning att återkomma till i olika sammanhang, ett synnerligen gäckande begrepp.