Karantäner utan gräns

Skrivet 28.03.2020

BIld av Orna Wachman från Pixabay

Det smög sig på. Det kom inte riktigt som en blixt såsom Coronaviruset gör. Det var den här tiden på året, i mars 1983. Paniken, den kroniska, till synes obotliga. Sen dess har tillvaron varit en ständig karantän innanför ett par kilometer. Jag känner ingen skadeglädje. Jag förstår frustrationen och besvikelsen. Över att inte kunna förverkliga sina planer. Att inte kunna resa någonstans. Att vara instängd. Men det känns förstås lite konstigt att när de andra blir friska, det vill säga de allra flesta, någon dag kommer att kunna återvända till ett normalt liv, så kan inte jag göra det. Karantänen fortsätter.

Samtidigt påpekade en vän att det ju finns så många andra människor också som dras med livslånga lidanden av andra slag även om de kan röra sig vart som helst. Det är naturligtvis sant.

De allra flesta människor som är svårt sjuka och dör även i yngre åldrar har inte Coronaviruset utan något annat: en sjukdom, en förlust, ett handikapp eller något lidande som inte så många ens bryr sig om.

Ändå är Coronaviruset på grund av sin stora spridning och sitt tillägg av insjuknande och död en lika stor chock för världen som spanska sjukan eller början av andra världskriget. Särskilt när det kommer till panik både på det personliga eller kollektiva planet.  Ekonomiskt ser det just nu ut som om världen skulle sjunka ner i en världsvid depression där miljoner förlorar sina företag och sina arbeten.

Summa summarum så har livet varit enormt svårt för miljoner människor både före och kommer att vara det även efter Coronavirusets aktiva tid, hur länge det än varar. Europeiska Unionen kan komma att förlora sin betydelse och vi kanske återgår till en ordning i Europa där nationalstaterna tar tillbaka sin makt. 

Men betyder verkligen denna kollektiva tragedi att den mysiga hjälpsamhet och vinterkrigsanda som Sauli Niinistö och Sanna Marin med goda avsikter talar om verkligen kommer att göra oss mer empatiska och bry oss mer om varandra? Till exempel i Ungern förbereder när det här skrivs Viktor Órban ett parlamentariskt beslut som ger honom och hans Fidesz-parti nästan oinskränkt diktatorisk makt i landet. 

Även under världskrigen fanns det solidaritet, hjältedåd och sammanhållning. Något som förstås var fantastiskt och underbart. Tusentals människor riskerade sina liv och många förlorade dem när de till exempel räddade judar från gaskamrarna. Pacifister kunde, till och med i Finland, leva i månader eller år under väntan på att skjutas som landsförrädare. 

Ändå var det en ganska hård värld som väntade efter kriget. Hela Östeuropa kom, med USA:s goda minne, under en fruktansvärd sovjetisk kontroll och många blev inspärrade i fångläger med döden som slutsstation, i och utanför det som nu är Ryssland.

Världen måste se till att det inte är de onda utan de goda människorna som bygger upp den efter att man efter en obestämd tid lyckas bli av med Coronaviruset genom att människor blir immuna, och genom att man får ut lindrande medicin på marknaden samt till sist utvecklar ett vaccin som förhoppningsvis mer eller mindre gör slut på den mardröm som vi nu befinner oss i.

Kolumn i Österbottens Tidning, mars 2020



Lämna en kommentar