Kaj Hedman

Människors som Chuck Berrys död markerar slutet på en era i den västerländska kulturen. Naturligtvis är det många andra av de stora inom populärmusiken som också gått bort, framför allt på grund av hög ålder, men också av många andra orsaker, de senaste tio, femton åren. Men det är inte Michael Jacksons och Princes frånfällen som stänger dörren till den coola, glada, ibland provocerande musikkulturen från och med 1940-talet till slutet av 1960-talet, utan giganternas utträde från den mänskliga arenan. Det är ju redan länge sedan storheter som Frank Sinatra och Elvis Presley har lämnat oss.

Musikerna är fortfarande ofta djupt socialt engagerade men musikkulturen är det inte längre på samma sätt som då min generation var ung. Man kan spela för Obama och protestera mot Trump, men det är inte längre riktigt som med Bono och Dylan är mer introvert. Världspolitiken går i en rigid, populistisk och oberäknelig riktning. Även om vi i norra Europa lyckas hålla ställningarna är den nya grymma värld som öppnats i och med den muslimska jihad-terrorismen samt USA:s och Rysslands nya krigiskhet och sturskhet en värld för sig, dit varken demokratiska människors vilja eller ens musikens rytm och styrka längre når. Som det nu ser ut, förblir både människorna och populärkulturens giganter, för att inte tala om den så kallade seriösa kulturens många storheter, passiva åskådare, eller som man säger det bättre på engelska, bystanders. Även om inte i Norden.

Vad ska vi vänta oss av intelligentian, forskarna och ekonomisterna, i en situation där USA:s president Donald J Trump styrs av vita nationalister i sitt internationella handlande, spelar under täcket med Ryssland, alienerar sig från sina närmaste allierade, och fräckt och utan bevis

I Europa får vi snart dra en suck av lättnad. De yttersta högerpopulisterna är på tillbakagång och det är möjligt att både Fillon och le Pen förlorar presidentvalet i Frankrike. Det är bara så tragiskt att den konstnärliga och intellektuella oppositionen begränsas till nordiska författare och karikatyrtidskrifter. Jag menar inte att intelligentsian sviker men att den saknar medel för att verkligen göra en skillnad.

Tyvärr är det människor som Winders, le Pen, Soini och Orban, som med sin politiska verksamhet har gjort våra europeiska länder mindre benägna att skydda flyktingar och gå på djupet med asylsökandes rätt. Det är detta som minskar främlingsfientligheten – inte filantropi och humanism. I en situation där man skickar de flesta tillbaka till krigsländerna, behöver man ingen främlingsfientlighet, den har redan vunnit. Blickarna riktas mot Tyskland och EU:s politiska ledning och vad som kommer att hända där. Det är en förskräckligt svår balansgång att hålla oss alla säkra för jihadisternas terror samtidigt som vi ska våga släppa in många hjälpbehövande människor, bland vilka det också finns en hel del som vill oss illa.

Kolumn i Vasabladet, mars 2017