Kaj Hedman

Georg Klein

Av Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21873836

Georg Klein skriver om tre av sina idoler i sin nya bok Resistens; Tankar om motstånd (Bonniers, 2015). En av dem är Johann Sebastian Bach. Det som Klein, en man märkt av röken från Holocaust, där han förlorade den största delen av sin familj, utforskar i sina många sublima böcker, är kanske i första hand den hårfina skillnaden mellan gott och ont som den manifesterar sig i viljan.

Georg Klein, en bit över 90 år men med intellektet vid full vigör, började sin författarkarriär på ett symboliskt plan redan då han som ung man tyst för sig själv läste dikter av Rilke medan nazisterna marcherade honom i straffkommendering. Det som Klein ändå skriver djupast och mest komplext om är inte bara poesin utan också musiken. För Klein finns egentligen inte ”religion” (- , han är ju själv ateist också, – ) eller ”politik” utan viljan till gott och ont som försöker samsas inom oss alla men som oftast tar ett steg åt sidan – åt någondera.

Som ateist har Georg Klein, allra minst i denna kanske sista, lovsång till fader Bachs ära, inga som helst problem med att finna det djupaste och finaste i all konst i Bachs musik. Som vi alla vet så blandade ju Bach de religiösa och sekulära korten friskt i sin universiella, tekniskt fulländade musik.

Han blandade dem inte på det sättet att det hade varit honom egalt ifall tonerna ärade hans Gud eller inte, men han klädde tillvaron, matematiken, den del av universum som på hans tid var synlig för honom, i olika slag av kompositioner som inte tog sin utgångspunkt i religiösa trossaster utan i människornas liv.

Georg Klein ser inte den berömde musikdirektören Bachs många kontroverser med stat, kommun, skola och arbetsgivare som irriterande sidomoment utan som själva essensen i Bachs skaparverk: att stå emot, att tro på sin viljas kraft, att gråta med dem som gråter, att – på ett allmängiltigt sätt – tillsammans gå upp till Golgata, som man gör i de odödliga, djupt skärande Johannes- och Matteuspassionerna.

De verk som vid sidan av Das Wohltemperierte Klavier, die Kunst der Fuge och Ein Musikalisches Opfer kanske är Bachs största bidrag till mänskligheten och till musiken själv. Det fanns ingen kompromiss.

J S kallades till sist till kung Fredriks den stores av Preussens hov. Då hade redan sonen Carl Philipp Emmanuel övertagit faderns berömmelse. Några har väl ansett att Bach sålde sin själ till gudsförnekaren Fredrik, men det enda Bach gjorde var att förhärliga musiken genom att skriva odödlig musik till de teman han fick av kungen. Det är inte en upplysningens och den preussiska bildningens kung som framträder som geniet i den musikaliska mästarens sista verk, det är han själv, som företräder och uttrycker något som alltid måste göras med motstånd: det som vi kallar det goda, kärleken, omfamnandet av livets och himlens skönhet.

Kolumn i Vasabladet, februari 2012