Kaj Hedman

Sverige och Finland har ett omfattande samarbete med NATO genom PFP. Steget till fullvärdigt NATO-medlemskap för de båda neutrala nordiska EU-länderna vore kort.

Ekonomiskt skulle det innebära en stor lättnad. Det vapentekniska samarbetet med de andra EU-länderna skulle förbättras. Ryssland rustar upp och landets kvasidiktator Putin har anspråk som än så länge är höljda i dunkel, men att han inte vill att Ryssland ska ha ett alltför nära samarbete med väst är klart.

Ett enskilt NATO-land behöver inte delta i förebyggande krig som är initierade av Förenta Staternas republikanska presidenter. I fallet Irak kunde till exempel Frankrike, Tyskland och flera andra länder helt enkelt tacka nej.

Fördelarna med ett NATO-medlemskap förefaller, trots de ryska mothuggen, vara ganska stora.

Det är med NATO-medlemskapet lite som med rättigheterna för homosexuella. De flesta i landet stöder registrerade partnerskap, men när det gäller könsneutrala äktenskap är det stopp. Man kan nog ha ett semimedlemskap med samarbete med NATO som övergår allt annat i vår historia än vapenbrödskapet med Hitlertyskland. Men längre än så vill man inte gå.

En klar majoritet av både finnarna och svenskarna motsätter sig ett NATO-medlemskap. Lever vi kvar på 1940-talet? Har nationalismen och vår historia oss fortfarande i sitt grepp? Ofta brukar jag tänka att fixeringen vid andra världskriget för Finlands del verkar något obsessiv. Det skulle inte behöva finnas någon motsättning mellan att hedra krigsveteranerna och att se nyktert på världen av idag.

Generalen av infanteriet och Mannerheimriddaren Adolf Ehrnrooth var det finska folkets favorit, nästan i klass med marskalken själv. Tusentals människor kantade tårögda Helsingfors gator när generalens kista, insvept i den finska riksflaggan, fördes till evig ro. Man lyssnade noga till vad han hade att säga om både politik, pengar och försvar. Men i ett avseende slog folket dövörat till, och det var när han explicit gav uttryck för åsikten att Finland borde gå med i NATO.

I dagens läge har de svenska utrikes- och försvarsministrarna lanserat en alternativ strategi. De nordiska länderna, eller åtminstone Finland och Sverige, kunde antingen ingå i ett försvarsförbund eller åtminstone ha ett omfattande samarbete när det gäller materiel och strategi. Vår försvarsminister Carl Haglund, försiktigt uppbackad av utrikesministern, signalerade snabbt och effektivt, att det är en god idé. Det gjorde han alldeles rätt i. Det var påpassligt.

Men statsministern, som leder ett i grunden nationalistiskt parti, och ordföranden i försvarsutskottet, som är sannfinländare, sätter sig försiktigt på tvären. Varför? Man vill inte förlora poäng hos sina anhängare, även om ett omfattande nordiskt samarbete i försvarsfrågor kunde vara till stor nytta för det välfärdssamhälle, som nu krackelerar.

Kolumn i ÖT i januari 2013