Nötskrikor, tankar och ögonblick

Skrivet 30.06.2019
Michel Ekman / Photo by Cata Portin

Efter Michel Ekmans mycket uppmärksammade, ”Självbiografiskt lexikon” (2017), som särskilt har prisats för dess kombination av sträng realistisk iakttagelse och ödmjuk värme, bjuds nu Ekmans läsare på en minimalistisk men mycket innehålls- och nyansrik anteckningsbok från forskarens och författarens vardagliga liv både innanför och utanför yrket i ”Jag tänker på nötskrikor; Anteckningar.” 

Boken omfattar ett stort antal rätt så korta men fantastiskt innehållsrika anteckningar från livet framför allt i och omkring lägenheten i Drumsö, som också är Ekmans arbetsplats, där han bor med litteraturredaktören och författaren Pia, som han alltid nämner med stor värme. Vi får följa med på hans långa promenader längs stränder och på skogsstigar. Vi får delta i butiksbesök, matinköp, fotbollsmatcher han går på, och vi får ta del av filosoferanden kring familj, nära relationer i det grumligt hårda borgerliga samhälle vi lever i, och vi höra om många oförglömliga möten med både kända och helt okända, högt uppsatta och alldeles vanliga medmänniskor. Framför allt får vi läsa påpassliga citat och tankar kring många böcker och texter.

Anteckningarna börjar i april år 2013 och slutar i december 2018.  Många världshändelser och privata både med- och motgångar ryms med. Ekman bevisar med sin dagbok att det är möjligt att kombinera å ena sidan en längtan efter ett bättre samhälle och en sorg över en åldrande och dyster vinter med att å andra sidan kunna njuta av ögonblickens skira och gnistrande magi. 

Ekman har både i sin självbiografi och i den nya boken skrivit om en kronisk sjukdom sedan barndomen och diskuterat en kombination av tuffhet och känslighet. Var och en som själv har liknande upplever kan känna igen sig i Ekmans osentimentala men även tillräckligt emotionella sätt att beskriva lidandet. Det är som om boken skulle skrika ut det som vi inte alltid vill inse: att livet är ofullkomligt, och att vi mitt i bitterhet, saknad och lidande ändå kan finna kärlek, uppskattning, sympati och igenkännanden. 

Boken är en vägvisning i tålamod och förmåga att uppskatta de små godbitarna i livet. Men det är ju klart att den i mycket också handlar om litteratur, konst och politik. Vi har alla vår egen bakgrund i sådant och vi är tvungna att förhålla oss till denna bakgrund, oberoende hur rättvis eller orättvis den kan kännas. 

Fåglar spelar en stor roll i boken, liksom möten med intressanta människor. Ekman beskriver finländska människor ute på gator och torg på ett empatiskt men realistiskt sätt. Fågelskådandet är för honom mera en iakttagelse av mänskligt och naturligt beteende än ett fanatiskt frossande i detaljer. 

Det finns mycket jag skulle vilja citera ur den kvicka och tillika lite sorgsna boken. I slutet berättar ME om hur hans dementa mamma mitt i sin tystnad där man inte längre kan kommunicera plötsligt ändå säger: ”Huvudsaken är ju ändå att jag får se dig.” 

Det är gränslöst sorgset, men innehåller också en slags nåd. Minnesvärd är också scenen från FFC-demonstrationen mot regeringen för något år sedan och dess skildringar av de medverkande. Man anar en sorg över frånvaron av det allvar som fanns i det arbetande folkets opinionsyttringar för tjugo, trettio år sedan.

Jag böjer mitt huvud i respekt för Ekmans beslut att inför premiären på den hundrasjuttionde Okänd soldat-filmen besluta att under jubileumsåret 2017 inte läsa en enda bok eller se en enda film av en vit finsk man. Kanske gick ME miste om något genom det här men han gav sig också en möjlighet att ta avstånd från de många schabloner som i dag får många av oss att oroa oss för nynationalism, populism, rasism och den allmänna dumhet som breder ut sig ibland oss. 

Jag tänker på nötskrikor

Anteckningar

Michel Ekman

Schildts&Söderströms, 2019


Recension i Vasabladet, juni 2019



Lämna en kommentar