Kaj Hedman

Att sommaren har sin egen musik är kanske numera ingenting som man forskar i eller talar om särskilt mycket. Ändå är det väl ett faktum musiken spelar en ganska stor roll i det begrepp som vi kallar ”sommar” och som ju innefattar så mycket mera än enbart en definition av en årstid.

Sommar betyder ju inte riktigt samma sak i andra länder som i Norden. Den korta, intensiva, alltid lika förhoppningsfullt väntade sommarperioden öppnar de grå, frusna, inåtvända nordiska länderna ut mot kontinentala vidder och hav. Likväl är även nostalgin, tillbakablickandet, introspektionen, också en del av sommarens både ideologi och dess ontologi. Tänk bara på Monika Fagerholms redan nu klassiska roman Underbara kvinnor vid vatten, eller varför inte Tove Janssons Sommarboken, som fortsättningsvis är en klassiker särskilt i högläsningssyfte och kanske särskilt för barn.

Musik och läsning är säkert en nödvändig del av sommaren för de flesta av oss.

Att musiken hör ihop med sommaren är inte så konstigt då man betänker att det finns så många fler ljud i naturen på sommaren än under andra årstider på våra breddgrader. Trots att de kanske mest somriga musikstyckena och konserterna har komponerats långt borta i andra länder, så finns det en sommarens musik som är specifikt nordisk.

Det har inte minst tagit sig uttryck i den finska tangon.

Om den kunde man skriva många verser och berättelser. För mig kvarstår sådana låtar som Pieni kylätie av Toivo Kärki eller Satumaa av Unto Mononen som alldeles särskilt förknippade med sommaren. Många finska schlagers från särskilt femtio – och sextiotalen har klart definierade sommarmotiv, och då tänker jag inte endast på finlandssvenska hurtiga valser med Georg Malmstén eller på rikssvenska örhängen från tidigare årtionden som vi året runt kan höra Mårten Holm spisa i ”Kaffekvarnen.”

Också många kristna sånger och psalmer är väldigt sommarcentrerade. Särskilt de som är komponerade i Sverige och Finland. Härlig är jorden, Jag ska gråtande kasta mig ner, Den blomstertid nu kommer och många andra. Sommaren får i den kristna och kyrkliga symbolvärlden särskilt hos oss representera himlen och längtan efter Gud och Jesus.

”It Never Rains in Southern California” står lite i kontrast till den av José Feliciano hurtigt och rivigt sextiotalistiskt sjungna ”Raindrops Keep Falling on my Head” men det är faktiskt väldigt många sommarlåtar, inte minst via superba Beach Boys, som kommit från USA. Min egen favorit bland många andra är Marvin Gayes´ ”Sitting On a Dock in The Bay” och ”Summer in the City”, gjord av The Lovin´ Spoonful.

Tanken på de här låtarna frammanar många minnen från ett sent sextiotal där asfalten så att säga blommade, åkrarna ännu doftade mer naturligt, och det moderna stadslivet ännu hade en fräschör och oskuld som saknas i dag.

På midsommarnatten lyssnar jag alltid på Jussi Björling i hans tolkning av Sommarnatt. Det är som med O Helga Natt – den kan man ju inte undvara på julen; det blir ingen julstämning utan den. Björling sjöng ju väldigt många sommarsånger från den klassiska repertoaren, både Sibelius och andra.

Men för mig hör även italienska gondolsånger och ballader av någon anledning intimt ihop med sommarstämningar. Carlo Bruti, Jerry Vale, Mario Lanza, Fabiano, Gigliola Cinquetti, och inte minst Caterina Valente… Många sinsemellan väldigt olika artister har spelat in fantastisk musik som passar alldeles utmärkt till kaffestunder och hallonätande i någon berså. Latinska Perez Prado eller ganle Xavier Cugat hör kanske mera hemma på en badstrand eller i en sommarstuga där det finns massvis med läsk och vattenmeloner.

Eller varför inte musik i bilen på sommarheta vägar?

Eller i väntan på någon: Cole Porter i ett litet, enskilt rum, medan regnet smattrar mot rutan? Och då har jag inte nämnt den mest uppenbare sommarkompositören från den amerikanska kontinenten, George Gerschwin, som till brodern Iras texter skrev musik från en slags evig sommar.

Sammy Babitsin är ett namn som jag då först kommer att tänka på. Men varför inte också Frank Sinatra och Dean Martin, sångare som man kan lyssna på i timtal utan att nödvändigtvis tröttna. Deras professionalism och deras coola utstrålning håller en i sitt grepp.

Ändå är det från jazzen och den klassiska musikens sfär som åtminstone jag hämtar mina mer djuplodande och existentiella upplevelser från mång somrar. Kan någonting vara mer somrigt än Duke Ellingtons trettiotalssånger, som till exempel Caravan … eller en annan berömd sång, som för tankarna till varma länder, A Night in Tunisia?

Det finns klassiska författare som passar bra till sommarläsning därför att de är stora berättelser är därför att estetiken är väldigt lämpad för sommaren, oberoende om temat är mer tidlöst i avseende på årstiderna, eller om det handlar om till exempel sommar-Stockholm vid sekelskiftet 1900 som i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Winston Churchills Min ungdom och mastodontverket Andra världskriget har hört till min sommarläsning liksom nästan alla av Selma Lagerlöfs romaner. Jag får inte riktigt smak för moderna författare under sommarmånaderna. Det gäller kanske också lyssnandet på den senare pop- och rockmusiken.

Just nu, en tidig kväll i slutet av juni, när det är klart till halvklart ute och många bin och getingar surrar i trädgården utanför min öppna dörr, låter jag Spotify spela Joshua Bell. Både Tjajkovskijs och Mendelssohns violinkonserter, – och särskilt då Mendelssohns berömda i e-moll, – går helt hand i hand med den lätta men även lite vemodiga och letargiska känsla som jag tycker hör ihop med för- och högsommardagar med de höga moln och himlar och den doft av hö och torr asfalt som man kan förnimma då.

Ändå är det nog Dvoraks Cellokonsert i den sublima, bestämda och underbara Jacqueline du Prés tolkning som jag förknippar mest med månaden juli. Alla har vi våra speciella minnen, och för mig brände den inspelningen in ett minne av en mycket speciell sommartid. Musik hör intimt ihop med både känsla, förnuft och intellekt, samtidigt som den är djupt metafysisk till sin karaktär. Då hör den även ihop med vänskap, kärlek, förståelse och upptäckter.

För något år sedan hade jag liknande känslor kring Marc-André Hamelins superba tolkningar av den polske mästaren Szymanovskis masurkor.

Just nu är violinen, i ett nytt årtionde, på ett nytt sekel, igen en gång odödlig, vägvisande, spetsfundig – somrarnas väder och händelser varierar, men violinen kan sjunga på alla språk och i alla olika genrer.

 

Kolumn i Vasabladet 6.7.2012