Svartvita bilder
Skrivet 31.05.2011
Chopin kort före sin död
Färgbilder, särskilt gamla sådana, kan ge liv åt ett ögonblick, ja, till och med åt en epok. Men svartvita bilder har en magi som innehåller ett slags evigt liv.
Den här våren har en vän sänt mig några gamla foton från min barndom där jag själv eller mina föräldrar återfinns i några tidstypiska miljöer. Vad är det i det svartvita, i en skicklig fotografs fångade ögonblick, som återger ett mysterium? Det är någonting sådant som inte kan beskrivas i exakta ord.
I ett fotografi från en stad på sommaren, till exempel, kan man ”se” grönskan, vätan, solskuggorna, minnena, på ett alldeles annat och mer omfattande sätt än på ett färgfotografi.
I den klassiska bilden, fotografiet av Frédéric Chopin, ser man smärtan, undran, slutet av ett liv, på ett sätt som knappast säger så väldigt mycket om den stereotypa Chopinbilden i en musikalisk kontext. Någon kan bli frustrerad över bildens realistiska ton. Det finns nästan någonting karnevalistiskt, sarkastiskt eller cirkusaktigt i bildens avslöjande tonart. Ändå talar fotografiet till den som älskar hans musik på ett djupare plan.
Man kan i det se människan Chopin, den förgängliga bakom själen, se livet, existensen, som den är utanför schablonerna.
Samtidigt finns där en helighet, en distans, ett mysterium som endast kan anas och förstås i den mannens musik, som undgår alla exakta beskrivningar.
Bilder är fragment, men samtidigt universum, där alla sinnen och alla dimensioner sätts på spel. De är avsedda att gäcka döden, förgängligheten men också det som vi kallar ”verklighet” just därför att de endast erbjuder ett nyckelhålstittande in i det som vi kallar verkligheten.
Mycket välfångat, både bilden och texten här! Skulle finnas massor att fundera vidare kring i det här sammanhanget. Är ju möjligt att här bara kort gå in på detta stora tema du tar upp. Det jag kommer att tänka på är att ett foto av det här slaget, till skillnad från film, alltid på något sätt framstår som en tankens, minnets sarkofag eller ett mausoleum som visserligen inte ger tillgång till gårdagen, men nog en aning om hur det kan ha tett sig då.
Fotot väcker till en liv en myriad av associationer, och det smyger sig, som du, Kaj, är inne på någonting ”annat” och främmande i bilden, någonting som har med förgänglighet, död och frånvaro att göra. Det gäller då inte enbart den här bilden, utan mer allmänt kanske, som du säger, speciellt svartvita fotografier över lag. Det är ju Roland Barthes som talat om den paradoxala kvaliteten hos fotografiet, att vara både analog och kulturell samtidigt, ett slags avtryck av en verklighet och en tolkning av samma verklighet.
Den beskrivning du ger av bilden är mycket fin och väl avvägd. Spelet mellan närvaro/frånvaro, liv/död, närhet/avstånd är exakt det som skapar det komplexa, mångsidiga, karnevalistiska utrymmet i vår tolkning. Så ”läser” jag detta.
Tack, Sven-Erik! Det var en väldigt finkänslig och intressant tolkning av min text. Ja, vi rör oss på gränserna mellan liv och död, ungdom och åldrande, situationsbestämning, komplexitet. Ett foto, och särskilt ett svartvitt sådant, har en inneboende magi av närvaro och frånvaro på samma gång, ett slags avtryck av någons liv, men ändå bara ett fragment.
Det skulle vara kul att skriva mer i form av nån essä, prosalyrik, kolumn, vad som helst.
Sen å andra sidan – färgbilden: har nyligen sett en del färgbilder från femtitalet. De ger ett lite övergrant men fascinerande ”liv” åt en miljö som förändrats och förändras – där blir färgerna på nåt sätt en livgivande faktor samtidigt som inslaget av nostalgi också blir mycket starkt, nästan dominerande.
Eller serien i tv om WWII in color… Det känns verkligare, men ändå ofattbart.
Två tilläggstankar:
1. En speciell form av foton är ju sådana som man själv har en personlig relation till, där man kanske rentav själv – eller ens nära släktingar – finns med osv (som du ju också refererar till). I dem blir, antar jag, tidens flykt speciellt markerad. Känslor av vemod, melankoli, nostalgi etc blir tydliggjorda. Men det konstiga är ju att också en bild som den av Chopin kan frammana något liknande, trots att tiden och platsen knappast är speciellt bekant. Det du tar upp påminner också lite om något man kunde associera till begreppet dödsmask.
2. Paradoxen mellan mannen på bilden och den musik han skapat: det senare på något sätt tidlöst, evigt nästan, ett sätt att utforska pianot, som någon har sagt, det förra en bild av trötthet och tyngd, samtidigt en blick rakt in i kameran som är kraftfull, nästan trotsig.
1. Javisst – vänner, släktingar, älskade – foton frammanar förvisso otroliga tynger och dimensioner, inte minst när tiden går och fotot både fördjupas i minnet och kanske t o m ändrar karaktär. Det en smula korniga, men ändå exakta, väldigt gamla fotot av Chopin är förvisso ett slags dödsmask något i förtid. Kan tänkas ge morbida associationer, men dock – en aning om att tiden var på väg att gå ut.
2. Trotsig, ja. Intressant iakttagelse. Jag har läst Adam Zamoyskis biografi ”Chopin – Prince of the Romantics,” en betydligt mer seriös bok än titeln antyder, i vår och där får man lära känna en Chopin också utanför musiken, en ganska introvert, svårgripbar människa, starkt patriotisk, men oplacerbar i något exakt geografiskt inre landskap. Musiken är ju just som du beskriver, ett sätt att utforska pianot och dess möjligheter, men med en tidlös aura som alltid griper. Det står lite i kontrast till porträtt i ord och bild, men det beror ju nog lite på från vilken tid av hans liv bilderna härstammar, förstås.
Och ännu: det svartvita fotografiet jämfört med de kända, mer eller mindre ”heroiserande” porträtten av kompositören: en viktig skillnad är som jag ser det tidsspannet som bilden täcker. Vad gäller fotot någon eller några sekunder, eller på sin höjd en halv minut, vad gäller porträttena är tidsdimensionen betydligt svårare att fixera, den är i alla fall längre, mer utdragen.
Jo, jag kom att tänka på samma sak. De heroiserande porträtten, något enstaka tidigare fotografi. Och just detta med tiden är förstås ett viktigt tillägg. Där öppnas för manipulation, heroisering, spänningar; ett heroiserat, utdraget porträtt är ett slags spänning. Rör man vid det så blixtrar det till, men det blir inte så mycket mer.