Kaj Hedman

Det vi bevittnar runtom hela västvärlden just nu är en religiös, filosofisk, moralisk, etisk och politisk regression av sällan skådat slag. Den påverkar hela vår kultur från gränderna till autostradorna, från den minsta lilla by till den största metropol. Vår kultur, som vi känner den efter andra världskriget, skakar i sina grundvalar på grund av den politiska och religiösa högerns attack på moderniteten.

Hur ska vi definiera moderniteten? För min del upplever jag den som en skimrande stjärna av upplysning, såvitt den omfamnas med kärlek till nästan, planeten, jorden, skogarna, minoriteterna, de fattiga, de annorlunda, och kanske framför allt – med kärlek till tanken på att universums mysterium öppnar för en slags antifundamentalism som ger möjligheter till tolkningar som går bortom de rigida föreställningar vi har om vad som är passande och vad vi tror att en mysteriös Gud eller vårt komplexa samvete kan vara kapabla till.

Låt oss ta ett exempel på hur fel det kan gå när man inte har viljan till ärlig granskning av harmoni och medmänsklighet och inte har koll på vad olika begrepp egentligen betyder. President Donald Trump deklarerade med stora later för ett litet tag sedan: ”I am a nationalist.”

Men om man vill se saken från kristen synvinkel så blir det som teologen Patrik Hagman påpekar i sin senaste bok Om tron; Att söka den djupa verkligheten så kan nationalism aldrig stå i överensstämmelse med en kristen syn på människan och världen utan är tvärtom en motsats till den.

Donald Trump har fullkomligt misstagit sig på begreppet nationalism. Nationalism är alltid exkluderande och aggressiv. Men det är just nationalism vi ser i vår postmoderna värld där människorna har börjat vända sig från en solidarisk och mänsklig attityd till en självisk, indifferent inställning till omvärlden.

Jean-Paul Sartres ord ”Helvetet – det är de andra” får mer och mer en grym aktualitet. Vad Sartre egentligen menade med sina ord kan man analysera från olika håll men säkert är att en näraliggande tolkning är att den som upplever ”de andra” som helvetet, det vill säga avskillnad från kärlek och harmoni, aldrig kan uppleva annat än något som liknar hatets demagogi. Hat föder aldrig något gott, utan föder i en själv enbart destruktiva krafter.

Vår planet blöder, bränner, och riskerar att explodera i en kaskad av vattenmassor, eld och en dimma utan slut. Hur kan någon förneka det som sker?

Finlands regering har på ett beundransvärt sätt gått i bräschen för en ekologisk och förnuftig hantering av de kommande decenniernas klimatologiska kris med sin 30+-sidiga promemoria där vi medborgare får råd om hur vi ska ställa oss till de oundvikliga förändringar i våra liv som klimatförändringen för med sig. Att en så dålig regering har lyckats ta fram ett så bra papper är förvånande, men man ska alltid ge människor en chans. Läs den!

Jag upplever åtminstone personligen att de flesta av oss har en tendens att blunda för vad som kommer att hända i vår natur och i våra liv under de närmaste tio, tjugo åren. Det vore katastrofalt om vi verkligen som strutsen sätter huvudet i sanden när det gäller ”global warming.”

Kolumn, Österbottens Tidning, november 2018