Den positiva stoltheten

Skrivet 21.07.2014 
Regnbågsflaggan

Regnbågsflaggan

Empatin, omtanken om medmänniskan, kärleken till nästan, allt det här har naggats i kanterna på grund av oförmåga att hålla i de sociala tömmarna, och kanske framför allt ovilja att se till att det uppväxande släktet får en human bild av verkligheten.

Ändå finns den kvar. Kärleken. Omtanken. Förmågan att se medmänniskan som man ser sig själv. Om man vill.

Jag blir visserligen lite matt då jag märker att jag ännu skriver ungefär på samma sätt som jag gjorde i början av 70-talet. Allt det som många av oss strävade till i form av motstånd mot kärnkraft, bättre sjukvård, mera social solidaritet, är fortfarande rykande aktuella frågor.

Men på flera områden har vi ändå gått framåt med stormsteg. Låt mig ta ett aktuellt exempel, som visar att de flesta av oss varit förmögna att ändra på ingrodda fördomar, och att vända en negativ stolthet till en positiv.

För femtio år sedan var homosexualitet klassad som en psykisk störning, rentav en sjukdom, och det var inte så länge sedan utövandet av homosexualitet var straffbart. För en kort tid sedan bad ärkebiskopen om förlåtelse för att kyrkan har mobbat de homosexuella. De har rätt att ingå partnerskap och att ha jobb som förr kunde ha varit omöjliga att få ifall man var öppet gay eller lesbisk.

Därför är det så ledsamt, deprimerande och genant, att många fortfarande med tvärsäkra ”bibliska” argument motsätter sig att de som har en annan sexualitet än att vara straight, ska få likvärdiga rättigheter. Det har talats om att ordet ”pride”, det vill säga stolthet, skulle vara något negativt då LGBT-folket och de som sympatiserar med dem, samlas för att marschera, fira och visa inbördes solidaritet. Men det är ju inte negativt att vara stolt över andra saker. Sitt land? Sin flagga? Sin familj?

När man, med hänvisning till tusentals år gamla, motstridiga och svårtolkade religiösa skrifter, rackar ner på människor som har en annan sexuell orientering än man själv, kunde man faktiskt göra det som man redan i en tidig uppfostran i ett civiliserat samhälle brukar uppmanas att göra: titta sig själv i spegeln.

Jag tycker inte att utövad homosexualitet är någon synd eller något fel, men om nu en del, på grund av sin reaktionära tro, gör det, så kunde han eller hon må bra av att tänka på Jesus ord om grandet och bjälken.Sexualitet är en grunddrift hos människan, och det att en del människor föds med en annan slags sexualitet än andra, är ett faktum i livet och på jorden. Att gå åt andras sexualliv medan man menar att ens eget är det enda rätta, är inte enbart mobbning utan en verkligt negativ stolthet och dessutom en fördom, som hängt med alltför länge i den mänskliga historien.

Jag är stolt över att stöda och sympatisera med mina homo- och bisexuella vänner som marscherar i Jeppis Pride. Att stämpla och försöka förhindra vuxna människor att vara sådana de är tillsammans och utöva den sexualitet de har fötts med och att dessutom göra det med hjälp av att hänvisa till Gud förefaller mig som inte bara förmenande utan dessutom förskräckligt nedlåtande.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juli 2014

 

Inga kommentarer


Työtä ja yhteistyötä

Skrivet 01.07.2014 
Together

Together

Olen asunut eri puolilla Pohjanmaata. Asuimme perheen kanssa myös viisi vuotta Tampereella, ja yhden vuoden Ruotsissa. Kasvoin aika lailla suomenruotsalaiseen kontekstiin, mutta ei se mikään Ankkalampimaailma ollut. Isäni oli ollut myös rintamalla ja opiskeluaikana muuttunut kaksikielisestä kokkolalaisesta myös aika ”suomalaiseksi.” Ei sodassa tai maassa jota yritettiin jälleenrakentaa kannattanut paljon kysyä kieliprofiileitten perään. Minulla oli onnea: Tampereella opin itse suomea.

22 kesäkuuta 1944, 70 vuotta sitten suomenruotsalaisista koottu JR61 jota johti eversti ja Mannerheiminristiritari Alpo Marttinen sai tärkeän torjuntavoiton Viipurin Tienhaarassa, jota kutsuttiin ”Suomen lukoksi,” ja jossa noin 800 poikamme, monet heistä pohjalaisia, kaatui tai haavoittui.

Tali-Ihantalan suurissa taisteluissa oli myös paljon suomenruotsalaisia ja Ruotsista tulleita vapaaehtoisia mukana. Suomen puolustusta johti kenraaliluutnantti Lennart Oesh – Lasse Lehtisen mukaan ”Suomen suurin sotilas, Mannerheim mukaanlukien.” Mietin paljon oman isäni sotaretkeä kun sekä televisiossa että muussa mediassa on ollut paljon muisto-ohjelmia Kannaksen suurhyökkäyksestä. Usein annetaan sellainen kuva että rintamalla oli vaan pitkään hiljaista ennen Puna-armeijan ryntäystä kesäkuussa 70 vuotta sitten. Mutta kyllä siellä elettiin kuoleman varjossa koko ajan, eikä siellä ollut tarpeeksi ruokaa, tai suojaa kylmää ja pelkoa vastaan.

 On masentavaa että kaiken taistelun ja jälleenrakennuksen jälkeen vielä vuonna 2014 Suomessa on paljon eripuraisuutta ja ennakkoluuloja mitä tulee omiin vähemmistöihiimme ja ulkomaalaisiin.

Millaisen Suomen me haluamme? Joittenkin galluppien mukaan kuulumme maailman onnellismimpiin kansoihin. Mutta tiedämme kaikki ettei se kerro maastamme kaiken totuuden.

SOTE-uudistuksesta on paras syntyä jotain uutta, suurta ja rakentavaa, mikä antaa köyhille ja sairaillekin enemmän toivoa. Mistä löytyisi sitä samaa sisua millä maamme jälleenrakennettiin tuhoisan sodan jälkeen, sodan missä liian moni joutui antamaan terveydensä ja jopa elämänsä. Puhutaan paljon siitä miksi me olemme niin melankoolisia ja sulkeutuneita. Onhan siihen omat syyt.

Vaimoni on brittiläis-amerikkalainen opettaja ja journalisti ja hän viihtyy Suomessa todella hyvin koska täällä on niin hiljaista, puhdasta ja myöskin tasa-arvoista. Byrokratia ja liian kovat säännöt vaan haittaavat työntekoa. Mutta jollemme pidä huolta siitä että sekä heillä joilla menee hyvin menisi edelleenkin hyvin, ja siitä että heillä joilla ei mene niin hyvin, menisi paremmin, niin vaivumme yhteiskunnalliseen masennukseen. Nyt tarvittaisiin yhteishenkeä, empatiaa, avarakatseisuutta ja välittämistä, ja enemmän mahdollisuuksia kaikille työntekoon.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, kesäkuu 2014

Inga kommentarer


Kyrka i regression

Skrivet 14.06.2014 
Church near Loyston, Tennessee

Church near Loyston, Tennessee

Kristenheten befinner sig i regression. Kanske har det för den kristne i en värld där den religiösa, politiska och personliga diversionen är så stor, blivit för tungt att orka stå för kärleken till Gud och nästan i varje vardaglig situation, men också i det stora hela? Jag betraktar de överbetonat karismatiska yttringarna av individuell tro, som har framgångsteologin som referensram, som ett slags trosmässig kräftgång. Har vi tappat bort den kontemplativa, intuitiva, ödmjukt lyssnande tron?

Gud är visserligen allas vår Abba, till vilken vi får komma med våra önskningar, men han är inte en godismaskin eller ett orakel. På ett politiskt plan har regressionen lett till en allians mellan kristna krafter och konservatism, något som för mig framstår som synnerligen märkligt, då inte den kapitalistiska marknadsekonomin egentligen alls går ihop med det sätt att se på människa och samhälle som Jesus predikade om.

Som kontrast framstår radikala, socialetiska och jordnära organisationer som till exempel Jim Wallis´ Sojourners som friska fläktar.

I många länder förföljs kristna brutalt. Där är att vara kristen inte en fråga om ifall man är konservativ, moderat eller liberal i sin teologi, utan där är det en fråga om livet. Man kan bli fängslad eller dödad vilken dag som helst. Men fäster vi vanliga församlingsmedlemmar någon uppmärksamhet vid denna sandstorm av slaktande och detta förakt för våra trossyskon?

För att travestera John F. Kennedy: Fråga inte vad kyrkan kan göra för dig, fråga vad du kan göra för kyrkan! Jag har aldrig förstått varför människor tar sig ut ur kyrkan då när det i den förekommer reminiscenser av sådant som en modern lutheran i och för sig inte ska behöva acceptera. Jag skulle hellre se att man skulle ta sig in i kyrkorna och ropa ut sina protester. Kyrkan är visserligen Kristi kropp och representerar Guds församling, men utan sina medlemmar, – hur mycket eller lite ”troende” de nu sedan är, – är kyrkan egentligen bara stenväggar, oberoende av om förkunnelsen är hur bra som helst.

Den här tidens gud är självet, egot, nationalismen, moralismen. Kärleken till och respekten för nästan, – hurudan hon eller han än är -, har svalnat. Social orättvisa, förföljelser av människor på grund av deras kön, ras, tro eller sexuell orientering kommer i skuggan för frågor om tillväxt, ekonomisk framgång och ett yttre sken av moralisk resning, som kanske i många fall kan dölja många andra ”synder” än de som utpekas i kvällstidningarnas ständiga jakt på skandaler.

Vad tänker Herren om en värld där hat och konkurrens går hand i hand med en allt större fokusering på ekonomisk framgång för få och nedgång för många? Hur ser han på genmanipulerad mat och oljan i Arktis? Jag tror att det i vår tros innersta väsen mera är fråga om hjärtats barmhärtighet än om det som ser fint ut hos mig och min familj.

 

 

 

Inkast i Kyrkpressen i juni 2014

 

 

 

Inga kommentarer


Suomalainen, eurooppalainen

Skrivet 04.06.2014 
Eurooppa lippuineen

Eurooppa lippuineen  

 

 

Suomi liittyi Euroopan unioniin sen jälkeen kuin hieman yli puolet ääntään käyttäneistä olivat äänestäneet liittymisen puolesta. Vaihtoehtona olisi ollut jonkinlainen jatkettu ETA-sopimus.

Euroon liittymisestä ei Suomessa pidetty kansanäänestystä, mikä saattoi olla virhe. Ruotsissa äänestettiin, ja Ruotsi jäi euron ulkopuolelle, mikä oli ilmeisesti ruotsalaisille parempi. He pystyvät kuitenkin nyt nauttimaan euroalueen eduista ottamatta kaikin puolin osaa yhteiseen vastuuseen euroalueen ongelmista.

Ainoastaan noin 40 prosenttia kansasta äänestivät meillä Eurooppavaaleissa. He jotka ovat kiinnostuneita Euroopan parlamentin ja muista EU:n asioista olivat todella innokkaasti mukana, ja nyt käydyissä vaaleissa kaikki puolueet olivat panostaneet valovoimaisiin ja tunnettuihin ehdokkaisiin.

Useimpia suomalaisia eivät vaalit kuitenkaan juuri paljon kiinnostanut. Euroopan unionin asiat eivät vetoa heihin. Äänestysprosentti jäi siis alhaiseksi vaikka tavallisella kansalaisella olisi periaatteessa tällä kertaa sekä ehdokkaiden ja puolueitten vilkkaan kampanjoinnin ja suuren näkyvyyden takia että Euroopan taloudellisen ja poliittisen tilanteen takia ollut tarpeeksi tietoa asioista.

Itse koen olevani ensi kädessä suomalainen, toiseksi pohjoismaalainen ja kolmanneksi eurooppalainen. Eurooppalaisuuteenkin tottuu – myös hyvällä tavalla. En koskaan ole oikein ymmärtänyt miten Suomi pienenä maana, jolla on suhteellisen vähän mahdollisuuksia vaurastua ihan omin päin, olisi pärjännyt ilman EU-jäsenyyttä. Onneksi Suomi on muuttumassa, vaikkakin hyvin hitaasti, monikulttuuriseksi ja avarakatseimmaksi. Mediasta tämä ei vaan aina välity koska keskitytään ongelmiin.

Taloudellisen kriisin ja taantuman takia osa kansasta vastustaa edelleen kansainvälisyyttä ja eurooppalaisuutta mutta se mennee ohi kunhan Euroopan talous ja oma finanssipolitiikkamme toivon mukaan saadaan parempaan kuntoon. Uskon että palaaminen vanhoihin perinteisiin nojaavaan kansallisvaltioon ei edistäisi hyvinvointia, kulttuuria eikä omaa yritteliäisyyttä.

Täytyy muistaa että, poliittisia äärilaitoja luukuunottamatta, politiikka on myös jossakin määrin silmänlumetta ja teatteria. Katsoin Ilta-Sanomien nettitelevisiosta debattia jossa kohtasivat Alexander Stubb ja Paavo Väyrynen. Keskustelun aikana tosin käytettiin ensin paljon retoriikkaa puolesta ja vastaan, mutta loppujen lopuksi molemmat ehdokkaat olivat hämmästyttävän paljon samoilla linjoilla. Molemmat esimerkiksi vastustivat EU:n liittovaltiota ja pitivät nykyistä tiettyjen valtioiden yhteistyötä jossa Suomi on mukana jatkossakin hyvinkin toivottavana.

Mielestäni meidän kaikkien olisi aika yrittää löytää enemmän mahdollisuuksia kuin ongelmia eurooppalaisuudesta. Nationalismia, muukalaisvihaa, uusfasismia ja tiukkapipoisuutta on Euroopassa muutenkin ihan tarpeeksi.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, kesäkuu 2014

Inga kommentarer


Ryssland – tillåt visionära utblickar

Skrivet 20.05.2014 
Manfred on the Jungfrau

Manfred on the Jungfrau

Jag sitter och blickar ut över vårens ljusblå, molniga skimmer och försöker minnas vilken min första kontakt varit med den ryska kulturen – med musiken, konsten, dansen, filmen…

Vladimir Putin har nyss undertecknat en lag som från och med nu förbjuder svordomar i böcker, tv-program, videor, filmer med mera, som utges i Ryssland. Det är ju inte heller så länge sedan han förbjöd ”homosexuell propaganda”, i akt och mening att skydda de ryska barnen från västerländska depraverade seder.

Jag minns nu. Jag var bara ett barn, och mannen som introducerade den melankoliska, estetiska och djupsinniga ryska folksjälens konst i mitt oskyldiga barnasinne, var mina föräldrars idol Pjotr Tjajkovskij.

Han råkade ju vara homosexuell. I dagens Ryssland skulle han troligtvis vara isolerad. Stämplad av människor som varken vet hut eller har tillräcklig bildning för att förstå att världen är en plats, som inte har råd att undvara regnbågens alla färger.

Pjotr Tjajkovskijs musik består ju verkligen inte endast av de serena och dansanta tonerna i balettmusiken till Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön. Rokokovariationerna är kanske hans största bidrag till en mer existentiell musikkontext, liksom hans kammarmusik, som jag nyligen har stiftat bekantskap med.

Pianokonserterna må uppfattas som sockrade, men det finns även i dem en mörk, outgrundlig rysk själslig mässa från det nästan oändliga landets natur och folk.

Jag skrev en av mina första litterära artiklar om Alexander Solsjenitsyn i Vasabladet i början av 1970-talet. Han anknöt till den nationalistiska kulturtraditionen, men han var inte desto mindre en frihetskämpe och motståndare till den rigida diktaturen under många årtionden, och dessutom en skönlitterär berättare i klass med Tolstoj och Dostojevskij.

Det är så sorgligt att Ryssland tar ödesdigra steg tillbaka till det förgångnas autokrati, där alla missunnar och misstänker varandra, särskilt som den underbara ryska konsten äntligen, efter Sovjetstatens fall, fick en ny möjlighet.

Men den som har följt med rapporteringen från det östra grannlandet vet att det är ett enormt land, minst lika komplext som USA med dess nordliga värdeliberala stater, en postmodern livsstil nere vid västra Atlantkusten, sina bibelbältesområden och sina redneckers. Ryssland har motsvarigheter i etnicitet och kulturell komplexitet.

Även i Ryssland finns det, som alltid, glimtar av hopp, som en dag kan träda fram i ett nytt, visionärt, folkligt men bildat Europa, där förhoppningsvis fredens ängel ännu en gång kommer att segla över statsgränser, nationalistiska yror och dumt vapenskrammel.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet i maj 2014

Inga kommentarer


Mannens skinande rustning

Skrivet 10.05.2014 
Knight in Shining Armour

Knight in Shining Armour

Dessa finländska män i sina skinande rustningar. Dessa skinande män i sina finländska rustningar. Denna blandning av rustik präktighet och amoraliskt svängrum. Denna männens gamla värld som trots omvärldens vänsterkantring fortsätter att tuffa på som en gammal ångbåt med stadig kurs.

Rustningen kan bestå av till exempel en teflonlik humanism. En antydan om social medvetenhet, som är mera en skrällande trumma än en ljudande cymbal. Mera en läpparnas bekännelse än en hjärtats tro och övertygelse. Finsk manlighet är överslätande, besserwissermässig, ovillig att lyssna och tveksam till att känna efter i gräsrötterna.

Det har skett en förvandling av den politiske mannens känsla och ansvar för samhället och medmänniskan som vi män borde skämmas för. Aldrig tidigare under min livstid, i det här landet, har så många män roffat åt sig så mycket makt och så mycket pengar som under det senaste decenniet. Och det bara fortgår, utan att någon på allvar försöker stoppa upp det.

Vladimir Vladimirovitj Putin framstår som den till det yttre manlige, hänsynslöse tuffingens prototyp men det finns även i Finland hundratals små Putingubbar som har fastnat i marknadsekonomins och den avslagna demokratins ekorrhjul. I inget annat land på våra breddgrader eller på sydligare för den delen skulle en sittande premiärminister fega ut och lämna en regering i kris ett år före ett val. Vad erbjuds landet i stället? Tydligen en flera gånger straffad person som folket aldrig valt annat än i hans egen valkrets, och som vi finlandssvenskar på första dagen av hans valkampanj fick veta om honom att han är tveksam till att stödja den obligatoriska skolsvenskan i detta tvåspråkiga land. Något som statsministrarna hittills varit ganska måna om att göra – om inte i handling så åtminstone i ord.

Ett val av Vapaavuori till statsminister skulle visserligen innebära att landets ledare talar flytande svenska och framstår som en måttfull ledargestalt, men det skulle också innebära en stabilisering av den nyliberala marknadsekonomin, som till sist krossar vår välfärd. Det skulle innebära ett ordentligt steg till höger och en klar valseger 2015 för Timo Soini.

Men skulle det innebära mera feminism, ökad jämlikhet för kvinnor och bögar, eller en större internationell solidaritet. För att inte tala om att slå ner på den alltmer ökade rasismen och antisvenskheten på gator och torg.

Skulle det inte i stället vara dags för ytterligare ett generationsskifte åt det yngre och mera globalt progressiv hållet? Ja men… Samlingspartiets ungdomsorganisation påminner ju mest om Lapporörelsen. Det hade jag nästan glömt.

Kanske en herre som Vapaavuori är mer en slags grå eminens med ett medelklassansikte än en skimrande nyrik viktigpetter? Dem har vi ju på många poster. Men när de stormrika företagsherrarna tillåts fortsätta med sin nyliberala verksamhet både i vardag och på helg, skulle det inte då vara skäl även för ett socialkonservativt parti att tänka efter före om vad som är bäst för land och folk?

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i maj 2014

Inga kommentarer


Sökes: En Tolstoj för 2000-talet

Skrivet 27.04.2014 
Tolstoj

Tolstoj

När behovet av bröd och skådespel möts i det nyliberala samhällets labyrinter, reagerar människorna på olika sätt. Antingen anpassar man sig till tidens anda, som mer och mer flyter bort från folkhemmets, talkoandans och de statliga välfärdsgarantiernas gamla väg, eller så protesterar man genom att kräva att vägbygget upptas på nytt. När man knäpper på Tv:n eller surfar ute på de sociala mediernas hav, kan man lätt få stöd för sina åsikter, vilka de än är.

Bollandet av människor mellan bröd och skådespel är inget modernt påfund, utan kan härledas till antikens oligarkier och pseudodemokratiska system där männen regerade i ensamt majestät på sina egna villkor medan kvinnor och barn fick lov att som brukar säga packa sig. Det som sker i den ryska politiska och ideologiska kulturen i dag, och som skiljer sig från den västliga genom bristen på accepterandet av mångfald, är en särskild och tidstypisk variant av politiska, religiösa och ekonomiska makthavares förmåga till en manipulation som ofta går över hysterins gränser.

Konstens, filmens, litteraturens sätt att bemöta, handskas med och analysera de postmoderna, marknadsekonomiska men tillika även de oligarkiska samhällena, varierar i olika skalor och färger.

Det finns i dag ganska få motsvarigheter till 1800- och 1900-talens banbrytande och påverkande författare. Vem är 2000-talets Tolstoj, Orwell, Virginia Woolf eller Aldous Huxley? I Finland har vi haft Paavo Haavikko, som dock på något sätt blev marginaliserad, och nu är det främst Kjell Westö och Sofi Oksanen som ger ord åt ett samhälle i upplösning.

Men det vore fel att glömma bort de många röster som ändå finns i media och i litteratur, även om ingen av dem har den bärkraft som de stora hade i en tid då det inte fanns varken internet, mobiltelefoner, sociala media eller massturism. Problemet är att författare som skriver om människors sociala misär, svårartade och komplexa relationer som innehåller fysiskt och psykiskt våld, eller till exempel frågor kring sexuell orientering eller invandraproblematik, nog uppmärksammas när deras böcker ges ut men diskussionen och analysen som de för fram integreras inte i en politisk verklighet.

Kanske politiker, beslutsfattare och byråkrater hellre med vällustiga rysningar läser Camilla Läckberg eller i bästa fall gräver ner sig i Karl Ove Knausgårds nästan till dekonstruktion reducerade narcissistiska, individuell spegling av en ständig mänsklig oro?

Finns det överhuvudtaget längre någon annan verkligt intellektuell politiker i det här landet än Jörn Donner? Må han få ha hälsan och ett mycket långt liv.

Det är dags att ge mera rum för en dialog mellan folket, media och konsten. Det kan låta som att skrika efter 60- och 70-talen tillbaka, men det kan ske på ett annat, mera sublimt och mindre naivt sätt, om det görs rätt.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet i april 2014

2 kommentarer


Sote ja ruohonjuuret

Skrivet 09.04.2014 
In The Madhouse by William Hogarth

In The Madhouse by William Hogarth

Hallituksen esittämästä Sote-uudistuksesta on ihmisillä ja monella päättäjälläkin jäänyt kysymysmerkkejä, varsinkin kun ei vielä varmuudella tiedetä miten varsinkaan terveyshoidon puolen muutokset oikein vaikuttavat kuntien palveluihin. Sote-sotkusta saa sellaisen käsityksen että hallituksella ei ole ollut selvää käsitystä mitä on halunnut saavuttaa, tai että taloudelliset realiteetit ovat iskeneet päin kasvoja.

 

Kuntatasolla, ainakin monissa kunnissa, näyttää olevan suuria ongelmia ja paljon resurssipulaa sekä perussairaanhoidossa että erikoissairaanhoidon puolella. Ei tarvitse olla mikään terveydenalan asiantuntija tai ruudinkeksijä huomatakseen että monet asiat ovat rempallaan.

 

Ilmeisesti eduskanta, hallitus ja muut päättäjät ovat joutuneet toteamaan, että perinteellinen hyvinvointiyhteiskunta on uusliberalistissa yhteiskunnassa todella pahassa kriisissä.

 

Kansalaisena, yhteiskunnan asioita seuraavana, ja vaikeavammaiseksi luokiteltuna asiakkaana, olen viime vuosien ajan huomannut, että hyvää tahtoa ja asiantuntemusta ilmeisesti paikallisellakin tasolla löytyy, mutta hallituksen ja THL:n linjaukset ja toivomukset harvoin täällä toteutuu.

 

Ainakin Kokkolassa tilanne on sellainen että potilaiden pitää itse osallistua hyvin aktiivisesti siihen että heidän hoitonsa ja lähetteensä järjestyvät. Terveyskeskuksen ja esimerkiksi Kiurun psykiatrisen osastojen ja avohoidon lääkäritilanne on edelleenkin hyvin epävakaa ja vaikea. Henkilökuntaa ei ole tarpeeksi hoitamaan potilaita eikä ylläpitään sisäistä toimivaa yleistä ja yksillöllistä kommunikaatiota.

 

Monet eri tason työntekijät tekevät pitkää päivää ja ovat erittäin väsyneitä siitä stressistä joka on seurausta resurssi- ja rahapulasta. Tällä hetkellä lääkärit ei yleensä tee kotikäyntejä kotihoidossa eikä kotihoidossa ole yhtään sairaanhoitajaa, saatikka psykiatrista sairaanhoitajaa tai psykiatria. Vaasassa asia on hoidettu niin että kotikäynnit hoidetaan ostamalla yksityisiä palveluita.

 

Tk:ssakaan ei psykiatrivirkaa ole vieläkään pystytty hyvistä yrityksistä huolimatta järjestämään. Kuitenkin tk:n pitäisi hoitaa suuri osa psykiatrisistakin potilaista. Näyttää että konsultaatiot erikoissairaanhoidon puolelle takkuilevat ja aiheuttavat monelle potilaalle ahdistusta.

 

Sosiaalipuolen palveluista ei ole paljon julkisuudessa puhuttu. Kuitenkin toimiva yhteistyö sosiaalipuolen ja terveydenhuollon välillä olisi välttämättömyys.

 

Kanadan mallia kannattaisi kokeilla. Lyhyesti se tarkoittaa että valtio ja kunnat eivät sinänsä järjestä terveyshuoltoa vaan eräänlainen KELA, – eli valtio. – kustantaa suuren osan yksityisestä terveydenhuollosta joista ihmiset saavat valita omat lääkärit ja hoitajat. He ovat kuulemma hyvin tyytyväisiä hoitoonsa.

 

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa huhtikuu 2014

 

Inga kommentarer


Huonosti käyttäytyvät miehet

Skrivet 13.03.2014 
Public domain movies

Public domain movies

Miehetkin joutuvat kokemaan psyykkistä väkivaltaa mutta melkein joka toisella suomalaisella naisella on kokemuksia jonkinasteisesta väkivallasta. Se on paljon. Tönimisestä, tukasta repimisesta, pakottamisesta seksiin, ja kaikesta siitä välistä. Naisia, joita on raiskattu, on Suomessa noin viisi prosenttia.

 

Se on pöyristyttävää. Ainoa maa jossa miehet kohtelevat naisiaan vielä törkeämmin on, yllättävää kyllä, Tanska. Ruotsikaan ei tässä äsken julkaistussa raportissa pääse helpolla, vaikka länsinaapurilla onkin maailmaan tasa-arvoisimman maan maine.

 

Voi olla etteivät naiset katolisissa ja eteläeurooppalaisissa maissa uskalla kertoa heihin kohdistuvasta väkivallasta ja että tilastot eivät kerro kaikkea totuutta. Mutta voimme olla varmoja siitä että humanistinen, empaattinen ja tasa-arvoinen kulttuurikäsitys Pohjoismaista on ainakin osittain täyttä harhaa. Modernia tasa-arvoisuutta on toki paljon, mutta tasa-arvoisen yhteiskunnan varjossa on paljon ihmisiä joilla eri tavoilla ei ole enää edes ihmisarvoa.

 

Tämä koskee tietenkin monia muitakin: lapsia, köyhiä, syrjiintyneitä nuoria, maahanmuuttajia, sairaita jotka eivät saa tämän päivän Suomessa riittävää ja tarpeellista hoitoa, vanhuksia joista vastuu nyt yritetään sysätä heidän lapsilleen, ja monia muita ryhmiä.

 

Mutta näyttää siltä, että naisia syrjitään eniten. Naisia ihaillaan, mutta heitä myös edelleenkin halveksitaan, ilmeisesti yhä enemmissä määrin.

 

Tunnettu radikaali evankelinen pastori Jim Wallis, Sojourners-liikkeen perustaja, ja presidentti Barack Obaman kriittinen tukija vasemmalta, kirjoittaa kirjassaan ”On God´s side” (Jumalan puolella) vaikutusvaltaisista miehistä eri yhteiskunnan aloilta, että heiltä puuttuu täydellisesti naisten kunnioittaminen. Nämä miehet jatkavat golfin, jalkapallon ja tenniksen pelaamista niin kuin mitään ei olisi tapahtunut samalla kun he pettävät, lyövät eivätkä kunnioita naisiaan.

 

Wallis viittaa presidentti Obaman Isänpäivän puheeseen vuonna 2008 jolloin hän puhui siitä miten tärkeätä olisi tukea perheenisiä pitämään parempaa huolta vaimoistaan ja lapsistaan.

 

Mielenkiintoista on että Wallis ja hänen kristillinen organisaationsa, joka muun muassa on voimakkaasti kritisoinut Yhdysvaltojen sotia, myös tukee samaa sukupuolta olevien avioliittoja. Miksi ei kaikilla ihmisillä olisi oikeus turvalliseen parisuhteeseen, yhteiskunnan tukemina, riippumatta heidän seksuaalisesta suuntautumisestaan?

 

On suuri häpeä etteivät niin monet miehet postmodernissa, länsimaalaisessa yhteiskunnassa edes halua tai kykene käyttäytymään niin kuin odottaisi että mies käyttäytyisi. Vastuu siitä että naisia ja lapsia kohdellaan ei vaan tasavertaisesti ja kunnioittavasti, vaan myös rakkaudella, ei ole vaan feministisellä liikkeellä. Tämä vastuu kuuluu kyllä kaikille.

 

 

Kolumn i Keskipohjanmaa i mars 2014

 

Inga kommentarer


Toleransens grunder

Skrivet 04.03.2014 

 

Truth Compassion Tolerance

Kan man, när det gäller respekt för och tolerans av andra människors åsikter, ras, hudfärg, kön, tro eller till exempel sexuell orientering, gömma sig bakom strukturella olikheter i sin egen etniska bakgrund och i en nedärvd kulturtradition? Jag tror inte det.

 

Kultur kommer ursprungligen eller kan i varje fall härledas från det latinska ordet colo, och det betyder egentligen ”odling”. Så när det gäller tolerans och acceptans i ett modernt mångkulturellt samhälle så är det inte acceptabelt att alliera sig med en revisionistisk, individuell filosofi som går ut på att kulturarv går före kunskap.

 

Man odlar både mänskliga relationer, politik och kultur, och då man odlar så kan man inte samtidigt förgifta. Ändå är atmosfären i den kulturella diskussionen ofta förgiftad av fastlåsta positioner av olika slag.

 

Betyder då det här resonemanget att man enbart ska respektera och inte alls kritisera det som man själv uppfattar som kvinnoförtryck, olika slags utnyttjanden av kvinnor och barn, eller social ojämlikhet ifall de här sakerna yttrar sig inom kontexten för oss själva främmande religiösa och politiska övertygelser? Nej, det är skillnad på att å ena sidan respektera, förstå och diskutera, och å andra sidan att ge upp sin egen övertygelse.

 

Det finns förstås många exempel på hur en djup och klassisk humanistisk eller kristen kultur har monterats ner. Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet är de bästa exemplen på det. Man kan säga att dessa nedmonteringar, som sedan ledde till etniska rensningar, världskrig och utrotning av olika folkgrupper, i första hand byggdes upp genom att man introducerade narcissistiska och på hybris byggda läror samtidigt som man bokstavligt talat utplånade den kulturella historien.

 

Men framför allt hade de här totalitära ideologierna, som har mycken grogrund även i Europa av i dag också, en gemensam nämnare: man slutade att respektera varandra och började i stället demonisera varandra. Det sker på så många sätt även i vårt eget lilla samhälle. Till och med Katainens och Himanens påståenden om att finländarna är för skamsna och tänker för negativt är osanna även i den meningen att de tar för givet sådant som inte alls är givet.

 

Respekt och tolerans har sin motsats i att få den andra, de andra, att se dåliga ut. Det finns många sätt att göra det på. Politiska, religiösa, kulturella. För det mesta sker det dock genom att vidmakthålla okunnighet.

 

Okunnighet och dumhet är alla konflikters moder. Därför är kunskap makt inte bara i form av ekonomiska och professionella former, utan framför allt i mänskliga.

 

 

Kolumn i Vasabladet i mars 2014

 

 

Inga kommentarer