Sote ja ruohonjuuret

Skrivet 09.04.2014 
In The Madhouse by William Hogarth

In The Madhouse by William Hogarth

Hallituksen esittämästä Sote-uudistuksesta on ihmisillä ja monella päättäjälläkin jäänyt kysymysmerkkejä, varsinkin kun ei vielä varmuudella tiedetä miten varsinkaan terveyshoidon puolen muutokset oikein vaikuttavat kuntien palveluihin. Sote-sotkusta saa sellaisen käsityksen että hallituksella ei ole ollut selvää käsitystä mitä on halunnut saavuttaa, tai että taloudelliset realiteetit ovat iskeneet päin kasvoja.

 

Kuntatasolla, ainakin monissa kunnissa, näyttää olevan suuria ongelmia ja paljon resurssipulaa sekä perussairaanhoidossa että erikoissairaanhoidon puolella. Ei tarvitse olla mikään terveydenalan asiantuntija tai ruudinkeksijä huomatakseen että monet asiat ovat rempallaan.

 

Ilmeisesti eduskanta, hallitus ja muut päättäjät ovat joutuneet toteamaan, että perinteellinen hyvinvointiyhteiskunta on uusliberalistissa yhteiskunnassa todella pahassa kriisissä.

 

Kansalaisena, yhteiskunnan asioita seuraavana, ja vaikeavammaiseksi luokiteltuna asiakkaana, olen viime vuosien ajan huomannut, että hyvää tahtoa ja asiantuntemusta ilmeisesti paikallisellakin tasolla löytyy, mutta hallituksen ja THL:n linjaukset ja toivomukset harvoin täällä toteutuu.

 

Ainakin Kokkolassa tilanne on sellainen että potilaiden pitää itse osallistua hyvin aktiivisesti siihen että heidän hoitonsa ja lähetteensä järjestyvät. Terveyskeskuksen ja esimerkiksi Kiurun psykiatrisen osastojen ja avohoidon lääkäritilanne on edelleenkin hyvin epävakaa ja vaikea. Henkilökuntaa ei ole tarpeeksi hoitamaan potilaita eikä ylläpitään sisäistä toimivaa yleistä ja yksillöllistä kommunikaatiota.

 

Monet eri tason työntekijät tekevät pitkää päivää ja ovat erittäin väsyneitä siitä stressistä joka on seurausta resurssi- ja rahapulasta. Tällä hetkellä lääkärit ei yleensä tee kotikäyntejä kotihoidossa eikä kotihoidossa ole yhtään sairaanhoitajaa, saatikka psykiatrista sairaanhoitajaa tai psykiatria. Vaasassa asia on hoidettu niin että kotikäynnit hoidetaan ostamalla yksityisiä palveluita.

 

Tk:ssakaan ei psykiatrivirkaa ole vieläkään pystytty hyvistä yrityksistä huolimatta järjestämään. Kuitenkin tk:n pitäisi hoitaa suuri osa psykiatrisistakin potilaista. Näyttää että konsultaatiot erikoissairaanhoidon puolelle takkuilevat ja aiheuttavat monelle potilaalle ahdistusta.

 

Sosiaalipuolen palveluista ei ole paljon julkisuudessa puhuttu. Kuitenkin toimiva yhteistyö sosiaalipuolen ja terveydenhuollon välillä olisi välttämättömyys.

 

Kanadan mallia kannattaisi kokeilla. Lyhyesti se tarkoittaa että valtio ja kunnat eivät sinänsä järjestä terveyshuoltoa vaan eräänlainen KELA, – eli valtio. – kustantaa suuren osan yksityisestä terveydenhuollosta joista ihmiset saavat valita omat lääkärit ja hoitajat. He ovat kuulemma hyvin tyytyväisiä hoitoonsa.

 

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa huhtikuu 2014

 

Inga kommentarer


Huonosti käyttäytyvät miehet

Skrivet 13.03.2014 
Public domain movies

Public domain movies

Miehetkin joutuvat kokemaan psyykkistä väkivaltaa mutta melkein joka toisella suomalaisella naisella on kokemuksia jonkinasteisesta väkivallasta. Se on paljon. Tönimisestä, tukasta repimisesta, pakottamisesta seksiin, ja kaikesta siitä välistä. Naisia, joita on raiskattu, on Suomessa noin viisi prosenttia.

 

Se on pöyristyttävää. Ainoa maa jossa miehet kohtelevat naisiaan vielä törkeämmin on, yllättävää kyllä, Tanska. Ruotsikaan ei tässä äsken julkaistussa raportissa pääse helpolla, vaikka länsinaapurilla onkin maailmaan tasa-arvoisimman maan maine.

 

Voi olla etteivät naiset katolisissa ja eteläeurooppalaisissa maissa uskalla kertoa heihin kohdistuvasta väkivallasta ja että tilastot eivät kerro kaikkea totuutta. Mutta voimme olla varmoja siitä että humanistinen, empaattinen ja tasa-arvoinen kulttuurikäsitys Pohjoismaista on ainakin osittain täyttä harhaa. Modernia tasa-arvoisuutta on toki paljon, mutta tasa-arvoisen yhteiskunnan varjossa on paljon ihmisiä joilla eri tavoilla ei ole enää edes ihmisarvoa.

 

Tämä koskee tietenkin monia muitakin: lapsia, köyhiä, syrjiintyneitä nuoria, maahanmuuttajia, sairaita jotka eivät saa tämän päivän Suomessa riittävää ja tarpeellista hoitoa, vanhuksia joista vastuu nyt yritetään sysätä heidän lapsilleen, ja monia muita ryhmiä.

 

Mutta näyttää siltä, että naisia syrjitään eniten. Naisia ihaillaan, mutta heitä myös edelleenkin halveksitaan, ilmeisesti yhä enemmissä määrin.

 

Tunnettu radikaali evankelinen pastori Jim Wallis, Sojourners-liikkeen perustaja, ja presidentti Barack Obaman kriittinen tukija vasemmalta, kirjoittaa kirjassaan ”On God´s side” (Jumalan puolella) vaikutusvaltaisista miehistä eri yhteiskunnan aloilta, että heiltä puuttuu täydellisesti naisten kunnioittaminen. Nämä miehet jatkavat golfin, jalkapallon ja tenniksen pelaamista niin kuin mitään ei olisi tapahtunut samalla kun he pettävät, lyövät eivätkä kunnioita naisiaan.

 

Wallis viittaa presidentti Obaman Isänpäivän puheeseen vuonna 2008 jolloin hän puhui siitä miten tärkeätä olisi tukea perheenisiä pitämään parempaa huolta vaimoistaan ja lapsistaan.

 

Mielenkiintoista on että Wallis ja hänen kristillinen organisaationsa, joka muun muassa on voimakkaasti kritisoinut Yhdysvaltojen sotia, myös tukee samaa sukupuolta olevien avioliittoja. Miksi ei kaikilla ihmisillä olisi oikeus turvalliseen parisuhteeseen, yhteiskunnan tukemina, riippumatta heidän seksuaalisesta suuntautumisestaan?

 

On suuri häpeä etteivät niin monet miehet postmodernissa, länsimaalaisessa yhteiskunnassa edes halua tai kykene käyttäytymään niin kuin odottaisi että mies käyttäytyisi. Vastuu siitä että naisia ja lapsia kohdellaan ei vaan tasavertaisesti ja kunnioittavasti, vaan myös rakkaudella, ei ole vaan feministisellä liikkeellä. Tämä vastuu kuuluu kyllä kaikille.

 

 

Kolumn i Keskipohjanmaa i mars 2014

 

Inga kommentarer


Toleransens grunder

Skrivet 04.03.2014 

 

Truth Compassion Tolerance

Kan man, när det gäller respekt för och tolerans av andra människors åsikter, ras, hudfärg, kön, tro eller till exempel sexuell orientering, gömma sig bakom strukturella olikheter i sin egen etniska bakgrund och i en nedärvd kulturtradition? Jag tror inte det.

 

Kultur kommer ursprungligen eller kan i varje fall härledas från det latinska ordet colo, och det betyder egentligen ”odling”. Så när det gäller tolerans och acceptans i ett modernt mångkulturellt samhälle så är det inte acceptabelt att alliera sig med en revisionistisk, individuell filosofi som går ut på att kulturarv går före kunskap.

 

Man odlar både mänskliga relationer, politik och kultur, och då man odlar så kan man inte samtidigt förgifta. Ändå är atmosfären i den kulturella diskussionen ofta förgiftad av fastlåsta positioner av olika slag.

 

Betyder då det här resonemanget att man enbart ska respektera och inte alls kritisera det som man själv uppfattar som kvinnoförtryck, olika slags utnyttjanden av kvinnor och barn, eller social ojämlikhet ifall de här sakerna yttrar sig inom kontexten för oss själva främmande religiösa och politiska övertygelser? Nej, det är skillnad på att å ena sidan respektera, förstå och diskutera, och å andra sidan att ge upp sin egen övertygelse.

 

Det finns förstås många exempel på hur en djup och klassisk humanistisk eller kristen kultur har monterats ner. Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet är de bästa exemplen på det. Man kan säga att dessa nedmonteringar, som sedan ledde till etniska rensningar, världskrig och utrotning av olika folkgrupper, i första hand byggdes upp genom att man introducerade narcissistiska och på hybris byggda läror samtidigt som man bokstavligt talat utplånade den kulturella historien.

 

Men framför allt hade de här totalitära ideologierna, som har mycken grogrund även i Europa av i dag också, en gemensam nämnare: man slutade att respektera varandra och började i stället demonisera varandra. Det sker på så många sätt även i vårt eget lilla samhälle. Till och med Katainens och Himanens påståenden om att finländarna är för skamsna och tänker för negativt är osanna även i den meningen att de tar för givet sådant som inte alls är givet.

 

Respekt och tolerans har sin motsats i att få den andra, de andra, att se dåliga ut. Det finns många sätt att göra det på. Politiska, religiösa, kulturella. För det mesta sker det dock genom att vidmakthålla okunnighet.

 

Okunnighet och dumhet är alla konflikters moder. Därför är kunskap makt inte bara i form av ekonomiska och professionella former, utan framför allt i mänskliga.

 

 

Kolumn i Vasabladet i mars 2014

 

 

Inga kommentarer


Lag och samarbete

Skrivet 13.02.2014 
Piedad

Piedad

Karleby svenska församling har kommit i blickpunkten på grund av vårt pågående kyrkoherdeval. Orsaken är förstås de olika teologiska synsätten inom församlingen. Konflikterna har handlat om hur man ska läsa sin Bibel och utöva sin kristendom.

Bland alla motsättningar och till och med gräl som förekommit bör man också notera det goda samarbete som modernisterna ändå har kunnat ha med de konservativa i mångt och mycket rent praktiskt och med vår omtyckta kyrkoherde Peter Kankkonen, som trots sin ämbetssyn i början av det nya seklet gick med på att kvinnliga präster regelbundet fick komma och hålla gudstjänst.

Efter det har dock en hel del vatten flutit under broarna, och det finns en längtan efter något mycket mera. Det viktiga är ju att församlingen är en församling för alla sina medlemmar, och att det som församlingen sysslar med inte handlar om lärostrider utan om trosutövning, gudstjänst och bön. Politiska ställningstaganden om prästers kön och samkönade relationer ska inte förekomma från predikstolen, men så har tyvärr varit fallet.

Det som någon som jag uppfattar som viktigt i detta kyrkoherdeval är att lag och rätt upprätthålls, genomförs och respekteras. Alla vi troende har vår egen tolkning av Bibeln och dess budskap i dag, och någon världslig auktoritet som kunde ändra på våra tankar och känslor om den saken, lär inte finnas.

Det andra som är minst lika viktigt är att de som deltar i församlingens verksamhet eller bara är passiva åhörare/sympatisörer ska kunna arbeta tillsammans med ömsesidig respekt för varandras tro. Biskop Björn Vikström skrev för några år sedan ett som jag skulle vilja beteckna som underbart brev till församlingen med herdemässiga råd och anvisningar om hur väckelsetro och folkkyrkotro kunde samsas hos oss.

Domkapitlet har konstaterat att det nu finns endast en behörig sökande. Något annat beslut kunde och borde inte ha gjorts, även om man kan känna en viss sympati och förståelse för dem, som anser att även anhängare av den i västerlandets protestantiska kyrkor undanvikande ämbetssynen skulle få väljas till kyrkoherde. Om lagstadgad och i finländsk rättsinstans fastställd praxis när det gäller jämställdhet ska förverkligas i Finlands evangelisk-lutherska kyrka så ska ett val av kyrkoherde gå till just så här.

Kvinnor, homosexuella, samkönade par, och sådana som inte skriver under en fundamentalistisk syn på skriften måste få känna sig hundraprocentigt accepterade och hemma även i Karleby svenska församling, som hör till finska kyrkan och Borgå stift.

Nu är det upp till församlingsrådet att ge domkapitlet en rekommendation om ifall man kan utse Per Stenberg till ny kyrkoherde eller om tjänsten ännu bör lediganslås en gång till. Församlingsrådet har suverän rätt att göra vilken rekommendation den önskar.

 Johan Candelin uttryckte dock i ÖT det som jag själv tänker om den saken. Det finns nu rum för samarbete.

 

 

Kolumn i ÖT i februari 2014

 

Inga kommentarer


Moraaliton moraali Sotsissa

Skrivet 11.02.2014 
Sotsi

Sotsi

Paroni le Coubertinin arvot pitäsi vuonna 2014 olla arvoissaan. Olympia-aatteen kansallisrajat ylittävän nuorison juhlan olisi kauan sitten pitänyt jättää taakseen poliittiset rasitteensa. Leni Riefenstalin Berliinin olympialaisissa kuvaamat valkopukuiset urheilijat ja liehuvat hakaristiliput ovat jo kaukaista historiaa. Hitlerin ilme kun mustaihoinen amerikkalainen tähtijuoksija Jessie Owens otti kultamitaleita toisensa perään oli puhuva. Siitä tuli saksalaisille kisojen musta pilkku – mutta vaan natsivaltion näkökulmasta katsottuna.

 

Venäjän johtaja V.V. Putin ei ole Hitler, ja hänen kanssaan voi asioista keskustella. Mutta en oikein tiedä miten pitäisi suhtautua Sotsin meneillä oleviin kisoihin. Venäjän kultturia pitäisi ymmärtää. Mutta suuri osa luontoa ja paljon taloja on tuhottu. Ihmiset ovat jopa joutuneet viettämään öitä kaduilla ennen kuin heille on löydetty uusia asuntoja. On rakennettu tulevaisuutta varten ihmeellisiä ranskalaisen Rivieeran tapaisia luksusretriittejä ja reittejä.  Kaduilla ammutaan pois kulkukoiria, etteivät vaan olisi hienojen IOK-herrojen tiellä. Ihmisen raakuutta ei voi kuin vaan ihmetellä.

 

Ja Sotsin pormestari sanoo: ”Meillä Sotsissa ei ole homoja! Homot ovat tervetulleita kisoihin, kunhan jättävät lapsemme rauhaan.” Hän on Putinin miehiä, hänellä on Putinin tuki. Homojen ja heidän parisuhteensa rinnastaminen lasten hyväksikäyttäjiin on äärimmäisen ei vaan kummallista vaan myös epärehellistä ja jopa foobista. Venäjän valtakulttuurissa ei vaan hyväksytä kaikkia kansainvälisiä ihmisoikeuksia, vaan siellä nähdään erilaisia kansanryhmiä, etnisiä, kielillisiä, poliittisia ja seksuaalisia vähemmistöjäkin, jonkinlaisena uhkana.

 

Vedotessaan moraaliin ja etiikkaan Putin ja hänen tukijansa pelaavat itsensä itse asiassa henkiseen paitsioon. Talviolympiakisat ovat nimittäin yleensä maksaneet noin 2 miljardia dollaria. Sotsin budjetti on jo nyt noin 50 miljardin dollarin arvoinen. Siihen sisältyy muun muassa suuri osa korruptiota.

 

Meillä suomalaisillahan ei ollut viime vuosituhannen vaihteessa kovin puhtaita papereita mitä tulee urheiluetiikkaan. Mutta tätä on yritetty kytkeä pois, ja meillä on uusi, uljas sukupolvi urheilijoita, joita me varmaan kaikki kannustamme Sotsin kisoissa. Omat virheemme ei kuitenkaan tarkoita ettemme voisi ja etteikö meidän pitäisi suhtautua erittäin kriittisesti Venäjän kansalaistilanteeseen ja kaikkeen täysin tuomittavaan toimintaan mitä Venäjän puolella harrastetaan kun nyt yritetään käydä Katariina Suuren jalanjäljissä rakentamassa Potemkin kulisseja subtrooppiseen Sotsin maisemiin.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa-lehti helmikuussa 2014

Inga kommentarer


Nuets olidliga lätthet

Skrivet 14.01.2014 
The Picnic

The Picnic

De sociala medierna blir alltmer forum för aktuella diskussioner, allt från livsåskådning och tro till aktuella händelser, evenemang, klimatpolitik, konspirationsteorier och dagspolitik. För att inte tala om litteratur. Det som glatt åtminstone mig mycket på den senaste tiden att man kan läsa så många fina dikter och till exempel gamla, fina, konstnärliga fotografier och diskussioner om dem.  Det öppnar mot en inre värld som sällan är särskilt synlig i det dagliga livet med dess fokus på nuets olidliga lätthet.

Att allt det som händer på Facebook ackompanjeras av en oändlig räcka reklam och en risk för att ”storebror ser dig” är naturligtvis bekymmersamt och problematiskt.

Att göra nuets olidliga lätthet mindre olidlig och till något mycket mera än lätthet borde vara en angelägen uppgift både för individen och för samfundet.

Samtidigt fördummar och förflackar om inte Twitter så i varje fall Facebook  – om man låter det ske.  En relevant synpunkt är dels att det finns ett liv och en kommunikation i verkliga livet eller per e-post och telefon också, inte enbart på Facebook.

Jag saknar den gamla trådtelefonens analoga och tidsmässigt lugna samtal med vänner, bekanta och folk som vill ta kontakt och ge respons. Jag är gammalmodig i det avseendet. Det fanns en fördröjning av impulsivitet men samtidigt en positiv drive i att tala i vanlig telefon. Mobilsamtalen har en lite annan karaktär och är mer till för snabba anrop.

Dessutom anses trådtelefonerandet ha varit mycket mera hälsosamt och mindre riskfyllt när det gäller strålning och annan aktivitet i atmosfären både hemma och borta.

Det är enbart nedmonterandet av och likgiltigheten för trådteleonens och Skypes möjligheter som hindrar oss från att umgås på det sättet. Många tror att även Skype, MSN eller FaceTime också måste vara tidseffektivt. Ett misstag, tycker jag.

Ett totalt uppgående i det ändå lite overkliga livet på de sociala medierna kan väl knappast leda till annat än en pseudoverklighet? Måtta med allt borde kanske vara ett seriöst alternativ? Många människor har helt enkelt inte tid att sitta på datorn halva dagarna och uppriktigt sagt förstår jag inte hur människor som jobbar heltid med krävande arbeten har varken tid eller lust med alla dessa helt onödiga uppdateringar om när och hur man ätit lunch och var man befinner sig i bilen, på tåget, flyget eller båten just nu och då, och allt man iakttar medan man befinner sig ute i samhället.

En angelägen debatt, som väl påbörjades av dr Trygve Söderling, har förts på Ny Tids Facebooksida för diskussion. Att åsikterna är olika är bara positivt, men det är lite synd att diskussionen stannar inom Facebooks gränser – om den nu gör det. Jag har märkt att många som inte är med på Facebook i varje fall får information därifrån. Facebook läcker givetvis.

Alla aktiviteter, även om de kommer som länkar och tips på Facebook, som kan leda till mera och fördjupad läsning, intagande av relevant och korrekt information eller mera konsumtion av bra böcker, musik och konst kan så vitt jag förstå i vilket fall som helst enbart vara till nytta för den som vill motarbeta förytligandet, rasismen, indifferensen och konsumismen i ett samhälle som mer och mer börjar likna en krimskramsmarknad i motsats till det gemenskapens och samhörighetens samhälle som bland andra presidenten talat om.

Men att bry sig om andra kan inte enbart handla om privatföretagsamhet när det gäller vår omsorg om varandra. Vi börjar mera och mera likna USA. Privatiseringen av vården och krav på mottagare av samhälliga socialtjänster är synnerligen problematiska alternativ, även om somliga av dem också kan vara bra. Att bry sig om sin medmänniska betyder också politiskt engagemang och ett kritiskt granskande av den ekonomiska politik som framstår som lika hysterisk som det oändliga konsumerandet. Förr eller senare kraschar åtstramningspolitiken om inte EU börjar tro på sina egna möjligheter att ge människor jobb och framtidstro. Uppmaningarna till att konsumera verkar inte stå i någon som helst proportion till den nedtrappning av jämlikheten i samhället som pågår.

Någonting som sällan diskuteras särskilt mycket är att man kan finna många alternativa internetbutiker, diskussionsforum, teologiska bloggar och mycket, mycket annat på nätet. Själv har jag fått tips om den både på och utanför Facebook. Den ekologiska rörelsen, den alternativa livsstilen och ett icke-konsumistiskt tänkande, för att nämna några exempel, finns nog på internet också. De alternativen har inte försvunnit någonstans med de sociala mediernas ankomst.

Det är med dem som med tv-kanaler. Man väljer själv vilka man tittar på. Liksom man väljer vilka man följer på Twitter och vilkas bloggar man läser.

 

 

Inkast i Vasabladet i januari 2014

 

Inga kommentarer


En ny atmosfär

Skrivet 14.01.2014 
Sunlight

Sunlight

Sauli Niinistö knyckte, ovetande om mina intentioner, min första idé för en kolumn till nyåret. Han talade om att vi borde börja prata mera med varandra och fråga hur våra grannar och vänner mår.

Jag antar att presidenten har medarbetare som är på alerten och vet vad som rör sig i människors sinnen.  Talskrivarna har det hett om öronen under helgerna, för det gäller att sätta pricken på det politiska i-et så att medborgarna ska få en känsla av vartåt de politiska vindarna blåser under det nya året.

En ny atmosfär är av nöden. Det var rätt uttänkt av den eftertänksamme presidenten. De flesta av oss har uppenbarligen förlorat mycket av den gemenskap och den solidaritet som funnits på ett mänskligt plan under den senare delen av 1900-talet.

Det mänskliga umgänget och omsorgen och medmänniskan, nästan, släktingen, de som kanske har det svårare än de flesta – allt detta har runnit ut och underordnats en viss narcissism som hellre ser till jaget än till duet.

Gemenskap och solidaritet på det mänskliga och privata planet går trots allt hand i hand med gemenskap och solidaritet på det politiska planet.

Om inte presidentens ord överförs i politisk handling så låter de som en skrällande cymbal snarare än som en vacker sång om kärleken till nästan.

När presidenten försvarar ett starkt fasthållande vid EU:s grundbultar så är han på rätt spår. I hans tal fanns en dold, sublim kritik mot att EU i första hand blivit ett maskineri där de ekonomiska visionerna tröskas i en långsam kvarn.

Niinistös förhoppning att alla som bor i Finland ska känna sig hemma här och ha möjlighet att jobba här på lika villkor oberoende av var man är född och varifrån man kommer var också en synnerligen välkommen markering.

Problemet är att även en sådan förhoppning måste omsättas i politisk handling. Många som av olika skäl flyttar till Finland och vill ge sitt eget bidrag till arbetslivet och samfundet här har svårigheter att tillämpa sitt kunnande och sin begåvning på grund av det rigida utbildningssystemet.

Vårt skol- och undervisningsväsende är ju av hög klass, men det måste till mera samarbete och mera flexibilitet för att var och en ska kunna finna sin egen plats utan att behöva hanka sig fram med enbart egen kraft och egna idéer.

Det finns också en klass, en kategori människor som inte helt omfattas av social- och arbetsskyddet i Finland. De som frilansar och arbetar utanför de klassiska fackföreningarnas och de klassiska definitionerna på arbete samt de som är småföretagare har det svårt och riskerar att tappa modet.

Socialskyddet håller på att uppdateras av riksdagen, men även riksdagens kvarnar mal långsamt.

Om vi inte får en ny atmosfär där vi bryr oss mer om hur den andra mår än hur vi själva har det, så finns inte heller de politiska förutsättningarna för ett mänskligare samhälle.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i januari 2014

 

 

 

 

Inga kommentarer


Ömsesidig respekt i Karlebyförsamlingen

Skrivet 03.01.2014 
Karleby sockenkyrka

Karleby sockenkyrka

Jga funderar på storyn om kyrkoherdevalet i Karleby som publicerades i gårdagens Kyrkpressen. De som representerar den konservativa sidan i Karleby, en av stiftets få konservativt ledda församlingar, vill att samarbetet ska kännetecknas av kontinuitet av det gamla, medan domkapitlet och de som representerar mainstream i vår församling, vill att att samarbetet ska gå framåt och öppna nya vägar. Det är att hoppas att valet av kyrkoherde leder till att samarbetet ska kunna omfatta alla, och att verksamheten i församlingen ska kännetecknas av ömsesidig respekt för varandras teologi och åsikter.

Låt mig ta ett exempel: Jan NYgård talar om ”utomstående aktörer” och antyder att sådana kan komma att föreslå alltför radikala talare. Så vitt jag vet har det inte funnits några sådana utomstående aktörer, utan de talare som kallats annanstans ifrån har kallats genom samarbete inom församlingen och dess organ.

Men om som nu är, ofta mycket konservativa personer, av vilka somliga protesterar mot och motsätter sig vår kyrkas och vårt stifts teologi, får kallas – så borde väl även människor på den andra radikala kanten också få kallas som talare, om det ska gå jämnt ut? Hur som helst så borde inte en omsorg om den egna rätta läran gå före en omsorg om det att alla i församlingen omfamnas och får tillgång till olika slag av förkunnelse.

De som sökt kyrkoherdetjänsten är kaplanen i Karleby svenska församling Jan Nygård, chefen för Förbundet Kyrkans Ungdom, pastor Per Stenberg, och verkamhetsledaren för Folkmissionen i Mellersta Österbotten, pastor Tuiski Winter.
Jan Nygård representerar en traditionell ämbetssyn och en konservativ teologisk uppfattning, medan Per Stenberg närmast kan karaktäriseras som en moderat på församlingslinjen. Tuisku Winter har jag ingen aning om var han står, det har inte framkommit i offentligheten. Hans mor är kvinnlig präst, och han själv leder en sektion av en väckelserörelse.
Jan Nygård har tidigare inte samarbetat fullt ut med kvinnliga präster, men det har Per Stenberg gjort. Bägge talar för fortsatt samarbete – det är nu upp till biskopen att avgöra vilka som är behöriga enligt biskopsmötets beslut om att alla kyrkoherdar ska kunna samarbeta med kvinnliga präster.

 

 

Inga kommentarer


Hyvää tahtoa

Skrivet 17.12.2013 

 

peace-goodwill-web

Tämän vuoden Nobel-palkittu kirjailija Alice Munro, lyhyiden proosakertomusten mestari, tunnetaan taidoistaan muokata pikkukivestä isoa, murtumatonta eksistentiaalista ja taidokkaasti filosofiaan kiinteytettyä tekstiärkälettä. Hänen kertomuksissaan loistaa jokapäiväiseen arkeen sublimoitu ajan kulku. Tavallisista ihmisistä löytyy hänen kertomuksissaan mysteereitä, hyvyyttä, mutta myös kätkettyä pahuutta ja välinpitämättömyyttä.

Eli Munron kirjoista voi lukea paljon ihmisten todellisuudesta. Todellisuus ei ole Hollywoodmaisen mustavalkoinen tai autoritaarisen selväpiirteinen. Todellisuus on aina vaihteleva, läpikuultava – helposti särkevää ihmisyyttä ja materiaa.

Joulun alla pitäisi mielellään puhua hyvästä tahdosta. Hyvän tahdon eleet ovat nykyään aika paljon kortilla. Sitä ei jaeta yltyömäärin ilmaiseksi. Sen tietävät muun muassa vanhukset jotka ovat joutuneet hallituksen suuren rakennemuutoksen maksumiehiksi tai nuoret työttömät jotka ovat taistelleet saadakseen kunnon koulutuksen mutta joille ei palkka- tai muu työ mitenkään kasva puissa.

Hyvää tahtoa löytyy varmasti maan hallitukselta kuuluisassa rakennemuutoksessa, muun muassa tavoitteessa antaa vanhuksille mahdollisuuden asua pidempään kotona.

Mutta ainoastaan hyvällä tahdolla ei yhtäkkiä palauteta monena vuotena alasajettua kotihoitoa. Sama koskee myöskin muita terveyden ja sosiaalipalvelujen alueita. Jos ajatellaan että Suomea jälleenrakeentaneiden veteraanien pitäisi asua kotona ainoastaan kiireisen perushoivan ja omaisten tuella niin ollaan niin kaukana realiteettien maailmasta että voidaan jo puhua pilvissä leijailemisesta.

Silloin kun hyvä tahto muuttuu omaksi irvikuvakseen, päättäjien todellisuudentajua voidaan jo vakavasti kyseenalaistaa. Mutta uusliberalismin piirteisiinhan kuuluu se, että hyväntahtoisuus ei muutu rahaksi ja toiminnaksi silloin kun on kysymys tasa-arvosta ja todellisesta sosiaalisesta ajattelusta.

Olemme kaikki jouluihmisiä, jolloin meiltä kaikilta odotetaan hyvän tahdon osoituksia. Siksi katkeruus ei ole kuitenkaan vastaus ajan taloudellisen ja tiukkapipoisen ilmapiirin kysymykseen siitä mitä tapahtuu todella, lainatakseni suurta Pentti Saarikoskea.

Ajattelin itsenäisyyspäivänä meidän kaunista sinivalkolippua ja sen symboliikkaa. Mielestäni se kuvastaa paljon todellisuutta – sitä samaa arkea, säätä, tunnelmaa joka yhdistää meitä kaikkia, ihan niin kuin Alice Munroen kertomuksissa tavallinen ja ylpeä kulkevat käsi kädessä.

Sininen taivas, valkoiset pilvet – sama taivas leijuu meidän kaikkien ihmisten yllä eikä kukaan meistä synny tähän maailmaan erilaisina kuin muut. Kaikki maat ja mantereet kuuluvat kaikille.

Sen takia olemme kaikki hyvän tahdon lähettiläitä riippumatta siitä missä asumme, kuljemme ja matkustamme. Voimme yhdessä rakentaa sekä omaa maatamme että maailmaa – jos vaan hyvää tahtoa löytyy.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa 16.12.2013

Inga kommentarer


Du sköna nya kontaktnät

Skrivet 16.12.2013 
Välsignelser och förbannelser med den nya världsordningen

Välsignelser och förbannelser med den nya världsordningen

Finns det någonting i denna ystra och flagranta värld som i dag är oföränderligt, som är åtminstone i överförd och subtil bemärkelse ”evigt?” Eller har allt som är fast redan förflyktigats till den grad, att ingenting längre är på något sätt säkert, pålitligt och tryggt?

 

Det är korrekt att säga att den digitala revolutionen och det att vi alla sitter mera på nätet och skriver och sätter upp bilder har förflackat vår sociala kompetens, och lett till att vi inte längre känner samma omsorg om våra medmänniskor som förr. Att vi övergått från att vara delaktiga medborgare och en medkännande nästa till att bli maskiner som producerar åsikter, egotrippar och fasader. Men vilken är i så fall orsaken?Det kan inte vara så enkelt att det endast är de tekniska och innovativa förändringarna i form av internet, mobil- och smarttelefoner, surfplattor och den enorma explosionen av sociala media som är orsaken till att människor inte möts ”in real life” på samma sätt som förr – åtminstone inte i vardagen.

Det finns ju även en annan sida av slanten: tack vare de sociala medierna, Facebook, Twitter, olika organisatoriska sajter med mera så kan man lättare ordna träffar, seminarier, demonstrationer och evenemang. Men kan också lättare snabbt komma i kontakt med sina vänner för att träffa dem.Men ändå har allt lett till att människor blivit mera kostnadseffektiva, emotionellt mera effektiva än empatiska, och till att det gravt kapitalistiska samhället ständigt utvecklas i en både existentiellt och praktiskt mer kostnadseffektiv stil och anda.

Plötsligt har människorna varken tid, lust eller möjlighet att till exempel besöka sjuka släktingar, engagera sig i talkoarbeten eller att se efter sina gamla anhöriga.  Många har med den moderna livsstilen till och med fått ett allt större obehag att konfronteras med sina gamla och sjuka anhöriga, och hittar därför på alla slags ursäkter för att lämna dem beroende av endast en alltmer nerskuren och rationaliserad hemvård, hemservice eller hemsjukvård, i vilken de anställda knappt ges tillstånd att värma upp morgongröten. De gamla får ett besök på 15 minuter då man tittar till dem och frågar: ”har ni inte några egna som kan hjälpa er?” Alltså samma ”egna” – med vilka man förstås menar anhöriga – som inte har varken tid eller intresse eller som många gånger bor många hundratals kilometer på annan ort.

I Karleby, där jag bor, går inte läkarna från HVC-systemet längre på hembesök i hemvården. I Vasa har man ju skött om att den saken fungerar tack vare en saklig outsourcing, men i Karleby har man överfört ansvaret för hemvårdens klienter från distriktsläkarna, som hade möjlighet att göra hembesök, till avdelningsläkarna, som inte har möjlighet till det.De är ju fast på avdelningarna, vilket betyder att klienterna måste släpas och köras till HVC, om de överhuvudtaget är i ett sådant skick att det är möjligt. Det här lägger ju en mycket stor börda på de hälsovårdare och sjuksköterskor som även de minskas och rationaliseras. De, likväl som närvårdarna och primärskötarna, har fullt upp med att lära sig nya strategier för kostnadseffektivitet.Det talas vackert och vitt och brett om flexibilitet och tilläggsservice förutom den brutalt nerbantade hemservicen och hemvården, men så vitt jag förstått är det mest vackra ord, som kanske då är avsedda för sådana klienter som annars absolut skulle tvingas tas in på anstalt eller långvård.

 Med Jack och Bobby Kennedy, med Martin Luther King och många fler som verkligen ville ha inte enbart bättre möjligheter för alla människor, utan även ett djupare innehåll, mördades en idealism som höll på att bygga upp en ny värld på 1960-talet. I stället fick vi en teknisk och effektiv revolution på bekostnad av mänsklighet.Frågan är om den nya underbara världen med livet på nätet har några som helst förutsättningar att hjälpa oss i en situation som denna. Det handlar ju också i högsta grad om barns och ungdomars alienering från själva den fysiska verkligheten i samhället. De sociala media och Facebook har byggt upp en hatets och mobbningens kultur i skuggan av alla de häftiga möjligheter som de också bjuder på.För att inte talas om att Obama, NSA och all världens politiska kontrollanter numera vill ha tillgång till de flesta människors privata sfär. Välkommen till du sköna, nya kontaktnät, där du snart själv knappast har några möjligheter att bestämma om kvaliteten och innehållet på de kontakter du har. Nästa steg blir ett slags nätets samizdat, där man blir tvungen att bygga upp en subkultur av något slag.

 

Kolumn i Vasabladet i december 2013

8 kommentarer