Den politiska kulturen

Skrivet 26.06.2015 
Beach man

Beach man

 

Det talas ofta om ”den politiska kulturen.” Vad som egentligen menas med det begreppet har förblivit dunkelt. Ungefär som något som pågår bakom en rökridå eller bakom kulisserna.

Den politiska kulturen ska väl främst handla om samförstånd och samarbete trots olikheter i åsikter och värderingar? Begreppet ska innefatta ett slags ramlag för demokratin.

Men samtidigt finns det ju så många olika slags politiska kulturer. Därför har väl uttrycket mer och mer blivit ett slags referensram för en definition snarare av olikheter och skav än för ett visst mått av spelregler.

Dagens politiska kultur skiljer sig i mycket från den politiska kultur vi hade under Kekkonens tid.

Den politiska kulturen för 2000-talet var väl menad att kännetecknas av större effektivitet i ekonomin samtidigt som den strävade efter mera konsensus kring frågor om jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Inget parti ville ännu för några år sedan framstå som de fattigas eller minoriteternas ovän – naturligtvis i det senare avseendet med undantag av Sannfinländarna, Finlands ”Front national”, vårt lands populistiska skuggboxare.

Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Nationella fronten, vad allt de heter, i olika länder, kan ha rätt i några få frågor och kanske framför allt ha rätt i att ställa vissa frågor. Men i det stora hela är de ingenting annat än brutala, omänskliga lösningars partier och grupperingar – ofta oförmögna att se humana nyanser och mångtydighet i tillvaron och dess mångfald. Deras värdegrund är grumlig, och den står inte på en fast humanistisk bas.

Och nu har populisterna – efter att ha förlorat röster i valet, men förblivit ett av de största partierna, – tagits till heders trots uppenbara strävanden att sätta en ny, för många av oss, främmande agenda när det gäller till exempel utvecklingsstöd och flyktingpolitik, för att inte tala om landets officiella tvåspråkighet.

Alla springer efter Timo Soini medan han själv rantar runt världen som utrikesminister, med sina egna idéer om Europa och världen dolda under huvan.

Det vi skulle behöva är, som jag ser det, en ny mänsklig kultur inom den politiska kulturen. En kultur som ser allt utifrån alla människors och gruppers lika värde, inte utifrån vem som är mera eller mindre nyttig i samhället. Juha Sipilä och hans gäng kommer kanske så småningom att inse att det var ett stort misstag att tänka att även populister som vänder kappan efter vinden ska kunna ges en slags automatisk regeringsställning.

Samtidigt har Sipilä och Stubb med sina partier bakom sig drivit fram en brutalborgerlig linje som utpressar arbetarklassen och ser välfärden som ett resultat av välvillighet från de framgångsrikas sida. Det är så beklämmande som det bara kan vara.

Den politiska kulturen har vänt in och ut på sig själv.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juni 2015

Inga kommentarer


I TV och i verkligheten

Skrivet 22.06.2015 
Familjen Flinta

Familjen Flinta

Nästan allt var kul att titta på i TV:s finländska barndom, då man med lite god tur kunde ta in en mer eller mindre ”snöig” svartvit bild från Vennäs och så småningom även titta på finsk tv.

Seija Topanen, Heikki Kahila och Fred Flinta var för en liten fnatt de första bekantskaperna med yttervärlden utanför sträckan Gamlakarleby-Vasa.

Mycket har jag sett sedan dess, inte minst på grund av de kraftiga begränsningarna i min rörelseförmåga. TV blev innan Internet kom, fönstret ut mot stora världen. Men det finns några blixtrande TV-ögonblick som stannat i minnet på ett alldeles speciellt och ibland chockartat sätt.

Mest minns jag Lennart Hyland och ”guben i låddan” samt de spännande frågetävlingarna med Esko Kivikoski som även i dagens enorma univerum av kunskap hos många av oss framstår som något av ett den mänskliga hjärnans mysterium i mänsklig gestalt.

Man lärde sig ju också filmhistorien och blev bekant med de flesta filmklassiker genom TV. Kanske detta till och med kan sägas vara TV:s största kulturinsats?

Sedan är det en annan sak att man som ung tonåring började gå och titta på dem på bio. En av de oförglömliga upplevelserna var Paraplyerna i Cherbourg som med sina mjuka och enträgna palettfärger, Catheriné Deneauves skira ljuvhet och Michel Legrands sublima och sorgsna musik totalt fängslade mig som ung tonåring på en liten biograf i arbetarkvarteren i Tammerfors.

Desto mera existentiellt viktigt och överväldigande var det att tillsammans med pappa kyrkoherden se den av ateisten och homosexuella kommunisten Pier Paolo Pasolini regisserade Matteusevangeliet på det lyxiga Kino Palatsi.

Men i dag är TV så mycket vardagligare, trots att vi TV-tittare, i motsats till förr, översköljs av grymma krigshandlingar och naturkatastrofer nästan varje dag.

Häromkvällen råkade jag titta på Polis-TV. Jag vet inte om jag befann mig i ett särskilt känsligt sinnestillstånd, men jag upplevde att det jag såg kanske var det som gripit mig mest under alla TV-år.

Två konstaplar blev kallade till en liten lägenhet i ett våningshus i en förort. De fann en man ligga på golvet. På bordet ovanför mannen fanns en liten tallrik med gröt och bredvid tallriken hade pappan placerat en nallebjörn för sin lille son. Men döden hade hunnit komma innan den ungefär sjuåriga sonen hade kommit hem från skolan.Efter en stund fick vi se den linluggige pojken ute på gården prata med de vänliga poliserna tills socialarbetarna skulle berätta för honom vad som hänt. Mamman hade dött redan tidigare och nu var den lille pojken föräldralös. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna.

Även om vi fick veta att pojken senare hade fått ett bra fosterhem framstod det här programmet som just det som det var: en påminnelse om hur skört och oförutsägbart samhället och allting annat är. Oberoende av hur ekonomin och ”välfärden” ser ut .

 

 

Kolumn i Vasabladet i juni 2015

Inga kommentarer


Aika on nyt

Skrivet 12.05.2015 
Alexander Solsjenitsyn

Alexander Solsjenitsyn

Aika ei ole rajallinen, vaan ikuinen, ainoastaan yksittäisen ihmisen aika on rajallista. Aika ei koskaan, paitsi joissakin tieteiselokuvissa, mene taaksepäin, vaan aika on aina suunnattu eteenpäin. Samalla kertaa tärkein ihmisen aikakäsityksessä on nykyisyys, juuri täällä nyt olemisen sietämätön keveys.

Monet tahot, poliittiset liikkeet ja uskonnolliset ääriryhmät haluavat kuitenkin siirtää ihmisen kulttuurin ja yhteiselon ajassa taaksepäin. Kristitty oikeisto USA:ssa halajaa sitä aikaa jolloin ihmiset uskoivat kirjaimellisesti luomiskertomukseen. ISIS ja Al Quaida haluavat taas sortaa naisia ja elää muinaisaikojen machokulttuurin mukaisesti, ja ovat valmiita tappamaan silmättömistä päästääkseen tavoitteeseensa. Useammassa maassa Euroopassa myös vuonna 2015 antisemitistiset ainekset tekevät kaikkensa maalatakseen taas kerran juutalaisisista kulttuurimme ja syvistyksemme tuhoajiksi.

Suomessa ei paljon ”ulkopuolisia” ole verrattuna muihin, varsinkin länsieurooppalaisiin, maihin. Maahanmuuttajia on vähän, venäläisiä on jonkun verran, opiskelijoita toisista maista ja mantereista suhteellisen vähän. Ja sitten tietysti meidän kielivähemmistöt: suomenruotsalaiset noin 5 prosenttia, ja saamelaiset, jotka elävät Lapissa. Inkeriläiset jotka ovat muuttaneet entisestä Neuvostoliitosta. Joitakin virolaisia täällä töissä, muun muassa lääkäreinä. Homoseksuaaleja on Suomessa yhtä paljon kuin missä vaan.

Kuitenkin nämä ihmiset ovat suuri ongelma eräille poliittiseille tahoille meilläkin. Pienistä määristä muodostuu suuria ongelmia. Suuren maailman näkökulmasta kaikki tämä näyttää merkilliseltä.

Orjuus, naisten kokonaisvaltainen syrjintä, kommunistien tappaminen, Suur-Suomi, YYA-sopimus, Ruotsin vallan Klas Fleming, – kaikki loppui aikanaan. Joillekin kauheuksille tulee joskus stoppi – päästään tien päähän. Mitä hyötyä Suomelle olisi esimerkiksi erota EU:sta, lopettaa ulkomaanapu ja pakolaisten vastaanotto, tai kieltää homoliitot? Jopa Venäjä näyttäisi meihin vertaillen liberaaliselta, koska Venäjään tulee paljon siirtolaisia ja siellä on hyvin monikulttuurinen yhteiskunta, vaikka vanhoillisuuskin otetaan huomioon.Kaikista muutoksista ja kaikesta nykyaikaisuudesta ei tietenkään sinänsä synny vain hyviä asioita. Mutta muutos on ainoa tie.

Jähmettymään ei voi jäädä. Kaikista ihmisistä, olipa heidän kielensä, ihonvärinsä tai uskontonsa mikä tahansa, on hyötyä varsinkin pienelle valtiolle, jonka omat resurssit eivät nykyajan kilpailuyhteisön puitteissa pitkälle riitä ilman avarakatseisuutta, suurpiirteisyyttä ja lähimmäisenrakkautta.Kapitalistisessa maailmassa on paljon epämääräistä epäoikudenmukaisuutta. Jos sitä haluaa muuttaa, kaikkia hyviä voimia on yhteistyössä käytettävä. Muu on sitten jotain harhaa ja ajanhukkaa.

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, toukokuu 2015

Inga kommentarer


Räkningen kommer senare

Skrivet 03.05.2015 
Danskt sinnessjukhus

Danskt sinnessjukhus

Mentalvården i Finland befinner sig i en akut kris.

Det vore ett stort misstag att inte lyssna till psykiatrikernas och mentalsjukvårdarnas nödrop, eller att ignorera de larmrapporter som brukar strömma in från till exempel Mentalvårdsförbundet.

Den upphaussade stämningen i ett land som fortfarande är rikt, och där man med all makt vill upprätthålla alla vackra fasader samtidigt som man skär ner i det sociala, – något som nästa alla partier, inklusive både vinnarna och förlorarna i riksdagsvalet, – anser sig tvungna att göra, har fått till stånd en tudelning av medborgarna när det gäller hur de förhåller sig till sina mindre lyckligt lottade medmänniskor.

Sjukvården är ju i en generell kris, men man skriver ju om det som står hjärtat närmast och som man har personliga erfarenheter av. Det handlar inte längre om marginella företeelser där vissa mindre grupper av människor riskeras att slås ut, utan om ett stort folkhälsoproblem. Det handlar bland annat om många unga vuxna, särskilt män, som blir alienerade och utsatta för social hopplöshet, och om både vuxna och barn som far illa i och med de alltmer tilltagande snabba skilsmässorna.

Vem ska ta hand om Knyttet? Det finns många ”osynliga barn” också i ett sådant samhälle där solidariteten brister och mer och mer koncentreras till en privat sfär. I de utvidgade familjer där det finns tillräckligt med mental styrka klarar man sig bättre, men ju mindre familjeenheter det finns, – och det gör det ju i och med skilsmässorna, – desto mindre och färre blir dessa privata fickor där man kanske kan ta hand om ekonomiska svårigheter men där det svårligen finns professionellt stöd på det psykiska planet.

Familjevåld, sexuella övergrepp och mobbning löser man svårligen med strängare straff. Det är nog en delvis förebyggande och en delvis vårdande och vägledande psykiatrisk och annan medicinsk, andlig och moralisk vård och insats som behövs. Samt upplysning, givetvis.

I Karleby har man satsat mycket pengar och tid på att omorganisera vården, inte minst den psykiatriska, som lider av enorma resursbrister – trots stadens pekuniära överskott i budgeten, och det har gjorts enligt de riktlinjer som fanns i den tilltänkta SOTE-reformen.

Svår läkarbrist, inte minst på den psykiatriska sidan vid MÖCS/Kiuru, och en radikal nedskärning av psykiatrisk vård på sjukskötarnivå på HVC, ledde till att många klienter, till exempel inom hemvården, fann sig nästan utan vård under en lång tid i vintras, och nu då det inget blev av SOTE-reformen, så kan man bara hoppas att den omorganisering som var tänkt att bli av åtminstone kan bli det i fortsättningen – och då med mera resurser, inte mindre, som vägkost. Resurserna är nu nedskurna till ett pinsamt minimum.

Räkningen för att på det här sättet blanda och spela med människors mentala kort kommer att bli mycket dyr när den kommer, senare.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, april 2015

Inga kommentarer


Kundera och tiden

Skrivet 22.04.2015 
Milan Kundera

Milan Kundera

Milan Kundera, världsberömd för Varandets olidliga lätthet, och som numera sedan länge bor i Paris, gör inte så mycket väsen av sig i dagens postmoderna kultur. Han skriver kortromaner och essäsamlingar, även dessa i minimalistiskt format. Men det som Kundera har att säga, och det sublima och djupsinniga sätt han säger det på, har minsann inte bleknat eller blivit mindre angeläget.

Kunderas beläsenhet är svindlande. Men ironin, distansen, den obarmärtigt transparenta analysen, i vilken han sätter en klar gräns mot alla slags metafysiska spekulationer, är det som mest karaktäriserar honom då han med en elegans, som liknar en ofattbart rutinmässig litterär golfswing, åstadkommer en hisnande flykt in i den europeiska historiens och i den europeiska framtidens utopier.

I sin senaste bok, Mötet (på franska 2011, på svenska 2015), en essäbok med ytterst korta, snärtiga och tidsmedvetna texter, tar sig Kundera särskilt an den nervkittlande spänningen mellan dået, nuet och framtiden.

En av de mest fascinerande essäerna är den om Guðberger Bergsons berättelse om den 9-åriga flicka som skickas ut på landet för att leva en tid hos en främmande familj som i motsats till hennes egen urbana miljö framstår som från en annan planet.

Men det som Kundera undersöker i den essän är inte kulturskillnaderna i sig, utan det hur man upplever saker utifrån sin egen ålder. Flickan får se och höra saker som hon aldrig kunnat föreställa sig, och blir tvungen att anpassa sig till dem, men hennes ålder är helt avgörande för hur hon tänker om dem, och för vilket sätt de för alltid sätter sina spår i hennes personlighet.

På ett liknande sätt blir tiden för en gammal man i en berömd roman av Juan Goytisolo avgörande. Hans fru dör, och han börjar drömma om sin tid som ung soldat hos Francos falangister. Plötsligt inser mannen att hans liv har blivit kvar i ungdomen, och att hans relation till sin döda fru, som han sörjer som man sörjer sitt livs stora kärlek, i ett enormt tomrum, handlar om att det som var grunden för den kärleken nu fyller detta tomrum.

Kundera utvidgar de här små åldersrelaterade, existentiellt avgörande händelserna i olika romaner till att gälla en diskussion som bränner sig fast i en enda viktig fråga. Hur kan det komma sig att vi ”glömmer” vår historia? Vi låter den upprepas på nytt i varje generation och hur mycket vi än bör veta om allt som upprepats så undflyr all denna kunskap oss utan att vi är medvetna om den.

Vår tids enormt snabba rytm omöjliggör att vi verkligen ser vad som hände de då och vad som händer just nu. Att Kundera har de aktuella världshändelserna i tankarna är alldeles självklart, även om ingen då boken skrevs kunde ana vad som skulle hända på med Isis, Putin, Ukraina och Krim.

 

 

Kolumn i Vasabladet, april 2015

Inga kommentarer


Kaipaako kuolema päivitystä?

Skrivet 13.04.2015 
Hippokrates

Hippokrates

 

Perinteinen länsimaalainen, nykyaikainen käsitys kuolemasta on ollut sellainen, ettei kuolemaa voida kontrolloida. Kuolema on nähty luonnollisena osana eräänlaisen kristinuskon ja evoluution kombinaatiota. Sen teologinen tulkinta liittyy läheisesti ajatukseen siitä ettei ihmisellä ole oikeus vaikuttaa omaan tai toisen ihmisen kuolemaan.

Voimakkaan maallistumisen mutta myös kasvavaan lähimmäiseen kohdistuvan myötätunnon takia ihmiset ovat kuitenkin ruvenneet ajattelemaan paljon enemmän miten voidaan minimoida ihmisen kärsimystä. Samalla maailma muuttuu yhä rahakeskeisemmäksi ja monet eivät myös kestä elämisen keskeneräisyyttä. Tästä johtuen on viime vuosikymmeninä aktiivinen eutanasia tullut yhä enemmän ajankohtainen aihe.

Koska kristinusko on kuitenkin vielä vahvoilla osissa läntistäkin maailmaa, olen ollut hieman yllättynyt siitä, että eutanasia hyväksytään ainakin ideana tai tavoitteena monessa maassa aika yleisesti.

Suomessa enemmistö väestöstä ja suurin osa eduskuntaan pyrkivistä ehdokkaista kannattavat eutanasiaa, eli siis sitä että kuolemansairas ja kärsivä ihminen voidaan auttaa kuolemaan. Samalla luultavasti useimmat vielä kannattavat sitä että he jotka haluavat muun kuin fyysisen sairauden takia tehdä itsemurhan pitää ottaa yhteiskunnan huostaan ja pakkohoitoon. Itsemurha on edelleen ”out”, mutta eutanasia sen sijaan on ”in.”

Laki jota antavat lääkäreille luvan avustaa itsemurhaa tai antaa lääkärille mahdollisuuden itse tappaa kuolemansairaan ihmisen on vähän eri muodoissa voimassa ainakin Sveitsissä, Alankomaissa, Belgiassa, Luxemburgissa sekä Washingtonin ja Oregonin osavaltioissa Yhdysvalloissa. Montanan osavaltiossa tällainen laki on tekeillä.

Lääkärikunnissa eri maissa on aika suuriakin näkemyseroja aktiivisesta eutanasiasta. Belgiassa lääkäriliitto vastusti eutanasialakia, jonka parlamentti kuitenkin hyväksyi. Suomessa yleensä lääkärit ovat vedonneet lääkärivalaan, joka on peräisin ajasta ennen kristillisen uskonnon syntymistä. Lääkärin tehtävä on ylläpitää elämää, ei sammuttaa sitä.

He jotka vastustavat eutanasiaa vetoavat myös voimakkaasti siihen että jos vaan resursseja on riittävästi niin palleatiivinen hoito ja saattohoito voidaan paljon parantaa ja tehostaa. Valokeilassa on nyt ”palleatiivinen sedaatio”, joka ylläpitää elämän, vaikkakin lopulta myös jouduttaa kärsivän ihmisen kuolemaa. Toinen käsite joka on esillä on niin sanottu ”kallistuva kenttä.” Monella on suuri huoli siitä että vanhat, sairaat ja hankalat ihmiset eutanasialakeihin vedoten pitkällä tähtäimella hoidetaan pois, ja samalla ei anneta tarpeeksi varoja terveydenhuoltoon.

Monet jotka haluavat kuolla kärsivät masennuksesta. Masennus on usein piilevä ja vaikea todeta. Masennusta ja psykiatrisia sairauksia voidaan parantaa. Täytyykö kuolema todella päivittää sellaiseen että meillä kaikilla olisi siitä suurempi kontrolli?

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, huhtikuu 2015

Inga kommentarer


Kulisser

Skrivet 17.03.2015 
Jesus skulle inte ha gillat tidsandan

Jesus skulle inte ha gillat tidsandan

Det mesta av vårt sociala, religiösa, politiska, ekonomiska liv, ja, det mesta av allt vi engagerar oss i, karaktäriseras av kulisser. Vi förnekar våra synder, våra tillkortakommanden, våra misstag – och vi gör det både på en individuell och en kollektiv nivå. Varför skulle vi annars ha så många skilsmässor, så mycket familjevåld, rasism, eller fördomar?

Varför skulle vi annars många gånger dölja våra innersta känslor, eller varför skulle vi till exempel låtsas som om vårt land är så underbart, vår skola så fin, eller vår sjukvård så perfekt, då vi alla vet att sådant låtsande till stor del är en enda teater, en vacker uppsättning av idéer, en blandning av saga och verklighet?

Samtidigt som den rena, råa sanningen är att landet har förlorat sin solidaritet mellan grupperna och individerna i det, och att nedskärningspolitiken inte är någon sent insedd plikt eller något förbigånget förnuft, utan ett desperat försök att sopa de många problemen och orättvisorna under mattan, samtidigt som hårt arbete och sänkta skatter målas upp som en livsnödvändighet.

Ronald Reagan var den president som på allvar förde in kristendom och tro på den politiska agendan i Förenta Staterna. Innan hans tid höll man sig mest till den traditionella uppdelningen av kyrkor och stat, åtskilda, respekterande varandra, men på ett behörigt avstånd.

Idag finns det socialt progressiva och ekologiskt medvetande kristna rörelser som även har en politisk tyngd där, och som kommer många till nytta, men för det mesta har en så kallad kristen livssyn inte på ett rätt sätt tillfört det samhället något gott. Det har mest blivit strider och inskränkthet.

Det är ändå pengarna och maktbegäret, den individuella framgångsteologin i sekulär form, som råder och regerar, ungefär som i tv-serien House of Cards.

Jesus, apostlarna och de första kristna var däremot inte mycket för att bygga upp kulisser. Snarare var de angelägna om att riva ner sådana. Jesus gick ut med sina utsagor, sina råd och sin teologi så rakt på sak, att makthavarna, de rika och mäktiga, och de som trodde att de hade den enda rätta bibeltolkningen, först tappade koncepterna, och sedan, då de hade samlat sig, beslöt att ta livet av honom.

Det här med att bygga upp firmor, bolag och företag som ska göra enorma vinster, som sedan förutsetts ”droppa ner” på de fattiga och mindre lyckade individerna, är så långt bort från Jesus syn på människan och hennes samhälle som något kan vara.

Inte skulle Jesus ha sett snett på ett gäng punkare som var ”funktionshindrade” men ändå vann uttagningen till Eurovisan, och inte skulle han ha suttit vid honnörsbordet då bankirer och statschefer firar kulissframgångar med pomp och ståt. Han skulle hellre ha bott och vistats med bostadslösa och knarkare än med de som bär oklanderliga kostymer och säger sig måna om samhället men som mest upprätthåller kulisser.

 

 

Inkast i Kyrkpressen i mars 2015

2 kommentarer


Auschwitz, encore

Skrivet 16.02.2015 
Auschwitz

Auschwitz

För ett litet tag sedan hade det gått exakt sjuttio år sedan Röda armén befriade Auschwitz i januari 1945. Då levde Adolf Hitler ännu och befann sig i eller på väg till bunkern under rikskansliet i Berlin.

Det sägs att de tyskar som lever nu inte känner någon personlig skuld för att miljoner judar, homosexuella, romer och politiskt obekväma människor mördades i koncentrationslägren men att man i Tyskland ändå tycker det är bra att myndigheterna och regeringen håller minnet av hemskheterna vid liv och varnar för ett upprepande av dem. Det vanligaste talet som anges är ju 6 miljoner mördade judar men vissa amerikanska forskare tror att fler än 15 miljoner judar tillintetgjordes i Europa under kriget.

Det är svårt att veta hur man som individ skulle uppleva skuldfrågan om man var ättling till de tyskar som tillät Hitler, NSDAP, SS och Wehrmacht att genomföra massmorden. Långtifrån alla tyskar var med om eller godkände det som hände. Tiotusentals tyska motståndsmän kvästes redan långt före kriget.

Jag kan uppleva en slags personlig skuld för vad de vita i det finska inbördeskriget gjorde med män, kvinnor och barn efter maj 1918 i de läger där de röda fångarna hölls. Det blir inte riktigt lätt för alla i vårt land att hantera den frågan heller när hundraårsminnet kommer emot år 2018.

En sak som är säker är i varje fall att det fortfarande finns en hel del hyckleri och skenhelighet i västmakternas och Rysslands hanterande av Förintelsen. Judar fick flyktingstatus i en del europeiska länder, bland annat i Finland, ända tills 1938 då inrikesminister Kekkonen satte stopp för det, med hänvisning till att Finland inte skulle ”få en judefråga.” Men varken Storbritannien, USA eller något annat land var särskilt intresserat av att ta emot judiska flyktingar i större kontingenter. Min egen idol Winston S. Churchill höll ett av sina underbara brandtal i parlamentet då koncentrationslägrens existens blev mera allmänt kända ca 1943, men varken hans regering eller hans allierade gjorde någonting alls för att stoppa dödstågen till Auschwitz. Järnvägsbanorna bombades aldrig. Däremot tog de allierade livet av hundratusentals civila i tyska städer. De brändes ihjäl i eldstormar. Och det var faktiskt Churchill som inledde bombardemangen under kriget mellan västmakterna och Tyskland.

Nu när judar, muslimer, romer och andra igen en gång utpekas, förföljs och utsätts för misstänksamhet och diskriminering i olika delar av Europa, till och med i Sverige, så är det på sin plats att tänka tillbaka på historien, och erinra sig hur och varför folkmordet på judar och andra började på 1930- och 40-talen.

En intressant detalj är ett den enda riktigt högt uppsatta nazistledaren som bevisligen blev dödad i ett attentant under kriget var Reinhard Heydrich, Förintelsens arkitekt. En gudomlig fingervisning, eller endast en tillfällighet?

Blir det ett Auschwitz, encore? Det beror helt och hållet på Europas folk.

 

 

 

Kolumn, Vasabladet, februari 2015

 

Inga kommentarer


Taivas ja helvetti

Skrivet 12.02.2015 

 

Himlen

Taivas

Kun minun ikäpolveni ihmiset olimme lapsia, ei ollut vielä kulunut edes kymmentä vuotta siitä kun toinen maailmasota loppui. Berliinin muuria ja varsinaista kylmää sotaa ei vielä ollutkaan. Saksa ja Japani olivat edelleen osaksi rauniona, ja Suomessakin elettiin niukkaa aikaa, jolloin meidän vanhempamme raskaalla työllä maksoivat Neuvostoliitolle sotavelkaa. Kaduilla ja teillä ajettiin 30-luvulla rakennettuilla amerikkalaisilla takseilla ja halvoilla itä-autoilla, jos ei hevoskärryillä tai sota-ajan polkupyörillä. Monet lapset olivat köyhiä ja tarvitsivat vaate-apua.

Sotalesket pyörittivät suurperheita ja vanhenivat nopeasti. Penisilliini oli hädin tuskin saatu markkinoille. Koko Suomi oli kuitenkin asutettu, ja luonto oli kaunis, kuulas ja puhtaan tuntuinen. Se oli sekä helvettiä että paratiisia.

J.K. Paasikivi oli Suomen presidentti, Stalin veti viimeisiä Kremlissä ja Valkoisessa talossa asusteli liittoutuneiden entinen ylipäällikkö Dwight D. Eisenhower. Brittiläinen imperiumi oli kaatumassa, mutta Lontoo oli kuitenkin vielä maailmaan pääkaupunki.

Meidän sukupolvemme on sen jälkeen käynyt läpi monia kylmiä ja kuumia sotia, käytiin kuussa ja takaisin, kommunismi kaatui ja uusliberalismi vangitsi läntisen ja myös suuren osan itäisen maailman. Kun olin lapsi, presidentti oli melkein diktaattori, tänään hän johtaa melkein vain ulkopolitiikkaa, armeijan ylipäällikyyttä sekä edustustehtäviä. Arvojohtajan rooli voi olla vaikuttava, muttei ole kirjoitettu millään lailla perustuslakiin.

Maapallo ja sen valtiot ovat vieläkin sekoitusta helvettiä ja paratiisia, vaikka omalla pikku tontilla emme välttämättä koe sitä niin dramaattisena. Suurvaltoja on enää vain yksi, muut ovat pelureita, ja planeetta lämpenee vauhdilla, suurine vaiukutuksineen, johtuipa se sitten ilmaston omasta sisäisestä järjestelystä tai ihmisen vaikutuksesta.

Eurooppa on täysin muuttunut minun elinaikanani eikä paluuta menneeseen millään tavalla ole. Pieni maa niin kuin Suomi voi vain yrittää pysyä mukana monikulttuurisessa ympäristössä ja hyväksyä sitä tosiasiaa etteivät valtoitten rajoilla enää ole samanlaista merkitystä kuin ennen. Ukrainassa nähdään mihin sekä kansallismielisyys ja imperialismi johtaa. Ne tuottavat vain tuskaa, verta ja hikeä. Ainoastaan rauhanomaisella yhteistyöllä, rakentavalla asenteella ja toisten kulttuurien ymmärtämisellä pystytään ylläpitämään kurjuuden ja ihanuuden välistä balanssia myös tulevaisuudessa. Fasismin haamut liikkuvat nopeasti yli rajojen. Niille ei pidä antaa enää yhtään missään mitään tilaa.

Suomi ei ole ruotsalainen, ei venäläinen eikä edes vain suomalainen ja suomenruotsalainen. Suomi on osaa uutta maailmaa, jossa jommallakummalla, rauhalla tai sodalla, on ratkaiseva merkitys tulevaisuutta ajatellen.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, helmikuu 2015

Inga kommentarer


Medelklassens dilemma

Skrivet 11.02.2015 

 

Arbetslösa i kö

 

Barack Obama har under sin presidenttid talat om att göra livet bättre för medelklassen.

I det paketet ingår föresatsen att få fler fattiga människor så att säga upplyfta till medelklassen.

Med medelklass menar man i USA människor som individuellt tjänar ungefär 50 000 – 100 000 dollars i året, som har råd att betala för sina barns skolgång, och att ha statligt stödd sjukförsäkring..

Idén är alltså att de flesta människor skulle höra till den här samhällsgruppen och att de skulle ha ett något sånär stabilt jobb. .

Man kan vara arbetare och stolt över det även om man hör till medelklassen och inte behöver gå och marschera på gatorna med röda flaggor.

I Finland är det mest vanliga samtalsämnet bland dem som hör till den lägre medelklassen eller är fattigare nerskärningarna i vår välfärd. Det som, med rätta, upprör människor mest är att det blivit tungt och svårt att få adekvat vård i rätt tid och på rätt sätt, och att i och för sig till en del nödvändiga strukturomvandlingar oftast drabbar de som är sjukast och äldst.

Idén att de sjuka och gamla i allt högre grad ska kunna börja köpa privat vård och hemservice medan de bor i sina egna hem innehåller en bomb. Den bomben tickar allt snabbare då till och med alla riksdagspartierna saknar förmågan att få ihop en vettig och genomförbar social- och hälsovårdsreform.

De som får lida mest är de psykiskt skadade och sjuka.

40 procent av anhöriga till psykiskt sjuka insjuknar själva i depression och 50 % av anhöriga till psykiskt sjuka barn blir deprimerade. Att detta sker beror inte enbart på att de anhöriga är sjuka utan på det sätt som vården för dem skärs ner och skalas bort. Under hösten och vintern har både psykiskt sjuka och åldringar i t ex Karleby fått se sig till och med vara utan vård eller utan planering och kommunikation av sin vård på grund av den ostrukturerade strukturomvandlingen vid HVC och i stadens hemvård.

Var och en kan själv räkna ut vad räkningen kommer att bli för samhället när de sjuka blir utan vård och de anhöriga blir alltmer beroende av frivilligorganisationers stöd men inte får tillräcklig hjälp av samhället.

Många internationellt kända ekonomer har påvisat att EU:s så kallade ”austerity politics”, dvs nedskärningarnas och sparandets politik, kommer med en stor räkning i slutändan. Thomas Pickety vägrade ta emot franska statens höga utmärkelse för sin bok om detta därför att han inser att hans budskap om att EU:s politik är fel ändå inte tas på allvar.

USA har gått en annan väg än vi och fått sin ekonomi i gång och arbetslösheten har sjunkit kraftigt. Utan att spara kan man förstås inte få något till stånd, men sparandet till döds kommer att leda till en nedmontering av välfärdsstaten, en ökad klyfta mellan fattiga och rika, samt en alienering av ungdomarna, som inte får några jobb och någon framtidstro.

Medelklassens dilemma är att de som tillhör den eller skulle vilja tillhöra den inte får höra mycket till alternativ till nedskärningarna och den utökade otryggheten.

 

 Kolumn i Österbottens Tidning 2014

 

 

Inga kommentarer