Kaj Hedman

Människans allra bästa vän

Kaj och Freddi

Det sägs ju att hunden är människans bästa vän, men jag skulle vilja bättra på det gamla talesättet något, och säga att hunden är människans allra bästa vän. Alla har vi någon, eller till och med fler, bland våra medmänniskor, som vi gärna kallar ”min bästa vän.” Det kan vara ett syskon, en själsfrände, eller förstås partnern i äktenskapet eller i annat, liknande, förhållande.
Alla behöver en bästa vän. Men när det kommer till kritan så har jag upplevt, att under livets mest intensiva, svåra och skiftande år, har hunden, min egen hund, varit min allra bästa vän.
En hund, om den är god och trogen, vilket de flesta hundar väl är, ställer nämligen inga krav på sin kärlek. Den älskar oförbehållsamt, utan andra förväntningar än att den ska ha mat, tak över huvudet, sällskap – och kärlek tillbaka.
Om man älskar en hund, så får man garanterat respons av den på samma sätt.
När människan domesticerade vargen, eller om det nu var tvärtom, – eftersom det sägs att det egentligen var vargen som manipulerade människan att ta hand om den och socialisera den, – så tillfördes vår kultur ett tillägg, en dimension, av en speciell kommunikation och ett speciellt samspel, på många plan, som har haft en stor betydelse för många människor under århundradenas lopp.
Vår hund fick, med hjälp av vår veterinär, flytta hem till de sälla jaktmarkerna, till hundarnas himmel, mellan jul och nyår, djupt älskad och saknad, men nedbruten av blindhet och sjukdomar, tapper och älskande in i det sista. Vi är helt förstörda av sorg och saknad. Jag hade inte anat att förlusten av en hund, hur kär och hur nära den än varit, skulle kunna kännas så mycket liknande en sorg över förlusten av en nära anhörig människa.
Jag hade inte väntat att mig att människor skulle förstå vår sorg, utom kanske de mest fanatiska och ivriga hundägare som själva varit i samma situation. Och jag har till min sorg märkt att jag inte tillåts sörja och visa min sorg som jag hade om det varit fråga om en människa. Många uttrycker sympati, men man kan läsa mellan raderna att det förväntas att man ska ta det hela om inte med en klackspark så i varje fall utan den sorgtid och den process som följer med en människas bortgång.
Men Freddi, ”Kaihelin Utopia”, 13 år, var min närmaste förtrogna, min kompis i vått och torrt, mina vänners trogna vän, min frus lilla pojke, som hjälpte henne att finna sig tillrätta i sitt nya hemland. Freddi och jag var alltid tillsammans och hans kärlek var både omistlig och oersättlig. Han hjälpte mig oerhört med min ångest och mina svårigheter att röra mig utomhus och bland människor.
Men ändå har jag, till min glädje, förvånats över, och blivit överraskad av den stora empati och det deltagande som vårdare, riktigt nära vänner, och speciellt kanske vännerna och bekanta på de sociala medierna, främst Facebook, har visat mig och min fru. Det verkar vara lättare att uttrycka känslor när det gäller en hund. Min Facebooksida svallade över av deltaganden, underbara vackra verser och texter, kramar och uppmuntrande ord – det fanns över 90 inlägg efter min uppdatering och mina foton av den älskade kromfohrländern. Det har burit, långt. Aldrig har jag fått så hårda tryckare till kramar som jag fått av mina närmaste vårdare och hjälpare. De har förstått vad Freddi har betytt, och vad förlusten av honom för med sig.
När jag skriver att hunden är mer än människans bästa vän, hennes allra bästa vän, avser jag ingenting som ska utmana mina närmaste kärleksrelationer, eller mitt förhållande till Gud, och sådant. Men jag tror att även lilla Freddi blev salig på sitt vis, och att han hade någonting mer än bara ett djurs insikter, han hade en personlighet, som jag inte tror att bara försvann med kremeringen, en personlig ande eller själ om man så vill, så som hundar kanske kan ha. Jag tror att han nu har det bra i en annan sfär av vår outgrundliga, existentiella och metafysiska värld, den synliga och den osynliga, den konkreta och den som man inte kan ta på med händerna, men som man kan ana, en kärlekens sfär, en sfär som vi alla skulle må mycket bra av att komma närmare, i akt och mening att vara mer förlåtande och förståelsefulla gentemot varandra i denna mänskliga värld, så sårbar, grym och utmanande, som den är.

Publicerat som Inkast i Vasabladet i januari 2012

Medan bjällerklangen söker sin plats i den nyliberala, kapitalistiska paradiset, där de rika blir rikare, – ja, man kan säga äckelrika, – och där de fattiga blir fattigare, försöker media spela presidentspelet, som den numera urgamla beteckningen lyder.

I ett samhälle och i en postsovjetisk demokrati behövs egentligen inget ”presidentspel” längre. Presidentkandidaterna väljs i vanlig, demokratisk ordning av partierna, precis som det ska vara i en postmodern, västerländsk demokratisk stat som dessutom är, – alla populisters önskedrömmar till trots, – en solid medlem i Europeiska Unionen.

Problemet är emellertid att det ställs överstora förväntningar på republikens president. Förvisso har hon/han en hel del makt. Leda Finlands utrikespolitik, dock med det undantaget att hon/han ska göra det i samråd med regeringen och med det viktiga undantaget, att presidenten inte kan köra över riksdagens och regeringens vilja i frågor gällande Finlands EU-politik, utnämna domare, benåda brottslingar och, i krigstid föga aktuellt, fungera som försvarsmaktens överbefälhavare.

Frågan om presidenten som opionsbildare och värdeledare är minst sagt problematisk.

Den nuvarande presidenten har hållit en ganska låg profil när det gäller att försöka leda landets ”spirit” i välfärdsfrågor. Alla vet var hon står och var hon har stått när de fattiga och arma har farit illa. Det troligaste är att hon har haft mer inflytande och kunnat påverka mera än vad den vanliga medborgaren kan eller får vara medveten om.

Presidentens viktigaste uppgifter är att hålla oss kvar i Norden, bevara landets tvåspråkighet, måna om de svagas, de arbetandes och de gamlas och handikappades rättigheter. Hon/han ska hjälpa och stöda näringslivet och puffa på alla storföretags försök att förbättra Finlands samarbete med främmande makter och storkapitalet ute i världen. Presidenten ska särskilt måna om sexuella och etniska minoriteters rättigheter och se till att andan i samhället inte blir invandrarfientligt utan att Finlands folk ska ta skeden i vacker hand och se positivt på att hjälpa andra nationer, deras medborgare och flyktingar samtidigt som Finland behöver fler invandrare för att ta hand om de arbeten som frustrerade och utslagna ungdomar inte vill eller orka göra. Presidenten borde också uppmuntra de egna näringarna. Vem vill eller borde leva enbart på export?

De flesta svenskspråkiga väljare är säkert ganska eniga om ovanstående. Problemet är bara bristen på makt hos den makthavare som folket är mest intresserat av att rösta fram. Folket bestämmer dagordningen. Inte för mycket med i EU:s kärna, inte hjälpa andra stater med deras skulder över vår förmåga, vara fosterländsk och se till att skitstöveln Putin inte blir alltför arg …

Kanske Finland borde ha en vicepresident. Sauli Niinistös vicepresident kunde vara Eva Biaudet eller Pekka Haavisto.

Paavo Lipponen har förbrukat sitt politiska förtroende och det hjälper inte hur vackert han talar. Han är dessutom för gammal.

Paavo Väyrynen har Kekkonen som barlast och majoriteten av Finlands folk vill inte ha marken tillbaka och förlora inflytandet i Europa.

Timo Soini blir aldrig vald till Finlands president. Han har ett dåligt och skumt parti bakom sig och stövelstorleken räcker inte till, inte mer än på det fysiska planet.

Nästa år väljer Finland Sauli Niinistö till president ungefär på samma sätt som vi valde Mauno Koivisto. Vi får antagligen en ganska likadan president, men lite modernare och lite mer demokratisk.

Den landsmoder eller landsfader som Kekkonen och Koivisto var kommer den nya presidenten inte att bli.

För tio, femton år sen hade man en teve som försäljarna numera kallar ”tv med röv”, men i dag är det platt, stiligt och stort – i bästa fall i HD.

På vår teve kan vi även titta på tv on demand. Det betyder att man kan koppla upp sin bärbara dator till tv:n med en HDMI-ledning och titta på Voddler, Film2Home, SF Anytime eller liknande.

Det är ganska kul. Voddler har till och med gratisfilmer av ganska god kvalitet.

Men den teve som vi har nu är en Panasonic av Mercedesklass, för att citera

Vänskap i realismens tecken

min släkting/försäljare, där man kan välja SF Anytime direkt. Man kan titta på trailerfs och man kan hyra en film för några euro. Några svenska texter kan man dock inte få utan allt är på finska. Trots att skatt till Sverige, – SF Anytime är svenskt, egentligen, – ingår i priset. Nu kan man också hyra filmer eller köpa från finska iTunes.

SF Anytime och iTunes-filmerna syns bäst utan ryckningar och fördröjningar på vår neoplasma-teve.

När jag var ung förundrade sig min mor och påminde sig om hur det var på trettiotalet. Ingen kunde ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att man kunde ”ha bio hemma.”

I dag är det hemteater med skärmar upp till 65 tum eller videoprojektorer som man kan spela upp på en duk på väggen. Naturligtvis ska det också vara hemmabioljud, helst i fem, sex eller sju kanaler inklusive eller jämte subwoofer.

Hos oss nöjer vi oss med ett tvåkanalssystem med en dansk/svensk försteg- och slutstegkombination kopplad till mina gamla men härliga Miragehögtalare, fabrique au Canada.

Det som vi sörjer mest över är att så få filmer är europeiska, till exempel danska, svenska, tyska, spanska och franska. Men de finns, om man söker.

En av de bästa filmerna hittills i år är Welcome to the Rileys.

Filmen är en absolut inte mainstream amerikansk produktion där en medelålders man, som inte är varken pervers eller galen, blir god vän till en 16-årig prostituerad. Småningom kommer även den medelålders mannens hustru in i bilden. De har förlorat en dotter, vilket har kylt ner deras äktenskap. I bekantskapen med den unga tjejen, – som de inser att de inte kan ändra på, – finner de en realism i livets förluster, möten och djupa insikter i sig själva.

Det är ovanligt att en Hollywoodfilm har så djupa stråk – även om de går in i mörkret och realismen.

Vem kan säga hur man ska förändra och ändra på livsvillkor, personlighet och sociala klyftor? Filmen pekar på olyckliga omständigheter och svårigheter som kanske kunde förändras till det bättre, men den ger inga färdiga svar.

Kanske det även i amerikansk film finns en ny linje, där man kommer närmare människan, utan att man behöver agera varken moralist eller dränka sig i blod som hos bröderna Coen, hur bra de än är. Fargo är en av mina favoriter bland det nya seklets filmer, men den är hemsk och den ger mig inte hopp, endast mer kunskap om människan.

Jag ser hellre på tyska, franska, finska, svenska och ibland, även om de ofta är konstiga, spanska och brittiska filmer än på den testosteronmättade, adrelinstinna, utmattande och alltmer äckelmoralistiska och samtidigt halvdemoniska Hollywoodfabrikens tekniskt och konstnärligt ambivalenta och slätstrukna filmer.
Särskilt 2000-talets tyska långfilmer är ofta av synnerligen hög kvalitet. Ämnena är komplexa, teman om kärlek, våld och sex sveps inte in i nymoralistiska eller dekadenta former som i amerikanska massfilmer producerade enbart för pengarnas skull, utan görs, ofta på ett nästan vackert sätt, mänskligt och komplext.
Även de historiska filmerna kan vara hisnande. Till exempel EUROPA, EUROPA, som handlar om hur en judisk pojke överlever Holocaust och hela nazitiden på olika sidor i kriget, är en på verkligheten baserad film som klarar av de flesta fällor som en hollywoodregissör utan att blinka skulle ha blivit fast i.
Det finns också många ungerska, rumänska, österrikiska och holländska filmer som är mycket sevärda.
Ändå tittar de flesta både i dumburken och på bioduken på de alltmer våldsamma och actionladdade amerikanska rullarna, där blodet flödar och där människotyperna blir alltmer svartvita, antingen svartmålade eller helt överidealiserade.
Ännu för ett antal år sedan fanns det Hollywoodfilmer som kunde vara både innovativa, på ett positivt sätt ambivalenta och provokativa, även om de hörde till området ”underhållning”.
Till exempel Mr och Mrs Smith, som för all del är en ”remake”, var ett stiligt exempel på hur man kan leka med en genre på ett effektivt och underhållande sätt.
Men i dag känns den filmen lite gammal därför att Angelina Jolie har sålt sig till något så banalt och ruskigt ensidigt som SALT.
Quentin Tarantino och bröderna Coen har länge hållit fast vid en sarkastisk, distanserande stil, och visst är många av deras filmer väldigt bra, men grymheten, svedan, tortyren och hemskheterna börjar bli i det grovaste slaget även i deras filmkonst.

Det var ännu stiligt

Robert Aschberg sa häromdagen i tv ungefär så att då man börjar dela in människor i goda och dåliga på grundval av vilken grupp eller ras mm som de tillhör så har man tagit det första lilla steget mot massmord och utrotning.

Han har helt rätt.

Den svenska journalisten Lisa Bjurwald beskriver i sin brännande aktuella bok Europas skam; Rasister på frammarsch(Natur & Kultur, 2011) nynazisternas, nationalisternas, rasisternas och de högerextremas snabba framgångar och oroväckande framgångar i Europa. Hon väljer ut ett antal europeiska länder därifrån hon ger konkreta och ibland självupplevde exempel på dessa små första steg som antagligen så småningom kan komma att leda fram till ett nytt europeiskt krig.

Lisa Bjurwalds bok, utgiven på Natur & Kultur, 2011

Det sistnämnda är min egen tolkning.

Efter det som hände i Norge där nästan en hel generation av kommande socialdemokratiska ledare massakrerades av en högerfundamentalistisk och ”kristen” fanatiker så tror jag att det inte är någon överdrift att varna för krig.

Jag har skrivit en kolumn om det som snart kommer att publiceras i en finlandssvensk dagstidning.

Ändå fortsätter över 20% av Finlands folk att stödja Sannfinländarna som står för en grumlig främlingsfientlighet och för populistiska lösningar där det inte ingår någon som helst äkta internationell solidaritet.

Frågan är nu: kommer de övriga politikerna i Finland att ha mod att utmana detta obehagliga parti och att på alla sätt stå fast vid ett modernt, humant samhällstänkande?

Kommer Finlands folk att motsätta sig nationalismens och isolationismens väg?

”Om en man kan visa så mycket hat, hur mycket mer kärlek kan då inte alla av oss visa?” (Ole Stoltenberg i sitt tal vid minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka)

In the Garden of the Beasts, I monstrens trädgård.

Erik Larson skriver om Berlin under Hitler

Titeln på Erik Larsons bestseller hänför sig till Tiergarten, där den amerikanska ambassadören, professor William E. Todd, hade sitt residens, – i en rik judes hus, – under åren 1933-37, i början av Hitlers Tredje rike.
Ju mer en postmodern människa via de elektroniska hjälpmedlen, den hysteriskt frenetiska nyhetsförmedlingen, och nätet med dess blixtsnabba och gränslösa kalejdoskop, kan följa med ondskans frammarsch och dess mångfaldiga yttranden, desto mindre obegripligt borde det bli att världen kunde acceptera och finna sig i hur Hitlers skräckvälde sakta men säkert bredde ut sig både innanför och utanför Tyskland.
Ändå blir man både bedrövad och ledsen när man i Larsons utmärkt coola och spännande bok kan läsa om hur i det här fallet amerikanerna vände bort huvudet och i bästa fall försökte kompromissa med en diktator som helt öppet hotade att utrota alla judar i sitt land.
Faktum är att de flesta judar bodde annanstans i Europa än i Tyskland, men som vi alla vet, så lyckades ju Hitler, Himmler, Heydrich och deras anhang få livet av de flesta av dem, var de än var födda och var de än hade sin hem, arbeten och liv.
Professor Dodd försökte säga till Hitler att ser Ni, vi har alla problem med judarna. I USA har de också för mycket makt. Men vi tar det lite mjukare. Vi försöker att inte släppa in dem på alltför många ställen där de kan utöva makten. Det går alldeles bra för president Roosevelt att ha Henry Morgenthau Jr som finansminister…
Finland var inte mycket bättre.
Vetenskapsmän, läkare, kulturpersonligheter – de var alla väl medvetna om Hitlers avsky för judarna och och om hans planer på att på sätt eller annat göra sig av med dem. Ändå var samarbetet i allmänhet både varmt och omfattande.
Allt det här kan hända igen.
Det händer runtomkring oss, men ännu i så liten skala att vi inte heller ser.
Det behöver inte handla om judarna.
Det kan handla om människor i största allmänhet, som sakta och säkert marginaliseras. Till exempel de som inte duger för det nyliberala samhället. De fattiga.
Professor Dodd märkte småningom att han befann sig i en mardröm. Men uppvaknandet kom för sent. Det fanns ingenting att göra. Och han var ju bara en kugge…

Den skandinaviska sommarens högbröstade, doftande grönska ger ett sken av frid och vänlighet, som nog är sann på sitt sätt, men på ett annat vis bedräglig. Segelbåtarnas sköna flykt över ljusblå nordliga vatten och långsamma promenader i bärskogar, bäddade för ro och eftertanke, kan föra tankarna till den sista sommaren före kriget i Storbritannien 1939. Människorna badade i sol, medan Hitlers brölande röst på radion skar falskt i öronen och man gjorde sig både blind och döv för denne demoniske mans hets mot sina egna medborgare och mot omvärlden.
I dag är både USA och Europa i ekonomiskt kaos medan Kina och Indien med sin ökande industriella styrka är på stark frammarsch.
I våra västliga länder är moral och etik på väg mot ett sammanbrott, precis som man ansåg att den var i Weimarrepubliken, men det skulle nu gälla att ta förnuftet till fånga och lösa frågor om kvinnomisshandel, familjevåld, sexualbrott och ekonomiska oegentligheter med sociala, analytiska sätt och inte genom att ge mobben anledning att frossa i hämndbegär och krav på strängare straff.
Grupper av svårt störda och sjuka människor utpekas lätt. Det senaste är nu förslaget om kemisk kastrering av vissa sexualbrottslingar. Det är ett rejält steg bort från den humana, moderna rättsstaten och kan i förlängningen betyda en häxjakt på människor på samma sätt som skett i USA och i Storbritannien, där alla är misstänksamma mot alla, och där till och med präster och diakonissor blir anfallna på gatorna därför att den kristendomsfientliga inställningen hos vissa har tillåtits bli accepterad på ett aggressivt sätt.
Att hänvisa till kristna värden då man ropar efter strängare straff och förenklade lösningar på svåra och komplexa problem är inte endast att göra det lätt för sig och att vara skriande folkhopar till lags utan är också en återgång till mörka tider, till tider då somrarna inte var endast rofyllda och vackra, utan fyllda med järn och blod.
Sommarens anda borde inspirera till en kärleksfull och vårdande attityd mot även de hemskaste av brottslingar och de mest misslyckade av människor.
Ett exempel på människojakt har varit utlämnandet av kungen. Utan att försvara ett beteende som kan ha varit både ansvarslöst och otroget, måste man inse att statens och rikets intresse och det sätt som monarken har upprätthållit det, bör gå före märkliga spekulationer från kriminella och skumma källor.
Även i Finland finns det ett intresse av att bevara och beskydda institutioner som under långa tider trots sina brister har varit en garant för det svenskspråkiga språkområdets ro och trygghet.

video: Monica Zetterlund Once Upon A Summer time

Sommar

Ett nytt år, det femtioåttonde. Några rynkor på händerna, fläckar, en tyngd över bröstet när sommarvärmen övergår förståndet. Är det inte dags att omvärdera? Även världen är gammal och rätt sliten. Den lustfyllda sommarstämningen är bedräglig. Åskan dundrar som i barndomen, men hettan är inte av denna världen.
Det sägs att det aldrig är för sent att börja leva så mycket av det liv som är tillgängligt, att förverkliga sina drömmar och göra det som är viktigt. Finna de rätta arbetsuppgifterna och sluta syssla med småpotatisigt krafs. Intellektuellt krimskrams är lika dåligt för själen som skräpmat för kroppen. De senaste åren har jag läst allt och sett allt jag kommit över om WW2. Erik Larsons bok om den amerikanska ambassadörsfamiljen i Berlin 1933-37 är det senaste. Vad ska jag lära mig av allt detta? Vad ska jag skriva?
Många timmar av dagen ägnas åt onödigt grubblande. Politikers löften. Onödig ångest över arbetsprestationer som aldrig löper ut i havet. Samlas i grumligt vatten. Dagens nyhet är att Barack Obama vill ha amerikanska astronauter till Mars. Å fåfänga värld sa flickå tå hon piiska dockå, brukade min mor citera ett obetalbart uttryck från fädernas Terjärv. Mannen har skulder upp över tiotusen öron och hans folk är utan arbete. Det är vansinne.
Den nya butiken andas bakom knuten och på andra sidan ridån av buskar och träd som blommar och klorofollstint lever sommaren. De flesta åker ändå in till de oroliga marketarna. Ett försök att förnya byandan? Det är ett gott försök, men hur det utfaller beror på människors bekvämlighet och behov av allehanda krimskrams.
Lyssnar på Klassisk förmiddag från Sveriges P2. Mannen med den grekiska accenten är cool. Det är folklig musik i dag. Men vad, om inte folklig, är Mozart?
En livstidsfånge har slunkit undan från sin tillåtna promenad i Vasa centrum. Han har en tatuering under ena ögat och kan vara farlig för sig själv och andra.
Vår livsstil är farlig för oss själva och andra.
Skriv, skriv frihet och inte fångenskap. Nino Machaidze ska sjunga i dag.

Mika dog i sin lägenhet i Karleby. Han hade nio VM-medaljer och ett olympiskt guld. Vem minns inte hans träningspass i kärret i Sydösterbotten, hans glada och avspända miner, hans sympatiska utstrålning. Han var en stor ambassadör för landet och ett levande bevis på finsk sisu när den är som bäst.
Ändå gick det så fel. Dopingen fick sitt grepp om många av våra skidåkare. Mika var en av dem. Hans lösning på sitt livsproblem blev som för så många andra i vår kultur – eskapism och alkohol. Äktenskapet sprack, jobbkarriären kom på sned. Matti Sundberg säger att det här påminner oss om att man måste stödja och bättre ta hand om idrottare som har svårigheter. Jag tror att många försökte och gjorde sitt bästa för Mika. Det bästa räckte inte. Ännu viktigare vore att bygga upp en helt ny kultur i Finland. En som baserar sig på etik, ödmjukhet, lek och en personlig strävan utan hybris. Det måste börja hemma. Det måste börja i skolorna, i kyrkorna, på dagisarna. Idrott ska inte handla om pengar och att vara bäst. Det är någonting som är djupt, djupt fel. Idrott ska handla om kärlek, kärlek till medmänniskan, kamratskapet, naturen, internationalismen, solidariteten.
Någonting sådant som hände den 5 juli 2011 i en lägenhet i Karleby borde stämma till mycket större eftertanke än som nu skett.
Toppidrott i den form som nu finns är inte värd sådana offer.
Frid över Mika Myllyläs minne.

Långholmens fasad

För att kunna spärra in medmänniskor i trånga celler, där det i allra bästa fall finns en säng, en toalett och en liten tv, och där man genom gallret kan se ut på himlen eller någon naken trädgren, som tidvis blir grön, måste man säkert ha en viss förmåga till att underställa sig samhällets ideologi framför sin egen. En sann humanist kan knappast godkänna fängelser? Ändå talar sig många, särskilt i vår hårda tid, varma för strängare fängelsestraff, särskilt i sådana fall där ”folkopinionen”, med andra ord, pöbeln, blivit särskilt upprörd över vissa typer av brott.
Jag har aldrig godkänt fängelsesystemet. Det är en av orsakerna till att jag under många år arbetade inom Amnesty International.
Att beröva en människa hennes frihet som en hämnd för att hon gjort sådant som samhället i och för sig varken kan godkänna eller lämna opåtalat är ändå ur mänsklig och psykologisk synvinkel inhumant och onödigt.
Vår tids komplexa problem med övergrepp, terrorism, ökat våld i allmänhet, och en allt större mängd ekonomisk brottslighet, kan endast lösas genom att förändra det råkapitalistiska samhället inifrån och genom att i familj, skola och samfund lära sig att bli en mer ödmjuk och förstående människa.
Om det ska finnas ”fängelser” så borde de vara klart socialt inriktade med kraftig satsning på full rehabilitering. Att låsa in människor i små celler hör till en förgången tid.

Bild: FOTOAKUTEN