Väkivalta vai diplomatia?

Skrivet 13.01.2015 

ChristianAndMuslimPlayingChess

Ihmisten tappaminen on aina väärin, paitsi jos on pakko puolustaa itseään, perheenjäseniään tai isänmaataan. Tästä olemme ainakin läntisen maapallon puolella varsin yksimielisiä, jos ei USA:ta lasketa mukaan. USA:n monessa osavaltioissa on vieläkin toiminnassa kuolemanrangaistus, vaikka siitä ollaankiin osittain poistamassa. Ainakin sitä kyseenalaistetaan taas enemmän kuin vuosikausiin.

Terrorismi voidaan eräällä tavalla verrata kuolemanrangaistukseen, jopa juridisestikin. Joku organisaatio, poliittinen ryhmittymä tai ääriuskonnollinen taho päättää mielivaltaisesti, mutta omasta mielestään oikeutetusti, tappaa jonkun ihmisen tai ryhmän ihmisiä. Tai iskeä jotakin valtiollista tai muuta symboolista rakennusta tai muuta rakennelmaa vastaan niin kuin tehtiin syskuun 9 päivä 2001 New York Cityssa.

Terrorismi on kautta aikojen ollut poliittinen ase ja menetelmä jota on käytetty vallan vaihtamiseen tai anastamiseen, ja sitä on aina puolustettu sillä että sillä on ollut ideologinen, etninen, uskonnollinen tai poliittinen oikeutus.

Ranskan nykyinen valtio, jossa tänäkin päivänä lauletaan Marseljeesiä vapauden ja humanismin nimissä, perustettiin brutaalin ja verisen vallankumouksen perustalle. USA:n koko kansanvalta, mahti ja kunnia perustuu isoon kansanmurhaan ja alkuperäiskansojen maan anastamiseen. Israelin valtiota ja Palestiinan hallintoa ei kumpaakaan olisi olemassa ilman mittavaa terrorin käyttöä 1940-luvusta lähtien.

Profeetta Muhammed ei ollut ainoastaan sinänsä rauhanomaisen islamin uskonnon perustaja vaan myös valloittaja ja soturi. Joittenkin historijoitten mielestä hän oli muun muassa erikoistunut salamurhien suunnitteluun ja toteuttamiseen. Jeesus ei koskaan käyttänyt tai kehoittanut fyysiseen väkivaltaan mutta monet kristityt ovat kuitenkin hänen jälkeensä perustaneet uskonnon diktatuurin miekan vallalla.

Monet nykyvaltiot ovat seurausta siitä että jotkut kansat ovat valloittaneet jonkun maan. Suomeenkin tulivat kansanryhmät idästä, toiset lännestä ja ottivat maan haltuunsa vaikka täällä asuikon jo ainakin osittain saamelaiset.

”Minä olen Charlie” on luonnollinen huuto meillä Länsimaissa kun protestoimme Pariisissa viime viikolla tehtyjä raakoja ja laittomia teloituksia ja murhia vastaan, mutta kukaan meistä ei voi sanoa että oma historiamme on puhdas kuin pulmunen.

Ainoa tie joka voi johtaa rauhanoimaiseen yhteisymmärrykseen eri kansojen ja uskontojen välillä on ymmärrys, rauhanomainen keskustelu, kunnioitus ja diplomatia. Me tietenkin puolustamme kovasti median vapautta ja sananvapautta, mikä onkin meille länsimaalaisille luonnollista.

Voidaan kuitenkin kysyä johtaako toisten uskontojen ja niitten johtajien pilkkaaminen mihinkään hyvään, vaikkakin se tapahtuu sananvapauden nimissä? Kritiikin ja taiteen muodossa pitää myös saada provosoida ja ivatakin, mutta jossain kulkee sentään raja. Pitäisi myös miettiä sitä onko minulla varmasti oikeus lietsoa toisissa koston tunteita sen takia että minä olen varma siitä että vain minulla on oikea tulkita oikeudenmukaisuudesta ja ihmisoikeuksista.

 

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, tammikuu 2015

 

 

 

Inga kommentarer


En färgstark ny poesi

Skrivet 28.12.2014 
Ny diktantologi

Ny diktantologi

27 år 11 poeter. En antologi. Ny finlandssvensk dikt 1987-2014. (Red. Ursel Allenstein, Ralf Andtbacka och Peter Mickwitz.) Ralf Andtbacka, Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Catharina Gripenberg, Stefan Hammarén, Fredrik Herzberg (essä), Peter Mickwitz, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Oscar Rossi, Matilda Södergran, Heidi von Wright. Schildts&Söderströms, 2014. 247 sidor.

 

 

 

27 år 11 poeter; En antologi gör inte anspråk på att komplettera eller polemisera mot Tuva Korsströms översikt av finlandssvensk modern litteratur Från Lexå till Glitterscenen (S&S,2013) som har kritiserats för att den innehöll så lite om poesin i Svenskfinland. Ändå är den en av de manifestationer som hör till diskussionen om poesins undanskymda ställning. Men den nya boken ska inte heller läsas som en övergripande antologi över yngre medelålders eller ens yngre finlandssvenska lyriker. Boken är nämligen inte ens från början avsedd att rikta sig till den finländska marknaden utan är en svensk originalversion av en antologi riktad till tyska läsare. Den har kommit ut i tysk översättning och meningen är att den ska presentera några nya, nyskapande och på ett särskilt sätt uppmärksammade poeter som skriver på svenska – eller, som i Cia Rinnes, en av författarnas, fall – en finlandssvensk som skriver på andra språk än på svenska.

 

Jag förenar mig i och för sig med dem som har efterlyst en omfattande, översiktlig lyrikantologi. Den nya antologin, som S&S nu påpassligt ger ut även på svenska, vilket från början inte var meningen, är inte marginell men selektiv.

 

27 år 11 poeter är en spännande, utmanande och avantgardistisk bok att läsa både för den tyskspråkiga publik den egentligen har redigerats för och för en finländsk läsekrets.

 

Fem av dessa elva poeter kommer från eller har en klar anknytning till vårt eget Österbotten. Det hade varit otänkbart för tjugo eller trettio år sedan. Det är ett gäng med poeter, som omfattar även flera än de som är med i den här antologin. Ralf Andbacka har formulerat ett slags credo eller manifest, som den utmärkte forskaren och kritikern Fredrik Herzberg citerar i sin noggrant formulerade essä om dessa författare i slutet av boken: ”Det finns ingen inre människa, människan är till världen, det är i världen hon känner sig själv.” Denna om man så vill existentiellt materialistiska men etiskt intressanta proklamation påminner om både det första franska avantgardet för över hundra år sedan och om våra egna modernister, som tog steget ut från en delvis religiöst präglad, beskrivande och nästan predikande poesi till våra egna modernister i Svenskfinland, Sverige och till de finska motsvarande i ”Tulenkantajat.”

 

Den poesi som presenteras i den nya antologin är frän, brutal, sensitiv, feministisk, ifrågasättande … Den hanterar allt från explicita diskussioner om människa och natur till sexualitetens och våldets allt mer exklusivt komplicerade etos. Den är kanske i första hand en manifestation av att allt det som diskuteras i samhället i stort även gäller vardag, yttre inflytelser, och spänningar i vår egen vardag i Finland – även på svenska.

Ralf Andtbackas poetiska universum är en blandning av rå realism och idealistisk surrealism medan Agneta Enckells underbara, beundransvärda med flit hackiga och spretande bilder från kvinnligt och modernt vardagsliv sträcker sig ut mot en rymd med metafysiska dimensioner som påminner om hennes farfar Rabbe Enckell. Peter Mickwitz är den coola gycklaren i sällskapet, som formulerar de stora frågorna i en komplex, inte så lättillgänglig men alltid lika skarp och utmanande kontext. Och så har vi ordkonstnärinnan och naivisten Eva-Stina Byggmästar, som liksom de övriga i antologin har sin alldeles egna stämma. Heidi von Wright, Henrika Ringbom och Oscar Rossi söker i viss mening ännu sin egen definitiva röst, hur skickliga de än är, medan Stefan Hammarén är en poet som svänger både lyran och svärdet långt utanför det vanliga. Catharina Gripenberg är gängets minst publicerade men mest suveränt språkligt sensitiva poet och Matilda Södergran lever upp till sin berömda släktings provokativa och sensibla poetik. I Södergran har vi en sann poetisk uttolkare av kvinnans sensualitet och smärta i en fortfarande lortigt manlig värld.

 

Men den mest fascinerande poeten i sällskapet är ändå Cia Rinne, bosatt och verksam utomlands, och som skriver mest på engelska och tyska. Hennes poesi är förunderligt stark och innovativ. Den undgår alla fällor där man kan tappa bort det stora allvaret. Hon är en djupt etisk poet med en alldeles egen ny teknik och jag väntar mig mycket av henne i framtiden.

 

 

Recension i Österbottens Tidning, december 2014

 

 

Inga kommentarer


Hen har karaktär

Skrivet 11.12.2014 
Sofi Oksanen

Sofi Oksanen

Mitt favoritfoto från presidentens slott är det där den bisexuella, provokativa Sofi Oksanen dansar med stålfarfar, veteranen från tre krig Hannes Hynönen, som med stöd av sin enda käpp tog sig rakt in i dansvimlet. Man kan om båda två säga: ”hen har karaktär.” Men det bästa med detta var nog det bakomliggande budskapet som kan sammanfattas i det att vi alla är människor från a till ö, oberoende av ”religion, ras, kön, sexuell orientering eller etnisk tillhörighet.”

Upprivande diskussioner föregick behandlingen av den könsneutrala äktenskapslagen i riksdagen. Mitt problem är inte så mycket att andra har olika åsikter i sådana frågor än jag, utan i det sätt som många har att föra fram de här åsikterna.

Bilderna av Sofi och Hannes, där de med en ålders- och kulturskillnad på 74 år, trivdes så bra i varandras sällskap, borde ge var och en något att tänka på.

Mitt största problem med dem som jag brukar kalla bibelfanatiska fundamentalister, är att när de med hänvisning till bibelns utsagor om homosexualitet far ut mot sina medmänniskors utövande av den, de inte alls verkar ta hänsyn till att de talar om och till levande människor som har känslor, integritet och förmåga till kärlek och inlevelse. Det får mig att tvivla på den så kallade kristna kärlek som sägs stå bakom tolkningar av en gammal skriftsamling, som för oss alla borde ses som den är, ett mysterium som upplevs ha en kärna av Guds tilltal, eller förefaller vara enbart mänskliga utsagor.

En god vän, en moderat konservativ, tyckte i en Facebookdiskussion att jag inte kan veta hur mycket och på vilket sätt konservativa präster och troende har hjälpt och sympatiserat med homosexuella. Jag svarade att det vet jag visserligen inte, men det jag vet är att homo- och bisexuella människor nästan ”en masse” har känt sig tvungna att flytta bort från och fly från den kristna väckelsebygd där de har upplevt sig gravt mobbade. Jag undrar också om inte många ultrakonservativa kristna i sina kontakter med LGBT-människor automatiskt utgår från att dessa på något sätt känner sig obekväma och lidande i sin förment felaktiga sexualitet. För de allra flesta av dem torde det tvärtom vara en stor befrielse att deras sexualitet nu inte längre är en sådan som någon yttre gudomlig eller mänsklig auktoritet försökt ta ifrån dem.

Någon skrev en gång ett brev till mig där jag blev kritiserad för mina teologiska åsikter och skribenten undrade vad min far, prästen, skulle ha tänkt om mina åsikter. Till det kan jag säga att det var min mor och min far som lärde mig grunderna och skiftningarna i kärleken till medmänniskan och synen på människan i kristendomen.

Vi lever här och nu. Människovärdet är starkt hotat i vårt alltmer ojämlika samhälle och även därför är riksdagens ställningstagande till könsneutrala äktenskap en ljusglimt i den globala uppvärmningens decembermörker.

 

 

Kolumn, Vasabladet, december 2014

Inga kommentarer


I ruinerna av folkhemmet

Skrivet 30.11.2014 
Crister Enanders nya bok

Crister Enanders nya bok

Om natten ringer de döda

Crister Enander

Tankebok

Heidrums 2014

329 sidor

Omslag av Lotta Nylander

 

 

Sverige och Finland befinner sig i fritt fall när det gäller mänsklighet, omsorg, solidaritet, jämlikhet och framför allt omsorgen om de svagaste och mest bräckliga i samhället. Att det skrivs så pass få böcker om detta är en slags blek och darrande sensation. Förruttnelseprocessen har börjat för det som vi hos oss kallar välfärden och som man i Sverige traditionellt har benämnt Folkhemmet.

 

Den nya bok som författaren och kulturskribenten i Lund, Crister Enander, nyss gett ut är angelägen läsning för var och en som avskyr de brutala nedskärningarna. Om natten ringer de döda lyder den lite makabra titeln på en tankebok, skriven under några månader, ofta på natten, ibland i feber, och som också kan kallas ett slags dagbok. Boken är skriven liksom i ett mantra, författaren mässar, han upprepar, men det sker ungefär på samma magiska och eleganta sätt som Glenn Goulds pianospel, Gould, denne mästarnas mästare i konsten av återge Bachs kontrapunktiska variationer och teman.

 

En bild av olycksbådande fåglar som flyger över torn och tinnar i skymningens Budapest pryder pärmen till Crister Enanders bok. Enander tar upp nyfascismen, judehatet och stöveltrampet i det Ungern och andra länder som de andra EU-länderna oftast blundar för men som i dag är ett hot mot hela Europa. Framför allt låter Enander piskan svinga över det svenska politiska klimatet och han frågar sig inte enbart varför invandrare, åldringar och framför allt kvinnor gås åt och trycks ner med en likgiltighetens gest.

 

Han undrar också över mycket mera, där han sitter vid sin dator och ibland svettas i sin ensamhet, i skrivrummet, som läsaren av någon anledning lätt kan föreställa sig att den 192 cm långe författaren med de breda axlarna, håller till i. Hur kan de som skriver sina namn under beslut som innebär att åldringar får ligga i sitt piss, att handikappade får ruttna bort i sina sängar, leva med sig själva och sova en god sömn, samtidigt som författaren själv har mardrömmar därför att hans mångåriga och älskade livskamrat drabbats av MS?

 

Crister Enander är en vänlig och fredsälskande man, men han är inte pacifist, han anser att vi måste gå upp på barrikaderna för att kämpa för det som förr kallades samhället, ett begrepp som Margaret Thatcher ville avskaffa. Med sin kroppshydda och sina muskler till hjälp tvekar inte Enander under en promenad på gatorna i Lund att ingripa om en kvinna förnedras av en våldtäktsman. Det är med glöd och spänst Enander skriver om kvinnor och deras belägenhet i ett samhälle som är jämställt endast på pappret. I ruinerna av folkhemmet, som han så explicit beskriver vår verklighet, finns också de som är värda vårt största förakt: uppkomlingarna, de nyrika, de smaklösa, de som inte bryr sig om annat än att behålla sin nyvunna makt.

 

Till och med Ingvar Carlsson blir röd i ansiktet och tappar fejset när Enander protesterar. Enander som har inbjudits att delge dåvarande statsministern sina åsikter i kulturfrågor. Carlsson stiger upp från kaffebordet och säger snävt hej och försvinner medan medarbetaren frågar: Hur kunde du säga emot Ingvar så där? Makt fördärvar. Därför ägnar sig Enander också åt att på många sidor av boken återge sina möten med författare som Montagne och Dante, för att inte tala om mästaren i politisk konst, Machiavelli. Därifrån får Enander om inte svar på många frågor så i varje fall mothugg och stöd, den inre monologen blir en dialog. Också avsnitten om Gunnel Wallquist är analytiska spännande.

 

Där brottas Enander som konverterade till katolicismen som mycket ung med tvivel. En av de viktigaste poängerna i tankeboken handlar om att man måste tvivla på det som görs alltför självklart och vara öppen för att man själv kan ha fel. Den nästan smärtsamma självkritiken och medvetandet om det egna jagets brister är drivmotorn i denna analytiska, tänkvärda, intensiva bok, som är skriven i en blandning av svår sorg, vrede, men också i hopp och i kamplust.

 

 

Recension i Vasabladet i november 2014

Inga kommentarer


Obama varjossa

Skrivet 17.11.2014 
Barack Obama lopettaa sodan

Barack Obama lopettaa sodan

 

 

 

Barack Obaman asetettua Valkoiseen taloon tammikuussa 2009, hänen ensimminen käskynsä ylipäällikkönä kuului: ”Toimittakaa minulle Osama bin Ladin, elävänä tai kuolleena.”

Se kuulostaa kuin Kill Bill-elokuvista, mutta todellisuushan on usein tarua ihmeellisempi.

Obama matkusti ympäri maailmaa puhumassa rauhasta ja yhteisymmärryksestä. Hänet otettiin EU:ssa vastaan sankarina ja sai pian Nobelin rauhanpalkinnon.

Myöhemmin Obaman maine muuttui, Edward Snowdenin paljastettua NSA:n vakoilleen lähes koko maailman tietoliikenneettä, ja kun kävi ilmi että Obama oli aloittanut Al Quaidan johtajien ja heidän verkostojensa eliminnoin miehittämättömien”drone”-lentokoneitten avulla. Monet naiset, lapset ja syyttömät tapettiin siinä samalla.

Obama lopetti kaksi sotaa, sai bin Ladenin teloitettua, pelasti USA:n autoteollisuuden ja on viime vuosina nostanut maansa talouden uuteen uskoon sekä vähentänyt merkittävästi työttömyyttä. Hän on myös esiintynyt empaattisena maan isänä kun USA:ta on kohdannut luonnonkatastroofeja, kouluampumisia ja väkivaltaisia terroritekoja.

Obama olisi halunnut käyttää järeämpiä aseita Syyriaa vastaan ja kukistaa Bashir al-Assad. Sen sijaan V V Putin näytti kyntensä ja sai aikaan kompromissin. Syyrian kemialliset aseet tuhottiin YK:n valvonnan alla. Obama pelasti näin ollen kasvonsa, mutta vaikka amerikkalaiset eivät halunneet sotaa, he kokevat nyt Ukrainan sodan ja Putinin agression takia Obaman heikkona johtajana.

Obaman suuri vaalilupaus kotimaassa oli Obamacare. Mutta nyt varsinkin keskiluokasaa monet vihaavatkin sitä. He joutuvat kuitenkin maksamaan suuria summia terveydenhoidostaan kun taas alempipalkkaiset ja köyhät selvästi hyötyvät Obamacaresta. Näin vähän yleistäen. Obamacaren toteuttamisessa on ollut suuria byrokraattisia ja teknisiä ongelmia.

Se tosiasia että Obama on saanut niin paljon aikaan monella taholla ja että USA:n talous on nyt paljon paremmassa asemassa kuin esimerkiksi EU:n, ei auttanut hänen demokraattipuoleensa marraskuun täytevaaleissa. Tappio molemmissa kongressin huoneissa oli varsin suuri. Amerikkalaiset kokevat edelleen että heidän maansa on rappiotilassa ja hätään halutaan kutsua rahamiehet jotka luottavat siihen että suurten bisnesten menestys tippuu myös tavalliselle kansalle, vaikka siitä ei minkäänlaisia todisteita löydy, päinvaistoin.

Obamasta tulee pahimmassa tapauksessa ”lame duck”, presidentti ilman todellista valtaa. Näin paha tilanne ei kuitenkaan liene. Obama voi halutessaan vedota veto-oikeuteensa ja esittää omia lakiehdotuksiaan, joista on pakko tehdä kompromissejä.

Mutta sitä ihanaa satusetää josta maailma Bushin jälkeen haaveili ei loistavasta puhujasta ja inspiroivasta, tyylikkäästä Obamasta tullut. Varsin rasistisessa USA:ssa hän ei koskaan myöskään saanut valkoisten miespuolisten äänestäjien enemmistön taakseen. Mikä oli sinänsä vähän huono asia.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, marraskuu 2014

Inga kommentarer


Tro och trygghet

Skrivet 22.10.2014 
Ärkebiskop Kari Mäkinen

Ärkebiskop Kari Mäkinen

Det var en intressant dialog som fördes mellan statsminister Alexander Stubb och ärkebiskop Kari Mäkinen på Sanomatalos Medietorg. Man skulle kanske tro att de här båda postmoderna herrarna skulle ha ganska så likartade åsikter om det mesta som gäller samhälle, kyrka, stat och individ. Men så var det tydligen inte riktigt. Och bra så.Stubb förklarade att han ser kyrkan som något tryggt för den nya slags finländare som i första hand är medlem i kyrkan för traditionens och riternas skull. Han menade att det är bra att politiker inte som i USA behöver övertyga någon om sin personliga tro. De flesta är ju inte längre religiösa men de uppfattar kyrkan som ett stöd för goda avsikter. Samtidigt berömde han nog kyrkan för dess andliga arbete.

 

Men ärkebiskopen kontrade med att säga att kyrkans främsta uppgift är att hålla gudstjänst och se till att dialogen mellan Gud och människan fungerar. Genom att upprätthålla tron och möjligheten för människor att närma sig den så finns även möjlighet att påverka samhället i en mer etisk och socialt engagerad riktning. Kyrkans uppgift är alltså inte i att fungera som en förlängning av ett sekulariserat samhälle.Även när det gällde själva otryggheten hade de båda lite olika åsikter. Stubb erkände att de som måste leva på utkomststöd nog har anledning att känna sig otrygga, men samtidigt betonade han att känslan av otrygghet delvis kommer av överdrifter som blåses upp av medierna. Egentligen har vi aldrig haft det så tryggt och bra som vi har det nu.Kari Mäkinen såg annorlunda på saken. Han påpekade att otryggheten har sin grund i att människorna inte upplever att samhället har sådana värden som främjar en känsla av trygghet. Mäkinen betonade att det är först när samhället utgår från de svagas position och deras verklighet som ett tryggt samhälle kan byggas upp. Skillnaden mellan Stubb och Mäkinen är markant i sättet att se på samhällets ekonomi och hierarki.

 

Allt det här är bra att hålla i minnet när vi snart går till kyrkliga val. Till exempel i Karleby svenska församling har vi två grupper där den ena står för en mera väckelsebetonad, mer eller mindre konservativt social syn, medan den andra är mera modernistisk, och till exempel värnar om kvinnans och minoriteternas rätt att fullt ut omfamnas av och få vara med i kyrkan.En god utgångspunkt för församlingsvalet är ändå strävan efter gemensamma andliga mål fast man har olika åsikter om hur de ska uppnås. Det finns mera av detta i år än tidigare. Kanske det beror på att många upplever att politikerna inte längre månar så mycket om människors trygghet och tillit till att deras liv ska ha ett värde oberoende av vilken slags roll eller position man har i samhället.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i oktober 2014

 

Inga kommentarer


Pelastaja Anders Borg

Skrivet 21.10.2014 
Anders Borg, uusliberalistinen oikeistopolitikko

Anders Borg, uusliberalistinen oikeistopolitikko

Ruotsin entinen valtionvarainministeri Anders Borg on feministi, liberaali kristitty, ja aseistakieltäytyjä. Häntä pidetään kai ihmisenä aika lailla hyvällä tavalla ”pehmiksenä”.Göran Perssonin valtion suuri ylijäämä vaihtui kuitenkin ihmeellisen Borg-syndrooman aikana valtavaksi alijäämäksi ja kun äsken Ruotsissa pidettiin vaalit niin molemmat humanistit Reinfeldt ja Borg näytettiin äänestäjien puolesta punaista korttia. Kokoomus hävisi selvästi ainoana puoleena vaalit koska ihmiset kokivat että eriarvoisuus oli lisääntynyt, ja että työllistyminen ja sosiaalinen turvallisuus ei enää ollut ajan tasalla.

 

Mitä tekee Suomen hallitus? Hallitus joka on vannoutunut uusliberalismiin ja verojen alentamiseen mistä yleensä seuraa jos nyt hieman paremmat mahdollisuudet yrityksille toimia niin ensi kädessä hyvinvointivaltion ainakin pitkällä tähtäimellä romuttaminen. Suomen hallitus ja ensi kädessä pääministeri Alexander Stubb, jonka kauniit sosiaaliliberaalit puheet menevät nyt ristiin sen kanssa mitä hän tänään puuhaa, ovat pyytäneet vaalit murskatappion kokenutta Anders Borgia neuvomaan ja auttamaan Suomea. Tämä tapahtuu yhdessä kiistellyn sosialidemokraatin Juhana Vartiaisen kanssa.

 

Borgin taitoja finanssipolitikkona tuskin kukaan epäile, mutta eikö nyt ole aika selvää jo, että uusliberalismi on aikansa elänyt? EU:n sydämessä kuitenkaan vielä pidetään kiinni leikkauksista ja niin sanotusta ”austerity policy”-ajattelusta vaikka sen on jo useat kuuluisat taloustutkijat mollanneet ja vaikka USA on jo toisenlaisella politiikallaan vähentänyt työttömyyttä ja saanut enemmän kasvua aikaan.Kuitenkin sinipunainen Vartiainen ja sinivihreä Borg tuodaan näyttämölle tekemään ihmetekoja samalla epäonnistuneella polittikalla mitä meillä on harjoitettu.

 

”Austerity policyn” ja pankkien kiristyksellä harjoitettu politiikka on Kreikassa työttömyys ja köyhyys kasvanut roimasti samalla kuin talouskasvu on ilmeisesti vieläkin huonompi kuin Kreikan pahimman kriisin aikanaEn ole ekonomisti enkä talouspolitiikan asiantuntija, mutta talonpoikasjärki sanoo että jos rikkaille ja suurille yrityksille myönnetään suuria veroalennuksia samalla kuin muun muassa sosiaali- ja terveyspuolella leikataan roimasti niin ennemmin tai myöhemmin seuraa suuri ja ikävä lasku perässä.

Anders Borgilla oli yksi valttikortti jota hän ei voi edes väläyttää yrittäessään Vartiaisen kanssa parantaa Suomen taloudellista tilannetta. Hänellä oli Ruotsin kruunu joka ei ole sidottu euroon.En toivo epäonnistumista Borgin ja Vartiaisen projektille. Olen kuitenkin hyvin skeptinen siihen että jo nyt vanhakantainen talouspoliittinen ajattelu voisi auttaa meitä.

Miksi muuten ei hallituksesta ja varsinkin Suomesta itsestään löydy tarpeeksi asiantuntemusta? Se ettei sitä löydy on jo sinänsä aika kummalliselta tuntuva lähtökohta.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, syyskuu 2014

 

Inga kommentarer


Alla venäläisen kuun

Skrivet 28.09.2014 

Alla venäläisen kuun asiat näyttävät päältä puolin aika samanlaisilta kuin meillä. Monen sadan vuoden sotimisen ja rauhallisenkin kanssakäymisen jälkeen ei enää Äiti Venäjän ja Suomi-neidon välillä pitäisi niin suurta kulttuurieroa enää ollakaan.. Onhan jo suuri osa ilmastostakin aika samanlainen, ainakin mitä tulee pohjoisempaa osaa Venäjän valtavaa aluetta.

Kun olen tekemisissä venäläisten ystävieni kanssa ei erilaisuus ole se mikä ensi kädessä käy mielessäni vaan eräänlainen samanlaisuus mitä tulee suhtautumiseen elämään. Venäläiset, – joihin minä lasken myös esimerkiksi tataarit, valkovenäliset ja osa ukrainalaisistakin, – ovat aika mietteliäitä ja hiljaisia, varsinkin jos heitä vertaa eteläeurooppalaisiin, afrikkalaisiin tai amerikkalaisiin. Heillä on sama melankolinen ja vähän totinenkin suhtautuminen maailmaan ja maailmankaikkeuteen kuin meillä.

Tosin miesten ja naisten välillä on usein aika suuri ero. Naiset ovat paljon enemmän länsimaisia – ja he näyttävätkin sitä osaa itsestään.

Kuitenkin kaikki on viime vuosina kääntynyt päälaelleen. Vladimir Vladimirovitj Putin halajaa paluuta entisen tsaari-Venäjän ja, tai, Neuvostoliiton hegemoniaan Itä-Euroopasta Kaukasukseen. Häneen on tarttunut uusi nationalistinen huurros, joka monen tekijän ja monen syyn takia on noussut pintaan, sen takia että monet venäläiset ovat kokeneet joutuneensa nöyryytetyiksi, eivätkä he oikein huomaa että esimerkiksi entiset itäblokin maitten asukkaat ja länsiukrainalaiset ovat aivan rehellisesti paljon enemmän kiinnostuneita olemaan länsimaisia kuin ”venäläisiä.”

He eivät ole kiinnostuneita ääriortodoksilaisuudesta tai homovihasta ja he ovat väsyneet kaikkeen korruptioon ja likaiseen mahtipolitiikkaan mitä on vuosisatoja harrastettu.

Ainakin osittain tämän kaiken takia Itä-Ukrainassa käydään nyt verisiä taisteluita, raakaa sotaa, Venäjän tuella. Voidaan sanoa että kaikki alkoi siitä että entinen presidentti Janukovitj ensin liittoutui länteen, ja sitten käänsi kelkkansa. Kukaan ei pysynyt mukana, ja nyt mennään lujaa kohti jopa maailmanlaajuista sotilaallista kriisiä.

Natsi-Saksa ja Maon Kiina osoittivat ettei järki aina kulje käsi kädessä vanhan juurtuneen kulttuurin ja sivilisaation kanssa. Nyt Putin on jo sanonut että hänen armeijansa voisi ottaa minkä vaan itäeurooppalaisen tai baltialaisen pääkaupungin haltuunsa kahdessa päivässä. Tällainen lausuntohan on täysin absurdi, kun ajattelee että kysymyksessä on pääasiallisesti NATO-maista.

Mitä tulee nyt tapahtumaan? Onko regressiivisellä ja taantumuksellisella ajattelulla mikä voisi johtaa uuteen eräänlaiseen siirtomaapolitikkaan idässä todella Venäjän federaation kansalaisten tuki? Se on vaikea uskoa. Suomen johdolla on edessään suuren itäisen naapurin kanssa vaikea nuorallatanssi. Me kun ei olla enää neutraaleja, vaikka siitä yritetään joillakin tahoilla pitää kynsin ja hampain kiinni.

Miten paljon erilaisuutta voi olla, että voidaan olla edelleen ystäviä, ja löytää taas yhteinen sävel?

 

 

 

Kolumni, Keskipohjnamma syyskuu 2014

 

Inga kommentarer


Koulukiusaamisen kirot

Skrivet 26.08.2014 
Skolmobbning

Skolmobbning

Koulut ovat alkaneet, ja koulukiusaamiset seuraavat mukana.
Koulukiusaamisesta on käyty keskustelua usean vuosikymmenen ajan, ilman että ollaan päästy kovin pitkälle sen kytkemisestä pois lasten ja nuorten maailmasta.
Sanotaan että koulukiusaaminen on vaikea saada loppumaan lakiteitse, koska tarkkaa ja objektiivista näyttöä kiusaamisesta on usein vaikea löytyä. Koulukiusaamisen kiroihinhan liittyy jengien ja erilaisten porukoiden hierarkia joissa hallitsee macho-ajattelu ja psykologinen kiristäminen. Siitä seuraa hiljaisuutta ja hiljaista, jatkuvaa henkistä ja myös fyysistä kidutusta.

Joskus kiusaaminen on niin raakaa ja brutaalia että se saattaa jättää jälkeensä sellaisia haavoja jotka eivät koskaan kokonaan parane.
Kouluissa tehdään paljon työtä sen eteen että kiusaamista voitaisiin ennaltaehkäistä ja kun kiusaamista esiintyy, niin yritetään ottaa asioista selvää, sekä saattaa syylliset vastuuseen. Mutta tämä ei ilmeisesti ole kovin paljon auttanut. Koulukiusaaminen on jäänyt jälkeen jos vertaa työpaikka- ja armeijakiusaamiseen.
Myös opettajia kiusataan, usein yhtä raa-asti ja häikäilemättömästi kuin oppilaat kiusaavat toisiaan.

Hufvudstadsbladetissa oli aiheesta vähän aikaa sitten pääkirjoitus jossa muun muassa todettiin koulukiusaamisen syyksi usein nimetty huonon itsetunnon projisoimisen olevan kuitenkin riittämätön selitys kiusaamisen syyksi. Varmaan kaikissa paikoissa joissa erilainen kiusaaminen esiintyy syy saattaa olla omien narsisististen haavojen tuhoisa nuoleminen. Myös lapsuuden traumat jossa lapselle on annettu liikaa vastuuta tai vaadittu liikaa lapselta vaikuttaa sekä aikuisten että lasten kiusaamisessa ja muussa häirinnässä.

Yhteiskunnassa ei olla päästy sellaiseen humanismiin jossa kilpailu ja kukkoileminen olisi selvästi ja automaattisesti tuomittava ilmiö. Kapitalistisessa kilpailuyhteiskunnassa on sekä poliittisia että psykologisia mekanismeja joista seuraa destruktiivista ja itsetuhoista käyttäytymistä.
Suomessa on maailman ehkä parhaat koulut. Kansainvälisissä tutkimuksissa ei kuitenkaan oteta mukaan lasten siulun- ja mielenterveys ja yleinen viihtyminen. Joskus onkin todettu että pärjäämisen ja viihtymisen välillä on Suomen kouluissa aika suurikin ero.

Monet perheet voivat huonosti. Perheen sisäinen väkivalta, ja – vielä pahempi, – välittämisen puute varmaan osaltaan vaikuttavat siihen että sellainen vastenmielinen ja alkukantainen ilmiö kun koulukiusaaminen on edelleen osaa nuorten elämää. Vanhemmat eivät ole tarpeeksi vieläkään heränneet tämän päivän todellisuuteen jossa lapset ovat ehkä haavoittuvaisempia kuin koskaan ennen.
Opetusministeri Krista Kiuru on esittänyt että koulukiusaajaa voisi pakottaa muuttamaan toiseen kouluun. Nykyäänhän, jos vaihtehtoja on, usein kiusattu itse on se joka joutuu muuttamaan koulua.
Kiurun ajatus on hyvä mutta se ei välttämättä auta kokonaisuustilannetta. Koulukiusaaamisessa on kysymys jostain niin pahasta, että sitä pitäisi yrittää kytkeä pois juurinen kaikkineen.

 

 

Kolumn i Keskipohjanmaa, augusti 2014

 

5 kommentarer


Jorden värms upp

Skrivet 23.08.2014 
Apokalyps

Apokalyps

Den iskalla försommaren och den brännheta högsommaren har skapat inre kontraster lika mycket som yttre. Vad är det som pågår på jorden? National Geographic, Viasat Explorer och andra liknande tv-kanaler visar dokumentärer där man kan se rent konkret och även via diagram och beräkningar att Tellus håller på att genomgå en radikal klimatförändring som kommer att ha stora och omvälvande konsekvenser för mänskligheten inom endast femton, tjugo eller i bästa fall kanske trettio år. De som är födda i slutet av 1900-talet kommer att uppleva en helt annan värld än den som vi äldre är vana vid.

Jorden har genomgått istider och perioder av uppvärmning flera gånger under miljontals år. Ändå är seriösa klimatforskare överens om att människans enorma ingrepp efter att den industriella och teknologiska revolutionen började i jordens biologiska infrastruktur kan ha en betydelse för den fart med vilken isarna nu smälter och temperaturerna även på nordliga breddgrader stiger. Inom de senaste tio åren har till exempel tusentals år fastfrusna enorma isblock på Grönland börjat smälta i en snabb takt för att sedan åka ner i Atlanten och höjda radikalt på vattennivån. New York City och Stockholm är exempel på storstäder som är byggda helt på öar nära havet. Inom några decennier kan den unika arkitekturen och de kulturella arven i de här städerna vara ett minne blott – på havsbottnen.

Människan måste alltså inte endast ta itu med att på allvar minska på utsläpp och föroreningar utan också försöka förbereda sig på att leva på ett annat sätt – och kanske någon annanstans än tidigare. Kulturer kommer att gå under eller förändras och förflyttas på ett sätt som ingen av oss i dag riktigt kan föreställa sig.

Men hur medvetna om det här är vi och är vi redo att se sanningen i vitögat? Det verkar inte som om vi vore varken medvetna eller beredda att ta fullt ansvar för jorden. Vi är koncentrerade på krig och svält.

Jag brukar ofta tänka på min egen stad, där centrum av den är byggd på havsbotten som kommit fram med landhöjningen under några hundra år. Det finns nittio- och hundraåringar i Karleby som kan berätta om att de som unga fått höra om hur man förr måste ta sig med båt från den ena delen av Gamla Carleby till den andra.

Den lilla bäck som ligger mellan vårt radhus och Sale-butiken i Storby var förr ett ganska stort vattendrag. I utkanterna av Kyrkbacken där jag bor finns väg- och gatunamn som för tankarna till närheten till havet. Strandvägen, Tjäruholmen… Häruppe kompenserar landhöjningen de vattenmassor som vi har att vänta på. Ändå påminner den platta stadskärnan om hur lite människor kan påverka naturens förändringar och hur viktigt det är att förbereda sig på att allt inte är oföränderligt.

 

 

Kolumn i Vasabladet, augusti 2014 

 

Inga kommentarer