Kulisser

Skrivet 17.03.2015 
Jesus skulle inte ha gillat tidsandan

Jesus skulle inte ha gillat tidsandan

Det mesta av vårt sociala, religiösa, politiska, ekonomiska liv, ja, det mesta av allt vi engagerar oss i, karaktäriseras av kulisser. Vi förnekar våra synder, våra tillkortakommanden, våra misstag – och vi gör det både på en individuell och en kollektiv nivå. Varför skulle vi annars ha så många skilsmässor, så mycket familjevåld, rasism, eller fördomar?

Varför skulle vi annars många gånger dölja våra innersta känslor, eller varför skulle vi till exempel låtsas som om vårt land är så underbart, vår skola så fin, eller vår sjukvård så perfekt, då vi alla vet att sådant låtsande till stor del är en enda teater, en vacker uppsättning av idéer, en blandning av saga och verklighet?

Samtidigt som den rena, råa sanningen är att landet har förlorat sin solidaritet mellan grupperna och individerna i det, och att nedskärningspolitiken inte är någon sent insedd plikt eller något förbigånget förnuft, utan ett desperat försök att sopa de många problemen och orättvisorna under mattan, samtidigt som hårt arbete och sänkta skatter målas upp som en livsnödvändighet.

Ronald Reagan var den president som på allvar förde in kristendom och tro på den politiska agendan i Förenta Staterna. Innan hans tid höll man sig mest till den traditionella uppdelningen av kyrkor och stat, åtskilda, respekterande varandra, men på ett behörigt avstånd.

Idag finns det socialt progressiva och ekologiskt medvetande kristna rörelser som även har en politisk tyngd där, och som kommer många till nytta, men för det mesta har en så kallad kristen livssyn inte på ett rätt sätt tillfört det samhället något gott. Det har mest blivit strider och inskränkthet.

Det är ändå pengarna och maktbegäret, den individuella framgångsteologin i sekulär form, som råder och regerar, ungefär som i tv-serien House of Cards.

Jesus, apostlarna och de första kristna var däremot inte mycket för att bygga upp kulisser. Snarare var de angelägna om att riva ner sådana. Jesus gick ut med sina utsagor, sina råd och sin teologi så rakt på sak, att makthavarna, de rika och mäktiga, och de som trodde att de hade den enda rätta bibeltolkningen, först tappade koncepterna, och sedan, då de hade samlat sig, beslöt att ta livet av honom.

Det här med att bygga upp firmor, bolag och företag som ska göra enorma vinster, som sedan förutsetts ”droppa ner” på de fattiga och mindre lyckade individerna, är så långt bort från Jesus syn på människan och hennes samhälle som något kan vara.

Inte skulle Jesus ha sett snett på ett gäng punkare som var ”funktionshindrade” men ändå vann uttagningen till Eurovisan, och inte skulle han ha suttit vid honnörsbordet då bankirer och statschefer firar kulissframgångar med pomp och ståt. Han skulle hellre ha bott och vistats med bostadslösa och knarkare än med de som bär oklanderliga kostymer och säger sig måna om samhället men som mest upprätthåller kulisser.

 

 

Inkast i Kyrkpressen i mars 2015

2 kommentarer


Auschwitz, encore

Skrivet 16.02.2015 
Auschwitz

Auschwitz

För ett litet tag sedan hade det gått exakt sjuttio år sedan Röda armén befriade Auschwitz i januari 1945. Då levde Adolf Hitler ännu och befann sig i eller på väg till bunkern under rikskansliet i Berlin.

Det sägs att de tyskar som lever nu inte känner någon personlig skuld för att miljoner judar, homosexuella, romer och politiskt obekväma människor mördades i koncentrationslägren men att man i Tyskland ändå tycker det är bra att myndigheterna och regeringen håller minnet av hemskheterna vid liv och varnar för ett upprepande av dem. Det vanligaste talet som anges är ju 6 miljoner mördade judar men vissa amerikanska forskare tror att fler än 15 miljoner judar tillintetgjordes i Europa under kriget.

Det är svårt att veta hur man som individ skulle uppleva skuldfrågan om man var ättling till de tyskar som tillät Hitler, NSDAP, SS och Wehrmacht att genomföra massmorden. Långtifrån alla tyskar var med om eller godkände det som hände. Tiotusentals tyska motståndsmän kvästes redan långt före kriget.

Jag kan uppleva en slags personlig skuld för vad de vita i det finska inbördeskriget gjorde med män, kvinnor och barn efter maj 1918 i de läger där de röda fångarna hölls. Det blir inte riktigt lätt för alla i vårt land att hantera den frågan heller när hundraårsminnet kommer emot år 2018.

En sak som är säker är i varje fall att det fortfarande finns en hel del hyckleri och skenhelighet i västmakternas och Rysslands hanterande av Förintelsen. Judar fick flyktingstatus i en del europeiska länder, bland annat i Finland, ända tills 1938 då inrikesminister Kekkonen satte stopp för det, med hänvisning till att Finland inte skulle ”få en judefråga.” Men varken Storbritannien, USA eller något annat land var särskilt intresserat av att ta emot judiska flyktingar i större kontingenter. Min egen idol Winston S. Churchill höll ett av sina underbara brandtal i parlamentet då koncentrationslägrens existens blev mera allmänt kända ca 1943, men varken hans regering eller hans allierade gjorde någonting alls för att stoppa dödstågen till Auschwitz. Järnvägsbanorna bombades aldrig. Däremot tog de allierade livet av hundratusentals civila i tyska städer. De brändes ihjäl i eldstormar. Och det var faktiskt Churchill som inledde bombardemangen under kriget mellan västmakterna och Tyskland.

Nu när judar, muslimer, romer och andra igen en gång utpekas, förföljs och utsätts för misstänksamhet och diskriminering i olika delar av Europa, till och med i Sverige, så är det på sin plats att tänka tillbaka på historien, och erinra sig hur och varför folkmordet på judar och andra började på 1930- och 40-talen.

En intressant detalj är ett den enda riktigt högt uppsatta nazistledaren som bevisligen blev dödad i ett attentant under kriget var Reinhard Heydrich, Förintelsens arkitekt. En gudomlig fingervisning, eller endast en tillfällighet?

Blir det ett Auschwitz, encore? Det beror helt och hållet på Europas folk.

 

 

 

Kolumn, Vasabladet, februari 2015

 

Inga kommentarer


Taivas ja helvetti

Skrivet 12.02.2015 

 

Himlen

Taivas

Kun minun ikäpolveni ihmiset olimme lapsia, ei ollut vielä kulunut edes kymmentä vuotta siitä kun toinen maailmasota loppui. Berliinin muuria ja varsinaista kylmää sotaa ei vielä ollutkaan. Saksa ja Japani olivat edelleen osaksi rauniona, ja Suomessakin elettiin niukkaa aikaa, jolloin meidän vanhempamme raskaalla työllä maksoivat Neuvostoliitolle sotavelkaa. Kaduilla ja teillä ajettiin 30-luvulla rakennettuilla amerikkalaisilla takseilla ja halvoilla itä-autoilla, jos ei hevoskärryillä tai sota-ajan polkupyörillä. Monet lapset olivat köyhiä ja tarvitsivat vaate-apua.

Sotalesket pyörittivät suurperheita ja vanhenivat nopeasti. Penisilliini oli hädin tuskin saatu markkinoille. Koko Suomi oli kuitenkin asutettu, ja luonto oli kaunis, kuulas ja puhtaan tuntuinen. Se oli sekä helvettiä että paratiisia.

J.K. Paasikivi oli Suomen presidentti, Stalin veti viimeisiä Kremlissä ja Valkoisessa talossa asusteli liittoutuneiden entinen ylipäällikkö Dwight D. Eisenhower. Brittiläinen imperiumi oli kaatumassa, mutta Lontoo oli kuitenkin vielä maailmaan pääkaupunki.

Meidän sukupolvemme on sen jälkeen käynyt läpi monia kylmiä ja kuumia sotia, käytiin kuussa ja takaisin, kommunismi kaatui ja uusliberalismi vangitsi läntisen ja myös suuren osan itäisen maailman. Kun olin lapsi, presidentti oli melkein diktaattori, tänään hän johtaa melkein vain ulkopolitiikkaa, armeijan ylipäällikyyttä sekä edustustehtäviä. Arvojohtajan rooli voi olla vaikuttava, muttei ole kirjoitettu millään lailla perustuslakiin.

Maapallo ja sen valtiot ovat vieläkin sekoitusta helvettiä ja paratiisia, vaikka omalla pikku tontilla emme välttämättä koe sitä niin dramaattisena. Suurvaltoja on enää vain yksi, muut ovat pelureita, ja planeetta lämpenee vauhdilla, suurine vaiukutuksineen, johtuipa se sitten ilmaston omasta sisäisestä järjestelystä tai ihmisen vaikutuksesta.

Eurooppa on täysin muuttunut minun elinaikanani eikä paluuta menneeseen millään tavalla ole. Pieni maa niin kuin Suomi voi vain yrittää pysyä mukana monikulttuurisessa ympäristössä ja hyväksyä sitä tosiasiaa etteivät valtoitten rajoilla enää ole samanlaista merkitystä kuin ennen. Ukrainassa nähdään mihin sekä kansallismielisyys ja imperialismi johtaa. Ne tuottavat vain tuskaa, verta ja hikeä. Ainoastaan rauhanomaisella yhteistyöllä, rakentavalla asenteella ja toisten kulttuurien ymmärtämisellä pystytään ylläpitämään kurjuuden ja ihanuuden välistä balanssia myös tulevaisuudessa. Fasismin haamut liikkuvat nopeasti yli rajojen. Niille ei pidä antaa enää yhtään missään mitään tilaa.

Suomi ei ole ruotsalainen, ei venäläinen eikä edes vain suomalainen ja suomenruotsalainen. Suomi on osaa uutta maailmaa, jossa jommallakummalla, rauhalla tai sodalla, on ratkaiseva merkitys tulevaisuutta ajatellen.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, helmikuu 2015

Inga kommentarer


Medelklassens dilemma

Skrivet 11.02.2015 

 

Arbetslösa i kö

 

Barack Obama har under sin presidenttid talat om att göra livet bättre för medelklassen.

I det paketet ingår föresatsen att få fler fattiga människor så att säga upplyfta till medelklassen.

Med medelklass menar man i USA människor som individuellt tjänar ungefär 50 000 – 100 000 dollars i året, som har råd att betala för sina barns skolgång, och att ha statligt stödd sjukförsäkring..

Idén är alltså att de flesta människor skulle höra till den här samhällsgruppen och att de skulle ha ett något sånär stabilt jobb. .

Man kan vara arbetare och stolt över det även om man hör till medelklassen och inte behöver gå och marschera på gatorna med röda flaggor.

I Finland är det mest vanliga samtalsämnet bland dem som hör till den lägre medelklassen eller är fattigare nerskärningarna i vår välfärd. Det som, med rätta, upprör människor mest är att det blivit tungt och svårt att få adekvat vård i rätt tid och på rätt sätt, och att i och för sig till en del nödvändiga strukturomvandlingar oftast drabbar de som är sjukast och äldst.

Idén att de sjuka och gamla i allt högre grad ska kunna börja köpa privat vård och hemservice medan de bor i sina egna hem innehåller en bomb. Den bomben tickar allt snabbare då till och med alla riksdagspartierna saknar förmågan att få ihop en vettig och genomförbar social- och hälsovårdsreform.

De som får lida mest är de psykiskt skadade och sjuka.

40 procent av anhöriga till psykiskt sjuka insjuknar själva i depression och 50 % av anhöriga till psykiskt sjuka barn blir deprimerade. Att detta sker beror inte enbart på att de anhöriga är sjuka utan på det sätt som vården för dem skärs ner och skalas bort. Under hösten och vintern har både psykiskt sjuka och åldringar i t ex Karleby fått se sig till och med vara utan vård eller utan planering och kommunikation av sin vård på grund av den ostrukturerade strukturomvandlingen vid HVC och i stadens hemvård.

Var och en kan själv räkna ut vad räkningen kommer att bli för samhället när de sjuka blir utan vård och de anhöriga blir alltmer beroende av frivilligorganisationers stöd men inte får tillräcklig hjälp av samhället.

Många internationellt kända ekonomer har påvisat att EU:s så kallade ”austerity politics”, dvs nedskärningarnas och sparandets politik, kommer med en stor räkning i slutändan. Thomas Pickety vägrade ta emot franska statens höga utmärkelse för sin bok om detta därför att han inser att hans budskap om att EU:s politik är fel ändå inte tas på allvar.

USA har gått en annan väg än vi och fått sin ekonomi i gång och arbetslösheten har sjunkit kraftigt. Utan att spara kan man förstås inte få något till stånd, men sparandet till döds kommer att leda till en nedmontering av välfärdsstaten, en ökad klyfta mellan fattiga och rika, samt en alienering av ungdomarna, som inte får några jobb och någon framtidstro.

Medelklassens dilemma är att de som tillhör den eller skulle vilja tillhöra den inte får höra mycket till alternativ till nedskärningarna och den utökade otryggheten.

 

 Kolumn i Österbottens Tidning 2014

 

 

Inga kommentarer


Väkivalta vai diplomatia?

Skrivet 13.01.2015 

ChristianAndMuslimPlayingChess

Ihmisten tappaminen on aina väärin, paitsi jos on pakko puolustaa itseään, perheenjäseniään tai isänmaataan. Tästä olemme ainakin läntisen maapallon puolella varsin yksimielisiä, jos ei USA:ta lasketa mukaan. USA:n monessa osavaltioissa on vieläkin toiminnassa kuolemanrangaistus, vaikka siitä ollaankiin osittain poistamassa. Ainakin sitä kyseenalaistetaan taas enemmän kuin vuosikausiin.

Terrorismi voidaan eräällä tavalla verrata kuolemanrangaistukseen, jopa juridisestikin. Joku organisaatio, poliittinen ryhmittymä tai ääriuskonnollinen taho päättää mielivaltaisesti, mutta omasta mielestään oikeutetusti, tappaa jonkun ihmisen tai ryhmän ihmisiä. Tai iskeä jotakin valtiollista tai muuta symboolista rakennusta tai muuta rakennelmaa vastaan niin kuin tehtiin syskuun 9 päivä 2001 New York Cityssa.

Terrorismi on kautta aikojen ollut poliittinen ase ja menetelmä jota on käytetty vallan vaihtamiseen tai anastamiseen, ja sitä on aina puolustettu sillä että sillä on ollut ideologinen, etninen, uskonnollinen tai poliittinen oikeutus.

Ranskan nykyinen valtio, jossa tänäkin päivänä lauletaan Marseljeesiä vapauden ja humanismin nimissä, perustettiin brutaalin ja verisen vallankumouksen perustalle. USA:n koko kansanvalta, mahti ja kunnia perustuu isoon kansanmurhaan ja alkuperäiskansojen maan anastamiseen. Israelin valtiota ja Palestiinan hallintoa ei kumpaakaan olisi olemassa ilman mittavaa terrorin käyttöä 1940-luvusta lähtien.

Profeetta Muhammed ei ollut ainoastaan sinänsä rauhanomaisen islamin uskonnon perustaja vaan myös valloittaja ja soturi. Joittenkin historijoitten mielestä hän oli muun muassa erikoistunut salamurhien suunnitteluun ja toteuttamiseen. Jeesus ei koskaan käyttänyt tai kehoittanut fyysiseen väkivaltaan mutta monet kristityt ovat kuitenkin hänen jälkeensä perustaneet uskonnon diktatuurin miekan vallalla.

Monet nykyvaltiot ovat seurausta siitä että jotkut kansat ovat valloittaneet jonkun maan. Suomeenkin tulivat kansanryhmät idästä, toiset lännestä ja ottivat maan haltuunsa vaikka täällä asuikon jo ainakin osittain saamelaiset.

”Minä olen Charlie” on luonnollinen huuto meillä Länsimaissa kun protestoimme Pariisissa viime viikolla tehtyjä raakoja ja laittomia teloituksia ja murhia vastaan, mutta kukaan meistä ei voi sanoa että oma historiamme on puhdas kuin pulmunen.

Ainoa tie joka voi johtaa rauhanoimaiseen yhteisymmärrykseen eri kansojen ja uskontojen välillä on ymmärrys, rauhanomainen keskustelu, kunnioitus ja diplomatia. Me tietenkin puolustamme kovasti median vapautta ja sananvapautta, mikä onkin meille länsimaalaisille luonnollista.

Voidaan kuitenkin kysyä johtaako toisten uskontojen ja niitten johtajien pilkkaaminen mihinkään hyvään, vaikkakin se tapahtuu sananvapauden nimissä? Kritiikin ja taiteen muodossa pitää myös saada provosoida ja ivatakin, mutta jossain kulkee sentään raja. Pitäisi myös miettiä sitä onko minulla varmasti oikeus lietsoa toisissa koston tunteita sen takia että minä olen varma siitä että vain minulla on oikea tulkita oikeudenmukaisuudesta ja ihmisoikeuksista.

 

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, tammikuu 2015

 

 

 

Inga kommentarer


En färgstark ny poesi

Skrivet 28.12.2014 
Ny diktantologi

Ny diktantologi

27 år 11 poeter. En antologi. Ny finlandssvensk dikt 1987-2014. (Red. Ursel Allenstein, Ralf Andtbacka och Peter Mickwitz.) Ralf Andtbacka, Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Catharina Gripenberg, Stefan Hammarén, Fredrik Herzberg (essä), Peter Mickwitz, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Oscar Rossi, Matilda Södergran, Heidi von Wright. Schildts&Söderströms, 2014. 247 sidor.

 

 

 

27 år 11 poeter; En antologi gör inte anspråk på att komplettera eller polemisera mot Tuva Korsströms översikt av finlandssvensk modern litteratur Från Lexå till Glitterscenen (S&S,2013) som har kritiserats för att den innehöll så lite om poesin i Svenskfinland. Ändå är den en av de manifestationer som hör till diskussionen om poesins undanskymda ställning. Men den nya boken ska inte heller läsas som en övergripande antologi över yngre medelålders eller ens yngre finlandssvenska lyriker. Boken är nämligen inte ens från början avsedd att rikta sig till den finländska marknaden utan är en svensk originalversion av en antologi riktad till tyska läsare. Den har kommit ut i tysk översättning och meningen är att den ska presentera några nya, nyskapande och på ett särskilt sätt uppmärksammade poeter som skriver på svenska – eller, som i Cia Rinnes, en av författarnas, fall – en finlandssvensk som skriver på andra språk än på svenska.

 

Jag förenar mig i och för sig med dem som har efterlyst en omfattande, översiktlig lyrikantologi. Den nya antologin, som S&S nu påpassligt ger ut även på svenska, vilket från början inte var meningen, är inte marginell men selektiv.

 

27 år 11 poeter är en spännande, utmanande och avantgardistisk bok att läsa både för den tyskspråkiga publik den egentligen har redigerats för och för en finländsk läsekrets.

 

Fem av dessa elva poeter kommer från eller har en klar anknytning till vårt eget Österbotten. Det hade varit otänkbart för tjugo eller trettio år sedan. Det är ett gäng med poeter, som omfattar även flera än de som är med i den här antologin. Ralf Andbacka har formulerat ett slags credo eller manifest, som den utmärkte forskaren och kritikern Fredrik Herzberg citerar i sin noggrant formulerade essä om dessa författare i slutet av boken: ”Det finns ingen inre människa, människan är till världen, det är i världen hon känner sig själv.” Denna om man så vill existentiellt materialistiska men etiskt intressanta proklamation påminner om både det första franska avantgardet för över hundra år sedan och om våra egna modernister, som tog steget ut från en delvis religiöst präglad, beskrivande och nästan predikande poesi till våra egna modernister i Svenskfinland, Sverige och till de finska motsvarande i ”Tulenkantajat.”

 

Den poesi som presenteras i den nya antologin är frän, brutal, sensitiv, feministisk, ifrågasättande … Den hanterar allt från explicita diskussioner om människa och natur till sexualitetens och våldets allt mer exklusivt komplicerade etos. Den är kanske i första hand en manifestation av att allt det som diskuteras i samhället i stort även gäller vardag, yttre inflytelser, och spänningar i vår egen vardag i Finland – även på svenska.

Ralf Andtbackas poetiska universum är en blandning av rå realism och idealistisk surrealism medan Agneta Enckells underbara, beundransvärda med flit hackiga och spretande bilder från kvinnligt och modernt vardagsliv sträcker sig ut mot en rymd med metafysiska dimensioner som påminner om hennes farfar Rabbe Enckell. Peter Mickwitz är den coola gycklaren i sällskapet, som formulerar de stora frågorna i en komplex, inte så lättillgänglig men alltid lika skarp och utmanande kontext. Och så har vi ordkonstnärinnan och naivisten Eva-Stina Byggmästar, som liksom de övriga i antologin har sin alldeles egna stämma. Heidi von Wright, Henrika Ringbom och Oscar Rossi söker i viss mening ännu sin egen definitiva röst, hur skickliga de än är, medan Stefan Hammarén är en poet som svänger både lyran och svärdet långt utanför det vanliga. Catharina Gripenberg är gängets minst publicerade men mest suveränt språkligt sensitiva poet och Matilda Södergran lever upp till sin berömda släktings provokativa och sensibla poetik. I Södergran har vi en sann poetisk uttolkare av kvinnans sensualitet och smärta i en fortfarande lortigt manlig värld.

 

Men den mest fascinerande poeten i sällskapet är ändå Cia Rinne, bosatt och verksam utomlands, och som skriver mest på engelska och tyska. Hennes poesi är förunderligt stark och innovativ. Den undgår alla fällor där man kan tappa bort det stora allvaret. Hon är en djupt etisk poet med en alldeles egen ny teknik och jag väntar mig mycket av henne i framtiden.

 

 

Recension i Österbottens Tidning, december 2014

 

 

Inga kommentarer


Hen har karaktär

Skrivet 11.12.2014 
Sofi Oksanen

Sofi Oksanen

Mitt favoritfoto från presidentens slott är det där den bisexuella, provokativa Sofi Oksanen dansar med stålfarfar, veteranen från tre krig Hannes Hynönen, som med stöd av sin enda käpp tog sig rakt in i dansvimlet. Man kan om båda två säga: ”hen har karaktär.” Men det bästa med detta var nog det bakomliggande budskapet som kan sammanfattas i det att vi alla är människor från a till ö, oberoende av ”religion, ras, kön, sexuell orientering eller etnisk tillhörighet.”

Upprivande diskussioner föregick behandlingen av den könsneutrala äktenskapslagen i riksdagen. Mitt problem är inte så mycket att andra har olika åsikter i sådana frågor än jag, utan i det sätt som många har att föra fram de här åsikterna.

Bilderna av Sofi och Hannes, där de med en ålders- och kulturskillnad på 74 år, trivdes så bra i varandras sällskap, borde ge var och en något att tänka på.

Mitt största problem med dem som jag brukar kalla bibelfanatiska fundamentalister, är att när de med hänvisning till bibelns utsagor om homosexualitet far ut mot sina medmänniskors utövande av den, de inte alls verkar ta hänsyn till att de talar om och till levande människor som har känslor, integritet och förmåga till kärlek och inlevelse. Det får mig att tvivla på den så kallade kristna kärlek som sägs stå bakom tolkningar av en gammal skriftsamling, som för oss alla borde ses som den är, ett mysterium som upplevs ha en kärna av Guds tilltal, eller förefaller vara enbart mänskliga utsagor.

En god vän, en moderat konservativ, tyckte i en Facebookdiskussion att jag inte kan veta hur mycket och på vilket sätt konservativa präster och troende har hjälpt och sympatiserat med homosexuella. Jag svarade att det vet jag visserligen inte, men det jag vet är att homo- och bisexuella människor nästan ”en masse” har känt sig tvungna att flytta bort från och fly från den kristna väckelsebygd där de har upplevt sig gravt mobbade. Jag undrar också om inte många ultrakonservativa kristna i sina kontakter med LGBT-människor automatiskt utgår från att dessa på något sätt känner sig obekväma och lidande i sin förment felaktiga sexualitet. För de allra flesta av dem torde det tvärtom vara en stor befrielse att deras sexualitet nu inte längre är en sådan som någon yttre gudomlig eller mänsklig auktoritet försökt ta ifrån dem.

Någon skrev en gång ett brev till mig där jag blev kritiserad för mina teologiska åsikter och skribenten undrade vad min far, prästen, skulle ha tänkt om mina åsikter. Till det kan jag säga att det var min mor och min far som lärde mig grunderna och skiftningarna i kärleken till medmänniskan och synen på människan i kristendomen.

Vi lever här och nu. Människovärdet är starkt hotat i vårt alltmer ojämlika samhälle och även därför är riksdagens ställningstagande till könsneutrala äktenskap en ljusglimt i den globala uppvärmningens decembermörker.

 

 

Kolumn, Vasabladet, december 2014

Inga kommentarer


I ruinerna av folkhemmet

Skrivet 30.11.2014 
Crister Enanders nya bok

Crister Enanders nya bok

Om natten ringer de döda

Crister Enander

Tankebok

Heidrums 2014

329 sidor

Omslag av Lotta Nylander

 

 

Sverige och Finland befinner sig i fritt fall när det gäller mänsklighet, omsorg, solidaritet, jämlikhet och framför allt omsorgen om de svagaste och mest bräckliga i samhället. Att det skrivs så pass få böcker om detta är en slags blek och darrande sensation. Förruttnelseprocessen har börjat för det som vi hos oss kallar välfärden och som man i Sverige traditionellt har benämnt Folkhemmet.

 

Den nya bok som författaren och kulturskribenten i Lund, Crister Enander, nyss gett ut är angelägen läsning för var och en som avskyr de brutala nedskärningarna. Om natten ringer de döda lyder den lite makabra titeln på en tankebok, skriven under några månader, ofta på natten, ibland i feber, och som också kan kallas ett slags dagbok. Boken är skriven liksom i ett mantra, författaren mässar, han upprepar, men det sker ungefär på samma magiska och eleganta sätt som Glenn Goulds pianospel, Gould, denne mästarnas mästare i konsten av återge Bachs kontrapunktiska variationer och teman.

 

En bild av olycksbådande fåglar som flyger över torn och tinnar i skymningens Budapest pryder pärmen till Crister Enanders bok. Enander tar upp nyfascismen, judehatet och stöveltrampet i det Ungern och andra länder som de andra EU-länderna oftast blundar för men som i dag är ett hot mot hela Europa. Framför allt låter Enander piskan svinga över det svenska politiska klimatet och han frågar sig inte enbart varför invandrare, åldringar och framför allt kvinnor gås åt och trycks ner med en likgiltighetens gest.

 

Han undrar också över mycket mera, där han sitter vid sin dator och ibland svettas i sin ensamhet, i skrivrummet, som läsaren av någon anledning lätt kan föreställa sig att den 192 cm långe författaren med de breda axlarna, håller till i. Hur kan de som skriver sina namn under beslut som innebär att åldringar får ligga i sitt piss, att handikappade får ruttna bort i sina sängar, leva med sig själva och sova en god sömn, samtidigt som författaren själv har mardrömmar därför att hans mångåriga och älskade livskamrat drabbats av MS?

 

Crister Enander är en vänlig och fredsälskande man, men han är inte pacifist, han anser att vi måste gå upp på barrikaderna för att kämpa för det som förr kallades samhället, ett begrepp som Margaret Thatcher ville avskaffa. Med sin kroppshydda och sina muskler till hjälp tvekar inte Enander under en promenad på gatorna i Lund att ingripa om en kvinna förnedras av en våldtäktsman. Det är med glöd och spänst Enander skriver om kvinnor och deras belägenhet i ett samhälle som är jämställt endast på pappret. I ruinerna av folkhemmet, som han så explicit beskriver vår verklighet, finns också de som är värda vårt största förakt: uppkomlingarna, de nyrika, de smaklösa, de som inte bryr sig om annat än att behålla sin nyvunna makt.

 

Till och med Ingvar Carlsson blir röd i ansiktet och tappar fejset när Enander protesterar. Enander som har inbjudits att delge dåvarande statsministern sina åsikter i kulturfrågor. Carlsson stiger upp från kaffebordet och säger snävt hej och försvinner medan medarbetaren frågar: Hur kunde du säga emot Ingvar så där? Makt fördärvar. Därför ägnar sig Enander också åt att på många sidor av boken återge sina möten med författare som Montagne och Dante, för att inte tala om mästaren i politisk konst, Machiavelli. Därifrån får Enander om inte svar på många frågor så i varje fall mothugg och stöd, den inre monologen blir en dialog. Också avsnitten om Gunnel Wallquist är analytiska spännande.

 

Där brottas Enander som konverterade till katolicismen som mycket ung med tvivel. En av de viktigaste poängerna i tankeboken handlar om att man måste tvivla på det som görs alltför självklart och vara öppen för att man själv kan ha fel. Den nästan smärtsamma självkritiken och medvetandet om det egna jagets brister är drivmotorn i denna analytiska, tänkvärda, intensiva bok, som är skriven i en blandning av svår sorg, vrede, men också i hopp och i kamplust.

 

 

Recension i Vasabladet i november 2014

Inga kommentarer


Obama varjossa

Skrivet 17.11.2014 
Barack Obama lopettaa sodan

Barack Obama lopettaa sodan

 

 

 

Barack Obaman asetettua Valkoiseen taloon tammikuussa 2009, hänen ensimminen käskynsä ylipäällikkönä kuului: ”Toimittakaa minulle Osama bin Ladin, elävänä tai kuolleena.”

Se kuulostaa kuin Kill Bill-elokuvista, mutta todellisuushan on usein tarua ihmeellisempi.

Obama matkusti ympäri maailmaa puhumassa rauhasta ja yhteisymmärryksestä. Hänet otettiin EU:ssa vastaan sankarina ja sai pian Nobelin rauhanpalkinnon.

Myöhemmin Obaman maine muuttui, Edward Snowdenin paljastettua NSA:n vakoilleen lähes koko maailman tietoliikenneettä, ja kun kävi ilmi että Obama oli aloittanut Al Quaidan johtajien ja heidän verkostojensa eliminnoin miehittämättömien”drone”-lentokoneitten avulla. Monet naiset, lapset ja syyttömät tapettiin siinä samalla.

Obama lopetti kaksi sotaa, sai bin Ladenin teloitettua, pelasti USA:n autoteollisuuden ja on viime vuosina nostanut maansa talouden uuteen uskoon sekä vähentänyt merkittävästi työttömyyttä. Hän on myös esiintynyt empaattisena maan isänä kun USA:ta on kohdannut luonnonkatastroofeja, kouluampumisia ja väkivaltaisia terroritekoja.

Obama olisi halunnut käyttää järeämpiä aseita Syyriaa vastaan ja kukistaa Bashir al-Assad. Sen sijaan V V Putin näytti kyntensä ja sai aikaan kompromissin. Syyrian kemialliset aseet tuhottiin YK:n valvonnan alla. Obama pelasti näin ollen kasvonsa, mutta vaikka amerikkalaiset eivät halunneet sotaa, he kokevat nyt Ukrainan sodan ja Putinin agression takia Obaman heikkona johtajana.

Obaman suuri vaalilupaus kotimaassa oli Obamacare. Mutta nyt varsinkin keskiluokasaa monet vihaavatkin sitä. He joutuvat kuitenkin maksamaan suuria summia terveydenhoidostaan kun taas alempipalkkaiset ja köyhät selvästi hyötyvät Obamacaresta. Näin vähän yleistäen. Obamacaren toteuttamisessa on ollut suuria byrokraattisia ja teknisiä ongelmia.

Se tosiasia että Obama on saanut niin paljon aikaan monella taholla ja että USA:n talous on nyt paljon paremmassa asemassa kuin esimerkiksi EU:n, ei auttanut hänen demokraattipuoleensa marraskuun täytevaaleissa. Tappio molemmissa kongressin huoneissa oli varsin suuri. Amerikkalaiset kokevat edelleen että heidän maansa on rappiotilassa ja hätään halutaan kutsua rahamiehet jotka luottavat siihen että suurten bisnesten menestys tippuu myös tavalliselle kansalle, vaikka siitä ei minkäänlaisia todisteita löydy, päinvaistoin.

Obamasta tulee pahimmassa tapauksessa ”lame duck”, presidentti ilman todellista valtaa. Näin paha tilanne ei kuitenkaan liene. Obama voi halutessaan vedota veto-oikeuteensa ja esittää omia lakiehdotuksiaan, joista on pakko tehdä kompromissejä.

Mutta sitä ihanaa satusetää josta maailma Bushin jälkeen haaveili ei loistavasta puhujasta ja inspiroivasta, tyylikkäästä Obamasta tullut. Varsin rasistisessa USA:ssa hän ei koskaan myöskään saanut valkoisten miespuolisten äänestäjien enemmistön taakseen. Mikä oli sinänsä vähän huono asia.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, marraskuu 2014

Inga kommentarer


Tro och trygghet

Skrivet 22.10.2014 
Ärkebiskop Kari Mäkinen

Ärkebiskop Kari Mäkinen

Det var en intressant dialog som fördes mellan statsminister Alexander Stubb och ärkebiskop Kari Mäkinen på Sanomatalos Medietorg. Man skulle kanske tro att de här båda postmoderna herrarna skulle ha ganska så likartade åsikter om det mesta som gäller samhälle, kyrka, stat och individ. Men så var det tydligen inte riktigt. Och bra så.Stubb förklarade att han ser kyrkan som något tryggt för den nya slags finländare som i första hand är medlem i kyrkan för traditionens och riternas skull. Han menade att det är bra att politiker inte som i USA behöver övertyga någon om sin personliga tro. De flesta är ju inte längre religiösa men de uppfattar kyrkan som ett stöd för goda avsikter. Samtidigt berömde han nog kyrkan för dess andliga arbete.

 

Men ärkebiskopen kontrade med att säga att kyrkans främsta uppgift är att hålla gudstjänst och se till att dialogen mellan Gud och människan fungerar. Genom att upprätthålla tron och möjligheten för människor att närma sig den så finns även möjlighet att påverka samhället i en mer etisk och socialt engagerad riktning. Kyrkans uppgift är alltså inte i att fungera som en förlängning av ett sekulariserat samhälle.Även när det gällde själva otryggheten hade de båda lite olika åsikter. Stubb erkände att de som måste leva på utkomststöd nog har anledning att känna sig otrygga, men samtidigt betonade han att känslan av otrygghet delvis kommer av överdrifter som blåses upp av medierna. Egentligen har vi aldrig haft det så tryggt och bra som vi har det nu.Kari Mäkinen såg annorlunda på saken. Han påpekade att otryggheten har sin grund i att människorna inte upplever att samhället har sådana värden som främjar en känsla av trygghet. Mäkinen betonade att det är först när samhället utgår från de svagas position och deras verklighet som ett tryggt samhälle kan byggas upp. Skillnaden mellan Stubb och Mäkinen är markant i sättet att se på samhällets ekonomi och hierarki.

 

Allt det här är bra att hålla i minnet när vi snart går till kyrkliga val. Till exempel i Karleby svenska församling har vi två grupper där den ena står för en mera väckelsebetonad, mer eller mindre konservativt social syn, medan den andra är mera modernistisk, och till exempel värnar om kvinnans och minoriteternas rätt att fullt ut omfamnas av och få vara med i kyrkan.En god utgångspunkt för församlingsvalet är ändå strävan efter gemensamma andliga mål fast man har olika åsikter om hur de ska uppnås. Det finns mera av detta i år än tidigare. Kanske det beror på att många upplever att politikerna inte längre månar så mycket om människors trygghet och tillit till att deras liv ska ha ett värde oberoende av vilken slags roll eller position man har i samhället.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i oktober 2014

 

Inga kommentarer