Koulukiusaamisen kirot

Skrivet 26.08.2014 
Skolmobbning

Skolmobbning

Koulut ovat alkaneet, ja koulukiusaamiset seuraavat mukana.
Koulukiusaamisesta on käyty keskustelua usean vuosikymmenen ajan, ilman että ollaan päästy kovin pitkälle sen kytkemisestä pois lasten ja nuorten maailmasta.
Sanotaan että koulukiusaaminen on vaikea saada loppumaan lakiteitse, koska tarkkaa ja objektiivista näyttöä kiusaamisesta on usein vaikea löytyä. Koulukiusaamisen kiroihinhan liittyy jengien ja erilaisten porukoiden hierarkia joissa hallitsee macho-ajattelu ja psykologinen kiristäminen. Siitä seuraa hiljaisuutta ja hiljaista, jatkuvaa henkistä ja myös fyysistä kidutusta.

Joskus kiusaaminen on niin raakaa ja brutaalia että se saattaa jättää jälkeensä sellaisia haavoja jotka eivät koskaan kokonaan parane.
Kouluissa tehdään paljon työtä sen eteen että kiusaamista voitaisiin ennaltaehkäistä ja kun kiusaamista esiintyy, niin yritetään ottaa asioista selvää, sekä saattaa syylliset vastuuseen. Mutta tämä ei ilmeisesti ole kovin paljon auttanut. Koulukiusaaminen on jäänyt jälkeen jos vertaa työpaikka- ja armeijakiusaamiseen.
Myös opettajia kiusataan, usein yhtä raa-asti ja häikäilemättömästi kuin oppilaat kiusaavat toisiaan.

Hufvudstadsbladetissa oli aiheesta vähän aikaa sitten pääkirjoitus jossa muun muassa todettiin koulukiusaamisen syyksi usein nimetty huonon itsetunnon projisoimisen olevan kuitenkin riittämätön selitys kiusaamisen syyksi. Varmaan kaikissa paikoissa joissa erilainen kiusaaminen esiintyy syy saattaa olla omien narsisististen haavojen tuhoisa nuoleminen. Myös lapsuuden traumat jossa lapselle on annettu liikaa vastuuta tai vaadittu liikaa lapselta vaikuttaa sekä aikuisten että lasten kiusaamisessa ja muussa häirinnässä.

Yhteiskunnassa ei olla päästy sellaiseen humanismiin jossa kilpailu ja kukkoileminen olisi selvästi ja automaattisesti tuomittava ilmiö. Kapitalistisessa kilpailuyhteiskunnassa on sekä poliittisia että psykologisia mekanismeja joista seuraa destruktiivista ja itsetuhoista käyttäytymistä.
Suomessa on maailman ehkä parhaat koulut. Kansainvälisissä tutkimuksissa ei kuitenkaan oteta mukaan lasten siulun- ja mielenterveys ja yleinen viihtyminen. Joskus onkin todettu että pärjäämisen ja viihtymisen välillä on Suomen kouluissa aika suurikin ero.

Monet perheet voivat huonosti. Perheen sisäinen väkivalta, ja – vielä pahempi, – välittämisen puute varmaan osaltaan vaikuttavat siihen että sellainen vastenmielinen ja alkukantainen ilmiö kun koulukiusaaminen on edelleen osaa nuorten elämää. Vanhemmat eivät ole tarpeeksi vieläkään heränneet tämän päivän todellisuuteen jossa lapset ovat ehkä haavoittuvaisempia kuin koskaan ennen.
Opetusministeri Krista Kiuru on esittänyt että koulukiusaajaa voisi pakottaa muuttamaan toiseen kouluun. Nykyäänhän, jos vaihtehtoja on, usein kiusattu itse on se joka joutuu muuttamaan koulua.
Kiurun ajatus on hyvä mutta se ei välttämättä auta kokonaisuustilannetta. Koulukiusaaamisessa on kysymys jostain niin pahasta, että sitä pitäisi yrittää kytkeä pois juurinen kaikkineen.

 

 

Kolumn i Keskipohjanmaa, augusti 2014

 

5 kommentarer


Jorden värms upp

Skrivet 23.08.2014 
Apokalyps

Apokalyps

Den iskalla försommaren och den brännheta högsommaren har skapat inre kontraster lika mycket som yttre. Vad är det som pågår på jorden? National Geographic, Viasat Explorer och andra liknande tv-kanaler visar dokumentärer där man kan se rent konkret och även via diagram och beräkningar att Tellus håller på att genomgå en radikal klimatförändring som kommer att ha stora och omvälvande konsekvenser för mänskligheten inom endast femton, tjugo eller i bästa fall kanske trettio år. De som är födda i slutet av 1900-talet kommer att uppleva en helt annan värld än den som vi äldre är vana vid.

Jorden har genomgått istider och perioder av uppvärmning flera gånger under miljontals år. Ändå är seriösa klimatforskare överens om att människans enorma ingrepp efter att den industriella och teknologiska revolutionen började i jordens biologiska infrastruktur kan ha en betydelse för den fart med vilken isarna nu smälter och temperaturerna även på nordliga breddgrader stiger. Inom de senaste tio åren har till exempel tusentals år fastfrusna enorma isblock på Grönland börjat smälta i en snabb takt för att sedan åka ner i Atlanten och höjda radikalt på vattennivån. New York City och Stockholm är exempel på storstäder som är byggda helt på öar nära havet. Inom några decennier kan den unika arkitekturen och de kulturella arven i de här städerna vara ett minne blott – på havsbottnen.

Människan måste alltså inte endast ta itu med att på allvar minska på utsläpp och föroreningar utan också försöka förbereda sig på att leva på ett annat sätt – och kanske någon annanstans än tidigare. Kulturer kommer att gå under eller förändras och förflyttas på ett sätt som ingen av oss i dag riktigt kan föreställa sig.

Men hur medvetna om det här är vi och är vi redo att se sanningen i vitögat? Det verkar inte som om vi vore varken medvetna eller beredda att ta fullt ansvar för jorden. Vi är koncentrerade på krig och svält.

Jag brukar ofta tänka på min egen stad, där centrum av den är byggd på havsbotten som kommit fram med landhöjningen under några hundra år. Det finns nittio- och hundraåringar i Karleby som kan berätta om att de som unga fått höra om hur man förr måste ta sig med båt från den ena delen av Gamla Carleby till den andra.

Den lilla bäck som ligger mellan vårt radhus och Sale-butiken i Storby var förr ett ganska stort vattendrag. I utkanterna av Kyrkbacken där jag bor finns väg- och gatunamn som för tankarna till närheten till havet. Strandvägen, Tjäruholmen… Häruppe kompenserar landhöjningen de vattenmassor som vi har att vänta på. Ändå påminner den platta stadskärnan om hur lite människor kan påverka naturens förändringar och hur viktigt det är att förbereda sig på att allt inte är oföränderligt.

 

 

Kolumn i Vasabladet, augusti 2014 

 

Inga kommentarer


Ljus över kyrkan

Skrivet 15.08.2014 
Ljus

Ljus

Jag sitter och tittar på ett vackert inramat fotografi som finns på fönsterbrädet snett bakom min Mac medan jag väntar på inspiration att skriva. Fotot är från min svärfars ranch i Idaho, Förenta Staterna. Det visar upp en liten detalj från de underbart vackra markerna där de blånande bergen i fjärran höljs av stora, vita stackmoln. I förgrunden, invid hästhagen, där ståtliga ston och ponnyer betar, är gräset fortfarande mossfärgat grönt, men de stora, för mig oidentifierade träden har redan gulnat och väntar på höstens skyfall, stormar och på ett mörker som visserligen är långt ifrån så djupt som det vi har här hos oss, men som ändå är mörker.

Snart ska farmen säljas och svärfar ska satsa sina åldrande år på ett ekologiskt projekt han har i Afrika. Följande generation neråt har inte längre mer än periodvisa sommarbesök på agendan för ranchen, som sedan ganska många år är arrenderad åt främmande människor. En period, en era, som började när svärfar var ung och i sin krafts dagar, går mot sitt slut. Familjens, släktens yngsta, en käck treåring, kommer knappast någonsin att ha en annan relation till ranchen än man har till en vacker berättelse från det förgångna.

”Släkten kommer och släkten går”. För ett par, tre veckor sedan vigdes den sista medlemmen av mina föräldrars generation i min släkt till gravens ro. Nära nittio år gammal gick hon bort, och som vanligt är i svenska Österbotten, var begravningen ljus och varm. Det är en nåd när minnet av de som varit och det som förflutit präglas av ljus.

Också kyrkan och den kristna gemenskapen får fler och fler både århundraden och år på nacken. Särskilt de senaste åren har kyrkopolitiken och mycket av den teologiska diskussionen kännetecknats av splittring i svåra och komplexa frågor. Många upplever att kyrkan fortfarande är i stort behov av förnyelse och så att säga en uppdatering av hårdvaran, och är inte nöjda med det som hittills uppnåtts, medan andra är ledsna, besvikna och sorgsna över att den tolkning av Skriften som de bekänner sig till inte längre hålls i sådan aktning som de har hoppats på.

Den kristna kyrkan har alltid och i alla tider haft svåra strider om lärofrågor och läran har verkligen i många avseenden om inte i grunden ändrats så i alla fall blivit omtolkad och tillämpad på nya sätt under nya och annorlunda förhållanden.

Men när Jesus kommer tillbaka, – som vi har fått lära oss att han ska göra, – kommer han då att finna tro på jorden – och kommer han att finna kärlek och ljus över den tro som människor haft och som har inverkat på individer och samhällen? Det är en fråga som i tider av schismer och brist på respekt för medmänniskan kan bli brännande och spännande.

De sista tiderna ska kännetecknas av att kärleken ska kallna hos de flesta, står det skrivet. Det ser vi ju nu omkring oss. Måste det ändå vara så, att profetian uppfyller sig själv, eller är den snarare menad som en varning till bättring? Till större kärlek och större ödmjukhet inför de stora, mysteriösa frågor som livet bjuder på.

 

 

 

Kolumn i Kyrkpressen  i augusti 2014

 

Inga kommentarer


Kulttuuri ja yhteiskunta

Skrivet 02.08.2014 
Bibliotek

Kirjasto

Onko kulttuuri eli taide, kirjallisuus, kritiikki, esseet, teatteri, analysoiva journalistiikka enää se yhteiskunnan suola ja inspiraatio joka se on eri aikoina aikaisemmin ollut? Asiaa voidaan tarkastella vähän eri puolilta.

Kultturitapahtumia, konsertteja, monenlaisia festivaaleja eri taiteen ja viihten alallahan on nykyään enemmän kuin ehkä koskaan aikaisemmin. Ne täyttävät varmaan osaltaan sen aukon joka on jäänyt kun ihmiset ovat muuttaneet maalaismaisista yhteisöistä urbaaneihin nyt jo monena vuosikymmeninä.

Heille jotka kuitenkin jäävät maakuntiin ja maakuntakaupunkeihin ja jopa kyliin asumaan kulttuurin merkitys on kasvanut entisestään, ja siitä on tullut eräänlaisen muuttunen maaseudun infrastruktuurin liima ja yhteenkuuluvuussymboli.

Myös isommissa kaupungeissa ja isoilla metropolialueilla kulttuurin merkitys on omalla tavallaan kasvanut paljon, koska ihmiset kaipaavat vastakohtaa sellaiseen todellisuuten jossa stressi, ankarat työn odotukset ja paljon suurempi kilpailu koetaan raskaaksi, vaikka siitä syntyy myös uutta energiaa.

Se energia on kuitenkin jossakin määrin narsisistista ja itsekeskeistä. Yhteiskunnasta tulee pikkuhiljaa enemmän ”amerikkalaista”.

Sisäisen elämän laatu ja se aika jolle sille pystyy antamaan jollakin tavalla vähenee samalla kuin kansainvälinen viihdeteollisuus täyttää sitä sielun tyhjyyttä mikä syntyy tällaisen yhteiskunnan kehityksen takia.

Ei sen puoleen että kaikki viihde olisi pahasta. Onhan siinäkin omat puolustusmekanismista, ja joskus eskapismi ei ole vaan pahasta, vaan siinä on myös jotain tervehdyttävää tai ainakin jotain joka lohduttaa.

Mutta kulttuuri ja sen työntekijät ja taitelijat eivät vaikuta suoraan yhteiskuntakeskusteluun ja politikkaan samalla tavalla kuin esimerkiksi 60- ja 70-luvulla, ja vielä osittain 80-luvullakin.

Kulttuurin sisältö ei ole huonontunut. Suomalaisen kirjallisuuden ja taiteen laatu on varmaan jopa kohentunut samalla kun meillä on myös nykyään erittäin paljon enemmän kansainvälisesti arvostettuja taiteilijoita, varsinkin musiikin, kirjallisuuden ja designin puolella. Kuilu toisaalta niin sanotun fiinistelyn ja toisaalta kansanläheisen kontekstin välillä on myös pienentynyt.

Se nähdään muun muassa täällä Kokkolassa jossa kesäooppera on mahtavalla tavalla saavuttanut hyvin laajan kansansuosion ja siitä on jo tullut integroitu osaa meidän maakuntamme kesänviettoa.

Kuitenkin vaikuttaa siltä että kulttuuri vaikuttaa paljon heidän joukossa jotka ottavat siihen ahkerasti osaa, mutta ettei sillä enää ole sitä samaa potkua poliittiseen todellisuuten ja ideologiseen yhteiskunnalliseen keskusteluun kuin ennen.

Siihen vaikuttaa muun muassa median digitalisointi ja rahan uudelleen jakaminen sillä tavalla että kulttuurista pahimassa tapauksessa tulevaisuudesta saattaa tulla eliitin kulttuuri. Sitä olisi vältettävä kaikin keinoin.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, heinäkuu 2014

 

 

Inga kommentarer


Den positiva stoltheten

Skrivet 21.07.2014 
Regnbågsflaggan

Regnbågsflaggan

Empatin, omtanken om medmänniskan, kärleken till nästan, allt det här har naggats i kanterna på grund av oförmåga att hålla i de sociala tömmarna, och kanske framför allt ovilja att se till att det uppväxande släktet får en human bild av verkligheten.

Ändå finns den kvar. Kärleken. Omtanken. Förmågan att se medmänniskan som man ser sig själv. Om man vill.

Jag blir visserligen lite matt då jag märker att jag ännu skriver ungefär på samma sätt som jag gjorde i början av 70-talet. Allt det som många av oss strävade till i form av motstånd mot kärnkraft, bättre sjukvård, mera social solidaritet, är fortfarande rykande aktuella frågor.

Men på flera områden har vi ändå gått framåt med stormsteg. Låt mig ta ett aktuellt exempel, som visar att de flesta av oss varit förmögna att ändra på ingrodda fördomar, och att vända en negativ stolthet till en positiv.

För femtio år sedan var homosexualitet klassad som en psykisk störning, rentav en sjukdom, och det var inte så länge sedan utövandet av homosexualitet var straffbart. För en kort tid sedan bad ärkebiskopen om förlåtelse för att kyrkan har mobbat de homosexuella. De har rätt att ingå partnerskap och att ha jobb som förr kunde ha varit omöjliga att få ifall man var öppet gay eller lesbisk.

Därför är det så ledsamt, deprimerande och genant, att många fortfarande med tvärsäkra ”bibliska” argument motsätter sig att de som har en annan sexualitet än att vara straight, ska få likvärdiga rättigheter. Det har talats om att ordet ”pride”, det vill säga stolthet, skulle vara något negativt då LGBT-folket och de som sympatiserar med dem, samlas för att marschera, fira och visa inbördes solidaritet. Men det är ju inte negativt att vara stolt över andra saker. Sitt land? Sin flagga? Sin familj?

När man, med hänvisning till tusentals år gamla, motstridiga och svårtolkade religiösa skrifter, rackar ner på människor som har en annan sexuell orientering än man själv, kunde man faktiskt göra det som man redan i en tidig uppfostran i ett civiliserat samhälle brukar uppmanas att göra: titta sig själv i spegeln.

Jag tycker inte att utövad homosexualitet är någon synd eller något fel, men om nu en del, på grund av sin reaktionära tro, gör det, så kunde han eller hon må bra av att tänka på Jesus ord om grandet och bjälken.Sexualitet är en grunddrift hos människan, och det att en del människor föds med en annan slags sexualitet än andra, är ett faktum i livet och på jorden. Att gå åt andras sexualliv medan man menar att ens eget är det enda rätta, är inte enbart mobbning utan en verkligt negativ stolthet och dessutom en fördom, som hängt med alltför länge i den mänskliga historien.

Jag är stolt över att stöda och sympatisera med mina homo- och bisexuella vänner som marscherar i Jeppis Pride. Att stämpla och försöka förhindra vuxna människor att vara sådana de är tillsammans och utöva den sexualitet de har fötts med och att dessutom göra det med hjälp av att hänvisa till Gud förefaller mig som inte bara förmenande utan dessutom förskräckligt nedlåtande.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juli 2014

 

Inga kommentarer


Työtä ja yhteistyötä

Skrivet 01.07.2014 
Together

Together

Olen asunut eri puolilla Pohjanmaata. Asuimme perheen kanssa myös viisi vuotta Tampereella, ja yhden vuoden Ruotsissa. Kasvoin aika lailla suomenruotsalaiseen kontekstiin, mutta ei se mikään Ankkalampimaailma ollut. Isäni oli ollut myös rintamalla ja opiskeluaikana muuttunut kaksikielisestä kokkolalaisesta myös aika ”suomalaiseksi.” Ei sodassa tai maassa jota yritettiin jälleenrakentaa kannattanut paljon kysyä kieliprofiileitten perään. Minulla oli onnea: Tampereella opin itse suomea.

22 kesäkuuta 1944, 70 vuotta sitten suomenruotsalaisista koottu JR61 jota johti eversti ja Mannerheiminristiritari Alpo Marttinen sai tärkeän torjuntavoiton Viipurin Tienhaarassa, jota kutsuttiin ”Suomen lukoksi,” ja jossa noin 800 poikamme, monet heistä pohjalaisia, kaatui tai haavoittui.

Tali-Ihantalan suurissa taisteluissa oli myös paljon suomenruotsalaisia ja Ruotsista tulleita vapaaehtoisia mukana. Suomen puolustusta johti kenraaliluutnantti Lennart Oesh – Lasse Lehtisen mukaan ”Suomen suurin sotilas, Mannerheim mukaanlukien.” Mietin paljon oman isäni sotaretkeä kun sekä televisiossa että muussa mediassa on ollut paljon muisto-ohjelmia Kannaksen suurhyökkäyksestä. Usein annetaan sellainen kuva että rintamalla oli vaan pitkään hiljaista ennen Puna-armeijan ryntäystä kesäkuussa 70 vuotta sitten. Mutta kyllä siellä elettiin kuoleman varjossa koko ajan, eikä siellä ollut tarpeeksi ruokaa, tai suojaa kylmää ja pelkoa vastaan.

 On masentavaa että kaiken taistelun ja jälleenrakennuksen jälkeen vielä vuonna 2014 Suomessa on paljon eripuraisuutta ja ennakkoluuloja mitä tulee omiin vähemmistöihiimme ja ulkomaalaisiin.

Millaisen Suomen me haluamme? Joittenkin galluppien mukaan kuulumme maailman onnellismimpiin kansoihin. Mutta tiedämme kaikki ettei se kerro maastamme kaiken totuuden.

SOTE-uudistuksesta on paras syntyä jotain uutta, suurta ja rakentavaa, mikä antaa köyhille ja sairaillekin enemmän toivoa. Mistä löytyisi sitä samaa sisua millä maamme jälleenrakennettiin tuhoisan sodan jälkeen, sodan missä liian moni joutui antamaan terveydensä ja jopa elämänsä. Puhutaan paljon siitä miksi me olemme niin melankoolisia ja sulkeutuneita. Onhan siihen omat syyt.

Vaimoni on brittiläis-amerikkalainen opettaja ja journalisti ja hän viihtyy Suomessa todella hyvin koska täällä on niin hiljaista, puhdasta ja myöskin tasa-arvoista. Byrokratia ja liian kovat säännöt vaan haittaavat työntekoa. Mutta jollemme pidä huolta siitä että sekä heillä joilla menee hyvin menisi edelleenkin hyvin, ja siitä että heillä joilla ei mene niin hyvin, menisi paremmin, niin vaivumme yhteiskunnalliseen masennukseen. Nyt tarvittaisiin yhteishenkeä, empatiaa, avarakatseisuutta ja välittämistä, ja enemmän mahdollisuuksia kaikille työntekoon.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, kesäkuu 2014

Inga kommentarer


Kyrka i regression

Skrivet 14.06.2014 
Church near Loyston, Tennessee

Church near Loyston, Tennessee

Kristenheten befinner sig i regression. Kanske har det för den kristne i en värld där den religiösa, politiska och personliga diversionen är så stor, blivit för tungt att orka stå för kärleken till Gud och nästan i varje vardaglig situation, men också i det stora hela? Jag betraktar de överbetonat karismatiska yttringarna av individuell tro, som har framgångsteologin som referensram, som ett slags trosmässig kräftgång. Har vi tappat bort den kontemplativa, intuitiva, ödmjukt lyssnande tron?

Gud är visserligen allas vår Abba, till vilken vi får komma med våra önskningar, men han är inte en godismaskin eller ett orakel. På ett politiskt plan har regressionen lett till en allians mellan kristna krafter och konservatism, något som för mig framstår som synnerligen märkligt, då inte den kapitalistiska marknadsekonomin egentligen alls går ihop med det sätt att se på människa och samhälle som Jesus predikade om.

Som kontrast framstår radikala, socialetiska och jordnära organisationer som till exempel Jim Wallis´ Sojourners som friska fläktar.

I många länder förföljs kristna brutalt. Där är att vara kristen inte en fråga om ifall man är konservativ, moderat eller liberal i sin teologi, utan där är det en fråga om livet. Man kan bli fängslad eller dödad vilken dag som helst. Men fäster vi vanliga församlingsmedlemmar någon uppmärksamhet vid denna sandstorm av slaktande och detta förakt för våra trossyskon?

För att travestera John F. Kennedy: Fråga inte vad kyrkan kan göra för dig, fråga vad du kan göra för kyrkan! Jag har aldrig förstått varför människor tar sig ut ur kyrkan då när det i den förekommer reminiscenser av sådant som en modern lutheran i och för sig inte ska behöva acceptera. Jag skulle hellre se att man skulle ta sig in i kyrkorna och ropa ut sina protester. Kyrkan är visserligen Kristi kropp och representerar Guds församling, men utan sina medlemmar, – hur mycket eller lite ”troende” de nu sedan är, – är kyrkan egentligen bara stenväggar, oberoende av om förkunnelsen är hur bra som helst.

Den här tidens gud är självet, egot, nationalismen, moralismen. Kärleken till och respekten för nästan, – hurudan hon eller han än är -, har svalnat. Social orättvisa, förföljelser av människor på grund av deras kön, ras, tro eller sexuell orientering kommer i skuggan för frågor om tillväxt, ekonomisk framgång och ett yttre sken av moralisk resning, som kanske i många fall kan dölja många andra ”synder” än de som utpekas i kvällstidningarnas ständiga jakt på skandaler.

Vad tänker Herren om en värld där hat och konkurrens går hand i hand med en allt större fokusering på ekonomisk framgång för få och nedgång för många? Hur ser han på genmanipulerad mat och oljan i Arktis? Jag tror att det i vår tros innersta väsen mera är fråga om hjärtats barmhärtighet än om det som ser fint ut hos mig och min familj.

 

 

 

Inkast i Kyrkpressen i juni 2014

 

 

 

Inga kommentarer


Suomalainen, eurooppalainen

Skrivet 04.06.2014 
Eurooppa lippuineen

Eurooppa lippuineen  

 

 

Suomi liittyi Euroopan unioniin sen jälkeen kuin hieman yli puolet ääntään käyttäneistä olivat äänestäneet liittymisen puolesta. Vaihtoehtona olisi ollut jonkinlainen jatkettu ETA-sopimus.

Euroon liittymisestä ei Suomessa pidetty kansanäänestystä, mikä saattoi olla virhe. Ruotsissa äänestettiin, ja Ruotsi jäi euron ulkopuolelle, mikä oli ilmeisesti ruotsalaisille parempi. He pystyvät kuitenkin nyt nauttimaan euroalueen eduista ottamatta kaikin puolin osaa yhteiseen vastuuseen euroalueen ongelmista.

Ainoastaan noin 40 prosenttia kansasta äänestivät meillä Eurooppavaaleissa. He jotka ovat kiinnostuneita Euroopan parlamentin ja muista EU:n asioista olivat todella innokkaasti mukana, ja nyt käydyissä vaaleissa kaikki puolueet olivat panostaneet valovoimaisiin ja tunnettuihin ehdokkaisiin.

Useimpia suomalaisia eivät vaalit kuitenkaan juuri paljon kiinnostanut. Euroopan unionin asiat eivät vetoa heihin. Äänestysprosentti jäi siis alhaiseksi vaikka tavallisella kansalaisella olisi periaatteessa tällä kertaa sekä ehdokkaiden ja puolueitten vilkkaan kampanjoinnin ja suuren näkyvyyden takia että Euroopan taloudellisen ja poliittisen tilanteen takia ollut tarpeeksi tietoa asioista.

Itse koen olevani ensi kädessä suomalainen, toiseksi pohjoismaalainen ja kolmanneksi eurooppalainen. Eurooppalaisuuteenkin tottuu – myös hyvällä tavalla. En koskaan ole oikein ymmärtänyt miten Suomi pienenä maana, jolla on suhteellisen vähän mahdollisuuksia vaurastua ihan omin päin, olisi pärjännyt ilman EU-jäsenyyttä. Onneksi Suomi on muuttumassa, vaikkakin hyvin hitaasti, monikulttuuriseksi ja avarakatseimmaksi. Mediasta tämä ei vaan aina välity koska keskitytään ongelmiin.

Taloudellisen kriisin ja taantuman takia osa kansasta vastustaa edelleen kansainvälisyyttä ja eurooppalaisuutta mutta se mennee ohi kunhan Euroopan talous ja oma finanssipolitiikkamme toivon mukaan saadaan parempaan kuntoon. Uskon että palaaminen vanhoihin perinteisiin nojaavaan kansallisvaltioon ei edistäisi hyvinvointia, kulttuuria eikä omaa yritteliäisyyttä.

Täytyy muistaa että, poliittisia äärilaitoja luukuunottamatta, politiikka on myös jossakin määrin silmänlumetta ja teatteria. Katsoin Ilta-Sanomien nettitelevisiosta debattia jossa kohtasivat Alexander Stubb ja Paavo Väyrynen. Keskustelun aikana tosin käytettiin ensin paljon retoriikkaa puolesta ja vastaan, mutta loppujen lopuksi molemmat ehdokkaat olivat hämmästyttävän paljon samoilla linjoilla. Molemmat esimerkiksi vastustivat EU:n liittovaltiota ja pitivät nykyistä tiettyjen valtioiden yhteistyötä jossa Suomi on mukana jatkossakin hyvinkin toivottavana.

Mielestäni meidän kaikkien olisi aika yrittää löytää enemmän mahdollisuuksia kuin ongelmia eurooppalaisuudesta. Nationalismia, muukalaisvihaa, uusfasismia ja tiukkapipoisuutta on Euroopassa muutenkin ihan tarpeeksi.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, kesäkuu 2014

Inga kommentarer


Ryssland – tillåt visionära utblickar

Skrivet 20.05.2014 
Manfred on the Jungfrau

Manfred on the Jungfrau

Jag sitter och blickar ut över vårens ljusblå, molniga skimmer och försöker minnas vilken min första kontakt varit med den ryska kulturen – med musiken, konsten, dansen, filmen…

Vladimir Putin har nyss undertecknat en lag som från och med nu förbjuder svordomar i böcker, tv-program, videor, filmer med mera, som utges i Ryssland. Det är ju inte heller så länge sedan han förbjöd ”homosexuell propaganda”, i akt och mening att skydda de ryska barnen från västerländska depraverade seder.

Jag minns nu. Jag var bara ett barn, och mannen som introducerade den melankoliska, estetiska och djupsinniga ryska folksjälens konst i mitt oskyldiga barnasinne, var mina föräldrars idol Pjotr Tjajkovskij.

Han råkade ju vara homosexuell. I dagens Ryssland skulle han troligtvis vara isolerad. Stämplad av människor som varken vet hut eller har tillräcklig bildning för att förstå att världen är en plats, som inte har råd att undvara regnbågens alla färger.

Pjotr Tjajkovskijs musik består ju verkligen inte endast av de serena och dansanta tonerna i balettmusiken till Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön. Rokokovariationerna är kanske hans största bidrag till en mer existentiell musikkontext, liksom hans kammarmusik, som jag nyligen har stiftat bekantskap med.

Pianokonserterna må uppfattas som sockrade, men det finns även i dem en mörk, outgrundlig rysk själslig mässa från det nästan oändliga landets natur och folk.

Jag skrev en av mina första litterära artiklar om Alexander Solsjenitsyn i Vasabladet i början av 1970-talet. Han anknöt till den nationalistiska kulturtraditionen, men han var inte desto mindre en frihetskämpe och motståndare till den rigida diktaturen under många årtionden, och dessutom en skönlitterär berättare i klass med Tolstoj och Dostojevskij.

Det är så sorgligt att Ryssland tar ödesdigra steg tillbaka till det förgångnas autokrati, där alla missunnar och misstänker varandra, särskilt som den underbara ryska konsten äntligen, efter Sovjetstatens fall, fick en ny möjlighet.

Men den som har följt med rapporteringen från det östra grannlandet vet att det är ett enormt land, minst lika komplext som USA med dess nordliga värdeliberala stater, en postmodern livsstil nere vid västra Atlantkusten, sina bibelbältesområden och sina redneckers. Ryssland har motsvarigheter i etnicitet och kulturell komplexitet.

Även i Ryssland finns det, som alltid, glimtar av hopp, som en dag kan träda fram i ett nytt, visionärt, folkligt men bildat Europa, där förhoppningsvis fredens ängel ännu en gång kommer att segla över statsgränser, nationalistiska yror och dumt vapenskrammel.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet i maj 2014

Inga kommentarer


Mannens skinande rustning

Skrivet 10.05.2014 
Knight in Shining Armour

Knight in Shining Armour

Dessa finländska män i sina skinande rustningar. Dessa skinande män i sina finländska rustningar. Denna blandning av rustik präktighet och amoraliskt svängrum. Denna männens gamla värld som trots omvärldens vänsterkantring fortsätter att tuffa på som en gammal ångbåt med stadig kurs.

Rustningen kan bestå av till exempel en teflonlik humanism. En antydan om social medvetenhet, som är mera en skrällande trumma än en ljudande cymbal. Mera en läpparnas bekännelse än en hjärtats tro och övertygelse. Finsk manlighet är överslätande, besserwissermässig, ovillig att lyssna och tveksam till att känna efter i gräsrötterna.

Det har skett en förvandling av den politiske mannens känsla och ansvar för samhället och medmänniskan som vi män borde skämmas för. Aldrig tidigare under min livstid, i det här landet, har så många män roffat åt sig så mycket makt och så mycket pengar som under det senaste decenniet. Och det bara fortgår, utan att någon på allvar försöker stoppa upp det.

Vladimir Vladimirovitj Putin framstår som den till det yttre manlige, hänsynslöse tuffingens prototyp men det finns även i Finland hundratals små Putingubbar som har fastnat i marknadsekonomins och den avslagna demokratins ekorrhjul. I inget annat land på våra breddgrader eller på sydligare för den delen skulle en sittande premiärminister fega ut och lämna en regering i kris ett år före ett val. Vad erbjuds landet i stället? Tydligen en flera gånger straffad person som folket aldrig valt annat än i hans egen valkrets, och som vi finlandssvenskar på första dagen av hans valkampanj fick veta om honom att han är tveksam till att stödja den obligatoriska skolsvenskan i detta tvåspråkiga land. Något som statsministrarna hittills varit ganska måna om att göra – om inte i handling så åtminstone i ord.

Ett val av Vapaavuori till statsminister skulle visserligen innebära att landets ledare talar flytande svenska och framstår som en måttfull ledargestalt, men det skulle också innebära en stabilisering av den nyliberala marknadsekonomin, som till sist krossar vår välfärd. Det skulle innebära ett ordentligt steg till höger och en klar valseger 2015 för Timo Soini.

Men skulle det innebära mera feminism, ökad jämlikhet för kvinnor och bögar, eller en större internationell solidaritet. För att inte tala om att slå ner på den alltmer ökade rasismen och antisvenskheten på gator och torg.

Skulle det inte i stället vara dags för ytterligare ett generationsskifte åt det yngre och mera globalt progressiv hållet? Ja men… Samlingspartiets ungdomsorganisation påminner ju mest om Lapporörelsen. Det hade jag nästan glömt.

Kanske en herre som Vapaavuori är mer en slags grå eminens med ett medelklassansikte än en skimrande nyrik viktigpetter? Dem har vi ju på många poster. Men när de stormrika företagsherrarna tillåts fortsätta med sin nyliberala verksamhet både i vardag och på helg, skulle det inte då vara skäl även för ett socialkonservativt parti att tänka efter före om vad som är bäst för land och folk?

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i maj 2014

Inga kommentarer