Tro och trygghet

Skrivet 22.10.2014 
Ärkebiskop Kari Mäkinen

Ärkebiskop Kari Mäkinen

Det var en intressant dialog som fördes mellan statsminister Alexander Stubb och ärkebiskop Kari Mäkinen på Sanomatalos Medietorg. Man skulle kanske tro att de här båda postmoderna herrarna skulle ha ganska så likartade åsikter om det mesta som gäller samhälle, kyrka, stat och individ. Men så var det tydligen inte riktigt. Och bra så.Stubb förklarade att han ser kyrkan som något tryggt för den nya slags finländare som i första hand är medlem i kyrkan för traditionens och riternas skull. Han menade att det är bra att politiker inte som i USA behöver övertyga någon om sin personliga tro. De flesta är ju inte längre religiösa men de uppfattar kyrkan som ett stöd för goda avsikter. Samtidigt berömde han nog kyrkan för dess andliga arbete.

 

Men ärkebiskopen kontrade med att säga att kyrkans främsta uppgift är att hålla gudstjänst och se till att dialogen mellan Gud och människan fungerar. Genom att upprätthålla tron och möjligheten för människor att närma sig den så finns även möjlighet att påverka samhället i en mer etisk och socialt engagerad riktning. Kyrkans uppgift är alltså inte i att fungera som en förlängning av ett sekulariserat samhälle.Även när det gällde själva otryggheten hade de båda lite olika åsikter. Stubb erkände att de som måste leva på utkomststöd nog har anledning att känna sig otrygga, men samtidigt betonade han att känslan av otrygghet delvis kommer av överdrifter som blåses upp av medierna. Egentligen har vi aldrig haft det så tryggt och bra som vi har det nu.Kari Mäkinen såg annorlunda på saken. Han påpekade att otryggheten har sin grund i att människorna inte upplever att samhället har sådana värden som främjar en känsla av trygghet. Mäkinen betonade att det är först när samhället utgår från de svagas position och deras verklighet som ett tryggt samhälle kan byggas upp. Skillnaden mellan Stubb och Mäkinen är markant i sättet att se på samhällets ekonomi och hierarki.

 

Allt det här är bra att hålla i minnet när vi snart går till kyrkliga val. Till exempel i Karleby svenska församling har vi två grupper där den ena står för en mera väckelsebetonad, mer eller mindre konservativt social syn, medan den andra är mera modernistisk, och till exempel värnar om kvinnans och minoriteternas rätt att fullt ut omfamnas av och få vara med i kyrkan.En god utgångspunkt för församlingsvalet är ändå strävan efter gemensamma andliga mål fast man har olika åsikter om hur de ska uppnås. Det finns mera av detta i år än tidigare. Kanske det beror på att många upplever att politikerna inte längre månar så mycket om människors trygghet och tillit till att deras liv ska ha ett värde oberoende av vilken slags roll eller position man har i samhället.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i oktober 2014

 

Inga kommentarer


Pelastaja Anders Borg

Skrivet 21.10.2014 
Anders Borg, uusliberalistinen oikeistopolitikko

Anders Borg, uusliberalistinen oikeistopolitikko

Ruotsin entinen valtionvarainministeri Anders Borg on feministi, liberaali kristitty, ja aseistakieltäytyjä. Häntä pidetään kai ihmisenä aika lailla hyvällä tavalla ”pehmiksenä”.Göran Perssonin valtion suuri ylijäämä vaihtui kuitenkin ihmeellisen Borg-syndrooman aikana valtavaksi alijäämäksi ja kun äsken Ruotsissa pidettiin vaalit niin molemmat humanistit Reinfeldt ja Borg näytettiin äänestäjien puolesta punaista korttia. Kokoomus hävisi selvästi ainoana puoleena vaalit koska ihmiset kokivat että eriarvoisuus oli lisääntynyt, ja että työllistyminen ja sosiaalinen turvallisuus ei enää ollut ajan tasalla.

 

Mitä tekee Suomen hallitus? Hallitus joka on vannoutunut uusliberalismiin ja verojen alentamiseen mistä yleensä seuraa jos nyt hieman paremmat mahdollisuudet yrityksille toimia niin ensi kädessä hyvinvointivaltion ainakin pitkällä tähtäimellä romuttaminen. Suomen hallitus ja ensi kädessä pääministeri Alexander Stubb, jonka kauniit sosiaaliliberaalit puheet menevät nyt ristiin sen kanssa mitä hän tänään puuhaa, ovat pyytäneet vaalit murskatappion kokenutta Anders Borgia neuvomaan ja auttamaan Suomea. Tämä tapahtuu yhdessä kiistellyn sosialidemokraatin Juhana Vartiaisen kanssa.

 

Borgin taitoja finanssipolitikkona tuskin kukaan epäile, mutta eikö nyt ole aika selvää jo, että uusliberalismi on aikansa elänyt? EU:n sydämessä kuitenkaan vielä pidetään kiinni leikkauksista ja niin sanotusta ”austerity policy”-ajattelusta vaikka sen on jo useat kuuluisat taloustutkijat mollanneet ja vaikka USA on jo toisenlaisella politiikallaan vähentänyt työttömyyttä ja saanut enemmän kasvua aikaan.Kuitenkin sinipunainen Vartiainen ja sinivihreä Borg tuodaan näyttämölle tekemään ihmetekoja samalla epäonnistuneella polittikalla mitä meillä on harjoitettu.

 

”Austerity policyn” ja pankkien kiristyksellä harjoitettu politiikka on Kreikassa työttömyys ja köyhyys kasvanut roimasti samalla kuin talouskasvu on ilmeisesti vieläkin huonompi kuin Kreikan pahimman kriisin aikanaEn ole ekonomisti enkä talouspolitiikan asiantuntija, mutta talonpoikasjärki sanoo että jos rikkaille ja suurille yrityksille myönnetään suuria veroalennuksia samalla kuin muun muassa sosiaali- ja terveyspuolella leikataan roimasti niin ennemmin tai myöhemmin seuraa suuri ja ikävä lasku perässä.

Anders Borgilla oli yksi valttikortti jota hän ei voi edes väläyttää yrittäessään Vartiaisen kanssa parantaa Suomen taloudellista tilannetta. Hänellä oli Ruotsin kruunu joka ei ole sidottu euroon.En toivo epäonnistumista Borgin ja Vartiaisen projektille. Olen kuitenkin hyvin skeptinen siihen että jo nyt vanhakantainen talouspoliittinen ajattelu voisi auttaa meitä.

Miksi muuten ei hallituksesta ja varsinkin Suomesta itsestään löydy tarpeeksi asiantuntemusta? Se ettei sitä löydy on jo sinänsä aika kummalliselta tuntuva lähtökohta.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, syyskuu 2014

 

Inga kommentarer


Alla venäläisen kuun

Skrivet 28.09.2014 

Alla venäläisen kuun asiat näyttävät päältä puolin aika samanlaisilta kuin meillä. Monen sadan vuoden sotimisen ja rauhallisenkin kanssakäymisen jälkeen ei enää Äiti Venäjän ja Suomi-neidon välillä pitäisi niin suurta kulttuurieroa enää ollakaan.. Onhan jo suuri osa ilmastostakin aika samanlainen, ainakin mitä tulee pohjoisempaa osaa Venäjän valtavaa aluetta.

Kun olen tekemisissä venäläisten ystävieni kanssa ei erilaisuus ole se mikä ensi kädessä käy mielessäni vaan eräänlainen samanlaisuus mitä tulee suhtautumiseen elämään. Venäläiset, – joihin minä lasken myös esimerkiksi tataarit, valkovenäliset ja osa ukrainalaisistakin, – ovat aika mietteliäitä ja hiljaisia, varsinkin jos heitä vertaa eteläeurooppalaisiin, afrikkalaisiin tai amerikkalaisiin. Heillä on sama melankolinen ja vähän totinenkin suhtautuminen maailmaan ja maailmankaikkeuteen kuin meillä.

Tosin miesten ja naisten välillä on usein aika suuri ero. Naiset ovat paljon enemmän länsimaisia – ja he näyttävätkin sitä osaa itsestään.

Kuitenkin kaikki on viime vuosina kääntynyt päälaelleen. Vladimir Vladimirovitj Putin halajaa paluuta entisen tsaari-Venäjän ja, tai, Neuvostoliiton hegemoniaan Itä-Euroopasta Kaukasukseen. Häneen on tarttunut uusi nationalistinen huurros, joka monen tekijän ja monen syyn takia on noussut pintaan, sen takia että monet venäläiset ovat kokeneet joutuneensa nöyryytetyiksi, eivätkä he oikein huomaa että esimerkiksi entiset itäblokin maitten asukkaat ja länsiukrainalaiset ovat aivan rehellisesti paljon enemmän kiinnostuneita olemaan länsimaisia kuin ”venäläisiä.”

He eivät ole kiinnostuneita ääriortodoksilaisuudesta tai homovihasta ja he ovat väsyneet kaikkeen korruptioon ja likaiseen mahtipolitiikkaan mitä on vuosisatoja harrastettu.

Ainakin osittain tämän kaiken takia Itä-Ukrainassa käydään nyt verisiä taisteluita, raakaa sotaa, Venäjän tuella. Voidaan sanoa että kaikki alkoi siitä että entinen presidentti Janukovitj ensin liittoutui länteen, ja sitten käänsi kelkkansa. Kukaan ei pysynyt mukana, ja nyt mennään lujaa kohti jopa maailmanlaajuista sotilaallista kriisiä.

Natsi-Saksa ja Maon Kiina osoittivat ettei järki aina kulje käsi kädessä vanhan juurtuneen kulttuurin ja sivilisaation kanssa. Nyt Putin on jo sanonut että hänen armeijansa voisi ottaa minkä vaan itäeurooppalaisen tai baltialaisen pääkaupungin haltuunsa kahdessa päivässä. Tällainen lausuntohan on täysin absurdi, kun ajattelee että kysymyksessä on pääasiallisesti NATO-maista.

Mitä tulee nyt tapahtumaan? Onko regressiivisellä ja taantumuksellisella ajattelulla mikä voisi johtaa uuteen eräänlaiseen siirtomaapolitikkaan idässä todella Venäjän federaation kansalaisten tuki? Se on vaikea uskoa. Suomen johdolla on edessään suuren itäisen naapurin kanssa vaikea nuorallatanssi. Me kun ei olla enää neutraaleja, vaikka siitä yritetään joillakin tahoilla pitää kynsin ja hampain kiinni.

Miten paljon erilaisuutta voi olla, että voidaan olla edelleen ystäviä, ja löytää taas yhteinen sävel?

 

 

 

Kolumni, Keskipohjnamma syyskuu 2014

 

Inga kommentarer


Koulukiusaamisen kirot

Skrivet 26.08.2014 
Skolmobbning

Skolmobbning

Koulut ovat alkaneet, ja koulukiusaamiset seuraavat mukana.
Koulukiusaamisesta on käyty keskustelua usean vuosikymmenen ajan, ilman että ollaan päästy kovin pitkälle sen kytkemisestä pois lasten ja nuorten maailmasta.
Sanotaan että koulukiusaaminen on vaikea saada loppumaan lakiteitse, koska tarkkaa ja objektiivista näyttöä kiusaamisesta on usein vaikea löytyä. Koulukiusaamisen kiroihinhan liittyy jengien ja erilaisten porukoiden hierarkia joissa hallitsee macho-ajattelu ja psykologinen kiristäminen. Siitä seuraa hiljaisuutta ja hiljaista, jatkuvaa henkistä ja myös fyysistä kidutusta.

Joskus kiusaaminen on niin raakaa ja brutaalia että se saattaa jättää jälkeensä sellaisia haavoja jotka eivät koskaan kokonaan parane.
Kouluissa tehdään paljon työtä sen eteen että kiusaamista voitaisiin ennaltaehkäistä ja kun kiusaamista esiintyy, niin yritetään ottaa asioista selvää, sekä saattaa syylliset vastuuseen. Mutta tämä ei ilmeisesti ole kovin paljon auttanut. Koulukiusaaminen on jäänyt jälkeen jos vertaa työpaikka- ja armeijakiusaamiseen.
Myös opettajia kiusataan, usein yhtä raa-asti ja häikäilemättömästi kuin oppilaat kiusaavat toisiaan.

Hufvudstadsbladetissa oli aiheesta vähän aikaa sitten pääkirjoitus jossa muun muassa todettiin koulukiusaamisen syyksi usein nimetty huonon itsetunnon projisoimisen olevan kuitenkin riittämätön selitys kiusaamisen syyksi. Varmaan kaikissa paikoissa joissa erilainen kiusaaminen esiintyy syy saattaa olla omien narsisististen haavojen tuhoisa nuoleminen. Myös lapsuuden traumat jossa lapselle on annettu liikaa vastuuta tai vaadittu liikaa lapselta vaikuttaa sekä aikuisten että lasten kiusaamisessa ja muussa häirinnässä.

Yhteiskunnassa ei olla päästy sellaiseen humanismiin jossa kilpailu ja kukkoileminen olisi selvästi ja automaattisesti tuomittava ilmiö. Kapitalistisessa kilpailuyhteiskunnassa on sekä poliittisia että psykologisia mekanismeja joista seuraa destruktiivista ja itsetuhoista käyttäytymistä.
Suomessa on maailman ehkä parhaat koulut. Kansainvälisissä tutkimuksissa ei kuitenkaan oteta mukaan lasten siulun- ja mielenterveys ja yleinen viihtyminen. Joskus onkin todettu että pärjäämisen ja viihtymisen välillä on Suomen kouluissa aika suurikin ero.

Monet perheet voivat huonosti. Perheen sisäinen väkivalta, ja – vielä pahempi, – välittämisen puute varmaan osaltaan vaikuttavat siihen että sellainen vastenmielinen ja alkukantainen ilmiö kun koulukiusaaminen on edelleen osaa nuorten elämää. Vanhemmat eivät ole tarpeeksi vieläkään heränneet tämän päivän todellisuuteen jossa lapset ovat ehkä haavoittuvaisempia kuin koskaan ennen.
Opetusministeri Krista Kiuru on esittänyt että koulukiusaajaa voisi pakottaa muuttamaan toiseen kouluun. Nykyäänhän, jos vaihtehtoja on, usein kiusattu itse on se joka joutuu muuttamaan koulua.
Kiurun ajatus on hyvä mutta se ei välttämättä auta kokonaisuustilannetta. Koulukiusaaamisessa on kysymys jostain niin pahasta, että sitä pitäisi yrittää kytkeä pois juurinen kaikkineen.

 

 

Kolumn i Keskipohjanmaa, augusti 2014

 

5 kommentarer


Jorden värms upp

Skrivet 23.08.2014 
Apokalyps

Apokalyps

Den iskalla försommaren och den brännheta högsommaren har skapat inre kontraster lika mycket som yttre. Vad är det som pågår på jorden? National Geographic, Viasat Explorer och andra liknande tv-kanaler visar dokumentärer där man kan se rent konkret och även via diagram och beräkningar att Tellus håller på att genomgå en radikal klimatförändring som kommer att ha stora och omvälvande konsekvenser för mänskligheten inom endast femton, tjugo eller i bästa fall kanske trettio år. De som är födda i slutet av 1900-talet kommer att uppleva en helt annan värld än den som vi äldre är vana vid.

Jorden har genomgått istider och perioder av uppvärmning flera gånger under miljontals år. Ändå är seriösa klimatforskare överens om att människans enorma ingrepp efter att den industriella och teknologiska revolutionen började i jordens biologiska infrastruktur kan ha en betydelse för den fart med vilken isarna nu smälter och temperaturerna även på nordliga breddgrader stiger. Inom de senaste tio åren har till exempel tusentals år fastfrusna enorma isblock på Grönland börjat smälta i en snabb takt för att sedan åka ner i Atlanten och höjda radikalt på vattennivån. New York City och Stockholm är exempel på storstäder som är byggda helt på öar nära havet. Inom några decennier kan den unika arkitekturen och de kulturella arven i de här städerna vara ett minne blott – på havsbottnen.

Människan måste alltså inte endast ta itu med att på allvar minska på utsläpp och föroreningar utan också försöka förbereda sig på att leva på ett annat sätt – och kanske någon annanstans än tidigare. Kulturer kommer att gå under eller förändras och förflyttas på ett sätt som ingen av oss i dag riktigt kan föreställa sig.

Men hur medvetna om det här är vi och är vi redo att se sanningen i vitögat? Det verkar inte som om vi vore varken medvetna eller beredda att ta fullt ansvar för jorden. Vi är koncentrerade på krig och svält.

Jag brukar ofta tänka på min egen stad, där centrum av den är byggd på havsbotten som kommit fram med landhöjningen under några hundra år. Det finns nittio- och hundraåringar i Karleby som kan berätta om att de som unga fått höra om hur man förr måste ta sig med båt från den ena delen av Gamla Carleby till den andra.

Den lilla bäck som ligger mellan vårt radhus och Sale-butiken i Storby var förr ett ganska stort vattendrag. I utkanterna av Kyrkbacken där jag bor finns väg- och gatunamn som för tankarna till närheten till havet. Strandvägen, Tjäruholmen… Häruppe kompenserar landhöjningen de vattenmassor som vi har att vänta på. Ändå påminner den platta stadskärnan om hur lite människor kan påverka naturens förändringar och hur viktigt det är att förbereda sig på att allt inte är oföränderligt.

 

 

Kolumn i Vasabladet, augusti 2014 

 

Inga kommentarer


Ljus över kyrkan

Skrivet 15.08.2014 
Ljus

Ljus

Jag sitter och tittar på ett vackert inramat fotografi som finns på fönsterbrädet snett bakom min Mac medan jag väntar på inspiration att skriva. Fotot är från min svärfars ranch i Idaho, Förenta Staterna. Det visar upp en liten detalj från de underbart vackra markerna där de blånande bergen i fjärran höljs av stora, vita stackmoln. I förgrunden, invid hästhagen, där ståtliga ston och ponnyer betar, är gräset fortfarande mossfärgat grönt, men de stora, för mig oidentifierade träden har redan gulnat och väntar på höstens skyfall, stormar och på ett mörker som visserligen är långt ifrån så djupt som det vi har här hos oss, men som ändå är mörker.

Snart ska farmen säljas och svärfar ska satsa sina åldrande år på ett ekologiskt projekt han har i Afrika. Följande generation neråt har inte längre mer än periodvisa sommarbesök på agendan för ranchen, som sedan ganska många år är arrenderad åt främmande människor. En period, en era, som började när svärfar var ung och i sin krafts dagar, går mot sitt slut. Familjens, släktens yngsta, en käck treåring, kommer knappast någonsin att ha en annan relation till ranchen än man har till en vacker berättelse från det förgångna.

”Släkten kommer och släkten går”. För ett par, tre veckor sedan vigdes den sista medlemmen av mina föräldrars generation i min släkt till gravens ro. Nära nittio år gammal gick hon bort, och som vanligt är i svenska Österbotten, var begravningen ljus och varm. Det är en nåd när minnet av de som varit och det som förflutit präglas av ljus.

Också kyrkan och den kristna gemenskapen får fler och fler både århundraden och år på nacken. Särskilt de senaste åren har kyrkopolitiken och mycket av den teologiska diskussionen kännetecknats av splittring i svåra och komplexa frågor. Många upplever att kyrkan fortfarande är i stort behov av förnyelse och så att säga en uppdatering av hårdvaran, och är inte nöjda med det som hittills uppnåtts, medan andra är ledsna, besvikna och sorgsna över att den tolkning av Skriften som de bekänner sig till inte längre hålls i sådan aktning som de har hoppats på.

Den kristna kyrkan har alltid och i alla tider haft svåra strider om lärofrågor och läran har verkligen i många avseenden om inte i grunden ändrats så i alla fall blivit omtolkad och tillämpad på nya sätt under nya och annorlunda förhållanden.

Men när Jesus kommer tillbaka, – som vi har fått lära oss att han ska göra, – kommer han då att finna tro på jorden – och kommer han att finna kärlek och ljus över den tro som människor haft och som har inverkat på individer och samhällen? Det är en fråga som i tider av schismer och brist på respekt för medmänniskan kan bli brännande och spännande.

De sista tiderna ska kännetecknas av att kärleken ska kallna hos de flesta, står det skrivet. Det ser vi ju nu omkring oss. Måste det ändå vara så, att profetian uppfyller sig själv, eller är den snarare menad som en varning till bättring? Till större kärlek och större ödmjukhet inför de stora, mysteriösa frågor som livet bjuder på.

 

 

 

Kolumn i Kyrkpressen  i augusti 2014

 

Inga kommentarer


Kulttuuri ja yhteiskunta

Skrivet 02.08.2014 
Bibliotek

Kirjasto

Onko kulttuuri eli taide, kirjallisuus, kritiikki, esseet, teatteri, analysoiva journalistiikka enää se yhteiskunnan suola ja inspiraatio joka se on eri aikoina aikaisemmin ollut? Asiaa voidaan tarkastella vähän eri puolilta.

Kultturitapahtumia, konsertteja, monenlaisia festivaaleja eri taiteen ja viihten alallahan on nykyään enemmän kuin ehkä koskaan aikaisemmin. Ne täyttävät varmaan osaltaan sen aukon joka on jäänyt kun ihmiset ovat muuttaneet maalaismaisista yhteisöistä urbaaneihin nyt jo monena vuosikymmeninä.

Heille jotka kuitenkin jäävät maakuntiin ja maakuntakaupunkeihin ja jopa kyliin asumaan kulttuurin merkitys on kasvanut entisestään, ja siitä on tullut eräänlaisen muuttunen maaseudun infrastruktuurin liima ja yhteenkuuluvuussymboli.

Myös isommissa kaupungeissa ja isoilla metropolialueilla kulttuurin merkitys on omalla tavallaan kasvanut paljon, koska ihmiset kaipaavat vastakohtaa sellaiseen todellisuuten jossa stressi, ankarat työn odotukset ja paljon suurempi kilpailu koetaan raskaaksi, vaikka siitä syntyy myös uutta energiaa.

Se energia on kuitenkin jossakin määrin narsisistista ja itsekeskeistä. Yhteiskunnasta tulee pikkuhiljaa enemmän ”amerikkalaista”.

Sisäisen elämän laatu ja se aika jolle sille pystyy antamaan jollakin tavalla vähenee samalla kuin kansainvälinen viihdeteollisuus täyttää sitä sielun tyhjyyttä mikä syntyy tällaisen yhteiskunnan kehityksen takia.

Ei sen puoleen että kaikki viihde olisi pahasta. Onhan siinäkin omat puolustusmekanismista, ja joskus eskapismi ei ole vaan pahasta, vaan siinä on myös jotain tervehdyttävää tai ainakin jotain joka lohduttaa.

Mutta kulttuuri ja sen työntekijät ja taitelijat eivät vaikuta suoraan yhteiskuntakeskusteluun ja politikkaan samalla tavalla kuin esimerkiksi 60- ja 70-luvulla, ja vielä osittain 80-luvullakin.

Kulttuurin sisältö ei ole huonontunut. Suomalaisen kirjallisuuden ja taiteen laatu on varmaan jopa kohentunut samalla kun meillä on myös nykyään erittäin paljon enemmän kansainvälisesti arvostettuja taiteilijoita, varsinkin musiikin, kirjallisuuden ja designin puolella. Kuilu toisaalta niin sanotun fiinistelyn ja toisaalta kansanläheisen kontekstin välillä on myös pienentynyt.

Se nähdään muun muassa täällä Kokkolassa jossa kesäooppera on mahtavalla tavalla saavuttanut hyvin laajan kansansuosion ja siitä on jo tullut integroitu osaa meidän maakuntamme kesänviettoa.

Kuitenkin vaikuttaa siltä että kulttuuri vaikuttaa paljon heidän joukossa jotka ottavat siihen ahkerasti osaa, mutta ettei sillä enää ole sitä samaa potkua poliittiseen todellisuuten ja ideologiseen yhteiskunnalliseen keskusteluun kuin ennen.

Siihen vaikuttaa muun muassa median digitalisointi ja rahan uudelleen jakaminen sillä tavalla että kulttuurista pahimassa tapauksessa tulevaisuudesta saattaa tulla eliitin kulttuuri. Sitä olisi vältettävä kaikin keinoin.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, heinäkuu 2014

 

 

Inga kommentarer


Den positiva stoltheten

Skrivet 21.07.2014 
Regnbågsflaggan

Regnbågsflaggan

Empatin, omtanken om medmänniskan, kärleken till nästan, allt det här har naggats i kanterna på grund av oförmåga att hålla i de sociala tömmarna, och kanske framför allt ovilja att se till att det uppväxande släktet får en human bild av verkligheten.

Ändå finns den kvar. Kärleken. Omtanken. Förmågan att se medmänniskan som man ser sig själv. Om man vill.

Jag blir visserligen lite matt då jag märker att jag ännu skriver ungefär på samma sätt som jag gjorde i början av 70-talet. Allt det som många av oss strävade till i form av motstånd mot kärnkraft, bättre sjukvård, mera social solidaritet, är fortfarande rykande aktuella frågor.

Men på flera områden har vi ändå gått framåt med stormsteg. Låt mig ta ett aktuellt exempel, som visar att de flesta av oss varit förmögna att ändra på ingrodda fördomar, och att vända en negativ stolthet till en positiv.

För femtio år sedan var homosexualitet klassad som en psykisk störning, rentav en sjukdom, och det var inte så länge sedan utövandet av homosexualitet var straffbart. För en kort tid sedan bad ärkebiskopen om förlåtelse för att kyrkan har mobbat de homosexuella. De har rätt att ingå partnerskap och att ha jobb som förr kunde ha varit omöjliga att få ifall man var öppet gay eller lesbisk.

Därför är det så ledsamt, deprimerande och genant, att många fortfarande med tvärsäkra ”bibliska” argument motsätter sig att de som har en annan sexualitet än att vara straight, ska få likvärdiga rättigheter. Det har talats om att ordet ”pride”, det vill säga stolthet, skulle vara något negativt då LGBT-folket och de som sympatiserar med dem, samlas för att marschera, fira och visa inbördes solidaritet. Men det är ju inte negativt att vara stolt över andra saker. Sitt land? Sin flagga? Sin familj?

När man, med hänvisning till tusentals år gamla, motstridiga och svårtolkade religiösa skrifter, rackar ner på människor som har en annan sexuell orientering än man själv, kunde man faktiskt göra det som man redan i en tidig uppfostran i ett civiliserat samhälle brukar uppmanas att göra: titta sig själv i spegeln.

Jag tycker inte att utövad homosexualitet är någon synd eller något fel, men om nu en del, på grund av sin reaktionära tro, gör det, så kunde han eller hon må bra av att tänka på Jesus ord om grandet och bjälken.Sexualitet är en grunddrift hos människan, och det att en del människor föds med en annan slags sexualitet än andra, är ett faktum i livet och på jorden. Att gå åt andras sexualliv medan man menar att ens eget är det enda rätta, är inte enbart mobbning utan en verkligt negativ stolthet och dessutom en fördom, som hängt med alltför länge i den mänskliga historien.

Jag är stolt över att stöda och sympatisera med mina homo- och bisexuella vänner som marscherar i Jeppis Pride. Att stämpla och försöka förhindra vuxna människor att vara sådana de är tillsammans och utöva den sexualitet de har fötts med och att dessutom göra det med hjälp av att hänvisa till Gud förefaller mig som inte bara förmenande utan dessutom förskräckligt nedlåtande.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juli 2014

 

Inga kommentarer


Työtä ja yhteistyötä

Skrivet 01.07.2014 
Together

Together

Olen asunut eri puolilla Pohjanmaata. Asuimme perheen kanssa myös viisi vuotta Tampereella, ja yhden vuoden Ruotsissa. Kasvoin aika lailla suomenruotsalaiseen kontekstiin, mutta ei se mikään Ankkalampimaailma ollut. Isäni oli ollut myös rintamalla ja opiskeluaikana muuttunut kaksikielisestä kokkolalaisesta myös aika ”suomalaiseksi.” Ei sodassa tai maassa jota yritettiin jälleenrakentaa kannattanut paljon kysyä kieliprofiileitten perään. Minulla oli onnea: Tampereella opin itse suomea.

22 kesäkuuta 1944, 70 vuotta sitten suomenruotsalaisista koottu JR61 jota johti eversti ja Mannerheiminristiritari Alpo Marttinen sai tärkeän torjuntavoiton Viipurin Tienhaarassa, jota kutsuttiin ”Suomen lukoksi,” ja jossa noin 800 poikamme, monet heistä pohjalaisia, kaatui tai haavoittui.

Tali-Ihantalan suurissa taisteluissa oli myös paljon suomenruotsalaisia ja Ruotsista tulleita vapaaehtoisia mukana. Suomen puolustusta johti kenraaliluutnantti Lennart Oesh – Lasse Lehtisen mukaan ”Suomen suurin sotilas, Mannerheim mukaanlukien.” Mietin paljon oman isäni sotaretkeä kun sekä televisiossa että muussa mediassa on ollut paljon muisto-ohjelmia Kannaksen suurhyökkäyksestä. Usein annetaan sellainen kuva että rintamalla oli vaan pitkään hiljaista ennen Puna-armeijan ryntäystä kesäkuussa 70 vuotta sitten. Mutta kyllä siellä elettiin kuoleman varjossa koko ajan, eikä siellä ollut tarpeeksi ruokaa, tai suojaa kylmää ja pelkoa vastaan.

 On masentavaa että kaiken taistelun ja jälleenrakennuksen jälkeen vielä vuonna 2014 Suomessa on paljon eripuraisuutta ja ennakkoluuloja mitä tulee omiin vähemmistöihiimme ja ulkomaalaisiin.

Millaisen Suomen me haluamme? Joittenkin galluppien mukaan kuulumme maailman onnellismimpiin kansoihin. Mutta tiedämme kaikki ettei se kerro maastamme kaiken totuuden.

SOTE-uudistuksesta on paras syntyä jotain uutta, suurta ja rakentavaa, mikä antaa köyhille ja sairaillekin enemmän toivoa. Mistä löytyisi sitä samaa sisua millä maamme jälleenrakennettiin tuhoisan sodan jälkeen, sodan missä liian moni joutui antamaan terveydensä ja jopa elämänsä. Puhutaan paljon siitä miksi me olemme niin melankoolisia ja sulkeutuneita. Onhan siihen omat syyt.

Vaimoni on brittiläis-amerikkalainen opettaja ja journalisti ja hän viihtyy Suomessa todella hyvin koska täällä on niin hiljaista, puhdasta ja myöskin tasa-arvoista. Byrokratia ja liian kovat säännöt vaan haittaavat työntekoa. Mutta jollemme pidä huolta siitä että sekä heillä joilla menee hyvin menisi edelleenkin hyvin, ja siitä että heillä joilla ei mene niin hyvin, menisi paremmin, niin vaivumme yhteiskunnalliseen masennukseen. Nyt tarvittaisiin yhteishenkeä, empatiaa, avarakatseisuutta ja välittämistä, ja enemmän mahdollisuuksia kaikille työntekoon.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, kesäkuu 2014

Inga kommentarer


Kyrka i regression

Skrivet 14.06.2014 
Church near Loyston, Tennessee

Church near Loyston, Tennessee

Kristenheten befinner sig i regression. Kanske har det för den kristne i en värld där den religiösa, politiska och personliga diversionen är så stor, blivit för tungt att orka stå för kärleken till Gud och nästan i varje vardaglig situation, men också i det stora hela? Jag betraktar de överbetonat karismatiska yttringarna av individuell tro, som har framgångsteologin som referensram, som ett slags trosmässig kräftgång. Har vi tappat bort den kontemplativa, intuitiva, ödmjukt lyssnande tron?

Gud är visserligen allas vår Abba, till vilken vi får komma med våra önskningar, men han är inte en godismaskin eller ett orakel. På ett politiskt plan har regressionen lett till en allians mellan kristna krafter och konservatism, något som för mig framstår som synnerligen märkligt, då inte den kapitalistiska marknadsekonomin egentligen alls går ihop med det sätt att se på människa och samhälle som Jesus predikade om.

Som kontrast framstår radikala, socialetiska och jordnära organisationer som till exempel Jim Wallis´ Sojourners som friska fläktar.

I många länder förföljs kristna brutalt. Där är att vara kristen inte en fråga om ifall man är konservativ, moderat eller liberal i sin teologi, utan där är det en fråga om livet. Man kan bli fängslad eller dödad vilken dag som helst. Men fäster vi vanliga församlingsmedlemmar någon uppmärksamhet vid denna sandstorm av slaktande och detta förakt för våra trossyskon?

För att travestera John F. Kennedy: Fråga inte vad kyrkan kan göra för dig, fråga vad du kan göra för kyrkan! Jag har aldrig förstått varför människor tar sig ut ur kyrkan då när det i den förekommer reminiscenser av sådant som en modern lutheran i och för sig inte ska behöva acceptera. Jag skulle hellre se att man skulle ta sig in i kyrkorna och ropa ut sina protester. Kyrkan är visserligen Kristi kropp och representerar Guds församling, men utan sina medlemmar, – hur mycket eller lite ”troende” de nu sedan är, – är kyrkan egentligen bara stenväggar, oberoende av om förkunnelsen är hur bra som helst.

Den här tidens gud är självet, egot, nationalismen, moralismen. Kärleken till och respekten för nästan, – hurudan hon eller han än är -, har svalnat. Social orättvisa, förföljelser av människor på grund av deras kön, ras, tro eller sexuell orientering kommer i skuggan för frågor om tillväxt, ekonomisk framgång och ett yttre sken av moralisk resning, som kanske i många fall kan dölja många andra ”synder” än de som utpekas i kvällstidningarnas ständiga jakt på skandaler.

Vad tänker Herren om en värld där hat och konkurrens går hand i hand med en allt större fokusering på ekonomisk framgång för få och nedgång för många? Hur ser han på genmanipulerad mat och oljan i Arktis? Jag tror att det i vår tros innersta väsen mera är fråga om hjärtats barmhärtighet än om det som ser fint ut hos mig och min familj.

 

 

 

Inkast i Kyrkpressen i juni 2014

 

 

 

Inga kommentarer