Apokalypsens ryttare

Skrivet 05.12.2016 

8293066881_0c9dc28f70_o

Trots att världen i fråga om mänskliga rättigheter, miljömedvetenhet, teknologiska framsteg och generellt kraftigt minskad fattigdom, har gjort enorma framsteg de senaste tjugo- trettio åren, så råder det skymning i världens dag. De pengar och det kapital som gjort ökat välstånd möjligt har nu blivit ett riktigt stort hot mot samma rättigheter och samma välfärd.

För att inte tala om friheten, demokratin, avspänningen och samarbetet som byggts upp efter det att världens mest onda efterkrigstida system, kommunismen, har fallit med ett brak och i dag endast, med undantag av Nordkorea, är ett slags fasad och en ursäkt för att inte implimentera universella fri- och rättigheter i vissa stater, så som i Kina och i Vietnam.

Vad än konspirationsteoriernas och misstänksamhetens häxmästare Donald J Trump som genom tekniskt skickligt utnyttjandet av valsystemet har lyckats låta sig väljas till president i USA – emot majoriteten av de röstande amerikanernas vilja, precis som George W. Bush år 2000, har att säga om världen, Europa, Kuba, muslimer, eller kvinnor.

Apokalypsens ryttare, V V Putin, Erdogan i Turkiet, massmördaren al-Assad, den blivande ärkekonservative presidenten Fillon i Frankrike, Filippinernas mördarledare Duterte, den arrogante förstöraren av europeisk integration Nigel Farrage, och nu då framför allt lögnernas och manipulationernas kung Donald J Trump, skymmer framstegen i Europa och i världen.

Varför har det hänt? Därför att en tillräckligt stor opinion i alla de här länderna, – Finland och Sverige är inte oskyldiga med sina så kallade sannfinländare och Sverigedemokrater, – vägrar att se nyanser och medmänsklighet i fråga om nationalitet, nationalism, människor på flykt, kvinnors rättigheter och klimatförändringen. Det är i stort sett majoriteten av folket själv som har frammanat och valt dessa politiska kirurger, som försöker operera bort alla framsteg som gjorts när det gällt mänskliga fri- och rättigheter i världen.

Man kan skylla på att människor är okunniga och fanatiska därför att de har haft problem i sina liv, eller att de blivit dåligt behandlade. Men det hjälper föga.

Det ger dem inte legitimitet att hata människor som har annan tro eller hudfärg, eller att se ner på homosexuella, och förneka dem deras rätt till kärlek och lycka. Bakom rasism och kvinnoförakt finns inte i första hand en ursäkt för att sätta dit fattiga och minoriteter eller för att förneka en uppenbar sanning som klimatförändringen som sker därför att människans girighet har tagit överhanden.

Martin Luther King, Nelson Mandela, biskop Tutu, moder Teresa – alla kom de från förtryck eller fattiga förhållanden. Ändå reste de sig till mänsklighetens främsta välgörare och bars av en känsla för rättvisa, öppenhet, tolerans, och de drevs att arbeta för jämställdhet, framsteg och frihet.

Det är inte enbart i USA som apokalypsen nu hotar att förstöra vår planet både politiskt, ekonomiskt och moraliskt. Alla européer som tror att just deras ras, språk, religion eller annan identitet ger dem mandat att rösta fram dessa Antikristliknande figurer, borde ta sig en titt i spegeln.

Människans ondska är outgrundlig, men godheten har alltid funnits, och finns alltid, som en möjlighet, som alla har en chans att utnyttja och utveckla. Varför ska man alltid tänka det värsta om ”de andra.”

 

 

Kolumn i NyaÖB, december 2016

2 kommentarer


Ondskans presidium

Skrivet 23.11.2016 
Donald J Trump, en ondskans apostel?

Donald J Trump, en ondskans apostel?

Kanske är det så att ondskan träder fram ur sina skuggor periodvis i världshistorien, denna oändliga och till synes eviga metafysiska vandring, där vi, dagens människor, är både värdar samt gäster och främlingar, för en tid?

Vad är ondska? Ondska är helt enkelt motsatsen till kärlek och skapelse. Den är, varifrån den än kommer och var den än har sin hemvist, det konstruktivas och det växandes motsats – destruktivitet, nedbrytande, en i symbolisk bemärkelse cancerogen cellförstörelse.

Ändå är perspektiven så olika, och där den ene ser ont, ser den andre gott. Man kanske kan bli förblindad av ”hatet” i det egna lägret, och enbart se hatet i det andra, också?

Jag har vänner som hatar Obama och ser honom som ondskan personifierad. Ändå är det otänkbart för mig att se den intellektuelle, socialliberale och stilige presidenten och hans vackra, kärleksfulla fru, som någonting annat än en visserligen ofullkomlig men underbar person, som brinner av vilja att göra världen till en bättre plats, inte minst för dem som saknat guldskeden i munnen vid sin födsel.

Men Donald J Trump? Hur kan man härma en handikappad, kalla kvinnor för grisar, och säga sig kunna ha sex med en kvinna när man vill för att man är rik, och samtidigt presentera sig som de fattigas och arbetarnas vän, fast det mesta man vill är att sänka skatterna för de rika och se till att kvinnor mister sin rätt till sin egen kropp?

Man ska göra Amerika stort igen. Det behövs säkert, för även om många av oss både i väst och öst ser det som något negativt att söka sig tillbaka till 1950-talets samhälle, så är Amerika allt annat än underbart, om man ser till många fenomen i och omkring det landet, idag. Det är skrävlandets, den narcissistiska individualismens och våldets land, både innanför och utanför. Men tillika också så mycket fint och vackert. Var finns mera filantropi och medlidande, uppfinningsrikedom, vänlighet och sammanhållning?

Men det var ju likadant, på ett sätt, i Weimarrepubliken. Hitler förklarade ju att han skulle ”göra Tyskland stort igen” – och han hade en syndabock, liksom Trump. ”Helvetet, det är de andra”, skrev Jean-Paul Sartre, och hur rätt hade han inte.

Svart och vitt blandas i den nya amerikanska soppan. Steve Bannon, en antisemit och ytterhöger, ska leda strategin i Vita huset. Mike Pence vill till exempel strypa penningflödet till HIV-forskningen och i stället satsa pengar på konversionsterapi, det vill säga en sådan terapi som strävar efter att tvinga homosexuella människor att inbilla sig att de egentligen är straighta.

Men i Belgrad, där jag har en god vän, välkomnas liksom i Moskva, Donald J Trump som en kamrat. Det var ju Bill Clinton som bombade Serbien sönder och samman och tiotusentals människor dog, även kvinnor och barn. Gifter från bomberna lär fortfarande finnas kvar i atmosfären i Serbien.

Man kan ha olika åsikter och vinklingar, men en sak är säker: hatretorik och vinglande fram och tillbaka utan ett konkret program tyder inte på en konstruktiv och osjälvisk syn på världen.

 

 

Kolumn, Österbottens Tidning, november 2016

Inga kommentarer


John Vikström – en medmänsklighetens apostel

Skrivet 09.11.2016 
Wikipedia pic

Wikipedia pic

Livet är ett lagspel.

John Vikström som kyrklig ledare och samhällspåverkare.

Biografi.

Gustav Björkstrand.

Fontana Media, 2016

501 sidor.

 

Professor Gustav Björkstrand, biskop emeritus och bland annat riksdagsman och minister, berättar i förordet till sin omfattande livsbiografi över ärkebiskop emeritus John Vikström Livet är ett lagspel om sin tveksamhet att åta sig Kirjapajas uppdrag att skriva boken, eftersom han själv står John Vikström nära och har samarbetat med honom i så många år. Boken har kommit ut på svenska på Fontana Media.

Ändå kan man säga att vem skulle ha kunnat vara mera lämplig än den noggranne, socialliberale teologen från samma Karlebynejd att skriva om John Vikström än just Gustav Björkstrand. Han hade ju sett allting på nära håll, och även om Björkstrand på sitt sätt ofta varit en stridbar person, så har han inte förfallit varken till dyrkan eller övertydlig kritik av föremålet för sin biografi. Vi får veta allt: både det finfina och det problematiska. Inte har det varit lätt att vara biskop i Borgå stift och ärkebiskop i Åbo och för hela Finland.

De bästa får ofta mest lort och lera sig kastade i ansiktet, och det gällde nog också John Vikström. Det finns knappast många ärkebiskopar i Nordens moderna historia som har haft en så framgångsrik och viktig uppgift och som gjort en så gedigen gärning för den lutherska kyrkan som John Vikström. Man kan undra om folkkyrkan i Finland hade kunnat bevaras på samma sätt utan honom, om vi hade lyckats få kvinnliga präster, om det funnits ett samvete för flyktingar, arbetslösa och andra svaga i samhället, om inte John Vikström hade funnits där – som en fyrbåk, för att citera Gustav Björkstrand.

Vikström var också den kyrkoledare som började glänta på dörren för de homosexuella. Många år senare skulle en av hans efterträdare på biskopsstolen i Borgå, hans egen son Björn Vikström, säga att det är dags att avsluta den månghundraåriga förföljelsen av de homosexuella.

Kyrkan har en rätt så svag ställning i finländarnas vardag och helg i dag, särskilt om man ser till kyrkobesök, men ändå har kristendom och kyrka kunnat bevara en respekt och en ställning i vårt land, som kanske är ovanlig i många andra europeiska länder, inklusive vårt västra grannland. Lagspelaren och diplomaten, hur mycket ”liberalteolog” han än kallats för, John Vikström, har både i och efter sin tjänst i kyrkan på ett avgörande sätt bidragit till detta.

När jag läser Gustav Björkstrands noggranna och flytande skildring av JV:s uppväxt, gärning och inflytande, så kommer givetvis personliga minnesbilder upp från hjärnans vrår. Mina föräldrar ledde den skolungdomsgrupp i Gamlakarleby där JV var en av de många i den så kallade ”Kokkolamaffian” och familjen Vikström har alltid funnits nära på olika sätt.

Jag minns hur jag snörpte på munnen när motkandidaten Henrik Smedjebacka ironiskt frågade var socialetikerns evangelium finns inför biskopsvalet i Borgå då jag själv var mycket ung. John Vikström har säkert gjort sina misstag, som vi alla gör, men som man kan läsa i Björkstrands mastodontiska men spännande bok, har nog Vikström on någon haft ett verkligt evangelium. Ett som handlat om att Gud är en god gud, och att Bibeln skall tolkas utifrån kärlekens evangelium, som handlar om nåd och förlåtelse, inte om ett sådant dömande och ett sådant paragrafrytteri som fundamentalisterna och de ärkekonservativa har stått för. Var hade vi varit om dessa hade fått övertaget i kyrkan? Precis som Björkstrand skriver så har Vikström varit en teolog som kunnat se från båda sidorna: från Bibeln själv, och från det samvete som Gud planterat i oss. En sådan teolog har han varit, och är.

Björkstrand betonar lagspelet, att John Vikström alltid ville att alla skulle vara med, att man skulle sträva till att hålla kyrkan enad och att man skulle komma överens. Kanske det hängde samman med hans stora kärlek till fotbollen, där det – enligt uppgift i den nya boken – troligen inte var Vikström själv som tacklade Vladmimir Putin i en vänskapsmatch, fastän JV inte brytt sig om att korrigera uppgifterna om det. Roligt var det i alla fall att läsa om hur Vikström på Gullranda senare frågade Putin hur det är med axeln. Putin hade då tagit Vikströms hand, fört den innanför rocken så handen kunde känna på axeln, och sagt: ”se nu, den är inte ännu heller bra!”

Det är omöjligt att göra Gustav Björkstrands stora arbete rättvisa i en tidningsrecension. Det är bara att göra som man brukar och säga: tag och läs! Jag kan garantera att ingen dramatik, om det så gäller kvinnliga präster eller försöket att få ärkebiskopen fälld för irrlära, saknas.

I ärkebiskopen av Åbo John Vikströms vapen fanns valspråket: ”Herren vårt värn.” Man kan med gott samvete säga något som syns mycket i Björkstrands biografi, nämligen att John Vikström har varit en medmänsklighetens apostel.

 

Recension i Vasabladet, november 2016

 

Inga kommentarer


Varför så konservativt?

Skrivet 10.09.2016 

historical-image-senate-chamber

Det finns en skillnad mellan Finland och EU-länder när det gäller hur man uppfattar mångkulturalism, flyktingfrågor och invandring. Finland fortsätter att i grunden vara ett mycket konservativt land och finländarna ett mycket konservativt och traditionalistiskt folk.Ett exempel är Kimmo Sasi, som i en obegripligt replik till Marianne Lydén i HBL gav uttryck för en förenklad bild av dagens verklighet, där folkvandringar, inbördeskrig, och assimilering av andra religioner och seder har passerat sådana enkelspåriga människors tänkande.

I de flesta moderna länder är det en självklarhet att staten hjälper människors situation, som är på flykt undan krig och elände. Den demonisering av till exempel muslimer som sådana aktörer som Donald J. Trump odlar och som länge förekommit bland de halvfascistiska partier som kallar sig nationalistiska i Europa är ett bedrövligt exempel på hur bildningsgraden och den politiska medvetenheten även i vår del av världen håller på att sjunka tillbaka ner i avgrunden.

Att skriva brev till statsministern om den äckelrealistiska politik som riksdagens majoritet har drivit igenom i lagändringen om asyl och familjeåterförening kanske inte är helt rätt adress, eftersom det är riksdagen som genomfört Sipiläregeringens egocentriska politik, men statsministern är ändå landets inrikespolitiska politiska ledare och kan inte undandra sig ansvaret. Därför är det viktigt att intellektuella, konstnärer, författare, eller till exempel ärkebiskopen, ryter till. Orsaken till dessa ändringar i utlänningspolitiken, som står i bjärt kontrast till exempelvis Tysklands humanism, står att finna i rädsla för mobben bland väljarna och en ökad egocentricitet bland medborgarna.

En rädsla för att det egna partiet och den egna karriären ska skadas överskuggar en humanism som borde vara självklar. I bakgrunden finns rädslan för att även Finland, som varit ett av de mest isolerade länderna i Västeuropa plötsligt ska bli ett mångfacetterat land där den finska, unkna, från trettiotalet återupplivade militaristiska världsuppfattningen kommer i fara, en världsuppfattning som tyvärr till och med har rötter i ett samarbete på många områden med Nazityskland som de flesta i dag ännu väljer att glömma.

Finland började ju faktiskt, trots att landet stod nära det då konservativa Tyskland, att i början av 20-talet ta steg mot en mera nordisk och modern öppenhet. Men manövrerna gick i kors, och snart nog fann sig många finländare i en valsituation mellan bolsjevism och nazism. De flesta valde, delvis medvetet, att utan vidare sälla sig till de nationer och folk som allierade sig med det sistnämnda alternativet. Det finns ett liknande val på 2010-talet och framåt. Nu finns även en tredje väg. Då gäller det att se sig i spegeln och tänka på vad humanism egentligen är.

 

Kolumn i Österbottens Tidning, 2016

 

Inga kommentarer


En resa in till centrum

Skrivet 08.09.2016 
Hannele Mikaela Taivassalo Bilden från Förlaget www.forlaget.com

Hannele Mikaela Taivassalo
Bilden från Förlaget
www.forlaget.com

In transit.

Hannele Mikaela Taivassalo

Roman. Förlaget, 2016. 470 sidor.

 

 

Många av de stora finlandssvenska författarna kommer från Österbotten, fast det kanske är få som riktigt fattar det. Det är faktiskt ingenting nytt alls. Tänk bara på Topelius, Runeberg, Lybeck, Hemmer och Tegengren.

De flesta, åtminstone i modern tid, har flyttat bort härifrån. Sedan de flyttat har de blivit stora författare. Några har inte flyttat någonstans, men de har österbottniskt påbrå. Som Kjell Westö.

Hannele Mikaela Taivassalo (f.1974) hör till den yngre generationen framgångsrika författare som är födda och uppvuxna i Österbotten. Närmare bestämt i Nedervetil. Hon har gett ut ett antal prosaböcker, mest för vuxna, men också för barn. Hon vann det prestigefyllda Runebergspriset för nästan tio år sedan för sin spektakulära och underbara roman Fem knivar hade Andrej Krapl (2007).

Nu gör det nya Förlaget en rivstart med några högintressanta böcker, av vilka en är Hannele Mikaela Taivassalos In transit. Vill man försöka ge en svensk definition som beskriver symboliken i romanen på ordet så kan man kanske säga att uttrycket In transit betyder någon/någonting som förflyttar sig från en plats till en annan på ett flytande sätt, utan egentlig målsättning eller säker destination.

”Alla eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är möjligen avsiktliga eller så inte” står det i slutet av boken. Alltså precis som i en film. Ifall någon funderat över det. Så att man säkert vet hur det är.

Hannele Mikaela Taivassalos stilistiska förmåga att beskriva både det fysiska, psykiska och andliga i människor och hennes fjäderlätta, precisa och exakta sätt att få händelser och miljöer att i ett lätt postmodernt kaos få substans och klarhet är imponerande.

In transit, som är en omfattande och inte alldeles lättläst roman, slänger omkring läsaren i ett flertal miljöer runtom i världen, allt från en österbottniska landsbygden till Bombay, Svalbard, Paris, London och Kalifornien, men författaren har en sällsynt förmåga att snabbt förankra oss som läsare var hon än placerar sig själv, sitt alter ego och sina romangestalter, som då alltså antingen är påhittade eller så inte. Hon vet till exempel exakt hur man ska beskriva Los Angeles så att man är både trovärdig och verklighetstrogen.

Förutom hjältinnan, jaget, alter egot, som har det synnerligen ovanliga namnet Galabriel, ofta förkortat till enbart G, som kräver tungvrickning och medvetenhet om den Astrid Lindgrenska fantasimättade utanförvärlden, för att kunna så att säga andas in, finns det några centralgestalter som alla är likadana som de stora finlandssvenska författarna: de är In transit, de åker bort, de åker ännu längre bort, de kommer tillbaka, och så kommer de på ett sätt inte alls tillbaka, utom till sig själva.

Farfar Sem, pappa Kjell, farmor Ester, dennas syster V (Vera)… Gullebjörnen som är alter egots välvilliga, gulliga och alltid Räddarn i nöden-bror. Och sedan förstås de utanförstående som plötsligt dimper in, en efter en, som Sems älskare i ett Stockholm som beskrivs nästan precis som i Klas Östergrens Gentlemen, George Gordon Junior och Främlingen – de här bifigurerna som placerar sig i Galabriels centrum är fascinerande genom att de inte riktigt får solklar kontur annat än genom ett slags allmängiltighet.

Tabuna har kanske redan krossats och dörrarna till dem öppnats även för Österbotten bland annat genom Gurli Lindéns, Eva-Stina Byggmästars, Kaj Korkea-ahos och andras författarskap men egentligen är de inte utslätade eller integrerade och därför blir de på sitt sätt förkrossande även i Taivassalos roman. Det är fortfarande inte någon enkel sak att vara homo- eller bisexuell i svenska Österbotten men det är i varje fall en sak som Taivassalo behandlar på ett ytterst finkänsligt men ändå fullständigt öppet sätt framför allt i beskrivningen av Sem och hans melankoliska levnad. De erotiska episoderna är i romanen överhuvudtaget mästerligt skrivna, de tar andan ur mig.

Ja, In transit är i högsta grad, liksom till exempel Monika Fagerholms Diva eller Pirkko Lindbergs Candida, en stor postmodern roman. Den är synnerligen existentiell och samhällsmedveten utan att på något sätt bli explicit politisk. Den handlar främst om människans osäkerhet och ställer ständigt frågan om varför man överhuvudtaget finns, och vart man förväntas vara på väg. Den är en resa in till centrum: till en själv, som sagt.

Jag vill också nämna att den typografiska utformningen av pärmen och de stadiga pärmarna känns väldigt bra att titta på och att hålla i. Ett fint arbete på alla sätt.

 

Recension i Österbottens Tidning, september 2016

Inga kommentarer


Den kontrapunktiske Gösta Ågren

Skrivet 06.09.2016 

Gösta Ågren Bild från www.sets.fi

Gösta Ågren
Bild från www.sets.fi

Gösta Ågren, Samlade dikter, Schildts&Söderströms 2016, 552 sidor.

 

Då jag läser Gösta Ågrens stora, nästan monumentala Samlade dikter 1955-2015, som kommer ut samma år författaren fyller 80, 2016, dyker ett något oväntat namn upp i min hjärna: Johann Sebastian Bach. Det finns något av fugor och kontrapunkter, variationer och teman nästan i oändlighet, i Ågrens oerhört exakta och formmässigt finslipade dikter. I sitt djupdykande och inkännande efterord tar Michel Ekman upp frågan om form och struktur hos Ågren på ett effektivt sätt, som hjälper läsaren att ytterligare förstå betydelsen av hur denna, som Ekman säger, av litteraturvetenskapen sedan länge avfärdade diskussion, på ett sätt får relevans då man analyserar Ågrens poesi.

Likheterna och olikheterna mellan musikens universalgeni Bach och den finlandssvenske, framstående lyrikern Ågren, är fascinerande. Om man vill kan man säga att Bach i sin musik beskrev och hyllade Guds närvaro i allt och alla medan Ågren ägnar många diktrader till att, med hjälp av sina typiska paradoxer, – vilka han själv som känt föredrar att kalla ”upptäckter,-” diskuterar frånvaron av gud, upplevelsen och det som han upplever som logiskt, att det att gud hänvisas till i allt, är ett bevis för att människan uppfunnit gud för att fylla ut ångesten i att livet endast är en parentes. Till den allra största delen finns vi/jag inte, det är endast under det korta ”livet” vi finns, allt annat är icke-existens och ett slags kollektivt minne.

Min respekt för Ågrens mycket exakt beskrivna ateism är stor, – en ateism som möjligen innehåller även det som Ekman påpassligt påpekar i efterordet, ödmjukheten, och att dikterna inte är så påstående och självsäkra som en del läsare kan uppfatta dem, utan snarare frågor än svar.

Gösta Ågren, som vi alla vet även är mycket mera än endast poet, betraktar samlingen Molnsommar som sin ”egentliga debut” – något jag egentligen är benägen att instämma i. Men i Samlade dikter finns inte nödvändigtvis originallyrik från de första samlingarna utan boken börjar med En dal i våldet – den diktsamling där Ågren delvis återuppbyggde och stiliserade sin tidiga produktion. På så sätt blir boken heltäckande. Efter En dal i våldet kommer utdragen ur de olika diktsamlingarna i kronologisk ordning.

Det är omöjligt att göra Ågrens poesi rättvisa i en ganska kort recension. Det bästa sättet att komma in i detta betydande lyriska universum är naturligtvis att läsa hans produktion. Orsaken till att jag tar upp Bach och Gud är att, i sin helhet, Ågrens poesi kretsar kring två nav: människans kamp och lidande, och döden.

Ågren är ju marxist och existentialist och i hans fall passar Jean-Claude Sartres´ berömda ”existentialismen är en humanism” som hand i handske. Genom åren har Gösta Ågren undvikit en politisk och ideologisk överbetoning. Hans diktning har, genom dess speciella individualistiska och självbiografiska karaktär, mera blivit en prövning av varat och alltet, samt en estetisk övertygelse, än en stänigt pågående direkt politisk agenda, som till exempel hos en Göran Sonnevi.

Ågrens diktning kulminerade ju i Jär-trilogin för ungefär 30 år sedan. För den första av de tre böckerna i den, Jär, fick han Finlandiapriset, som då ännu utdelades även till poeter. Efter Jär-trilogin har Ågrens poesi fått ett profetiskt och apokalyptiskt drag när det gäller livet, världen och samhället. Detta gäller naturligtvis inte enbart hans poesi. Det är en stor, betydande och angelägen diktare som hyllas med ett fylligt, fint utvalt urval i Samlade dikter. Kanske finns det en viss upprepning av teman i de senaste diktsamlingarna, men de är ändå mycket variationsrika, och de borde till sitt innehåll få oss alla att inse vad klockan är slagen i senmodernistisk tid, i många olika avseenden.

 

 

 

Recension i Österbottens Tidning, augusti 2016

 

Inga kommentarer


I skuggan av Donald Trump

Skrivet 19.08.2016 
Courtesy Gage Skidmore

Donald J. Trump – Courtesy Gage Skidmore

Hurdant blir arbetsklimatet och de ekonomiska förutsättningarna för intellektuella, forskare, konstnärer, författare och till exempel seriösa musiker ifall Donald Trump blir vald till president? I skuggan av Trump skulle då finnas en mycket spännande grupp människor.

Intelligentian, utövarna av konst och kultur i USA, skulle knappast rösta på en sådan obildad politisk virrhjärna som Trump. Sällan kommer en republikansk presidentkandidat att få så lite röster från radikala, gröna, postmoderna människor eller från konstnärer och skribenter som i november 2016. Tyvärr är det inte den postmoderna, liberala kulturkretsen som avgör presidentvalet, men alltid hjälper det uteblivna stödet från den lite.

Hillary Clinton, med sina skandaler och sin något hökaktiga utrikespolitik, är knappast de intellektuellas favorit heller. Barack Obama har varit deras president och Bernie Sanders hade nog fått mera av deras sympati än Hillary. Ändå kan man nog räkna med att de flesta kvinnliga väljarna röstar på henne – och de är inte så få.

Republikanerna med sina ärkekonservativa ”värderingar” har ett mycket starkare och större stöd i USA än till exempel SD har i Sverige eller Sannfinländarna har i Finland. Det är väl endast i Jobbik-partiet i Ungern som man i Europa kan finna en rörelse som lite påminner om Republikanerna i storlek.

Den spännande frågan är om de intellektuella, moderna, sekulariserade, de kristna på vänsterkanten, afroamerikanerna, latinos, de många kvinnorna , kommer att vända de traditionella politiska arenorna ryggen ifall Hillary förlorar valet och ifall det blir en stor republikansk majoritet i kongressen. Tyvärr gynnar valdistriktssystemet republikanerna.

Bernie Sanders kan nog, med sin utstrålning, karisma och övertalningsförmåga, förmå en hel del unga radikala och nytänkande väljare att rösta på Hillary den här gången, men vart tar de sedan vägen? Hurudana texter kommer de att skriva? Hurudana sånger?

Kommer de att bilda en proteströrelse i likhet med den som vi såg 1968? Särskilt ifall det blir en republikansk kongress som Clinton får lov att tampas med. Kommer äntligen de gröna och socialistiska rörelserna i USA att få mera stöd?

För egen del hoppas jag mycket på att Bernies ”socialister” ska få mera inflytande i det demokratiska partiet. De borde också kunna fånga upp andra oliktänkare. Till exempel de som faktiskt tror på den globala uppvärmningen, utvecklingsläran och ”pro choice”, och som förstår att USA inte kan fortsätta att styra hela världen – vilket till och med redan nu är ett slags chimär.

I så fall skulle nästa demokratiska presidentkandidat kanske heta Joseph Patrick Kennedy III – mycket populär kongressledamot från Massachusetts och Bobby Kennedys sonson.

 

 

Kolumn i Vasabladet, augusti 2016

 

 

 

Inga kommentarer


Döden på eftermiddagen

Skrivet 17.08.2016 
Courtesy: Josealbaphotos Pixabay

Courtesy: Josealbaphotos
Pixabay

Dödskjutningen i Vichtis inträffade sent på kvällen i halvmörkret, men den avspeglar ändå en utveckling i vårt samhälle som man kunde karaktärisera som ”döden på eftermiddagen” i ett försök att med en parafras på Hemingways romantitel ringa in vad det är för fel på välfärdssamhället.

Alexander Stubb har alltid varit mån om att tala om bevarandet av välfärdssamhället och han har alltid påpekat att han är center-höger.

Ändå såg sig den nye partiordföranden Petteri Orpo det som sin uppgift att påtala bristen på solidaritet med de fattiga i samhället och med låginkomsttagarna i sina linjedragningar efter ordförandevalet. Inte att undra på det, så mycket som regeringens nedskärningar kommer att drabba just dessa grupper i samhället: de långtidsarbetslösa, de handikappade, äldre som har små pensioner, och ensamförsörjare, för att nämna några exempel.

Den nya kokoomusbasen, som förefaller ha gjort ett gott jobb som inrikesminister, verkar ändå inte ha sin politiska linje riktigt i skick. Nyligen bad han om att få pappren till ärendet om flyktingfamiljen som hotas att splittras efter sju års vistelse i Finland, och påpekade att sådant aldrig borde få hända på nytt. Samtidigt var han som regeringsmedlem och partichef med om en lagändring som kommer att göra det mycket svårare för familjeåterföring i Finland. Vad är det för dubbelspel?

President Sauli Niinistös och inrikesminister Orpos uttalanden efter dödsskjutningen i Vichtis förefaller mig märkliga. Både presidenten och ministern fördömde våldet mot människor och tjänstemän. Man kan djupt beklaga ett sådant våld, men det var ju en förskräckligt störd människa som utförde det, och som dessutom samhället tydligen i flera årtionden varit medveten om att hans självdestruktiva och destruktiva beteende varit farligt för både grannar, släktingar och utomstående. Vad hjälper det då att fördöma som om det vore fråga om planerad terrorism?

Petteri Orpo bättrade ändå på när han sade att ingen i Finland borde kunna få ha tillgång till sådana slags vapen som användes i Vichtis, och att det är synnerligen viktigt att välfärdssamhället försöker förhindra en sådan psykisk och social utslagning som fanns bakom denna tragedi. Trots min undran om Orpos velande så ser jag framför mig en kommande stjärna i den finska politiken. Nu skulle det gälla att hålla hårt i styret.

Men döden på eftermiddagen, detta att man inte ingriper i tid, och att man inte bryr sig om sina grannar, familjemedlemmar, vänner och släktingar på samma sätt som förr, är ett allvarligt fenomen. Politikerna kan i bästa fall tillsammans med kyrkan och medborgarorganisationerna försöka få oss alla att komma ihåg att nyliberalismens risker för utslagning, bland annat på grund av dåliga resurser för mentalvården och försämringar av gravt handikappades villkor, kan leda till ett kyligt och kallt samhälle.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juli 2016

kaj.hedman@pp.kpnet.fi

Inga kommentarer


Ett bakgrundsbrus av vemod

Skrivet 16.05.2016 
Foto: Katri Lehtola

Foto: Katri Lehtola

Det gamla, lite slitna uttrycket ”När Gud stänger en dörr, så öppnar Han i stället ett fönster” kunde, sublimt, och med förbehåll för en hel del variationer, tänkas karaktärisera många av novellerna i Leningradfödda Zinaida Lindéns nya, lysande samling.

Bokens berättelser är nämligen sprängfyllda med både melankoli och överraskande vändningar, enkla men smått geniala episoder och en livsvisdom som man sällar finner så här djupt i modern nordisk litteratur. Jag är verkligen imponerad, förförd och till och med lite chockad av ZL:s noveller. De har en lyster av stor litteratur.

Varje berättelse är proppfull med intressanta, mångfacetterade men samtidigt väldigt enkla och vanliga människor. Lindén behöver inte anstränga sig för att måla upp de i huvudsak urbana landskap som hon placerar handlingarna i. De målningarna har tydligen kommit till i oerhört spontana och snabba svep.

Svåra livskriser, snabba drabbanden av sjukdom och olyckor, djupa depressioner, skilsmässor och andra svåra separationer, för att inte tala om komplicerade relationer mellan framför allt makar och deras barn bildar bakgrunden till de flesta av novellerna. Titeln, Valenciana, är välfunnen – valenciana är en filippinsk maträtt och boken är nästan en orgie i mångkulturalitet, spänningar och olikheter mellan Finland, Ryssland – och framför allt Japan, där författarinnan själv har bott.

En av de allra starkaste novellerna, om man ens kan rangordna dem, eftersom de alla är så bra, handlar om en gammal man som har exakt samma namn som den berömda skådespelaren Matti Sakari Pellonpää. Lindén lyckas, liksom i många andra fall, här krama ut allt ur katastrofens djupaste kärnor.

Gubben i novellen får sitt liv förstört på grund av att han upplever att alla medmänniskor ironiserar över honom för att han är en vanlig gubbe som råkar ha samma namn som hjälten i Kaurismäkis filmer. Men på slutet kommer en fullständigt tragisk, men samtidigt befriande förändring – också den intimt knutet till den viktiga insikten om att det här med nationalism, den vita rasen, och allt möjligt annat skumt och fascistiskt, bara är en dum chimär.

Zinaida Lindén, som för övrigt vann Runebergspriset för sin roman I väntan på en jordbävning år 2005, är särskilt skicklig på att beskriva det sovjetiska helvetet på jorden och – japanska människor och deras sätt att hantera livet. Hon är också otroligt bra på att handskas med satir och ironi. Det kanske hon har från en djup rysk tradition.

Konsten att skildra livets bakgrundsbrus av vemod, samtidigt som det alltid också finns ett ljus, ett slags hopp med i bilden, är inte alla förunnat. Zinaida Lindén visar, genom att hon lyckas porträttera så många olika nationaliteter och kulturer på ett jordnära, mänskligt sätt, att den som kan den konsten är något av en mästare.

De exakta miljöerna hon använder kan ibland tyckas vara lite slumpvis påhittade, men de är alla pusselbitar som passar in på exakt rätt plats. Boken är en läsupplevelse av stora mått.

 

 

 

Recension i Vasabladet, maj 2016  

 

Inga kommentarer


Vatten blir till is

Skrivet 07.04.2016 
Vatten och is  (Public domain)

Vatten och is (Public domain)

När vatten fryser, blir det till is. 

Vi som är födda i slutet av fyrtio- och i början av femtiotalet, alltså de första efterkrigstida generationerna, har upplevt hur en värld återuppbyggdes när två världsomfattande krig till stora delar hade ödelagt den civilisation som burit upp världen fram till början av 1900-talet.

Det hade nog varit av värld av rasism, ojämlikhet mellan könen, indelad i bättre och sämre människor. Trots att andra världskriget var en mänsklig katastrof med över 50 miljoner döda, följd av folkmord på många tiotals miljoner människor i de kommunistiska diktaturerna i Sovjetunionen och Kina, såg det under flera decennier ut som om det fanns strävanden som ledde till minskad hunger, mera humanism och idealism i västvärlden – något som började överskugga darwinismens idé om att de starka ska överleva och de svaga gå under.

I början av 2000-talet hade världen mindre svält, mera vatten för människor att dricka, och mera politisk demokrati än kanske någon gång tidigare i mänsklighetens moderna historia. Fortfarande är det lite så. Men fredsprojektet EU, avvecklandet av kommunismen, och öppnandet av mera friheter i de gigantiska staterna i öst, och till exempel den ökade mångfalden i USA, där även andra än vita tagit sig fram ända till presidentposten, samt den arabiska våren, har kommit av sig.

Konflikten mellan den urgamla kulturen i Mellanöstern där det manliga våldet och det religiösa bigotteriet å ena sidan och de humanistiska strävandena på andra håll i världen å andra sidan har urartat i både nya, blodiga krig och terrorism av aldrig tidigare skådad omfattning, och har skapat ett nytt slags darwinism.

Medan miljoner flyktingar strömmar ut från Syrien för att i främsta rummet översvämma sina grannländer och i andra rummet överväldiga ett ekonomiskt trött Europa, har vi börjat se hur snart en majoritet av människor i den västra hemisfären hårdnar och fryser till is.

Donald Trumps förslag om att inte ”tillsvidare” släppa in muslimer till Förenta staterna, och att ”bygga en mur mot de dåliga mexikanerna som kommer för att ta våra jobb och våldta våra kvinnor, och som Mexiko själv ska få betala” väcker samma slags gensvar som Adolf Hitlers krav på de starkas och arbetsdugligas överlägenhet gjorde på 1920- och 30-talen. Trump och Putin är vår tids Hitler och Stalin, som vill dela upp världen i röda och vita ”arbetets hjältar.”

Fjärilseffekten, det att om en fjäril rör på sina vingar någonstans, så skälver det till någon annanstans, tar sig in ända i de nordiska samhällena, där nu de äldre och de riktigt gamla, men även de handikappade, och de som inte anses vara ekonomiskt vinstbringande, blir de första offren för den nya fascism som breder ut sig på en planet som hade kunnat vara den bästa av världar.

 

 

Kolumn i Nya ÖB, mars 2016

Inga kommentarer