Frank, Nat & C:o

Skrivet 20.01.2016 
"Stillnat" by Source. Licensed under Fair use via Wikipedia - https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stillnat.jpg#/media/File:Stillnat.jpg

”Stillnat” by Source. Licensed under Fair use via Wikipedia – https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stillnat.jpg#/media/File:Stillnat.jpg

 

Den fina soul- och popartisten Natalie Coles bortgång i en ålder av endast 65 år öppnar upp en nostalgisk port till det musikaliska förgångna. Fadern, Nat ”King” Cole, var med sin sammetslena men innerliga röst en av de största favoriterna i crooner- och jazzsångarnas universum. Nat King Cole blev aldrig den totalt gränsöverskridande och universella stjärna som Frank Sinatra, – som skulle ha fyllt hundra år för några veckor sedan, – men han kom att höra till de allra bästa och mest omtyckta av croonersångarna på 50- och 60-talen. Han är känd även av en yngre generation än oss femtiotalister. Och vem minns inte den fina, om väl tekniskt konstruerade, duo-CD:n med far och dotter. Natalie Cole förde vidare faderns musikaliska arv mer och bättre än de flesta. Hennes röst var raspigare och hennes stil mera postmodern, förstås, än den äldre generationens.

Hon fick ta emot många Grammy awards under årens lopp sedan 80-talet. Det är inte utan att man kan jämföra henne med den berömda far-dotter-förebilden i duon Frank och Nancy Sinatra. Den här amerikanska familjetraditionen inom musiken representeras i bägge familjerna fint av både Natalie och Nancy. Ändå är det förstås Frank Sinatra själv som haft en obestridlig roll i de minnesprogram och i de musiklistor som förekommit under fjolåret. TV-dokumentären om Frank, som bland annat sändes via Sveriges TV och Netflix, var en imponerande exposé över denna andra generationens amerikan, som vid sidan av Elvis Presley och Bing Crosby erövrade så gott som hela världen under många tiotals år. Frank Sinatra var en omstridd person, inte minst politiskt, eftersom han ”kryssade” ganska mycket mellan vänster och höger, men också som kvinnokarl, och med sina maffiakontakter. Han var tuff. Han var kompromisslös.

Men han var bland annat en av dem som säkrade det andra återvalet av Roosevelt, och han fick en tidig Oscarstatyett för en undervisningsfilm om jämlikhet mellan raserna som var radikal på sin tid. Att han bad en kommitté av amiraler och andra tre- och fyrstjärniga militärer i Pentagon att kyssa honom där bak ifall de ansåg honom vara en ”nationell säkerhetsrisk” var ganska unikt under McCarthyeran då många Hollywoodstjärnor ängsligt var tvungna att samarbeta med kommunistjägarna. Frank steg upp och marscherade ut. Sinatras fyra olika musikaliska skeden är också unika. Den hårda kampen inom olika orkestrar som ung, det stora genombrottet i samband med Hollywoodkarriären, förnyelsen under Capitol-åren, och sist men inte minst den allra sista, värdiga come backen med eget skivbolag, Reprise, saknar motstycke. Dessa giganters röster inom pop- och schlagermusiken tystnar aldrig.

 

 

Kolumn i Vasabladet, januari 2016

 

Inga kommentarer


Poesins moral

Skrivet 28.12.2015 

old-books

Kan man säga att poesin har en moral? Frågan om i vilken mån litteraturen överlag får och bör återspegla strävan efter gott eller ont, idealism eller realism, kommer väl alltid att ställas, åtminstone i ett modernt, demokratiskt samhälle.

Då man läser äldre litteratur så får man lätt den uppfattningen att det var förbjudet med realism och samhällskritik i litteraturens barndom, men så enkelt är det inte. Man behöver bara tänka på Niccolo Machiavellis Fursten för att bevisa motsatsen.

Det som jag finner ganska intressant är att även om många öppet samhällskritiska och utopistiska böcker i vår egen tid kanske inte haft så stor inverkan på humanism, politik eller jämställdhet. De gav nya, radikala, humana idéer i bästa fall en stark fond och i sämsta fall en slags fernissa.

Men fascismens återkomst i Europa, mot bakgrunden av den västerländska kolonialismen och islams krigiska och kolonialistiska utgångspunkt, visar att det skrivna ordet, en Paul Celans sublima poesi, årtionden av strävan efter att minska kapitalismens gruvliga makt, har varit om inte förgäves så i alla fall bräckligt påverkande.

Om jag vill läsa bra litteratur, som återspeglar både gott och ont, så kan jag välja till exempel Milan Kundera eller de stora isländska författarna – ja, även de mindre. Den isländska roman- och poesilitteraturen har visat vilken fantastisk analytisk förmåga att skildra verklighetens skönhet och grymhet ett litet, ganska isolerat folks författare kan åstadkomma.

Terroristerna, medlemmarna i DAESH, som ingalunda enbart är extrema människor i en fredlig religion, utan figurer vars fäder under århundraden har hjärntvättats till en religiös och politisk exklusivitet som vi borde börja våga analysera mera, har naturligtvis också ordets makt i sin hand.

De sociala medierna, den ordliknande bilden på YouTube, den överhettning som följer av att ta illa upp av sarkastiska skämttecknare – allt det här är en stor utmaning för oss som tror på och vill ha ett mångkulturellt samhälle.

Att inse olika religionerns krigiska förflutna och islams blandning av politik och religion likaväl som de vettlösa republikanernas i USA innebär inte att vi ska bli islamofober och undgå att se de moderata, humana och civilisationsmässigt fina sidorna av islams filosofi och dess konst, tvärtom. Vi har ju själva en stor dos krigiskhet i bilden av vår egen Gud i Gamla Testamentet med dess fruktansvärda skildringar av folkmord i samma Guds namn, som Jesus kallade kärlekens fader.

Men det är dags att skilja agnarna från vetet, och idka självrannsakan. Nazism och fascism är verklighet i dagens ”krig” i Europa. Vi måste se det i ögonen och oss själva i spegeln. Vad kunde vara bättre än att gå tillbaka till den samlade visdom, men också den samlade ondska och illvillighet, som trots allt finns i litteraturens både ljusa och mörka skatter?

 

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, december 2015

old-books

 

2 kommentarer


Slutet på början

Skrivet 13.12.2015 

Terror-Public-DomainJag brukar ofta tänka på Winston Churchills ord 1942 efter segrarna över Rommel– efter flera år av motgångar, felbedömningar och misstag i kriget. ”Detta är inte slutet. Detta är inte ens början på slutet. Men det kanske är slutet på början.”

Det är nästan absurt att jämföra de orden och vad de innebar med världsläget av i dag, men ändå har de en allmängiltig klangbotten. Det vi upplever just nu i världen är apokalyptiskt präglat och åtminstone jag har en inre känsla av att någonting avgörande så småningom kommer att ske när det gäller alla konflikter som har att göra med terrorismen.

I en Facebookdiskussion försökte jag introducera den mörka historiska bakgrund som finns bakom dagens grymheter som görs i Allahs eller islams namn, eller som Putin utövar på sitt sublimt otäcka sätt i Krim och Ukraina. Det handlar om kolonialismen, den som Franklin D Roosevelt, den sista av de riktigt liberala USA-presidenterna, hatade.

Mohammad var en politisk ockupant och expert på lönnmord och på sitt sätt var det han som satte igång turbulensen runt omkring Medelhavet. Men man kan knappast förneka att västmakterna Frankrike, Storbritannien, Spanien, Portugal och Tyskland, – ofta eller ibland i kristendomens namn, – starkt har bidragit till att de organisationer och terrorgrupper som nu härjar har trätt fram. För att inte tala om vad allt USA har krånglat sig in i – den nya superkolonialmakten vid sidan av Ryssland.

Som man sår får man också skörda – men det är ingen tröst för de oskyldiga, civila människor, unga, kvinnor och barn, som nu blir offer för det blinda hat som islamisterna riktar mot de västliga staterna.

Finns det någonting som skiljer behandlingen i media och bland människors snack gällande stora världskonflikterna av i dag från den debatt och analys som gällde till exempel under ockupationen av Afghanistan, eller under upplösningen av Sovjetunionen och kommunismens fall? Ja, jag tycker i alla fall att en sådan distinktion kan göras. Jag tror att den delvis beror på digitaliseringen, Internet och de sociala mediernas skrämmande och tilltagande makt.

Förr var vi hänvisade till mer eller mindre seriösa medier som, även i många fall skrupellösa, ändå hade något slags grundläggande moral. I dag är det ”tyckarna” å ena sidan och de många ”forskarna” å andra sidan som sätter agendan för en analys av vad som pågår.

Men sanningen är inte svart och vit. En återgång till det som varit finns knappast, men var och en kan för egen del funera på vad det innebär att utsätta sig för mycket för vad pöbeln och i grunden okunniga människor sprider för slags kunskap och åsikter. Det finns en hysteri i all slags rapportering i dag som tyder på en världsomspännande narcissism. Det kan innebära slutet på början, på något sätt

 

Kolumn i Nya LB, december 2015

Inga kommentarer


Jean Sibelius

Skrivet 08.12.2015 

A._Gallen-Kallela_Jean_Sibelius

Huomenna tulee kuluneeksi 150 vuotta Jean Sibeliuksen syntymästä. Johan Julius Christian ”Jean” Sibelius syntyi Hämeenlinnassa 8.12.1865 ja kuoli Ainolassa 20.9.1957.

Sibelius oli tyypillinen sen ajan suomala
inen taiteilija ja maamme kansallistunteen luoja. Hän oli Venäjän suurruhtinaskunnan kansalainen, täydellisen kaksikielinen, kansakunnan yhtenäisyyden ja tulevaisuuden palava sielu. Hän oli konservatiivinen – olihan ”Janne” jo yli 50-vuotias kun Lenin syöksyi tsaarin vallasta vuonna 1917!

Ei älymystöön kuuluvan lääkärinperheen pojasta mitään vallankumoksellista tai ”punikkia” olisikaan voinut tulla, vaikkakin Sibelius siihen aikaan vielä valitteli siitä kuinka köyhä hän oli.

Olisiko Sibelius menestynyt ilman Axel Carpelanin järjestämää taloudellista ja omaa henkistä tukea? Bo Carpelanin loistava romaani nukkavierusta köyhästä mutta suhteilla elävästä Axelista, Jannen siulunveljestä, kertoo kaunokirjallisesti heidän ystävyydestään. Historiankirjoitus ja tutkimus ovat vahvistaneet ja täydentänyt sitä tarinaa.

Axel oli musikaalisesti ja sielullisesti ihminen joka eli ”hurskaassa kurjuudessa”. Hän oli Ihminen – hän ymmärsi kärsimyksen, ja ymmärsi myös miten Sibeliuksen ja Suomen kohtalot kiertyisivät yhteen loistavaksi mutta myös traagiseksi tulevaisuudeksi.

Minulle Sibelius merkitsee ensi kädessä klassisen musiikin tuomaa eksistentiaalista, oman sisäisen maailman valaisemista, ja sisäisen rauhan merkityksen käsittämistä. Minulla on tietenkin omat Sibelius-suosikkini. Ja niitä on monta, pieniä pianokappaleita myöten – joita on muun muassa muuten hyvin värikkäitä tulkintoja. Ajatellanpaa esimerkiksi Olli Mustosen tai Glenn Gouldin esityksiä niistä.

Mutta suomalaisena tietysti hiljennyn niin kuin useimmat meistä Finlandian tuoman rohkeuden ja toivon alttarin äärelle. Ei meidän historiastamme löydy mitään vastaavaa voimakasta sisäistämistä maassa jossa nyt elämme rinnakkain, kaikki me joitten esi-isät ja esiäidit ovat historian saatossa eri puolilta slaavilaista ja pohjoismaista maailmaa saapuneet tänne alkuperäiskansan, saamelaisten, pysyviksi vieraiksi.

Onhan Sibeliuksen maineessa myös sekä sairautta että tahroja. Hän oli vain ihminen. Sen takia hän pystyi musikaalisiin suurtekoihin joita nykyään useimmat tunnistavat maailmanluokan taiteeksi. Sibeliuksella oli niin kuin Churchillillä konsanaan seuranaan oma ”musta koiransa” – masennus, joka ilmeisesti oli saanut alkunsa syvästä oman itsetunnon heikkoudesta.

Sellaisesta nousee sekä sankareita että itsetuohoisia diktaattoreita. Sibelius pystyi pitämään demoninsa kurissa.

”Kenelle minä nyt sävellän?” kirjoitti Sibelius Axel Carpelanin kuoltua. Ehklä hän ei sitä silloin pystynyt ajattelemaan mutta voi sanoa että hän sittenkin edelleen myös sävelsi meille kaikille – ei vaan meille suomalaisille, vaan koko musiikkia rakastavalle maailmalle.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, 7.12.2015

 

 

Inga kommentarer


Vaarallinen kesä

Skrivet 03.11.2015 
Klimatet har förändrats

Klimatet har förändrats

 

Meille tarjottiin toista kesää. Se on vielä tätä kirjoittaessa läsnäoleva, merkillinen olemus. Se tuntuu sekä ihanalta että vaaralliselta.

Herään yhdeksän aikaan aamulla. Aurinko paistaa vaalenasiniseltä, kirkkaalta taivaalta, ja korostaa yöpakkasten jättämää huurretta puissa ja ruohikoissa. En usko sitä todeksi: kesä lokakuun ja marraskuun taitteessa. Sillä tavalla kesä, että taivas on auki ja aurinko loistaa, joskin heikommin, puitten latvojen välistä, päivällä jopa korkeammallakin.

Koirien kanssa lenkillä puoli viiden aikaan. Aurinko viipyy vielä, on aika lämmintä. Kun tulemme kotiin ja astumme sisään, emme edes ole ehtineet nauttia sinisestä hetkestä. Pimeys iskee kuin nuija. On kun Kirkonmäen päälle olisi minuutin aikana laskeutunut iso, musta varjo. Kun katson ulos ikkunasta, näkyy vaan pimeys, on kuin olisi jo yö. Tulee afrikkalainen fiilis. Kerrasta poikki.

Suomen, niin kuin koko maapallon, ilmasto on radikaalisesti muuttumassa. Vaimoni kotimaassa, ainakin hänen kotivaltiossaan ja lähivaltioissa USA:ssa on nykyään varsin kylmää ja paljon lunta tavlvisin samanaikaisesti kuin meillä on sadetta ja usvaa, tai niin kuin nyt, aurinkoisia myöhäissyksyn päiviä. Ei enää jaksa uskoa että kaikki nämä kummallisuudet johtuvat luonnollisista, normaaleihin tilastoihin mahtuvista muutoksista.

Ystäväni Kiinan suurkaupungeissa harvoin näkevät ollenkaan aurinkoa. Kaikkialla on savua, sumua, huonoa ilmaa. Joet ovat saastuneet ja kaikkialla on läsnä jonkinlainen kuolema. Läheinen ystäväni Kiinan kansantasavallasta kirjoittaa meilissään: kunpa joskus saisin katsoa Suomen kaunista ilmaa. Jonakin päivänä tulen käymään.

Eiköhän se enää ole vain USA:n sokeat oikeistorepublikaanit jotka eivät halua ymmärtää että maapallon ilmasto, osaksi ihmisen ansiosta, on muuttumassa varsin paljon. Jo parin vuosikymmenen jälkeen voi olla, että monessa paikassa on täytynyt evakuoida ihmisiä pois meren ääreltä. Kokkolassakin riski on suuri todella pitkällä tähtäimellä. Koko keskikaupunki oli kerran vain merenpohjaa.

Mutta politiikot ja media puhuvat ja kirjoittavat melkein vain pakolaisista, hyvinvointiyhteiskunnasta ja oikeudenmukaisuudesta. Mikä on sinänsä aivan oikein. Mutta jos Greenpeace tekee jonkun hurjan iskun, se tuomitaan tiukasti. Emme halua ajatella millaisen planeetan jätämme lapsillemme ja lapsenlapsillemme. Aika alkaa käydä vähiin, mutta me käynnistämme Audimme ja Skodamme. Saasteet leviävät tehtailtamme kuin syöpäkuolema.

Olisiko jo aika ajatella myös sitä mitä jo kaikki näemme, jos todella katsomme ympärillemme? Vielä ehtii ainakin jotain tehdä, vielä ei ole aivan liian myöhäistä. Ei vaikka yö saapuu jo aikaisena vieraana ilman sitä ennen yleensä syksyistä harmaata, uupuvaa ja tuttua sadepäivää.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, marraskuu 2015

 

 

 

Inga kommentarer


Vackert land, dåliga människor?

Skrivet 16.10.2015 

800px-Punkaharju_road

Författaren och TV-personligheten Jari Tervo sammanfattar det andliga debatt- och samhällsklimatet i ett citat som han lånat från en annan, anonym, finsk författare: ”Finland är ett vackert land, där det bor fittiga människor.”

Jari Tervo är säkert inte den enda av oss som dykt ner i de sociala mediernas slaskbrunn, som han kallar dem, och mött kommentarer och inlägg gällande Juha Sipilä, flyktingarna, finlandssvenskarna, och andra personer och grupper som fått honom att känna avsky och obehag. Så här skriver Tervo rakt på sak i sin senaste blogg: ”Den betongmässiga dumheten skakar i internetkommentarerna hand med en outtröttlig lantismentalitet (moukkamaisuus).”

Varför får man kritisera till exempel Sverige och Norge men inte Finland, frågar sig Tervo? ”Finland är den höga utbildningens och den låga civilisationens land” slår han fast.

Men om Finland har blivit, så har väl nog också vissa andra länder befunnit sig, om än inte på den lågvattensmärkta slasknivå som många finnar av i dag gör, men ändå ganska långt ut på fascismens språngbräda mot västerlandets undergång.

Det är inte mer än hundra år sedan brukspatronerna höll män, kvinnor och barn som slavarbetare i ”lort-Sverige”, och det var först när kung Gustav V:s makt hade brutits och Hjalmar Branting kom igång med de första stapplande stegen mot Folkhemmet, som många människor i Sverige fick ett drägligt liv.

 Visserligen hade då tiotusentals röda och vita brutalt tagit livet av varandra i ett inbördeskrig i Finland. Barnen svälte. Mannerheim lyckades få pengar till mat från USA och de övriga västmakterna.

Men på 1920-talet ska Finland ha haft fler flyktingar och emigranter än de övriga nordiska länderna. Knappast var något annat europeiskt land med undantag av Ryssland och Tyskland så kosmolitiskt som Finland var under 1800-talet. Den svenska befolkningen i landet uppgick till tolv procent.

I Finland har inte någon ännu inte skjutit ihjäl en antingen älskad eller hatad politiker, eller ens någon där mittemellan.

Jag har nyss läst en bok av Eva F Dahlgren. Det är en biografi över författarinnans farfar, professorn i rasbiologi Ossian Dahlgren. En förfärligt i bästa fall vilseledd människa, som hade en karikatyr av Churchill på väggen i sitt WC och som djupt sörjde att tyskarna fick lida så mycket för att de startat kriget, att Tyskland enligt Dahlgrens uppfattning var dömt till evig undergång.

Själv var Dahlgren ganska populär i ett Sverige där Torgny Segerstedts åsikter i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning ansågs modiga men dumma.

Men i dag är det i Finland som dumheten blomstrar. På många håll tränger sig ändå humana, vidsynta och kloka huvuden upp, huvuden som inte fyller professor Dahlgrens kritierier på rätt slags form på skallen för långa, blonda arier, men som har hjärtat på rätta stället.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, oktober 2015

Picture, courtesy: Islander – Wikipedia

Inga kommentarer


Gamla och nya Karleby

Skrivet 08.10.2015 

Courtesy: Kokkola.fi (c)

(Karleby stads hemsida: www.kokkola.fi)

 

Min farfar kom till Gamlakarleby vid de förra sekelskiftet från Terjärv där han hade förfäder från 1400-talet, och min farmor ”emigrerade” från Jakobstad ett tiotal år senare. Mormor var Gamlakarlebyflicka men också storkusin med min morfar, som var Terjärvbo, tills han flyttade till stan.

Själv har jag vuxit upp i Vasa och Tammerfors, men tillbringade praktiskt taget alla mina somrar i Öja då jag var barn och ung.

Sedan 1975 är jag tvättäkta Gamlakarleby-Karleby-Kokkolabo. Jag är en finlandssvensk som bor i en stad som har stor finsk majoritet. Frågan är vad jag vill och kan göra med min identitet som en sådan. Jag tror svaret beror på inställningen. Jag bodde ett år i Sverige då jag var ung också. Även det bär jag med mig.

Jag fick inte bo i Gamlakarleby då jag var barn annat än under de underbara somrarna och sjukdomen har hindrat mig från att ta mig in till staden sedan 1983. Ändå älskar jag den här stan med allt vad den har planterat i mitt hjärta. Det finns någonting här som inte finns någon annanstans. Det brukar kallas för ”hemma.” Hemma finns inne i en, inte utanför.

Vad är inte allt detta om inte ”mångkulturalism” även om i mikroformat?

Då jag tillbringade många skollov och ledigheter med de kära släktingarna i Karleby så var det dofterna från hembagerierna, de med vinden lekande träden vid Sundmunsbron, bensinlukten vid Grahns Shell och den halvt lantliga stämningen på Kyrkbacken där villakamraterna bodde på vintrarna, som stannade i minnet.

Nu har jag själv bott på Kyrkbacken i exakt fyrtio år. Urbanisering och kommunsammanslagning har inte lyckats frånta området den frid och det lugn som hör det till. Det var mycket tal om Alexander Slotte och Ernst V. Knape på den tiden jag var barn när det gällde det litterära arvet i Karlebynejden. Sedan dess har Anders Chydenius upplevt en renässans, där jag självt haft äran att få vara med på ett litet hörn. Det är ganska fantastiskt.

Min far som nog var en av de mest inbitna ”Kokkolabor” jag känt var en smula upprörd över att namnet Gamlakarleby kom bort officiellt men jag tror han skulle ha varit glad i dag.

Har vi Karlebybor något slags problem då vi språkligt, medialt och socialt har upplevt motgångar? Nej, det tror jag inte. Vi i Karlebynejden är inte varken förfinskade eller marginaliserade – ifall vi bara får tag på den spirit som en gång gjorde Gamble Carleby till ett betydelsefullt marknads- och kulturcentrum.

Ingenting är fast vid hur man ser ut, vilket modersmål man vuxit upp med, och varifrån man härstammar. Min fru är från Förenta Staterna. Hon vinterbadar med finskor, ryskor, finlandssvenskor och latinamerikanskor. På söndagen går hon mest i en kyrka där man talar svenska och engelska men där de flesta är av annan ras än vi. Karleby är en världsby – låt så förbli. Det är vi själva som sätter vår egen agenda.

 

 

 

Kolumn i Nya ÖB, oktober 2015

 

Inga kommentarer


Kaksi asiaa Suomessa

Skrivet 30.09.2015 
Marja Varjamaa-text

Marja Varjamaas text om succén Finland

Yksi asia on aivan varma, ja se on että leikkaamaalla kompensoivia etuja matalapalkkaisimmilta ihmisiltä sekä huontamalla kansallista terveydenhuoltoa, ei saada Suomea nousemaan siitä lamaannuttavasta taloudellisesta tilanteesta josta saamme päivittäin kuulla hallitukselta, työnantijilta sekä ekonomisteilta.

Suomessa on aina, vaikka väkisin, yhdessä valtiovallan ja työmarkkinajärjestöjen kesken, sovittu jos on ollut pakko hoitaa kriisejä. Miksi siitä pitäisi nyt luopua? Leikkauksia sosiaali- ja terveyspalveluihin ja muuhun hyvinvointiin on tehty jo monta vuotta, eikä siitä ilmeisesti ole ollut mitään hyötyä, päinvastoin. Lasku on jo tullut perästä, muun muassa siinä muodossa että nuoret voivat huonosti, koska tarvittavia psykiatrisia hoitoja ei ole riittävästi vastaamaan tämän päivän haasteisiin.

Kansainvälisesti tunnetut taloustieteen Nobelpalkinnon saajat tyrmäävät Suomen uusliberalistisen suhtautumisen kriisiimme, mutta täällä heitä ei kuunnella, koska he eivät kuulemma tiedä ja ymmärrä mistään Suomen oloista. Muista he kyllä tietävät, mutteivät meidän ongelmista.

Säästää jostain täytyy, kun rahat eivät riitä maksamaan velkoja. Sen tietää jokainen perheenisä ja perheenäiti. Mutta säästöt pitää kohdentaa solidaarisesti eikä säästöistä sinänsä ole pelastusta heikkoon kilpailukykyyn.

Toinen asia, joka on aivan varma on, ettei Suomea uhkaa Syyriasta, Afganistanista ja Irakista tulleet turvapaikanhakijat. On kuvottavaa ettei vaan rasisteiltä ”Somesta” mutta myös kaduilla ja kujilla alkaa kuulla rasistisia ja aggressiivisia kommentteja ihmisistä joka ovat paenneet sotaa ja kuolemaa tuhansia kilometrejä, ja joista osa on jo hukkunut Välimereen. Toisaalta mieltä kohentaa ne kauniit kertomukset joita onneksi myös kuulee, ja kun huomaa, että paljon auttavia käsiä myös löytyy suuresta osasta Suomea.

Itse olen hyvin ymmälläni siitä etteivät monet vaan tahdo ymmärtää että koska nyt on kysymys nimenomaan turvapaikanhakijoista, heidän joukossaan on myös suoraan sanoen huonoja ihmisiä.

Maahanmuuttovirasto (Migri) ole mikään kukkahattutoimisto. Yli 60 prosenttia turvapaikanhakijoista saavat jäädä, mutta loput, joihin varmaan kuuluu yllämainitut hämärätsti käyttäytyvät ihmiset, lähetetään pois. Mikä logiikka siinä on, että huonoja esimerkkejä käyttäen hyökätään ulkomaalaisten kimppuun?

Olisiko Juha Sipilän pitänyt pitää tunnin mittaisen TV-puheen tästä asiasta, kun ilmeisesti ei suurelle osalle kansalle riittänyt, että hän totesi että Suomen täytyy kantaa vastuunsa, ja muun muassa täsmensi että suurin osa hakijoista ovat miehiä, sen takia että voimakkaimmat lähetään edelle, niin että niin monta naista ja lasta kun mahdollista voitaisi auttaa pois hädästä?

Nyt meidän on kaikkien valittava solidaarisuus ja humanismi – muu on vaan jotain harhaa mitä viljellään jos antaa hysterian saada itsestään yliotteen.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, syyskuu 2015

 

Inga kommentarer


Briljanta novelltexter av Johan Bargum

Skrivet 25.09.2015 
Johan Bargums noveller 1965-2015

Johan Bargums noveller 1965-2015

En riktigt bra prosaförfattare bör veta en hel del om verkligheten. Inte endast om den psykiska och existentiella verkligheten, utan också om den fysiska och geografiska. Annars blir hens texter vattniga, konfysa och obestämda. Hen måste ha tillbringat många timmar med att iaktta, röra på sig, kontemplera och sammanfatta. En stor del av en författares tillvaro består av tystnad, stillhet och drömmar. Att Johan Bargum hör till dessa benådade författare kan det inte råda någon tvivel om. Han är lite av en levande legend, även om också lite av en doldis, i svenskspråkig litteratur.

 

En författare måste alltså veta mycket, och känt mycket. Hen måste också ha något slags tema, som hen sedan kan variera i otaliga variationer av text, ungefär som en kompositör av musik. Där finns det paket som skapar läsbar litteratur. En sådan är inte enbart underhållning, utan också ett slags aldrig upphörande diskussion.Johan Bargum är, som Eva Kuhlefelt antyder i sitt synnerligen analytiska efterord till det stora urvalet av Bargums noveller från fyrtio år, inte en radikal utan en mera borgerligt präglad författare, vilket är något ovanligt för hans generation, men det är kanske mera på ett ytligt plan.Nog är ju också Jörn Donner långt ifrån en arbetarförfattare – ändå finns det hos honom liksom hos Bargum en stark medvetenhet om att det för de flesta vanliga människor öppnar sig okända hål och fallgropar i tillvaron och i samhället.

 

Endast författaren själv vet, kanske, varifrån hens tema kommer. Hur som helst så handlar det mesta i Bargums omfångsrika novellistik, som översatts till en mängd språk förutom att den getts ut på finska och i Sverige, om separationer. Smärtsamma separationer, avsked, plötsliga infall av att lämna någon eller något, eller om att b,li lämnad. Ibland handlar dessa helt enkelt om tråkighet och om livets gång, men också många gånger om medvetna eller omedvetna svek, ibland till och med så smärtsamma att endast en vegeterande existens återstår för den som drabbats av dem.

 

I de noveller som tagits med i det nu aktuella, stora, mer än 360 sidor omfattande urvalet, får vi möta både barn, tonåringar, äldre och yngre kvinnor och män, och – med en viss distans – åldringar, som komfronteras med det faktum att vi alla börjar livet med en separation och slutar med en annan. Bargum skildrar alla de livsskeden han varit med om hittills – nästan allt utom ålderdomen.Urvalet av noveller är så utmärkt sammanställt att det är omöjligt att plocka ut ett par, tre stycken och säga att de är bäst. Jag kan bara nämna att jag själv identifierade mig starkt med ”Sommarkatten” och ”Boxern”. Överhuvudtaget är kanske samlingen Husdjur viktigast för mig. I ”Sommarkatten” finns det flera offer både bland människorna och djuren. Där finns bara människor och djur på flykt.

 

Mycket handlar om när kärleken brister: man orkar i längden inte älska den andra mer än sig själv – vare sig det gäller ett barn eller en partner. Gräset är alltid grönare på andra sidan – men det blir fort grått igen, och då finns det inga vinnare.Men en av de nyskrivna novellerna har en annorlunda utgång: en lågmäld, vardaglig men på sitt sätt underbar försoning, som behövs som en motvikt till den ganska dystra och tunga medvetenheten om att allt är separation. I separationen är det bara man själv som blir kvar – på gott och ont.

 

 

Recension i Vasabladet i september 2015

 

Inga kommentarer


Det sextionionde året

Skrivet 09.09.2015 
Professor emerita, färfattaren Merete Mazzarella

Professor emerita, författaren Merete Mazzarella

Solkattens år

Merete Mazzarella

Essä

Schildts&Söderströms, 2015  

 

Merete Mazzarella har skrivit en bok om det sista året innan hon fyller sjuttio. Det är en tät, insiktsfull, meditativ, intellektuellt synnerligen livlig vandring genom mest vardagliga men också festliga landskap. Med åldrandet och den närvarande tanken på döden som ett slags centrifugalkraft.

Det handlar i mycket om den sena kärleken i livet, men också om tidigare, ännu delvis närvarande kärlekar, och om kärleken i sig. Man blir mera bekant med den privata MM än i tidigare böcker, och man lär också känna den sympatiske mannen, som MM klokt nog väljer att kalla L – utan att nämna hela förnamnet. Det viktigaste i deras liv verkar vara att ha varandra. Det är nog en erfarenhet som många, särskilt i den åldern, delar.

Barn och barnbarn växer upp och lever på distans, samtidigt som släkt och vänner i någon mån försvinner eller dör. Då är tvåsamheten, den på samma gång melankoliska och glada, det som bär.

MM har en stor publik både i Finland och Sverige. Hon är själv medveten om att den åldrats med henne själv. Hennes kvicka, belästa och insiktsfulla personlighet, som den kommer fram i böckerna, där hon ju alltid på ett eller annat sätt utgår mera från sig själv och sitt eget liv än från objektivt definierade aspekter, uppskattas inte lika mycket av yngre människor. Dessa lever i en postmodern verklighet där man inte i första hand reflekterar över historien och livsödet.

Även om boken handlar om åldrande, så är den också ett exempel på finlandssvensk sekularism, särskilt i en intellektuellt betonad högre medelklass. Under den tid som Solkatten från San Francisco, driven av sin solpanel, ändrar på sina rörelser vid fönstret, passerar många helger, men ingen av dem beskrivs i termer av existentiell metafysik. Religion och tro är mest frånvarande.

Österbotten, en tredjedel av Svenskfinland, kommer med i form av ett rätt så nästan ynkligt vad beträffar åhörarskaran, om än betydelsefullt, föredragsbesök i Vasa. Boken har sitt epicentrum i Helsingfors och Ekenäs, men många resor och utflykter sker till Sverige och ute i stora världen.

Trots att Merete Mazzarellas författarskap ganska mycket förbigår en del av finlandssvensk verklighet, – till exempel arbetarklassens och böndernas värld, – finns det i hennes texter, och särskilt i denna fina och meditativa Solkattens år, någonting som ändå de flesta kan känna igen sig i.

Ett slags både intensiv, reflekterande och aktiv humanism, en närhet till det som de flesta av oss skulle kalla mänsklighet: att man behöver någon, något, en trygghet, en övertygelse, ett engagemang, och att man måste överleva både lycka och olycka, och att man inte kan undgå att tänka på vad som hänt och vad som kommer att hända med en.

Även de syriska flyktingarna kommer angstigt fram i slutet av boken. MM är ingalunda en äldre kvinna som kämpar endast mot Konstsamfundets eventuella övergivande av papperstidningar. Hon är nog mycket närvarande i den digitaliserade världens mångfald, och hon har förmågan att se även de arma, de fattiga, de lidande, och att på ett ganska imponerande sätt både analysera och ha empati med deras verklighet. En lite svart, melankolisk humor är till bra hjälp i de sammanhangen också.

 

 

 

Recension i Vasabladet, september 2015

Inga kommentarer