Karantäner utan gräns

Skrivet 28.03.2020 

BIld av Orna Wachman från Pixabay

Det smög sig på. Det kom inte riktigt som en blixt såsom Coronaviruset gör. Det var den här tiden på året, i mars 1983. Paniken, den kroniska, till synes obotliga. Sen dess har tillvaron varit en ständig karantän innanför ett par kilometer. Jag känner ingen skadeglädje. Jag förstår frustrationen och besvikelsen. Över att inte kunna förverkliga sina planer. Att inte kunna resa någonstans. Att vara instängd. Men det känns förstås lite konstigt att när de andra blir friska, det vill säga de allra flesta, någon dag kommer att kunna återvända till ett normalt liv, så kan inte jag göra det. Karantänen fortsätter.

Samtidigt påpekade en vän att det ju finns så många andra människor också som dras med livslånga lidanden av andra slag även om de kan röra sig vart som helst. Det är naturligtvis sant.

De allra flesta människor som är svårt sjuka och dör även i yngre åldrar har inte Coronaviruset utan något annat: en sjukdom, en förlust, ett handikapp eller något lidande som inte så många ens bryr sig om.

Ändå är Coronaviruset på grund av sin stora spridning och sitt tillägg av insjuknande och död en lika stor chock för världen som spanska sjukan eller början av andra världskriget. Särskilt när det kommer till panik både på det personliga eller kollektiva planet.  Ekonomiskt ser det just nu ut som om världen skulle sjunka ner i en världsvid depression där miljoner förlorar sina företag och sina arbeten.

Summa summarum så har livet varit enormt svårt för miljoner människor både före och kommer att vara det även efter Coronavirusets aktiva tid, hur länge det än varar. Europeiska Unionen kan komma att förlora sin betydelse och vi kanske återgår till en ordning i Europa där nationalstaterna tar tillbaka sin makt. 

Men betyder verkligen denna kollektiva tragedi att den mysiga hjälpsamhet och vinterkrigsanda som Sauli Niinistö och Sanna Marin med goda avsikter talar om verkligen kommer att göra oss mer empatiska och bry oss mer om varandra? Till exempel i Ungern förbereder när det här skrivs Viktor Órban ett parlamentariskt beslut som ger honom och hans Fidesz-parti nästan oinskränkt diktatorisk makt i landet. 

Även under världskrigen fanns det solidaritet, hjältedåd och sammanhållning. Något som förstås var fantastiskt och underbart. Tusentals människor riskerade sina liv och många förlorade dem när de till exempel räddade judar från gaskamrarna. Pacifister kunde, till och med i Finland, leva i månader eller år under väntan på att skjutas som landsförrädare. 

Ändå var det en ganska hård värld som väntade efter kriget. Hela Östeuropa kom, med USA:s goda minne, under en fruktansvärd sovjetisk kontroll och många blev inspärrade i fångläger med döden som slutsstation, i och utanför det som nu är Ryssland.

Världen måste se till att det inte är de onda utan de goda människorna som bygger upp den efter att man efter en obestämd tid lyckas bli av med Coronaviruset genom att människor blir immuna, och genom att man får ut lindrande medicin på marknaden samt till sist utvecklar ett vaccin som förhoppningsvis mer eller mindre gör slut på den mardröm som vi nu befinner oss i.

Kolumn i Österbottens Tidning, mars 2020

Inga kommentarer


Fake news

Skrivet 15.02.2020 
Pixabay

De progressiva, humana, globalt tänkande människor som förstår faran med klimatförändringen, eller det positiva att människor numera ska få vara sådana de är, eller att man har respekt för en annans religion eller tro, finns på den ena sidan, medan den andra sidan står för en alltmer rigid, ultrakonservativ, nationalistisk och moralistisk livssyn. Vi börjar släppa ut våra innersta känslor och åsikter, men de kolliderar. I Finland åker Sannfinländarna, nazisterna och andra ideologiska friåkare, på halvsanningarnas tåg som leder ut till en värld, där slutet endast kan bli ett nytt krig.

Jussi Halla-aho är farlig. Han vill nu till och med försöka styra vilka personer som polisen inte borde få åtala för rasistbrott, han bygger skickligt men genomsklinligt upp en rasistisk agenda på Twitter. Han försöker få det att se ut som om han bereder en väg tillbaka till det gamla, trygga folkhemmet där alla får bidra till en ohälsosam miljö och ingen ska anklagas för dåligt uppförande – utom invandrarna, förstås, de som är roten till allt ont.

Sitt bästa vapen har de som alltid skyller på syndabockar i Fake news, men inte i sådana Fake news som definierats av Trump och hans gäng, utan i verkligt påhittade, ovetenskapliga och spekulativa nyheter. Man kan ju inte ens tro på några nyheter längre. Allt ifrågasätts ideligen.

Farsen som pågått i den amerikanska kongressen är det tydligaste exemplet på hur uppåt vänds till neråt och neråt till uppåt. Redan på sommaren 2016 då Trump bjöd in ryssarna att spionera på Demokraterna borde han ha fått ett åtal för försök till landsförräderi. Nu, när mannen som president har försökt skapa de ena rökridåerna efter de andra med sitt ämbete som förkläde, varit åtalad för riksbrott, så finns det inget slut på ursäkterna som de republikanska senatorerna och presidentens eget försvar kommit fram med. Jag skriver i imperfekt, eftersom riksåtalet i praktiken är över, om det inte redan är det, när detta trycks.

En ny, skrämmande utveckling har uppenbarat sig på den politiska arenan i Europa: det förnyade judehatet. Det går inte för sig att skylla den nyvakna antisemitismen på varken Israels politik eller på att muslimer hatar judar i allmänhet. Judarna har förföljts under många, många århundraden av extrema kristna och olika tiders fascister, men i dag finns en annan hotbild mot dem. De symboliserar världsmedborgarskap. Det är som om gasugnarna i Auschwitz hade värmts upp igen. 

Om vi inte stäver antisemitismen, så har vi öppnat dörrarna till avgrunden på vid gavel.

Kolumn i Österbottens Tidning, februari 2020

Inga kommentarer


Det lyckliga folket

Skrivet 12.01.2020 

Kuvaaja fotografierende palvelusta Pexel

Är finländarna lyckliga?

”Vi är alla egentligen ganska lyckliga. Vi har ju allting vi aldrig önskat oss” skrev Tua Forsström i en dikt.

Vi trumpna, inåtvända finländare beklagar oss över vädret och klimatet, den försämrade hälso- och åldringsvården, de många nya sjukdomarna, över att människor inte umgås, inte stöder och bryr sig om varandra som förr. Ändå säger vi att vi är så lyckliga.

Vi är så trygga, det är lugnt och stilla i Finland. Vi har trots allt det mesta vi behöver, ingen behöver gå hungrig, samhället fungerar, det är inte i kaos, polismakten rycker ut och skyddar oss då vi är i fara, det finns massvis med samfund och föreningar vi kan gå med i, om vi känner oss ensamma. 

I allmänhet har vi något slags socialt sammanhang. Men ändå är många verkligen ensamma. Människor pratar inte så mycket med varandra, och de flesta hänger på sociala media. Ändå förfasar vi oss. Nationalisterna klagar på att det finns för många invandrare och vi som är progressiva är upprörda över utlänningshatet. 

Vintern är lång. I de flesta samtal med vänner och grannar kommer missnöjet med den långa vintern, då alla drar sig inåt i sig själva, fram.

Världens lyckligaste folk är väl då inte så lyckligt när allt kommer omkring. Det är lätt att fylla i ja-svar i en enkät, men att leva ett harmoniskt liv, att ha tillräckligt med kärlek och trygghet, är inte lika enkelt. De här undersökningarna som visar hur underbart det är i Finland, och, för all del, även i de övriga nordiska länderna, måste kanske  tas med en nypa salt.

En nära vän till mig sade nyligen i ett samtal att människorna tror att de är vänner och umgås med varandra när de träffas på Facebook, men Facebook är egentligen inte någon verklighet. 

Det är inte konstigt att man inte längre har en levande telefon- och besökskontakt till varandra när man ”tror” att man har personliga möten på sociala media som i själva verket är virtuella skådespel. 

Man får en inblick i vännernas inre och yttre vardagsrum, så att säga, det är som om man vore en voyeur. En fönstertittare.

Klass- och kulturskillnader accentueras också ibland på sociala media som Facebook och Instagram. Många upplever sig mindre duktiga och beresta än andra. De som har pengar att resa världen runt stup i kvarten kan bli en slags framgångens objekt. Andra, som kanske nyss har blivit arbetslösa, fått en sjukdomsdiagnos, eller fått en liten pension, blir i bästa fall föremål för sina vänners sympati.

De politiska diskussionerna på webben börjar bli mycket upphettade. Det är som att dana runt i en actionrulle där ord är kulor som är ämnade att döda. 

Många frågor som i och för sig kan vara motiverade att debattera tillspetsas och görs till tvistemål men de delar in oss i onda och goda. Till exempel mästaren på desinformation och halvsanningar, Jussi Halla-aho, är mycket skicklig på att sublimt väcka skräckscenarier. Men han är värd en egen, svart, mässa.

Kolumn i Vasabladet, januari 2020

Inga kommentarer


Vardagens ögonblick

Skrivet 25.11.2019 

När jag var elva visste jag allt.

Emma Ahlgren.

Dikter

Schildts&Söderströms, 2019.

Man kan tycka att marknaden nästan översvämmats av dikt, prosa och många fler genrer med explicita uttryck för – vad ska man kalla det? – nyfeministisk, mycket kroppsligt fixerad men även andligt dominerad utgivning under de senaste åren. Det är lätt att koppla fenomenet till Metoo-rörelsen, men det hela går mycket djupare än så. Miljontals kvinnor nöjer sig inte längre med att sträva efter förståelse och jämlikhet. Med all rätt öppnar de upp mycket mera av kvinnans upplevelse som barnproducent, familjeansvarig, madonna och hora, objekt för allt som i bästa fall av manssamhället förbigås med likgiltighet. 

Emma Ahlgren, (f. 1986) vann Arvid Mörne-tävlingen i poesi 2012 och hon debuterade med samlingen Isotopia 2018. Så snabbt som ett år efteråt får vi nu läsa hennes andra diktbok, När jag var elva visste jag allt

Titeln är förvisso karaktäriserande för hela boken i den meningen att Emma Ahlgren med sin lätt sarkastiska, djupdykande stil diskuterar kvinnors sårbarhet, deras längtan efter ömhet, och deras ambivalens när det gäller förväntningarna på deras kroppar och själar, framför allt som barnaföderskor, mammor, döttrar – och i viss mån som partners. Det är en subjektiv poetisk vandring genom kvinnoroller och naturens villkor för kvinnan som vi tas med på. 

Emma Ahlgrens poesi är inte sublim eller estetiskt högtravande. Den är inte heller direkt prosaisk. Snarare balanserar den mellan vardagsspråk och ibland hisnande överklivningar och nästan hårresande metaforer. Resultatet av allt detta, kryddat med en hel del citat från världslitteraturen, som är välmotiverade, men kanske en smula för många, är en ibland något förvirrande men samtidigt ändå mycket fast helhet.

Om det är något som är slående i denna poesi, som lutar åt det diskuterande, prosaiska hållet, är det överraskningsmomentet. Den röda tråden i det här är att kvinnan, mamman, dottern, partnern, starkt upplever sig som ett objekt. Hur man än försöker vara subjekt är man reducerad till offer för omständigheter. 

Detta objektifierande grepp fungerar bra som utgångspunkt för att definiera det faktum att kvinnan kan uppleva sig som offer för olika slags omständigheter som ofta är drabbande. EA filosoferar: ”När jag var fjorton gav jag bort min oskuld / Saknaden var inte särskilt stor.// Jag gav bort den till / min man, men // jag vet inte om han har den kvar.”

Slutet på dikten är bestickande, och lämnar oss åt fantasin.

I en annan dikt skriver EA: ”När jag var tolv började jag be // Gode gud gör så / att jag får mens.// Jag fick magknip och hålfot.”

Som vi ser så handlar boken inte enbart om kvinnan. Den handlar, som det sägs på baksidan, också om människan. Människans villkor i ett kort, intensivt, samtidigt sårbart och aktivt liv, där vi som människor inte alltid har särskilt mycket kontroll.

I Emma Ahlgrens poetiska universum finns mycket ångest, och en hel del förvåning över det som förorsakar ångesten, nämligen avsaknaden av kontroll. Men boken är också underhållande och även rolig på många ställen. Det är ett spännande författarskap. Få se vad Emma Ahlgren ska skriva om nästa gång.

Recension i Vasabladet, november 2019

Inga kommentarer


Ett passionens panorama

Skrivet 19.10.2019 
Eva-Stina Byggmästar 2017 Fotograf: Anne Häggman

Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling Nattmusik för dagsländor, stort lanserad både i Sverige och i Finland, väcker en hel del förhoppningar då man börjar läsningen. Pärmen och titeln är ytterst lovande, och helheten ser spännande ut. Det är ingen väldigt stor, omfattande diktsamling – närmast en djupdykning in i en ganska så odefinierad upplevelse av en stor förälskelse. Vi får som läsare inte veta särskilt mycket om vad det egentligen handlar om. 

Några av oss blir kanske lite förvånade över denna passion, som skildras i både mycket övertygande och exakta, ibland till och med geniala, avsnitt och i en del små dikter som är exempel på Byggmästars förmåga att ständigt förnya sitt romantiska, folkliga, nästan brutala, men samtidigt oerhört esoteriska och lekfulla diktuniversum, men som också, någon gång, ibland, kläs i en språkdräkt som förefaller en smula löst sammansatta, ibland nästan banala enheter och helheter.

Men vana Byggmästarläsare vet att hennes delvis naivistiska stil kan resultera också i banaliteter. Hon balanserar mellan naivt och naivistiskt. Hur ska man till exempel tolka en dikt som hävdar diktjagets och föremålets för hennes passion djupa musikgemenskap då hon beskriver en konsert i poetiska termer och talar om Månskensserenaden? I klassisk musik finns ju Månskenssonaten. Månskensserenaden är en gammal schlager, Moonlight Serenade, en standardlåt från 1940-talet, uppförd av bland andra Frank Sinatra och Glenn Miller. Nåja, det är förstås en konstnärs frihet att sätta in en sådan sak, lekfullt, kanske sarkastiskt, men i det här fallet tycker den här recensenten att det inte var någon god idé, ifall det inte var avsiktligt. 

Däremot uppskattar jag det när E-S B definierar musiken rakt ut, utan att göra anspråk på att vara insatt, som när hon säger, att hon knappt kunnat skilja på olika instrument, identifiera dem, men hon vet till sist, starkt: det är musik. Musiken får djup fasthet. Problemet är att läsaren aldrig riktigt får struktur på vad begrepp som ”musiken” eller ”poesin” har betytt i denna stora passion och sorg.

Den andra parten, som inte mera finns i diktjagets liv, får ingen talan. Hon förblir stum.

Boken är ett slags passionens panorama som genom texterna glider från en punkt till en annan, som när man tar ett panoramafoto på en modern kamera. Det fungerar effektivt utom då kronologin ibland kommer lite för mycket i oordning. 

Nattmusik för dagsländor börjar fantastiskt övertygande med några dikter som i extremt väl sammansatta rader sammanfattar temat: passionen, sorgen över att den är över, en summering, en positionsbestämning. Sedan fortsätter E-S B med att göra tillbakablickar i känslomässigt böljande och ibland hisnande symbolik, där hon då som vanligt seglar mellan exakta, jordnära realiteter och känslor, – sorgearbete till exempel, – och på andra sidan ett tillstånd där jaget dröjer kvar i den passion som inte längre finns annat än i minnet. I mitten av boken blir det något luddigt, men i slutet återkommer igen ett övertygande grepp.

Särskilt i början finns några finfina rader som ger stram fasthet: ”Ibland händer det -/ ett stenhjärta byts ut / mot ett hjärta av kött och blod // Ibland händer det /  om än undantagsvis, / att ett hjärta av kött och blod / byts ut mot ett stenhjärta // Ibland händer det – / Man får lära sig leva / med tomheten i sitt bröst / likt en nyfödd.”

En ytterligare spännande sak i Nattmusik för dagsländor är att Byggmästar parafraserar, hon omskriver några poeters, som till exempel Solveig von Schoultz´dikter, och det fungerar helt fint.

Det är alltså en spännande resa läsaren kastas in i. Det är, trots de vaga ramarna, en svindlande färd genom kärlek, avstående, sorg, hopp, försoning, med ordet smärta som fokus.

Eva-Stina Byggmästar, Nattmusik för dagsländor. Dikter. Schildts&Söderströms, 2019.

Recension i Vasabladet, oktober 2019

Inga kommentarer


Hatretorikens arena

Skrivet 22.08.2019 
Photo by Jon Tyson on Unsplash

Hatretoriken på sociala medier börjar leva sitt eget liv utanför vett och etikett, till och med utanför lagens råmärken, utan att något på allvar görs för att stoppa det.

Den diskussion som förs om till exempel invandrare, kändisars, klimatfrågor, aborter, människors personliga val och deras sexuella orientering, muslimerna… har sölat ner platser som Facebook, Twitter, och många andra forum på nätet. De senaste veckorna har dock Twitter börjat rensa.

Den som följer med politiken i USA baxnar inför de fruktansvärda glåpord som landets president, världen mäktigaste man, öser ur sig i minut och parti, särskilt om någon vågat sig på att kritisera hans brutala politik, där människovärdet inte har någon plats, utan där partipolitik och ekonomiska intressen helt har tagit över. 

Det mest allvarliga är kanske att människor som känner varandra lätt kommer in i hårda och respektlösa diskussioner med varandra om alla möjliga tänkbara ämnen.  Det är på ett märkligt sätt intressant att människor ofta inte diskuterar kontroversiella frågor eller rättvisefrågor utifrån en empatisk eller rationell utgångspunkt. Det är känslorna som styr, vilket ofta betyder att det är en självisk och aggressiv ståndpunkt som man utgår ifrån. Man baserar sina hatfulla inlägg på magkänslan snarare än på en strävan att förstå och tolka fakta.

Det är uppenbart att det blinda hatet mot olika slags minoriteter och etniska grupper har ökat avsevärt den senaste tiden. Det är ett globalt fenomen. Grov antisemitism i till exempel Tyskland och främlingshat i Ungern speglas i vår egen kultur. Samtidigt demoniseras muslimer alltmer på ett sätt som är mycket skrämmande. Individualism ersätts mer och mer med kollektivism och det syns minsann i samhällsandan och i sättet att tänka om andra människor och kulturer.

Det ska bli spännande att se om den nya regeringen kan tillföra en bättre debattkultur i landet. Den strukturella nedskärningspolitiken i välfärd, utbildning och kultur kommer knappast helt att upphöra. Så mycket beror på om regeringen kommer att klara av sina mål med att förbättra arbetskraften i landet och därmed få till stånd en bättre ekonomisk bas.

Men när det gäller människor grundläggande rättigheter, som till exempel LGBT, kvinnors rätt till sin egen kropp, eller överhuvudtaget sådana frågor där vidsynthet och respekt borde gå före egna ideologiska preferenser, är det svårt att se något slut på hatet.

Varifrån kommer det? Det har uppstått ett vakuum mellan konservatism och progressivitet och det har fyllts av onda krafter som luktar trettiotal och krigsretorik. Någonting har hänt i globaliseringens värld som verkar okontrollerat, gränslöst och undanglidande.

En sak är i alla fall säker. Hatretoriken på internet måste fås under kontroll. Det är inte värdigt människor som lever på 2000-talet att förfalla till oacceptabelt beteende utifrån en brist på mänsklighet.

Kolumn i Österbottens Tidning, augusti 2019

Inga kommentarer


Ett svärd i hjärtat

Skrivet 01.08.2019 
Courtesy Pxhere

Ett svärd går smärtsamt genom den västerländska politikens och kulturens hjärta. Sällan under min generations livstid har vi varit så delade i våra åsikter om krig och fred, värderingar, tolerans eller religion, som i dag. Aldrig har vi haft så kontroversiella ledare för världens mest betydande stater. Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Gorbatjov och Fidel Castro bleknar i jämförelse med Donald J. Trump, Vladimir Putin, Kim Jong-un, Duterte, Erdogan, Orbán, Johnson och Netanyahu.

De gemensamma nämnarna är skrävlandet och den exklusiva konservatismen. Både USA och England har nu ledare som är kända för att ha sina egna uppfattningar om sanningen. 

När jag säger konservatism, så menar jag ingalunda traditionella medelklassvärden, utan den särskilt betonade konservatism, som innehåller subtila men också klart uttryckta fördomar, fasthållanden vid negativa bilder av raser, grupper och individer som avviker från den ”bibliska” bild som de konservativa vill pådyvla mänskligheten. 

Bibeln och Koranen står i fokus som aldrig förr, och människor som tror på dem kan indelas i minst två kategorier: konservativa och liberala. Därutöver finns miljoner människor som utan att ha en klart definierad personlig tro respekterar och uppskattar kyrkors och religiösa samfunds arbete och som fortsätter att vara medlemmar i dem.

Många människor, främst naturligtvis i USA, men också annanstans, – till exempel våra Sannfinländare som inget annat är än vita nationalister med en ofta rasistisk grundsyn, – vägrar att inse att Donald Trump med sitt finansiella imperium, är en charlatan, som låtsas vara religiös och mycket konservativ, en charlatan som bytt ut sin sociala och kulturella liberalism mot en opportunistisk rasism och konservatism, som hotar att ställa till med ett världskrig och som också är ett hot mot arbetet som gäller klimatförändringen. Donald Trump har återinfört en isolationism som leder till oförutsägbara konflikter i stora delar av världen och rubbar maktbalansen mellan de största militära och ekonomiska makterna.

Dagen innan jag skriver det här läste jag en insändare i gratistidningen ”Kokkola” där en skribent fordrade att svenskan ska avskaffas i undervisningen och att man till exempel inte ska får skriva ut konsumentinformation på svenska på våra inhemska produkter. Det är ingen höjd på den dumhet, okunnighet, historielöshet och respektlöshet som de här människorna hyser. 

Ännu år 1936 hade till exempel Gamlakarleby stad svensk majoritet. I dag har en svenskspråkig i praktiken mycket få rättigheter till att använda sitt eget språk i officiella sammanhang.

För att inte tala om att människors sexuella orientering fortfarande är en sak som många tror att staten kan definiera utgående ifrån en komplex religiös skrift från tusentals år tillbaka i tiden. En skrift som inte alls har något att göra med individuella friheter i en modern, demokratisk och religiöst neutral stat.

Andan och atmosfären, likgiltigheten för medmänniskans integritet, är lika dålig som de politiska maktstrukturernas förvandlingar i dagens värld.

Kolumn i Vasabladet, juli 2019

Inga kommentarer


Nötskrikor, tankar och ögonblick

Skrivet 30.06.2019 
Michel Ekman / Photo by Cata Portin

Efter Michel Ekmans mycket uppmärksammade, ”Självbiografiskt lexikon” (2017), som särskilt har prisats för dess kombination av sträng realistisk iakttagelse och ödmjuk värme, bjuds nu Ekmans läsare på en minimalistisk men mycket innehålls- och nyansrik anteckningsbok från forskarens och författarens vardagliga liv både innanför och utanför yrket i ”Jag tänker på nötskrikor; Anteckningar.” 

Boken omfattar ett stort antal rätt så korta men fantastiskt innehållsrika anteckningar från livet framför allt i och omkring lägenheten i Drumsö, som också är Ekmans arbetsplats, där han bor med litteraturredaktören och författaren Pia, som han alltid nämner med stor värme. Vi får följa med på hans långa promenader längs stränder och på skogsstigar. Vi får delta i butiksbesök, matinköp, fotbollsmatcher han går på, och vi får ta del av filosoferanden kring familj, nära relationer i det grumligt hårda borgerliga samhälle vi lever i, och vi höra om många oförglömliga möten med både kända och helt okända, högt uppsatta och alldeles vanliga medmänniskor. Framför allt får vi läsa påpassliga citat och tankar kring många böcker och texter.

Anteckningarna börjar i april år 2013 och slutar i december 2018.  Många världshändelser och privata både med- och motgångar ryms med. Ekman bevisar med sin dagbok att det är möjligt att kombinera å ena sidan en längtan efter ett bättre samhälle och en sorg över en åldrande och dyster vinter med att å andra sidan kunna njuta av ögonblickens skira och gnistrande magi. 

Ekman har både i sin självbiografi och i den nya boken skrivit om en kronisk sjukdom sedan barndomen och diskuterat en kombination av tuffhet och känslighet. Var och en som själv har liknande upplever kan känna igen sig i Ekmans osentimentala men även tillräckligt emotionella sätt att beskriva lidandet. Det är som om boken skulle skrika ut det som vi inte alltid vill inse: att livet är ofullkomligt, och att vi mitt i bitterhet, saknad och lidande ändå kan finna kärlek, uppskattning, sympati och igenkännanden. 

Boken är en vägvisning i tålamod och förmåga att uppskatta de små godbitarna i livet. Men det är ju klart att den i mycket också handlar om litteratur, konst och politik. Vi har alla vår egen bakgrund i sådant och vi är tvungna att förhålla oss till denna bakgrund, oberoende hur rättvis eller orättvis den kan kännas. 

Fåglar spelar en stor roll i boken, liksom möten med intressanta människor. Ekman beskriver finländska människor ute på gator och torg på ett empatiskt men realistiskt sätt. Fågelskådandet är för honom mera en iakttagelse av mänskligt och naturligt beteende än ett fanatiskt frossande i detaljer. 

Det finns mycket jag skulle vilja citera ur den kvicka och tillika lite sorgsna boken. I slutet berättar ME om hur hans dementa mamma mitt i sin tystnad där man inte längre kan kommunicera plötsligt ändå säger: ”Huvudsaken är ju ändå att jag får se dig.” 

Det är gränslöst sorgset, men innehåller också en slags nåd. Minnesvärd är också scenen från FFC-demonstrationen mot regeringen för något år sedan och dess skildringar av de medverkande. Man anar en sorg över frånvaron av det allvar som fanns i det arbetande folkets opinionsyttringar för tjugo, trettio år sedan.

Jag böjer mitt huvud i respekt för Ekmans beslut att inför premiären på den hundrasjuttionde Okänd soldat-filmen besluta att under jubileumsåret 2017 inte läsa en enda bok eller se en enda film av en vit finsk man. Kanske gick ME miste om något genom det här men han gav sig också en möjlighet att ta avstånd från de många schabloner som i dag får många av oss att oroa oss för nynationalism, populism, rasism och den allmänna dumhet som breder ut sig ibland oss. 

Jag tänker på nötskrikor

Anteckningar

Michel Ekman

Schildts&Söderströms, 2019


Recension i Vasabladet, juni 2019

Inga kommentarer


Slaveriet som inte upphör

Skrivet 07.06.2019 
Boulanger

Varifrån kom den – den irriterade, arga, påstridiga andan, som har brett ut sig över så stora delar av världen? 

Ekorrhjulet snurrar vidare. Vi skapar motbilder och fiender där vi bara kan finna dem.

I EU-parlamentet fick nationalisterna inte så stora framgångar som väntat och det gröna blocket fick framgångar, men där sitter nu till exempel Teuvo Hakkarainen och Laura Huhtasaari. I Ungern fick den brutala halvdiktatorn, som rider på människornas xenofobi, Viktor Órban över 56 procent av rösterna, och hans medlöpare bland småpartierna behöll också sina positioner. 

Ett block av ärkekonservativa, kvinnofientliga, klimatskeptiska och flyktingfientliga nationalister ökade sitt inflytande medan Storbritannien med den knappa brexitmajoriteten bland folket är på väg ut ur vår fredliga, europeiska gemenskap.

Det som gör mig mest upprörd är inte ens Donald Trumps ”imperiella” presidentskap, där inga fula och läskiga utspel är förbjudna, utan det tilltagande våldet och trycket mot kvinnor och barn.

Metoo-rörelsen har lyckats sätta igång en våg av protester och motaktioner men ändå får vi höra att flera delstater genom egen lagstiftning och med sikte på att ändra på Wade-Row-prejudikatet i Högsta domstolen försöker förbjuda aborter i hela USA. 

De får kraftigt understöd av den påven Fransiskus i Rom, som inte gjort alltför mycket för att en gång för alla få slut på det sexuella trakasseriet av unga pojkar i den katolska kyrkan, men som nu kräver att ingen kvinna får göra abort även om det finns risk att hennes barn är dött vid födseln. En världsomspännande bojkott mot påveämbetet borde fås till stånd bland alla progressiva krafter i världen.

Det finns inga universella religiösa skäl som kan bryta sönder läkareden. En läkare ska alltid i första hand se till en kvinnas välbefinnande och till att en kvinna ska ha rätt till sin egen kropp. I Alabama kommer nu läkare som utför aborter att kunna dömas till 99 års fängelse vilket är mer än för många brutala mord på riktiga människor.

Ingen av oss som är ”pro choice” tycker om aborter. I själva verket så inser alla att avbrytandet av ett begynnande liv alltid är en tragedi, men betänk följderna av ett abortförbud, som bland andra den oförbätterliga fanatikern Päivi Räsänen (KD) gör sig till taleskvinna för i Finland. Ett embryo är inte en människa som fötts till världen, oberoende av livets helgd. Att det skulle vara så är en lögn som sprids bland extremt religiösa och högerkristna fundamentalister.

Det är fortfarande inte självklart att man ställs till svars om man ofredar kvinnor. 

Föräldrarna måste ta mer ansvar också för hur unga människor är oförsiktiga och äventyrliga på nätet, men faktum är att de flesta sexuella övergrepp sker inom familjerna. När ska någon göra något åt detta på allvar? Tillsätt åtminstone en arbetsgrupp.

Vi saknar god vilja i världen och vi är på väg inte enbart mot en klimatkatastrof i biologisk mening utan också mot ett moraliskt förfall som är värre än det som de konservativa krafterna säger sig varna för. Det är ett slags andligt och mentalt slaveri.

Kolumn i Österbottens Tidning, juni 2019

Inga kommentarer


Existentiella stigar i vardagen

Skrivet 03.06.2019 

I sin diktsvit gestaltar Göran Ekström det man kunde kalla medvetet vardagsliv. Med sina existentiella och filosofiska iakttagelser skapar han ett allmängiltigt samtal.

Vår vardag består mest av tidens gång, vår livssituation, relationer till vår miljö och våra medmänniskor. Att planetens öde och klimatutvecklingen, åtminstone på ett vardagligt och konkret plan, sysselsätter Göran Ekström är ett bevis på att tänkande människor inser att klockan är slagen.

Ekström är född 1947 och bosatt i Vasa. Han har under flera decennier deltagit i samhällsdebatten med tidningsartiklar och föredrag, och varit verksam i miljöföreningar och humanitära rörelser. Han har bland annat skrivit om en så pass radikal gestalt som Pentti Linkola.

Titeln på Ekströms bok – ”Tillfälligt upphängd i tillvaron” – är talande. Vi lever med de villkor som tilldelats oss.

Diktsviten är indelad i veckodagar. Ekström inleder med måndagen och avslutar med söndagen. Man är kanske tillfälligt upphängd i tillvaron, men det behövs någon form av strukturering för att kunna orientera sig.

I en dikt som avviker lite från de andra berättar Göran Ekström om ett läkarbesök där provtagningar och undersökningar visade att han är i rätt gott skick. Han förvånar sig över det.

Hur kan en vanlig människa som ”är ett fattigt husruckel där det bor ett sådant pack” och där melankolin, paniken, vardagslyckan och euforin försöker trängas tillsammans vara ”normal”? Författaren avslutar dikten med att säga att ”Ingen betalar hyra, alla är lika fattiga/och kommer och går som de vill.”

”Gå varsamt på jorden/himlen börjar i gräset” skriver Ekström i en av sina bästa dikter. Det går att läsa dessa slutrader som en parafras till eller en dialog med diktare som Bo Carpelan och Bo Setterlind.

Göran Ekström vandrar varsamt genom sina landskap, sina högtidsstunder, sina melankoliska ögonblick och sina årstider. Hans samhälls- och självkritik är lågmäld. Det är en fördel i en bok som är skriven i en terräng mellan sakprosa och lyrik.

Naturens överväldigande närvaro, människans litenhet, men också hennes ansvar för att ha insikt, blixtbelyses i många av de i och för sig ofta anspråkslösa men också många gånger gnistrande dikterna.

”Sedan läste jag i tidningen att/allt vardagsgrått i världen skall förintas. / Då grät jag för kärlekens skull och gick ut/för att se men visste inte längre/om det var höst eller vår.”

Han avslutar fint med att säga: “Jag tänkte på drömmen/om hästar och hedar och en kvinna/som doftar som ett öppet fönster.”

En intressant detalj i Ekströms livssyn: ”Och de (han tänker på politikerna, recensentens anmärkning) tiger om det viktigaste. / Vi måste först utrota rikedomen.”

Kanske det allra viktigaste inte är att utrota fattigdomen, utan att utrota rikedomen.

Tillfälligt upphängd i tillvaron

Göran Ekström

Boklund publishing, 2018

Recension i Vasabladet, maj 2019

Inga kommentarer