Vatten blir till is

Skrivet 07.04.2016 
Vatten och is  (Public domain)

Vatten och is (Public domain)

När vatten fryser, blir det till is. 

Vi som är födda i slutet av fyrtio- och i början av femtiotalet, alltså de första efterkrigstida generationerna, har upplevt hur en värld återuppbyggdes när två världsomfattande krig till stora delar hade ödelagt den civilisation som burit upp världen fram till början av 1900-talet.

Det hade nog varit av värld av rasism, ojämlikhet mellan könen, indelad i bättre och sämre människor. Trots att andra världskriget var en mänsklig katastrof med över 50 miljoner döda, följd av folkmord på många tiotals miljoner människor i de kommunistiska diktaturerna i Sovjetunionen och Kina, såg det under flera decennier ut som om det fanns strävanden som ledde till minskad hunger, mera humanism och idealism i västvärlden – något som började överskugga darwinismens idé om att de starka ska överleva och de svaga gå under.

I början av 2000-talet hade världen mindre svält, mera vatten för människor att dricka, och mera politisk demokrati än kanske någon gång tidigare i mänsklighetens moderna historia. Fortfarande är det lite så. Men fredsprojektet EU, avvecklandet av kommunismen, och öppnandet av mera friheter i de gigantiska staterna i öst, och till exempel den ökade mångfalden i USA, där även andra än vita tagit sig fram ända till presidentposten, samt den arabiska våren, har kommit av sig.

Konflikten mellan den urgamla kulturen i Mellanöstern där det manliga våldet och det religiösa bigotteriet å ena sidan och de humanistiska strävandena på andra håll i världen å andra sidan har urartat i både nya, blodiga krig och terrorism av aldrig tidigare skådad omfattning, och har skapat ett nytt slags darwinism.

Medan miljoner flyktingar strömmar ut från Syrien för att i främsta rummet översvämma sina grannländer och i andra rummet överväldiga ett ekonomiskt trött Europa, har vi börjat se hur snart en majoritet av människor i den västra hemisfären hårdnar och fryser till is.

Donald Trumps förslag om att inte ”tillsvidare” släppa in muslimer till Förenta staterna, och att ”bygga en mur mot de dåliga mexikanerna som kommer för att ta våra jobb och våldta våra kvinnor, och som Mexiko själv ska få betala” väcker samma slags gensvar som Adolf Hitlers krav på de starkas och arbetsdugligas överlägenhet gjorde på 1920- och 30-talen. Trump och Putin är vår tids Hitler och Stalin, som vill dela upp världen i röda och vita ”arbetets hjältar.”

Fjärilseffekten, det att om en fjäril rör på sina vingar någonstans, så skälver det till någon annanstans, tar sig in ända i de nordiska samhällena, där nu de äldre och de riktigt gamla, men även de handikappade, och de som inte anses vara ekonomiskt vinstbringande, blir de första offren för den nya fascism som breder ut sig på en planet som hade kunnat vara den bästa av världar.

 

 

Kolumn i Nya ÖB, mars 2016

Inga kommentarer


Stoppa hatet nu

Skrivet 18.03.2016 
Hatet på mnätet måste få ett slut

Hatet måste få ett slut / bild: geralt

 

De hatiska och hotfulla utfall som riktas mot medmänniskor, var sig det är fråga om politiker, tjänstemän eller enbart vanliga människor man råkar ha olika åsikt med, borde stoppas med en ny lag som skulle begränsa yttrandefriheten i de fall där någon offentligt eller privat yttrar sig kränkande mot andra.

Det är väl uppenbart för de flesta att det är Facebook, Twitter och andra sociala medier, samt alla möjliga bloggar och publikationer som inte följer några som helst regler på nätet som har öppnat upp för hatretoriken.

Det senaste allvarliga fallet av hot och kränkning som jag hört talas om är den uppenbarligen emotionellt kraftigt störda mannens sms och telefonsamtal som under en lång tid störde före detta minister Krista Kiuru (SDP).

Mannen hade till och med hotat med att Kiuru och de som hör till hennes läger skulle ”försättas i imtensivvårdsskick.” Den här mannen hör antagligen hemma på en psykiatrisk avdelning, men han fick i varje fall fyra års villkorligt fängelse samt besöksförbud.

Flera av svenska folkpartiets riksdagsmän och ministrar har varit utsatta för grova och hatiska mejl och andra ”åsiktsyttringar” under de senaste åren. Om det på finskt håll ofta är kvinnliga politiker man ger sig på så verkar det som om manliga sfp-politiker gärna utsetts för förbannelser, ironi och smaklösa angrepp.

Det finns ju något slags uppfattning på vissa håll om att finlandssvenska män är undermåliga och att de är tillåtna objekt för hånfulla angrepp.

Gud nåde den finlandssvenska man som stöder LGBT-människor. Gör man det så är man dömt till evig förtappelse av dessa ”debattörer” som anser sig sitta inne med sanningen om livet.

Sympatier för flyktingar och vägran att gå med i vita, nationalistiska kontexter är också en orsak som gärna utnyttjas.

Politiker förväntas ju vara mera tjockhudade än vi vanliga medborgare. Ändå är det sorgligt och motbjudande att även vanliga människor, ibland till och med på den egna vänlistan, blir föremål för attacker som inte endast är tuffa och provocerande – något som kan anses vara tillåtet – utan också nedlåtande och mobbiga.

Alla har vi väl någon gång överilat oss, men man kan i alla fall ha som målsättning att inte medvetet kränka andra människors personlighet och integritet.

Ja, det behövs något slags lag och förordning som i högre grad än de lagar som finns nu, skyddar människor mot andras oförmåga att hålla sig till ett sakligt uppförande.

Facebook är avslöjande. Man tror ibland inte sina ögon då man ser att människor man trott vara hyggliga medborgare och till och med ens vänner strör omkring sig rasistiska skämt och häcklar sina meddebattörer med samma stil som skolgårdsmobbare.

Kanske det här är ett globalt fenomen. I USA kan man med en sådan stil till och med bli en av de ledande presidentkandidaterna.

 

 

Kolumn, Österbottens Tidning, mars 2016

Inga kommentarer


Antingen solidaritet eller så inte

Skrivet 14.03.2016 
Winston Churchill

Winston Churchill / courtesy AZ Quotes

Jag brukar ofta tänka på Winston Churchills ord 1942 efter segrarna över Rommel– efter flera år av motgångar, felbedömningar och misstag i kriget. ”Detta är inte slutet. Detta är inte ens början på slutet. Men det kanske är slutet på början.”

Det är nästan absurt att jämföra de orden och vad de innebar med världsläget av i dag, men ändå har de en allmängiltig klangbotten. Det vi upplever just nu i världen är apokalyptiskt präglat och åtminstone jag har en inre känsla av att någonting avgörande så småningom kommer att ske när det gäller alla konflikter som har att göra med terrorismen.

I en Facebookdiskussion försökte jag introducera den mörka historiska bakgrund som finns bakom dagens grymheter som görs i Allahs eller islams namn, eller som Putin utövar på sitt sublimt otäcka sätt i Krim och Ukraina. Det handlar om kolonialismen, den som Franklin D Roosevelt, den sista av de riktigt liberala USA-presidenterna, hatade.

Mohammad var en politisk ockupant och expert på lönnmord och på sitt sätt var det han som satte igång turbulensen runt omkring Medelhavet. Men man kan knappast förneka att västmakterna Frankrike, Storbritannien, Spanien, Portugal och Tyskland, – ofta eller ibland i kristendomens namn, – starkt har bidragit till att de organisationer och terrorgrupper som nu härjar har trätt fram. För att inte tala om vad allt USA har krånglat sig in i – den nya superkolonialmakten vid sidan av Ryssland.

Som man sår får man också skörda – men det är ingen tröst för de oskyldiga, civila människor, unga, kvinnor och barn, som nu blir offer för det blinda hat som islamisterna riktar mot de västliga staterna.

Finns det någonting som skiljer behandlingen i media och bland människors snack gällande stora världskonflikterna av i dag från den debatt och analys som gällde till exempel under ockupationen av Afghanistan, eller under upplösningen av Sovjetunionen och kommunismens fall? Ja, jag tycker i alla fall att en sådan distinktion kan göras. Jag tror att den delvis beror på digitaliseringen, Internet och de sociala mediernas skrämmande och tilltagande makt.

Förr var vi hänvisade till mer eller mindre seriösa medier som, även i många fall skrupellösa, ändå hade något slags grundläggande moral. I dag är det ”tyckarna” å ena sidan och de många ”forskarna” å andra sidan som sätter agendan för en analys av vad som pågår.

Men sanningen är inte svart och vit. En återgång till det som varit finns knappast, men var och en kan för egen del funera på vad det innebär att utsätta sig för mycket för vad pöbeln och i grunden okunniga människor sprider för slags kunskap och åsikter. Det finns en hysteri i all slags rapportering i dag som tyder på en världsomspännande narcissism. Det kan innebära slutet på början, på något sätt.

 

 

 

Kolumn i NyaÖB, februari 2016

 

 

 

 

 

Inga kommentarer


Motståndet som det goda

Skrivet 13.03.2016 

 

Georg Klein

Georg Klein

Av Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21873836

 

Georg Klein skriver om tre av sina idoler i sin nya bok Resistens; Tankar om motstånd (Bonniers, 2015). En av dem är Johann Sebastian Bach. Det som Klein, en man märkt av röken från Holocaust, där han förlorade den största delen av sin familj, utforskar i sina många sublima böcker, är kanske i första hand den hårfina skillnaden mellan gott och ont som den manifesterar sig i viljan.

Georg Klein, en bit över 90 år men med intellektet vid full vigör, började sin författarkarriär på ett symboliskt plan redan då han som ung man tyst för sig själv läste dikter av Rilke medan nazisterna marcherade honom i straffkommendering. Det som Klein ändå skriver djupast och mest komplext om är inte bara poesin utan också musiken. För Klein finns egentligen inte ”religion” (- , han är ju själv ateist också, – ) eller ”politik” utan viljan till gott och ont som försöker samsas inom oss alla men som oftast tar ett steg åt sidan – åt någondera.

Som ateist har Georg Klein, allra minst i denna kanske sista, lovsång till fader Bachs ära, inga som helst problem med att finna det djupaste och finaste i all konst i Bachs musik. Som vi alla vet så blandade ju Bach de religiösa och sekulära korten friskt i sin universiella, tekniskt fulländade musik.

Han blandade dem inte på det sättet att det hade varit honom egalt ifall tonerna ärade hans Gud eller inte, men han klädde tillvaron, matematiken, den del av universum som på hans tid var synlig för honom, i olika slag av kompositioner som inte tog sin utgångspunkt i religiösa trossaster utan i människornas liv.

Georg Klein ser inte den berömde musikdirektören Bachs många kontroverser med stat, kommun, skola och arbetsgivare som irriterande sidomoment utan som själva essensen i Bachs skaparverk: att stå emot, att tro på sin viljas kraft, att gråta med dem som gråter, att – på ett allmängiltigt sätt – tillsammans gå upp till Golgata, som man gör i de odödliga, djupt skärande Johannes- och Matteuspassionerna.

De verk som vid sidan av Das Wohltemperierte Klavier, die Kunst der Fuge och Ein Musikalisches Opfer kanske är Bachs största bidrag till mänskligheten och till musiken själv. Det fanns ingen kompromiss.

J S kallades till sist till kung Fredriks den stores av Preussens hov. Då hade redan sonen Carl Philipp Emmanuel övertagit faderns berömmelse. Några har väl ansett att Bach sålde sin själ till gudsförnekaren Fredrik, men det enda Bach gjorde var att förhärliga musiken genom att skriva odödlig musik till de teman han fick av kungen. Det är inte en upplysningens och den preussiska bildningens kung som framträder som geniet i den musikaliska mästarens sista verk, det är han själv, som företräder och uttrycker något som alltid måste göras med motstånd: det som vi kallar det goda, kärleken, omfamnandet av livets och himlens skönhet.

 

 

Kolumn i Vasabladet, februari 2012

 

Inga kommentarer


Frank, Nat & C:o

Skrivet 20.01.2016 
"Stillnat" by Source. Licensed under Fair use via Wikipedia - https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stillnat.jpg#/media/File:Stillnat.jpg

”Stillnat” by Source. Licensed under Fair use via Wikipedia – https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stillnat.jpg#/media/File:Stillnat.jpg

 

Den fina soul- och popartisten Natalie Coles bortgång i en ålder av endast 65 år öppnar upp en nostalgisk port till det musikaliska förgångna. Fadern, Nat ”King” Cole, var med sin sammetslena men innerliga röst en av de största favoriterna i crooner- och jazzsångarnas universum. Nat King Cole blev aldrig den totalt gränsöverskridande och universella stjärna som Frank Sinatra, – som skulle ha fyllt hundra år för några veckor sedan, – men han kom att höra till de allra bästa och mest omtyckta av croonersångarna på 50- och 60-talen. Han är känd även av en yngre generation än oss femtiotalister. Och vem minns inte den fina, om väl tekniskt konstruerade, duo-CD:n med far och dotter. Natalie Cole förde vidare faderns musikaliska arv mer och bättre än de flesta. Hennes röst var raspigare och hennes stil mera postmodern, förstås, än den äldre generationens.

Hon fick ta emot många Grammy awards under årens lopp sedan 80-talet. Det är inte utan att man kan jämföra henne med den berömda far-dotter-förebilden i duon Frank och Nancy Sinatra. Den här amerikanska familjetraditionen inom musiken representeras i bägge familjerna fint av både Natalie och Nancy. Ändå är det förstås Frank Sinatra själv som haft en obestridlig roll i de minnesprogram och i de musiklistor som förekommit under fjolåret. TV-dokumentären om Frank, som bland annat sändes via Sveriges TV och Netflix, var en imponerande exposé över denna andra generationens amerikan, som vid sidan av Elvis Presley och Bing Crosby erövrade så gott som hela världen under många tiotals år. Frank Sinatra var en omstridd person, inte minst politiskt, eftersom han ”kryssade” ganska mycket mellan vänster och höger, men också som kvinnokarl, och med sina maffiakontakter. Han var tuff. Han var kompromisslös.

Men han var bland annat en av dem som säkrade det andra återvalet av Roosevelt, och han fick en tidig Oscarstatyett för en undervisningsfilm om jämlikhet mellan raserna som var radikal på sin tid. Att han bad en kommitté av amiraler och andra tre- och fyrstjärniga militärer i Pentagon att kyssa honom där bak ifall de ansåg honom vara en ”nationell säkerhetsrisk” var ganska unikt under McCarthyeran då många Hollywoodstjärnor ängsligt var tvungna att samarbeta med kommunistjägarna. Frank steg upp och marscherade ut. Sinatras fyra olika musikaliska skeden är också unika. Den hårda kampen inom olika orkestrar som ung, det stora genombrottet i samband med Hollywoodkarriären, förnyelsen under Capitol-åren, och sist men inte minst den allra sista, värdiga come backen med eget skivbolag, Reprise, saknar motstycke. Dessa giganters röster inom pop- och schlagermusiken tystnar aldrig.

 

 

Kolumn i Vasabladet, januari 2016

 

Inga kommentarer


Poesins moral

Skrivet 28.12.2015 

old-books

Kan man säga att poesin har en moral? Frågan om i vilken mån litteraturen överlag får och bör återspegla strävan efter gott eller ont, idealism eller realism, kommer väl alltid att ställas, åtminstone i ett modernt, demokratiskt samhälle.

Då man läser äldre litteratur så får man lätt den uppfattningen att det var förbjudet med realism och samhällskritik i litteraturens barndom, men så enkelt är det inte. Man behöver bara tänka på Niccolo Machiavellis Fursten för att bevisa motsatsen.

Det som jag finner ganska intressant är att även om många öppet samhällskritiska och utopistiska böcker i vår egen tid kanske inte haft så stor inverkan på humanism, politik eller jämställdhet. De gav nya, radikala, humana idéer i bästa fall en stark fond och i sämsta fall en slags fernissa.

Men fascismens återkomst i Europa, mot bakgrunden av den västerländska kolonialismen och islams krigiska och kolonialistiska utgångspunkt, visar att det skrivna ordet, en Paul Celans sublima poesi, årtionden av strävan efter att minska kapitalismens gruvliga makt, har varit om inte förgäves så i alla fall bräckligt påverkande.

Om jag vill läsa bra litteratur, som återspeglar både gott och ont, så kan jag välja till exempel Milan Kundera eller de stora isländska författarna – ja, även de mindre. Den isländska roman- och poesilitteraturen har visat vilken fantastisk analytisk förmåga att skildra verklighetens skönhet och grymhet ett litet, ganska isolerat folks författare kan åstadkomma.

Terroristerna, medlemmarna i DAESH, som ingalunda enbart är extrema människor i en fredlig religion, utan figurer vars fäder under århundraden har hjärntvättats till en religiös och politisk exklusivitet som vi borde börja våga analysera mera, har naturligtvis också ordets makt i sin hand.

De sociala medierna, den ordliknande bilden på YouTube, den överhettning som följer av att ta illa upp av sarkastiska skämttecknare – allt det här är en stor utmaning för oss som tror på och vill ha ett mångkulturellt samhälle.

Att inse olika religionerns krigiska förflutna och islams blandning av politik och religion likaväl som de vettlösa republikanernas i USA innebär inte att vi ska bli islamofober och undgå att se de moderata, humana och civilisationsmässigt fina sidorna av islams filosofi och dess konst, tvärtom. Vi har ju själva en stor dos krigiskhet i bilden av vår egen Gud i Gamla Testamentet med dess fruktansvärda skildringar av folkmord i samma Guds namn, som Jesus kallade kärlekens fader.

Men det är dags att skilja agnarna från vetet, och idka självrannsakan. Nazism och fascism är verklighet i dagens ”krig” i Europa. Vi måste se det i ögonen och oss själva i spegeln. Vad kunde vara bättre än att gå tillbaka till den samlade visdom, men också den samlade ondska och illvillighet, som trots allt finns i litteraturens både ljusa och mörka skatter?

 

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, december 2015

old-books

 

2 kommentarer


Slutet på början

Skrivet 13.12.2015 

Terror-Public-DomainJag brukar ofta tänka på Winston Churchills ord 1942 efter segrarna över Rommel– efter flera år av motgångar, felbedömningar och misstag i kriget. ”Detta är inte slutet. Detta är inte ens början på slutet. Men det kanske är slutet på början.”

Det är nästan absurt att jämföra de orden och vad de innebar med världsläget av i dag, men ändå har de en allmängiltig klangbotten. Det vi upplever just nu i världen är apokalyptiskt präglat och åtminstone jag har en inre känsla av att någonting avgörande så småningom kommer att ske när det gäller alla konflikter som har att göra med terrorismen.

I en Facebookdiskussion försökte jag introducera den mörka historiska bakgrund som finns bakom dagens grymheter som görs i Allahs eller islams namn, eller som Putin utövar på sitt sublimt otäcka sätt i Krim och Ukraina. Det handlar om kolonialismen, den som Franklin D Roosevelt, den sista av de riktigt liberala USA-presidenterna, hatade.

Mohammad var en politisk ockupant och expert på lönnmord och på sitt sätt var det han som satte igång turbulensen runt omkring Medelhavet. Men man kan knappast förneka att västmakterna Frankrike, Storbritannien, Spanien, Portugal och Tyskland, – ofta eller ibland i kristendomens namn, – starkt har bidragit till att de organisationer och terrorgrupper som nu härjar har trätt fram. För att inte tala om vad allt USA har krånglat sig in i – den nya superkolonialmakten vid sidan av Ryssland.

Som man sår får man också skörda – men det är ingen tröst för de oskyldiga, civila människor, unga, kvinnor och barn, som nu blir offer för det blinda hat som islamisterna riktar mot de västliga staterna.

Finns det någonting som skiljer behandlingen i media och bland människors snack gällande stora världskonflikterna av i dag från den debatt och analys som gällde till exempel under ockupationen av Afghanistan, eller under upplösningen av Sovjetunionen och kommunismens fall? Ja, jag tycker i alla fall att en sådan distinktion kan göras. Jag tror att den delvis beror på digitaliseringen, Internet och de sociala mediernas skrämmande och tilltagande makt.

Förr var vi hänvisade till mer eller mindre seriösa medier som, även i många fall skrupellösa, ändå hade något slags grundläggande moral. I dag är det ”tyckarna” å ena sidan och de många ”forskarna” å andra sidan som sätter agendan för en analys av vad som pågår.

Men sanningen är inte svart och vit. En återgång till det som varit finns knappast, men var och en kan för egen del funera på vad det innebär att utsätta sig för mycket för vad pöbeln och i grunden okunniga människor sprider för slags kunskap och åsikter. Det finns en hysteri i all slags rapportering i dag som tyder på en världsomspännande narcissism. Det kan innebära slutet på början, på något sätt

 

Kolumn i Nya ÖB, december 2015

Inga kommentarer


Jean Sibelius

Skrivet 08.12.2015 

A._Gallen-Kallela_Jean_Sibelius

Huomenna tulee kuluneeksi 150 vuotta Jean Sibeliuksen syntymästä. Johan Julius Christian ”Jean” Sibelius syntyi Hämeenlinnassa 8.12.1865 ja kuoli Ainolassa 20.9.1957.

Sibelius oli tyypillinen sen ajan suomala
inen taiteilija ja maamme kansallistunteen luoja. Hän oli Venäjän suurruhtinaskunnan kansalainen, täydellisen kaksikielinen, kansakunnan yhtenäisyyden ja tulevaisuuden palava sielu. Hän oli konservatiivinen – olihan ”Janne” jo yli 50-vuotias kun Lenin syöksyi tsaarin vallasta vuonna 1917!

Ei älymystöön kuuluvan lääkärinperheen pojasta mitään vallankumoksellista tai ”punikkia” olisikaan voinut tulla, vaikkakin Sibelius siihen aikaan vielä valitteli siitä kuinka köyhä hän oli.

Olisiko Sibelius menestynyt ilman Axel Carpelanin järjestämää taloudellista ja omaa henkistä tukea? Bo Carpelanin loistava romaani nukkavierusta köyhästä mutta suhteilla elävästä Axelista, Jannen siulunveljestä, kertoo kaunokirjallisesti heidän ystävyydestään. Historiankirjoitus ja tutkimus ovat vahvistaneet ja täydentänyt sitä tarinaa.

Axel oli musikaalisesti ja sielullisesti ihminen joka eli ”hurskaassa kurjuudessa”. Hän oli Ihminen – hän ymmärsi kärsimyksen, ja ymmärsi myös miten Sibeliuksen ja Suomen kohtalot kiertyisivät yhteen loistavaksi mutta myös traagiseksi tulevaisuudeksi.

Minulle Sibelius merkitsee ensi kädessä klassisen musiikin tuomaa eksistentiaalista, oman sisäisen maailman valaisemista, ja sisäisen rauhan merkityksen käsittämistä. Minulla on tietenkin omat Sibelius-suosikkini. Ja niitä on monta, pieniä pianokappaleita myöten – joita on muun muassa muuten hyvin värikkäitä tulkintoja. Ajatellanpaa esimerkiksi Olli Mustosen tai Glenn Gouldin esityksiä niistä.

Mutta suomalaisena tietysti hiljennyn niin kuin useimmat meistä Finlandian tuoman rohkeuden ja toivon alttarin äärelle. Ei meidän historiastamme löydy mitään vastaavaa voimakasta sisäistämistä maassa jossa nyt elämme rinnakkain, kaikki me joitten esi-isät ja esiäidit ovat historian saatossa eri puolilta slaavilaista ja pohjoismaista maailmaa saapuneet tänne alkuperäiskansan, saamelaisten, pysyviksi vieraiksi.

Onhan Sibeliuksen maineessa myös sekä sairautta että tahroja. Hän oli vain ihminen. Sen takia hän pystyi musikaalisiin suurtekoihin joita nykyään useimmat tunnistavat maailmanluokan taiteeksi. Sibeliuksella oli niin kuin Churchillillä konsanaan seuranaan oma ”musta koiransa” – masennus, joka ilmeisesti oli saanut alkunsa syvästä oman itsetunnon heikkoudesta.

Sellaisesta nousee sekä sankareita että itsetuohoisia diktaattoreita. Sibelius pystyi pitämään demoninsa kurissa.

”Kenelle minä nyt sävellän?” kirjoitti Sibelius Axel Carpelanin kuoltua. Ehklä hän ei sitä silloin pystynyt ajattelemaan mutta voi sanoa että hän sittenkin edelleen myös sävelsi meille kaikille – ei vaan meille suomalaisille, vaan koko musiikkia rakastavalle maailmalle.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, 7.12.2015

 

 

Inga kommentarer


Vaarallinen kesä

Skrivet 03.11.2015 
Klimatet har förändrats

Klimatet har förändrats

 

Meille tarjottiin toista kesää. Se on vielä tätä kirjoittaessa läsnäoleva, merkillinen olemus. Se tuntuu sekä ihanalta että vaaralliselta.

Herään yhdeksän aikaan aamulla. Aurinko paistaa vaalenasiniseltä, kirkkaalta taivaalta, ja korostaa yöpakkasten jättämää huurretta puissa ja ruohikoissa. En usko sitä todeksi: kesä lokakuun ja marraskuun taitteessa. Sillä tavalla kesä, että taivas on auki ja aurinko loistaa, joskin heikommin, puitten latvojen välistä, päivällä jopa korkeammallakin.

Koirien kanssa lenkillä puoli viiden aikaan. Aurinko viipyy vielä, on aika lämmintä. Kun tulemme kotiin ja astumme sisään, emme edes ole ehtineet nauttia sinisestä hetkestä. Pimeys iskee kuin nuija. On kun Kirkonmäen päälle olisi minuutin aikana laskeutunut iso, musta varjo. Kun katson ulos ikkunasta, näkyy vaan pimeys, on kuin olisi jo yö. Tulee afrikkalainen fiilis. Kerrasta poikki.

Suomen, niin kuin koko maapallon, ilmasto on radikaalisesti muuttumassa. Vaimoni kotimaassa, ainakin hänen kotivaltiossaan ja lähivaltioissa USA:ssa on nykyään varsin kylmää ja paljon lunta tavlvisin samanaikaisesti kuin meillä on sadetta ja usvaa, tai niin kuin nyt, aurinkoisia myöhäissyksyn päiviä. Ei enää jaksa uskoa että kaikki nämä kummallisuudet johtuvat luonnollisista, normaaleihin tilastoihin mahtuvista muutoksista.

Ystäväni Kiinan suurkaupungeissa harvoin näkevät ollenkaan aurinkoa. Kaikkialla on savua, sumua, huonoa ilmaa. Joet ovat saastuneet ja kaikkialla on läsnä jonkinlainen kuolema. Läheinen ystäväni Kiinan kansantasavallasta kirjoittaa meilissään: kunpa joskus saisin katsoa Suomen kaunista ilmaa. Jonakin päivänä tulen käymään.

Eiköhän se enää ole vain USA:n sokeat oikeistorepublikaanit jotka eivät halua ymmärtää että maapallon ilmasto, osaksi ihmisen ansiosta, on muuttumassa varsin paljon. Jo parin vuosikymmenen jälkeen voi olla, että monessa paikassa on täytynyt evakuoida ihmisiä pois meren ääreltä. Kokkolassakin riski on suuri todella pitkällä tähtäimellä. Koko keskikaupunki oli kerran vain merenpohjaa.

Mutta politiikot ja media puhuvat ja kirjoittavat melkein vain pakolaisista, hyvinvointiyhteiskunnasta ja oikeudenmukaisuudesta. Mikä on sinänsä aivan oikein. Mutta jos Greenpeace tekee jonkun hurjan iskun, se tuomitaan tiukasti. Emme halua ajatella millaisen planeetan jätämme lapsillemme ja lapsenlapsillemme. Aika alkaa käydä vähiin, mutta me käynnistämme Audimme ja Skodamme. Saasteet leviävät tehtailtamme kuin syöpäkuolema.

Olisiko jo aika ajatella myös sitä mitä jo kaikki näemme, jos todella katsomme ympärillemme? Vielä ehtii ainakin jotain tehdä, vielä ei ole aivan liian myöhäistä. Ei vaikka yö saapuu jo aikaisena vieraana ilman sitä ennen yleensä syksyistä harmaata, uupuvaa ja tuttua sadepäivää.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, marraskuu 2015

 

 

 

Inga kommentarer


Vackert land, dåliga människor?

Skrivet 16.10.2015 

800px-Punkaharju_road

Författaren och TV-personligheten Jari Tervo sammanfattar det andliga debatt- och samhällsklimatet i ett citat som han lånat från en annan, anonym, finsk författare: ”Finland är ett vackert land, där det bor fittiga människor.”

Jari Tervo är säkert inte den enda av oss som dykt ner i de sociala mediernas slaskbrunn, som han kallar dem, och mött kommentarer och inlägg gällande Juha Sipilä, flyktingarna, finlandssvenskarna, och andra personer och grupper som fått honom att känna avsky och obehag. Så här skriver Tervo rakt på sak i sin senaste blogg: ”Den betongmässiga dumheten skakar i internetkommentarerna hand med en outtröttlig lantismentalitet (moukkamaisuus).”

Varför får man kritisera till exempel Sverige och Norge men inte Finland, frågar sig Tervo? ”Finland är den höga utbildningens och den låga civilisationens land” slår han fast.

Men om Finland har blivit, så har väl nog också vissa andra länder befunnit sig, om än inte på den lågvattensmärkta slasknivå som många finnar av i dag gör, men ändå ganska långt ut på fascismens språngbräda mot västerlandets undergång.

Det är inte mer än hundra år sedan brukspatronerna höll män, kvinnor och barn som slavarbetare i ”lort-Sverige”, och det var först när kung Gustav V:s makt hade brutits och Hjalmar Branting kom igång med de första stapplande stegen mot Folkhemmet, som många människor i Sverige fick ett drägligt liv.

 Visserligen hade då tiotusentals röda och vita brutalt tagit livet av varandra i ett inbördeskrig i Finland. Barnen svälte. Mannerheim lyckades få pengar till mat från USA och de övriga västmakterna.

Men på 1920-talet ska Finland ha haft fler flyktingar och emigranter än de övriga nordiska länderna. Knappast var något annat europeiskt land med undantag av Ryssland och Tyskland så kosmolitiskt som Finland var under 1800-talet. Den svenska befolkningen i landet uppgick till tolv procent.

I Finland har inte någon ännu inte skjutit ihjäl en antingen älskad eller hatad politiker, eller ens någon där mittemellan.

Jag har nyss läst en bok av Eva F Dahlgren. Det är en biografi över författarinnans farfar, professorn i rasbiologi Ossian Dahlgren. En förfärligt i bästa fall vilseledd människa, som hade en karikatyr av Churchill på väggen i sitt WC och som djupt sörjde att tyskarna fick lida så mycket för att de startat kriget, att Tyskland enligt Dahlgrens uppfattning var dömt till evig undergång.

Själv var Dahlgren ganska populär i ett Sverige där Torgny Segerstedts åsikter i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning ansågs modiga men dumma.

Men i dag är det i Finland som dumheten blomstrar. På många håll tränger sig ändå humana, vidsynta och kloka huvuden upp, huvuden som inte fyller professor Dahlgrens kritierier på rätt slags form på skallen för långa, blonda arier, men som har hjärtat på rätta stället.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, oktober 2015

Picture, courtesy: Islander – Wikipedia

Inga kommentarer