Pia Ingströms djupdykning i Istanbul

Skrivet 30.03.2018 

 

 

 

Pia Ingström 2017 / Photo by Cata Portin

 

Ett exotiskt land, med en statsbyggnad som kännetecknats av religiös neutralitet, med andra ord en sekulär stat som bebos av mestadels muslimer, många militärkupper under slutet av 1900-talet, ett flertal framstående konstnärer och författare, en sladd av Europa men mera östligt, med gränser mot bland annat Syrien och de forna sovjetstaterna, kurderna som i årtionden kämpat både fredligt och med terror för sina rättigheter, vackra kvinnor, fin musik, fantastiska folksagor, barnbrudar… Ett obskyrt Nato-land med en brokig historia. paschor. Den östra ortodoxa kyrkans patriarkat. Den sena debatten om det vi i det egentliga Europa kallar folkmordet på armenierna. Sådant vet de flesta av oss, men ett namn som Hrant Dink eller Lausanne-avtalet är kanske inte bekant.

Vi som inte besökt eller bekantat oss närmare med Turkiet, som i dag styrs av en folkvald halvdiktator på glid från EU-intresse mot Ryssland, har kanske mest fascinerats av antingen landets vackra kuster eller dess fantastiska författare.

Författaren och Hbl:s litteraturredaktör Pia Ingström har gett ut en synnerligen innehålls- och detaljrik bok om sin relation till och mångåriga upplevelse av Istanbul, Turkiets största stad, vid Bosporen, legendarisk redan som Konstantinopel, en synnerligen mångfacetterad och etniskt oerhört komplex storstad, där historiens vingslag kan höras i varje knut och i varje gränd. Det är en bok som öppnar en rik och fascinerande värld både från gårdag och nutid men framför allt bökar författaren tålmodigt i de olika folkslagens och i de etniska och religiösa gruppernas förflutna som naturligtvis återspeglar sig kraftigt också i nuet.

Med hjälp av intervjuer och upptäcktsfärder samt förstås en gedigen boklig kunskap och många resor och vistelser ringar Pia Ingström in vår tids stora frågor om nationalism, multikulturalism, likheter och olikheter, krig och fred, förtryck och tro, samt speglar allt detta just i Istanbul där muslimer, araméer, judar, turkar, greker och många andra har försökt komma överens under århundraden. Landet verkar på något sätt ha fastnat i mångkulturalismens många knutar på ett segare sätt än på många andra håll, på djupet och på ytan, men samtidigt finns där också, i Ingströms skildring, en större ödmjukhet och ett kraftigare försök till anpassning av så många olikheter än på vissa andra håll.

Det som imponerar mest i Pia Ingströms mycket dialogiska, reflekterande och tillika dokumentära bok är hennes förmåga att med så målande och reflexiva bilder från verkligheten få läsaren att identifiera sig med både de hjältar, de offer, de mångtydiga intervjuobjekt och de historiskt komplexa etniciteter och individuella öden som bildar ett tillika uråldrigt och postmodernt mönster i denna stad där det där med ”jude och grek” till exempel får rentav bibliska dimensioner.

 

 

Den mystiska näktergalen Judar, armenier och greker i Istanbul.

Pia Ingström

Schildts & Söderströms, 2017

299 sidor.

 

 

 

Recension i Vasabladet, mars 2018

 

 

 

 

Inga kommentarer


Topelius – ett slags universalgeni

Skrivet 24.03.2018 

Courtesy Maria Wiik

Det är mycket länge sedan år 1818. Trots det långa tidsperspektivet är statsrådet, professorn och författaren Zacharias Topelius, som föddes för två hundra år sedan, fortfarande en av vår nations mest ihågkomna kulturella och politiska portalfigurer.

Zacharias Topelius kom ursprungligen från en släkt i finska Österbotten som också hade ett finsktlingande efternamn, Toppinen. Släkten bytte snart nog namn till det latinskt klingande, mera moderna Toppelius (senare ändrat till Topelius) och inom ganska kort var familjemedlemmarna integrerade i det svenskspråkiga Nykarleby.

Topelius farmor var judinna, men hon var döpt, så därför har det judiska inslaget i Topelius familj hamnat lite i skymundan. Familjen hade varit med om många öden och äventyr innan Zacharias föddes 1818. Bland annat hade hans farfar enligt en historieskrivning kidnappats som barn till Ryssland men lyckats fly till Stockholm där han återförenades med sin mor.

Zacharias var en stor beundrare av tsar Alexander II. Han var således knappast någon demokrat. Men han var fennoman. Hans egen judiska och svenskspråkiga bakgrund hade i hans tänkande en underordnad roll när det kom till det moderna Finlands nationsbygge. Han lärde sig god finska, men allt han skrev, skrev han på svenska. Det blev naturligtvis översatt till finska samtidigt som Topelius också i egenskap av sagofarbror och författare av historiska romaner blev uppskattad i Sverige.

Topelius var både starkt konservativ och riktigt liberal. Han förespråkade dödsstraffet, han blandade in fundamentalistisk religiositet i forskning och politik på ett ödesdigert sätt och hans kvinnosyn var ambivalent. Men han var en ivrig förespråkare för arbetares och fattigas rättigheter och hans enorma samhällsinsatser renderade honom en hjältes status i storfurstendömet.

Det var inte enbart som formidabel psalmdiktare och författare han var stor. Hans finaste insatser gjordes på journalistikens och opinionsbildningens område. Det är därför som vi har så mycket att tacka honom för. Genom att under många år ge ut Helsingfors Tidningar och ta aktivt del i strävandena att förbättra samhället samtidigt som han på ett uppbyggligt sätt var finländsk nationalist kom han att vid sidan av andra stormän att lägga grunden till det som idag är ett fritt, demokratiskt land.

Genom sina resor på den europeiska kontinenten tog Topelius många av den ”moderna” tidens idéer och uppfinningar till sig. Topelius var nog ett slags universalgeni. Han kan visserligen framstå som gammaldags numera. Men när jag var liten, på 1950-talet, hörde jag med nöje mina föräldrar läsa ”Valters äventyr” för mig. Topelius insats består.

 

 

Kolumn i Kajastus, mars 2018

Inga kommentarer


1918 i kött, blod och vatten

Skrivet 11.02.2018 

Krigets vägar är oftast oförutsägbara, ven om man vet varifrån de kommer, och vartåt de riktar sig. Det finns ju alltid, åtminstone nästan alltid, en historia. Med kärlekens vägar är det lite tvärtom. De är ganska oförutsägbara. Man vet inte varifrån de kommer, och när det gäller vart de är på väg, så kan man inte heller veta något med säkerhet.

Jörn Donners nya roman, Blod är tunnare än vatten, diskuterar de här företeelserna i den mänskliga historien och tillvaron på ett hårresande spännande sätt, i en typisk Donnersk blandning av saga och verklighet, kanske med en viss betoning på det sistnämnda, även om alltsammans i själva bokens intrig troligen är mer eller mindre påhittat. Intrigen är inte desto mindre fascinerande, särskilt som boken är skriven med en drive och en känslighet utan like.

Jörn Donners förmåga att bolla med sarkasm och melankoli kommer verkligen till sin rätt i denna ”dagboksroman”, en fiktiv men på verkliga historiska händelser baserade episoder och en handling som träder fram då en son finner sin fars kvarlämnade berättelser på vinden i ett sommarhus.

Berättelserna om framför allt den judiske, liberale demokraten Alexanders, och den finska spionen, den vackra Annas nästan slumpmässiga möte som leder dem in i flera sköna drömmar men också på tragiska stigar, är ändå skrivna av framför allt en vän till den påhittade författarens far. De har funnits kvar i många årtionden och lyckats undkomma städningar och utrensningar.

Boken sväller över av hastigt men fint skisserade röda och vita, män och kvinnor, soldater och offer, men där finns också många andra fina porträtt – allt från den grymma, avskyvärda tillvaro som invånarna i Petersburg (Petrograd) och i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland, mest på den finska sidan, måste stå ut med under det som vi i år särskilt minns, vårt tragiska inbördeskrig. Som i sin tur var en avart av de två ryska revolutioner som ägde rum under år 1917.

Blod och vatten blandas minsann detaljrikt och realistiskt i berättelserna som Jörn Donner skrivit ner med sådan frenesi och självfallet med en uppenbar avsikt att diskutera 1918 års händelser när många människor på bägge sidor na av vår östgräns, och förstås för vår del i nästan hela landet, förvandlades från mänskliga varelser till odjur men ett uppblossande at och sedan ett därpå följande hämndbegär som trotsar all mänsklighet.

Alexander lyckas ta sig över Systerbäck på väg till sitt hus i Finland där han finner en ung kvinna boende. Snart nog blir de två explosiva och passionerade älskande. Den lite äldre mannen och den unga kvinnan, som verkar vara både intelligent, uppfinningsrik och begåvad med en oerhörd förmåga att hålla tyst och tala precis i rätt ögonblick. Ett oförglömligt människoporträtt. Och så får vi möta den ambivalente kommendanten för gränsområdet, som har förnamnet Karl. Den uppmärksamme läsaren lägger märke till Jörn Donners förkärlek för enkla, svenska namn, som hen lätt kommer ihåg även efter läsningen: Anna är väl ett av de namn som Donner använt mest i sina böcker och filmer.

Här ska verkligen inte avslöjas på vilket sätt Annas och Alexanders dels vegeterande, dels ytterst dramatiska tillvaro i de båda hus som de bor i leder till. En av boken stora förtjänster är att den verkligen tar itu med att skildra 1918 års händelser från ett naket mänskligt perspektiv. Här finns inte finne eller ryss, man eller kvinna, barn eller vuxen – här finns människor som får kött och blod, som lider, som är offer för världshistoriens virvlande vatten. Och till sist blir blodet vatten som i de stora haven nästan utplånas men ändå ingår i mänsklighetens samtidigt vackra och tragiska historia.

 

Blod är tunnare än vatten. Jörn Donner.

Roman. Förlaget, 2018.

295 sidor. Omslag av Anders Carpelan.

 

 

Recension i Vasabladet, februari 2018

 

2 kommentarer


Det räcker inte till

Skrivet 27.01.2018 

Med tanke på den ökande ojämlikheten och samhällets oförmåga att ta tillvara uppsvinget i landets ekonomi på ett sådant sätt att det skulle komma även de fattiga, studerandena, de gamla och de handikappade till godo, så räcker det verkligen inte att statschefen i sitt nyårstal poängterar att alla borde respektera varandras åsikter och att var och en måste ha tolerans även med sådana vilkas grundläggande värden står i bjärt kontrast till ens egna.

Det där uttrycket ”tolkun ihmiset”, som man enligt ordboken borde översätta med ”förståndiga människor” innehåller en – måhända oavsiktlig – arrogant nyans. Finns det överhuvudtaget någon som har rätt att avgöra vilka slags människor som är ”förståndiga?” Här har vi igen ett exempel på hur statsförfattningen och grundlagen kommit i konflikt med varandra. Presidentens uppgift är inte konstitutionellt att vara en särskild värdeledare med pekpinne. Hens jobb är att tillsammans med regeringen leda Finlands utrikespolitik, fungera som arméns överbefälhavare, stadfästa lagar och utnämna höga tjänstemän.

Det är ju å andra sidan självklart att landet förväntar sig att statschefen i vissa specifika fall, bland annat när det gäller lag och rätt, ska fungera som en riktgivande kraft. Vår politiska och kulturella historia är sådan att det är omöjligt att helt avskaffa den nyansen i presidentämbetet. Den nuvarande presidenten tar sig dock ton i en utsträckning som ger ämbetet ett något förbryllande ansikte.

Han rör sig ofta på gränsen till vad som är konstitutionellt acceptabelt och kan därför jämföras med Urho Kekkonen, som sög ut allt han kunde ur de dåvarande maktbefogenheterna. Kanske hade Mauno Koivisto rätt då han för ett tiotal år sade att ”samvetet gör sig påmint” med anledning av att presidentmakten minskades mera än nödvändigt.

Många blir besvikna då presidenten ryter till. Man anses ”förståndig” om man har tolerans med allt och alla, till och med tolerans med nationalister som till exempel vill göra Finland helt finskt eller med sådana som i princip helst inte vill ha några utlänningar här.

Många är till exempel nu ledsna över att den nuvarande presidenten inte verkar se eller höra svenskhatet och strävanden till vit, finsk nationalism. Det är lite som med Svinhufvud på 1930-talet.

Det vi saknar och har saknat är en statsminister som tar ansvar för värdena, de kulturella och humana linjedragningarna, och framstår lite som en landsfader. Den nuvarande statsministern borde leda inrikespolitiken enligt konstitutionen, men där fallerar han betänkligt. En statsminister i vår oroliga och skrämmande tid borde inte komma från businessvärlden utan från politikens hårda kärna av ideologisk skärpa.

 

 

Kolumn, Vasabladet, januari 2018

Inga kommentarer


Ett gammalt land

Skrivet 16.12.2017 

Wikipedia

”Finland” är mycket, mycket äldre än 100 år. Det finns ju många teorier om när och varifrån finsk-ugriska stammar började vandra in i det som nu är Finland. Förfäderna till finlandssvenskarna vet vi ju lite mera om. De flesta kom in från Sverige. En del av dem hade tyska och vallonska rötter. Somliga var judar, andra hade en del av sin kultur och sina förfäder från Ryssland, Baltikum och Polen. Det finns många ättlingar till sådana kvar i det vi kallar Svenskfinland. Men frågan är nog ändå om inte samerna förbigås alltför mycket med tystnad.

Vi skulle inte ens ha haft namnet Suomi om det inte kommit från samerna. Det är bara att läsa Kalevala så inser man att det som nu är Finland var mycket mera mångkulturellt när det gällde stammar, dialekter och invandring än vad det är i dag. Man undrar varifrån en ”finsk vit nationalism” som till exempel Sampo Terhos kommer, då man absolut inte kan bevisa att det för många århundraden eller årtusen sedan ens fanns någon som helst enhetlig ”finsk” befolkning eller ens ett enhetligt finskt språk.

Men när vi sjunger Vårt land i officiella sammanhang så sjunger vi plikttroget tre verser, först en på finska, sedan en på svenska, och sedan än – eller flera – på finska. Musiken är skriven av en tysk och orden är skrivna på svenska av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg. Då president Niinistö anländer till ett tillfälle ackompanjeras han av Björneborgarnas marsch, komponerad av ”finlandssvensken” Johan ”Janne” eller Jean Sibelius. Ändå tror Sampo Terho och hans många kompisar att det finns något enhetligt, historiskt vitt finskt som nu borde dominera vår politik, vårt samhälle och vår kultur. Det är kusligt.

I ett framtidsperspektiv kunde Finland i stället rikta sina blickar på gränslöst samarbete och ett med det övriga Norden gemensamt värnande av miljön och säkerheten i området. Mer och mer av finsk nationalism, baserad på ett önsketänkande om en renrasig och enspråkig nation, har ingen framtid och är inte till nytta varken för det egna landet eller för omvärlden.

För majoriteten av Finlands folk gäller det att definitivt ta ställning till ifall Finland också i fortsättningen, i likhet med andra länder som liknar oss etniskt avseende, till exempel Belgien och Kanada, ska vara ett land som har flera officiella språk, och i Finlands fall främst finska och svenska. I mitt ideal-Finland skulle det finnas fyra officiella språk: finska, svenska, samiska och engelska. Det förefaller mig märkligt att det språk som troligen talades från början i det område vi efter istiden kallar Finland, nämligen samiskan, inte är ett officiellt språk hos oss, hur litet det än är.

Man brukar skoja om att det i framtiden är kinesiska som alla bör kunna, men det tror jag inte på. Tänk bara på Indien, ett av världens folkrikaste och mest produktiva land, som kommer att spela en stor roll i framtiden. Engelskan är 1900- och 2000-talens lingua franca.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, december 2017

 

Inga kommentarer


En ny regression

Skrivet 11.12.2017 

Inser vi hur mångfalden i våra samhällen har gått in i en ny regression? Vi har under vår livstid varit vana vid att vi nog haft stora ideologiska och sociala klyftor, men vårt samhälle har ändå kännetecknats av en ganska bred enighet i värdegrunder och livsuppfattningar under 1900-talet, ända fram till ungefär nu.

Varför regression? Jag tillåter mig uttrycket på grund av att vi uppför oss som man gjorde på medeltiden. Häxor brändes på bål, man trodde på alla möjliga konspirationsteorier, bildade fanatiska och hemliga sällskap, och maktkampen inom och mellan staterna var på sandlådenivå. Så börjar det vara nu till exempel mellan många afrikanska länder och mellan USA och den så kallade muslimska världen. Det här är ju då på ett sätt en kulturell kullerbytta eftersom USA i själva verket är allierade med ett flertal arabländer.

Finland som snart fyller 100 år, med mera nationalism och fokus på alla våra krig än till exempel jag skulle önska, har hittills på ett sätt kommit lätt undan. Vi har egentligen inga högljudda abortmotståndare eller människor som önskar att landet ska styras efter ”libertariska” eller rasistiska principer, men samtidigt finns det djupa klyftor bland politiker, beslutsfattare och medborgare, när det gäller hur vi ska fördela och rädda välfärden, inte minst hälsovården.

Me too-kampanjen är ett exempel på hur vissa kontroversiella frågor ganska mycket sopas under mattan hos oss medan debatten om sexuella övergrepp som utövas i huvudsak av män mot kvinnor är hittills varit lågmäld samtidigt som Finland har många svåra övergrepp framför allt inom familjerna.

Mobbning och ofredande på arbetsplatserna uppmärksammas inte tillräckligt. Ändå marknadsför vi oss som ett rent, lyckligt och homogent land. Jag frågar mig vad den stora tystnaden efter terrorattacken i Åbo beror på och varför ingen bryter den? Och varför tillåter ledande och tongivande politiker den tilltagande urskillningslösa rasismen och okunnigheten om flyktingar och internationella konventioner?

Att fira Finlands hundra år genom att paradera vårt problematiska deltagande i andra världskriget från 1941 samtidigt som Nordiska motståndsrörelsen mobiliserar sig förefaller mig oklokt. Jag har inget emot till exempel en ny, modern filmatisering av klassikern Okänd soldat, som ju faktiskt egentligen är en pacifistisk manifestation, men det finns så mycket annat i vår moderna historia som är värd uppmärksamhet och stolthet än krigandet. Att vi alla är djupt tacksamma över att vi fått behålla vår självständighet och dessutom orientera oss mot väst är väl ändå en självklarhet. De som var tvungna att ge sina liv för att det skulle bli möjlighet finns alltid i våra hjärtan. Men vi behöver mera motpoler och vi borde fokusera på en human, mänsklig framtid. Då borde vi särskilt minnas allt vi fått till stånd i fredstid och att det också finns rum för många nya visioner.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, december 2017

Inga kommentarer


Historiens ekorrhjul

Skrivet 14.10.2017 

Det sägs att historien upprepar sig, men sanningen är väl att historien upprepar sig oändligt? Kanske historiens hjul ruller i perioder av ungefär hundra år. Vi närmar oss 2020-talet. Vi vet alla vad som hände för hundra år sedan. Våldsamma, autokratiska system uppstod: fascism, kommunism, nazism. Det dröjde inte så länge innan alla de tre ideologierna hade nästan hela världen i ett järngrepp.

Förenta staterna blev ännu en gång den demokratiska rättsordningens räddning. Sovjet/Ryssland anser ju att det var de som var avgörande i att besegra Nazityskland, men om inte USA och Storbritannien med övriga allierade hade landstigit i väst, är det inte alls säkert att Sovjet skulle ha lyckats ta kål på Hitler, särskilt som om det i det fallet inte hade funnits någon som kunde ha besegrat den grymma och omfattande japanska och kolonialismen.

Japan var ju Adolf Hitlers mäktiga allierade. Ryssland och dess ledare V V Putin lever i en nationalistisk dröm, både när det gäller det förgångna och när det gäller nuet och framtiden.

Men med hotet från fascism och ultranationalism i Frankrike, Ungern, Tyskland, Holland, och till och med i de nordiska länderna, och med den oberäknelige isolationisten Donald J Trump i Vita huset är allt nu ganska annorlunda, särskilt med tanke på det nu så dramatiskt uppblossade hotet från Kim Jong-un.

Putin lyckades övertala ett tveksamt USA, särskilt Obama, att avstå från att attackera Syriens al Assad när den kemiska krigföringens grymhet blev känd. Man gjorde en överenskommelse där man förstörde de kemiska vapnena med milt tvång. Men vad hände? Var det slut på de kemiska vapen som hade ”förstörts”? Nej, och Ryssland, USA och deras arabiska allierade fortsätter att kriga mot IS i Syrien samtidigt som man blundar för al Assads övergrepp på tiotals tusen människor. IS vore lättare att besegra utan inbördeskriget.

Vi lever i en apokalyptiskt präglad tid. Säkert var människorna för hundra år sedan lika ängsliga som vi. En sak är i varje fall rätt så säker. År 2020 omväljs inte Donald Trump till president i USA. Tills dess får vi förlita oss på Macron och Merkel. Men de vita nationalisterna och deras nazistiska hejdukar och påhejare fortsätter att infiltrera den allmänna opinionen både i öst och väst, ofta med sociala medias hjälp.

Det verkar vara omöjligt för många människor att uppnå det ideal som Sauli Niinistö lite klumpigt men välmenande framhållit: att försöka vara ”tolkun ihmisiä” och inte låta sig dras med i ytterlighetsrörelser. Problemet med den synen är emellertid att man med den riskerar att blunda för humanitära aspekter i flyktingfrågan, aspekter som borde väga tungt i samvetet. Människors nöd kan inte matematiseras.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, oktober 2017

Inga kommentarer


Människor och djur

Skrivet 22.09.2017 

Rymden, jag och min hund.

Jag minns en vinterkväll för många år sedan, då jag sent på natten satt i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Mörkret och stjärnorna var överväldigande. Bredvid mig satt Freddi, min hund, till synes lika medveten om sin egen roll i universum, som jag kände mig omedveten.

Från mitt fönster kan jag se stjärnorna mycket bra en klar natt. Jag bor i en dal, men ändå på slätten.

Det är inte lätt att vara människa, och livet är svårt, men gåtan om varifrån vi kommer, och vart vi är på väg, gåtan som illustreras gammaldags, naivt men fint i Viktor Rydbergs Tomten, upphör aldrig att fascinera oss – oberoende av om vi är hinduer, zoroaster, buddhister, muslimer, ateister eller kristna.

Djur har tydligen inte samma problem som vi med varken livets tyngd eller med dess gåtfullhet. Däremot har de en förmåga till att njuta av och uppskatta de lyckliga ögonblicken i sina liv, och att ta till sig kärlek villkorslöst, utan att ifrågasätta motivet till den.

Vår nuvarande hund Romeo, en liten korthårig, rödbrun dvärgtax, älskar alla människor som kommer i dess väg. Om honom och om Freddi, kan jag väl säga som Pär Lagerkvist:

”Du är visst lycklig för ingenting/blott för att det så ska vara./Mig måste livet ge kostbara ting/så strålande underbara”

Det finns väl människor som kan vara som Romeo, men det är ganska sällan man träffar på dem. Jag hade en god vän och granne, som spelade dragspel mästerligt, även om han aldrig hade lärt sig noter. Han satte melodi till en dikt av mig, som jag skrev inspirerad av sorgen efter min mors död för många år sen. Melodin var något melankolisk, och den gick i valstakt.

Min vän var en av dessa få människor som visst var lycklig för ingenting, blott för att så ska vara. Han kunde nog ondgöra sig över många saker och människors beteenden, som han irriterade sig på, men han kvitterade alltid det med ett leende. ”Vi struntar i det!” brukade han säga när någon konflikt eller fråga blev knepig och invecklad.

Medan jag skriver det här ligger Romeo under mina ben. Han sover lugnt, till synes utan att andas, med ögonen fridfullt slutna. Han är lycklig för ingenting. Hans lycka består i att vara nära sin husse, och känna sig trygg.

Tyvärr karaktäriseras den postmoderna kulturen av en extrem självbespegling och ett oändligt grävande i olika livsstilars och teoriers hållbarhet.

Människorna har ingen rast och ro när det gäller att försöka utnyttja varje sekund av sina liv för stora upplevelser och få bryr sig om att i första hand tänka på sina vänner och anhöriga, för att inte tala om internationell solidaritet.

Egoismens tidevarv sammanfaller med till exempel den globala uppvärmningen.

Djuren har inte samma ”tankesätt”. De lever för stunden på ett positivt sätt. Kanske vi kunde ta oss en tankeställare och fundera på om vi inte skulle må bättre av att försöka göra mera som de gör?

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, september 2017

 

Inga kommentarer


Dikter djupt ur mörkret

Skrivet 18.09.2017 

I det djupaste mörkret kan finnas ett gnistrande ljus, och ljuset kan vara mycket starkare än mörkret, både i bibliska och i sekulära dimensioner. I den unga, vackra och spännande Sinéad Obrey´s debutdiktsamling Fågelhanden forsar ljusets och mörkrets krafter i både samma och i motsatta riktningar.

 Dikterna som kan karaktäriseras som både experimentella och traditionellt modernistiska vittnar om en människas starka smärta och trauman, som likt ljuset i mörkret stöter sig fram med hjälp av universella urkrafter, utnyttjande starka sexuella, emotionella och existentiella känslor.

Bildspråket är naket, aggressivt, ibland till och med grovt, men tillika drivet av kärlek, längtan, skönhet, undran och nyfikenhet – nyfikenhet på ”det goda”, det harmoniska, som gäckar det plågade diktjaget, samtidigt som detta jag äger en enorm styrka och envishet till självbejakande, mitt i detta existerande som Sinéad Obrey i en kortkort, precis dikt, preciserar så här: ”Att leva / gör så / så ont.”

Grundtanken, utgångspunkten och fokus i boken förefaller vara människolivets motsträvighet. Då vi älskar, hänger oss, börjar förtrösta på, och är i interaktion med den Andre (den Andra), jagets föregivna spegel och identifikation, så brister det.

”Jag målar ett paradis av ditt blod / Det smakar sött och känns varmt mot kroppen / Då jag slickar väggarna / färgas min gråa själ svart / Minnena av oss två / hänger i luften / men de jagas bort / De hör inte hemma i slottet jag byggt.”

Smärtan över bristandet skildras i Obrey´s dikter i böljande, skälvande och smärtsamma explosioner och djupdykningar, som när de förs till sin spets får incestuösa, nymfomaniska, narcissistiskt masochistiska inslag, som många känsliga och av livets motstridighet plågade människor kan känna igen sig i. I dikt kan det inte finnas tabun, i varje fall inte i estetisk och diskuterande mening.

Därför blir också Obrey´s bok en orgie i avlastning: den blir ett reningsbad. Niklas Sandströms kongeniala författarfoto förstärker känslan av den klassiska konstnärens rakknivsskarpa utlevande av skrivandets villkor och möjligheter. Men det kan hända att inte alla läsare klarar av en så naken realism i texten som boken förmedlar. Synd, i så fall.

Förlaget har skapat sig en unik profil på den korta tid som det funnits och nu har vi återigen två starka förlag som är baserade i huvudstaden. Sineád Obrey´s bok är en modig utgivning. Alla finlandssvenska förlag borde komma ihåg att det lönar sig att våga ge ut ung, ny, radikal dikt.

Sinéad Obrey är född 1998, hon har amerikanskt och finlandssvenskt ursprung, och hon intresserar sig för kriminologi, resande och för att utsmycka sin kropp. Varför heter boken Fågeltanken? Ja, kanske för att fågeln står för en symbol för både en hackande söndersprängning och en oändlig, flygande frihet. Men då man läser boken kan man nog finna många andra nyanser också.

 

Fågeltanken. Sinéad Obrey.

Dikter.

Förlaget, 2017.

Omslag och inlaga av Ulla Donner.

 

 

 

Recension i Vasabladet, september 2017

Inga kommentarer


Egoismens sommarstämning

Skrivet 28.08.2017 


Även en kylig, ruskig och halvdan sommar är fullbelamrad med kulturella evenemang, billiga utlandsresor och musikfestivaler. Det är som det ska vara, och allt det där har säkert varit en tröst för alla semesgterfirare som har haft anledning gnata över det dålikga sommarväder som de flesta av oss skandinaver har fått dras med i nådens år 2017. Skönheten i det finländska landskapet har ändå inte försvunnit någonstans. Inte ens de gråaste skyar och kyligaste vindar lyckas med konststycket att utplåna Finlands fantastiska sommarlandskap.

Men för alla dem som lider av olika handikapp och sjukdomar, framför allt de som är av psykisk och mental art, är sommaren, – som en intervjuad uttryckte det i ett av svenska YLE:s nyhetsinslag om frågan, där även undertecknad medverkade på ett litet hörn, – ett slags helvete på grund av att vården under semestermånaderna är nerskuren till ett minimum. Jourtelefonerna blir nerringda medan psykteam och psykiatriska skötare och avdelningar är ”nedgraderade” till ett minimum av hjälp och stöd. Att det är så här beror inte endast på att människorna måste få ta ut sina semestrar.

De kraftiga nedskärningarna i mentalvården, och för all del även i annan kommunalt och statligt finansierade vård,- som vi upplevt det senaste decenniet, börjar bli en ständig huvudvärk för mentalvården. Varifrån ska de som leder och planerar mental- och krisvården ta pengar för att anställa sommarvikarier och hålla avdelningar och kristeam i gång, när pengarna och resurserna tryter, samtidigt som det blir allt svårare att finna vikarier?

Sommaren borde inte behöva vara den värsta årstiden för människor som lider av depression, akuta livskriser, missbruk eller svårare psykiska sjukdomar.

Bakom den här utvecklingen ligger naturligtvis det faktum att vi har levt över våra tillgångar och att vi har förlitat oss för mycket på våra guldgruvor så som skogarna och Nokia. Men nu har det kantrat över åt andra hållet så att socialhökarna och de som ignorerar hotet mot vår fysiska miljö fått oss att glida allt längre mot en republikansk, amerikansk lågskattemodell, där man på ett närmast oförskämt sätt belönar människor som får igång företag, samtidigt som arbetarens lön blir bara mindre, och därmed de mindre bemedlades möjligheter att leva ett anständigt liv blir sämre. Det är endast väljarna som kan vrida klockan åt ett mera rödgrönt håll. Ingen annan kan göra det.

Varifrån kom egoismens samhälle? Svaret är väl att det alltid funnits där, att det har återupplivats, och att de dunkla, mörka krafter som finns i form av främlingshat och rofferi, och som har många anhängare i den västliga världen, arbetar både i det tysta och helt öppet, framför våra ögon.

Detta syns också som mörka moln och dunkla skyar på sommaren trots att de biologiska orsakerna kanske främst har att göra med klimatförändringen.

 

 

Kolumn i Vasabladet, augusti 2017

Inga kommentarer