Claes Anderssons bitterljuva livsglädje

Skrivet 17.02.2021 
Claes Andersson (vänst) Finland

Berättelsen om poeten Claes Andersson:

Han förändrade psykiatrin i Finland

Det känns fortfarande overkligt att Claes Andersson är borta. Han dog, medvetslös, 24 juli 2019, på morgonen på ett sjukhus. Men hans sambo Katariina Kuusi har berättat att medan Julia Korkman sjöng för honom under medvetslösheten, ryckte det till i hans ögonbryn, och en tår rann nerför kinden. Enligt neurokirurger kan musik ta sig in i den djupaste delen av hjärnan, även om man är medvetslös. Den detaljen i berättelsen om Claes Anderssons liv, och om hans död, skriven av journalisten Riitta Kylänpää, tar tag i en läsare som på ett litterärt sätt stått författaren, poeten, jazzpianisten, psykiatern och politikern Claes Andersson nära.

”Ett nyfiket sinne; Claes Anderssons liv” är en bred exposé inte enbart över en enskild människas oerhört innehållsrika, lyckliga, neurotiska, spännande och mångfacetterade liv, utan samtidigt en noggrant och skickligt målad bild av Finland, Norden och världen under kriget och framför allt under efterkrigstiden. 

Under krigen 1939-45 var Claes Andersson bara en grabb, men redan då levde han med ena foten, om inte båda, i sitt eget universum. Balanserande mellan en symbios och en frihet från modern, och mellan en längtan efter och en rädsla för fadern, som var ute i kriget, och bara kom hem på permissioner. Bombningarna var spännande för Claes, som fascinerades av brottet mellan spänning och skräck. 

Det är omöjligt att referera alla otroligt många detaljer om människan Claes Andersson i den fint skrivna boken, vars enda svaghet möjligtvis är lite för många upprepanden av olika teman, men här ska genast konstateras något som kanske är det viktigaste. Det att en människa har en blandning av skräck och försoning inför döden och att en människa kan leva ett oerhört rikt liv med en hisnande självanalys och självmedvetenhet är kanske inte unikt, men CA:s insikter i den klassiska, – och även i den moderna, – psykiatrins djup om människan är nog, som den framkommer av Kylänpääs biografi, något av ett Leonardo da Vinci-fenomen. Claes Andersson var kanske ingen profet, men han hade mycket smarta och fina insikter i hur en människa fungerar psykologiskt. 

Han ansåg att det enda sättet att bemöta, behandla och själv leva med psykiska sjukdomar och trauman, var att hellre ge sig hän åt att omfatta och försöka förstå dem, än att skjuta dem ifrån sig. Därför blev också Claes Anderssons gärning i den finländska psykiatrin, tillsammans med andra aktivister, avgörande för att Finland växte från kanske världens mest psykiatriblinda land till ett land där öppenvård och empati numera har fått ett allt större utrymme. 

Claes Andersson, som hade börjat läsa djupsinniga böcker, spela fotboll och jazz tidigt, och som småningom njöt av att ligga med underbara flickor, hade en tidig vurm och ett hjärta för de sämre lottade i livet, som till exempel undertecknad alltid har känt igen och identifierat sig med. Det är svårt att finna en författare och politiker som i så hög grad förstod, hade insikter i, och empati med människors svåra psykiska lidanden och deras fattigdom och problem.

Det finns många roliga, skrämmande och fina episoder i biografin. Lite hysterisk är berättelsen om det stora grälet mellan Sauli Niinistö och Claes Andersson vid ett regeringssammanträde. Jag har hört historien berättas tidigare, men det är länge sedan, och i den berättelsen ingick inga detaljer. CA skulle ha velat ta tag i Niinistö och slå honom om inte det stora bordet hade funnits emellan, sägs det i boken. Andersson blev rasande på dåvarande finansministern Niinistö som arrogant vägrade att gå med på kulturminister Anderssons förslag att äntligen höja på studiebidraget. Niinistö hade varit jävlig, elak och svinaktig, tyckte CA, som dock efteråt gick och bad om ursäkt. Deras inbördes samarbete blev bättre efteråt.

Till och med för en författarkollega förefaller det omöjligt att förstå hur många människor CA har hjälpt och känt, hur mycket han har tillfört litteraturen, kulturen och samhället och framför allt hur otroligt många böcker han både läst och skrivit. Varje rads lyskraft kom från djupet av hans själ och resulterade i gnistrande rader, fyllda med ironi, självinsikt, humor, spänning och livsvisdom. CA var inte troende, inte alls, men för mig som är det känns det bra att läsa att Riitta Kylänpää skriver att CA hade samma uppfattning om musiken som Ingmar Bergman, att den representerade det heliga i människan. Musiken berör oss på ett underbart plan, och när CA blev gammal och redan efter många sjukdomar var trött och svag, sov han gärna ensam, men med radion eller en skiva på. Han lyssnade helst till Glenn Goulds Bach, och att höra Glenn Gould spela Bach är ju gudomligt oberoende om man tror på Gud eller inte.

Ett nyfiket sinne är enligt min mening den bästa av de böcker jag läst som utgivits i Finland i fjol. Nåja, utom den samling av CA:s dikter som hans mångåriga sambo Katriina Kuusi samlade ihop och som utkom i fjol somras. Den här biografin är en guldgruva och en lektion i levnadskonst, låt vara om en människa som även rökte och drack ganska friskt, och som halvt jobbade ihjäl sig. Sporta och cykla, stressa och jobba, det är vanligt. Det är insikten och avsikten som är avgörande, inte om man lever några år mer eller mindre. 

Inga kommentarer


ClaesAnderssons bitterljuva livsglädje

Skrivet 27.06.2020 

Claes Andersson, författare
Claes Andersson (vänst) Finland
Av Johannes Jansson/norden.org, CC BY 2.5 dk, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=25018838

Jag har all tid i världen; egna favoriter

Claes Andersson

Schildts & Söderströms 2020

183 sidor.

Ganska kort innan Claes Andersson gick bort hann han på begäran sammanställa en bok med favoritdikter ur sin egen produktion. Det är en fantastisk diktsamling, fullproppad med mer och mindre klassiska texter ur Anderssons rika och mångfacetterade produktion.

Hans livsledsagerska, läkaren Katriina Kuusi, skriver så här i de vackra, sorgsna och finstämda slutorden: ”Att gå igenom Claes urval har varit ett hedersuppdrag och en del av avskedet. Samtidigt påmindes jag igen om vilken jävla fin diktare han är.”

Ja, var och en kan uttrycka det på olika sätt, men för mig är det inte en subjektiv åsikt utan ett faktum att Claes Andersson är en mycket fin poet. När jag var ung beundrade jag hans djärvhet och var samtidigt kanske lite kritisk till hans ”fadermord” på de äldre diktarna i Svenskfinland. Men redan då sögs jag kraftigt in i den kombination av solidaritet och subtilitet som Claes Andersson gav uttryck för i sina bästa dikter. Titeln på en av hans tidigaste diktsamlingar, ”Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider”, föreföll mig väldigt ”cool” och den beskrev ju verkligen det sena sextiotalets radikalism och de samhällsomvälvningar som då ägde rum som i ett nötskal.

Claes gav redan då uttryck för sin lite aggressivt kritiska syn på samhället, psykiatrin, låtsandet, likgiltigheten. Han kunde beskriva människor på ett ironiskt och empatiskt sätt på samma gång utan att darra på manschetten. Senare kom mer och mer musiken, kärlekslyriken, sorgen, döden och kärleken till livet att dominera hans texter. Men han kunde återvända till de tidiga motiven ibland, ofta i stora helheter, men också i enskilda, kraftigt självironiska och på ytan hånfulla dikter. En av hans bästa är ”Andersson” där han beskriver en social och individuell mobbningsmekanism som drabbas de flesta av oss men som också hade drabbat honom.

Inte att undra på att han var en verklig mångsysslare: psykiater, jazzpianist, fotbollsspelare och politiker. Han hade lätt för att samla alla de många intryck han fått från olika livsupplevelser och uppdrag i att skriva om Bosnien, om kollegor, om patienter – anonymt, förstås, – om likgiltigheten, vreden och naturkrafterna. Han kunde vara nere på havets botten och uppe på berget, men han var ingen drömmare. Utan att vara något alls lik en Shelley eller Keats så framkallade han med åtminstone en sorglös lätthet fram underbara dikter, där kärleken, sinnligheten, erotiken och människans ambivalens likväl som vårt stora beroende av varandra skildrades till exempel så här:  ”Röken av sorg i dina ögon och / det kvällas sakta i vår omfamning / som om vore vi de två sista djuren / I höstnatten känner vi vittringen / av den gemensamma sorgen i vår andning / Livet är en tung andhämtning, som om någon / släpat sin barndom upp på vinden, ja / som om någon försökte gömma sin barndom / undan tiden och sorgen, undan vinden / som driver bort röken från de stora brännugnarna..”

Vi som älskar Claes Anderssons poesi kan finna våra alldeles egna favoriter bland hans egna favoriter. Det är inte svårt. Vinden som leker i den älskades hår, sorgen som aldrig går över men som klarnar till blick och förlåtelse” är rader som drabbar hjärtat som bitterljuva blixtar oberoende av ens egen tro eller otro. Om jag skulle plocka ut den bästa boktiteln skulle det kanske vara ”En lycklig människa” men min egen favoritbok både till det yttre och det inre är ”Under.” 

Jag har all tid i världen… Det var Katriina Kuusi som hittade på titeln. Claes Anderssons författarskap hade all tid i världen för att bli betydelsefullt för oss. Eftervärlden kommer att ge honom mer beröm än vi har gjort.

Recension i Vasabladet, juni 2020

Inga kommentarer


Vårt Amerika

Skrivet 21.04.2020 






När jag för tretton år sedan hade börjat sällskapa med en amerikansk tjej, så förfasade sig många över hur en handikappad i Svenskfinland skulle klara av att integrera henne i Finland. 

”Kaj, hur ska du orka?” frågade några, medan andra var mycket uppmuntrande. Min psykiatriska sjuksköterska varnade mig: – Kaj, kom ihåg att amerikaner tänker och handlar helt annorlunda än vi, sa hon. 

Med det menade hon att jag kanske var oförberedd på det sätt att hantera vardagen, relationer och handlingsmönster, som hör till det verkliga livet, och att jag borde förbereda mig på överraskningar. Trots att jag hade följt med USA och amerikansk kultur hela livet, och trots att jag talade flytande engelska, så tvivlade säkert många på mig.

Men människor är ändå sist och slutligen ganska lika. Vi hade ett i många avseenden fint äktenskap i många år och är fortfarande nära vänner. 

Det demokratiska USA och det republikanska USA är ju också helt olika. Vi européer har svårt att förstå den konservativt kristna kulturen i USA, och amerikaner har svårt att riktigt greppa hur vi européer är så sekulära. Ändå är det inte alls så svartvitt, när allt kommer omkring.

USA uppfattas genom den ”hatkärlek” som många har gentemot det mäktiga landet på andra sidan Atlanten som en slags yttersta garant mot politiska hot. Även om vi många gånger förvånas över hur den annorlunda kulturen och politiken i Amerika fungerar, och över hur våld och pengar har en så stor inverkan på vad som händer där, är nog Finland också ett USA i miniatyr.

Mitt tips när det gäller presidentvalet i november är att det blir svårt att slå den sittande presidenten, även om kanske halva befolkningen närmast avskyr honom. Maktfördelningen och tankesättet om ekonomi och arbete skiljer sig från vårt. Men just nu pågår en dragkamp mellan guvernörerna och Trump om huruvida man kan öppna landet och ekonomin. Många anser det vara alltför tidigt med tanke på att stora delar av landet är i Coronavirusets grepp. Samtidigt har Biden samlat bakom sig alla ledande demokrater med president Obama i spetsen.

Joe Biden leder i galluparna och i de så kallade ”swing states” även om Trumps så kallade ”approval rating” är högre än någonsin. 

När USA nu under många decennier har agerat världspolis så har det skett inte för att landet i första hand velat rädda världen eller erövra den utan för att ta tillvara sina egna intressen.

Amerikanerna röstar med plånboken. Ekonomin i USA kommer att försvagas oerhört mycket snart. Arbetslösheten är redan mycket hög. Man ska inte underskatta den avsky som många amerikaner känner inför Trump. Men röstningsbeteendet i USA kan vända över en natt.

Kolumn i Vasabladet, april 2020

Inga kommentarer


Karantäner utan gräns

Skrivet 28.03.2020 

BIld av Orna Wachman från Pixabay

Det smög sig på. Det kom inte riktigt som en blixt såsom Coronaviruset gör. Det var den här tiden på året, i mars 1983. Paniken, den kroniska, till synes obotliga. Sen dess har tillvaron varit en ständig karantän innanför ett par kilometer. Jag känner ingen skadeglädje. Jag förstår frustrationen och besvikelsen. Över att inte kunna förverkliga sina planer. Att inte kunna resa någonstans. Att vara instängd. Men det känns förstås lite konstigt att när de andra blir friska, det vill säga de allra flesta, någon dag kommer att kunna återvända till ett normalt liv, så kan inte jag göra det. Karantänen fortsätter.

Samtidigt påpekade en vän att det ju finns så många andra människor också som dras med livslånga lidanden av andra slag även om de kan röra sig vart som helst. Det är naturligtvis sant.

De allra flesta människor som är svårt sjuka och dör även i yngre åldrar har inte Coronaviruset utan något annat: en sjukdom, en förlust, ett handikapp eller något lidande som inte så många ens bryr sig om.

Ändå är Coronaviruset på grund av sin stora spridning och sitt tillägg av insjuknande och död en lika stor chock för världen som spanska sjukan eller början av andra världskriget. Särskilt när det kommer till panik både på det personliga eller kollektiva planet.  Ekonomiskt ser det just nu ut som om världen skulle sjunka ner i en världsvid depression där miljoner förlorar sina företag och sina arbeten.

Summa summarum så har livet varit enormt svårt för miljoner människor både före och kommer att vara det även efter Coronavirusets aktiva tid, hur länge det än varar. Europeiska Unionen kan komma att förlora sin betydelse och vi kanske återgår till en ordning i Europa där nationalstaterna tar tillbaka sin makt. 

Men betyder verkligen denna kollektiva tragedi att den mysiga hjälpsamhet och vinterkrigsanda som Sauli Niinistö och Sanna Marin med goda avsikter talar om verkligen kommer att göra oss mer empatiska och bry oss mer om varandra? Till exempel i Ungern förbereder när det här skrivs Viktor Órban ett parlamentariskt beslut som ger honom och hans Fidesz-parti nästan oinskränkt diktatorisk makt i landet. 

Även under världskrigen fanns det solidaritet, hjältedåd och sammanhållning. Något som förstås var fantastiskt och underbart. Tusentals människor riskerade sina liv och många förlorade dem när de till exempel räddade judar från gaskamrarna. Pacifister kunde, till och med i Finland, leva i månader eller år under väntan på att skjutas som landsförrädare. 

Ändå var det en ganska hård värld som väntade efter kriget. Hela Östeuropa kom, med USA:s goda minne, under en fruktansvärd sovjetisk kontroll och många blev inspärrade i fångläger med döden som slutsstation, i och utanför det som nu är Ryssland.

Världen måste se till att det inte är de onda utan de goda människorna som bygger upp den efter att man efter en obestämd tid lyckas bli av med Coronaviruset genom att människor blir immuna, och genom att man får ut lindrande medicin på marknaden samt till sist utvecklar ett vaccin som förhoppningsvis mer eller mindre gör slut på den mardröm som vi nu befinner oss i.

Kolumn i Österbottens Tidning, mars 2020

Inga kommentarer


Fake news

Skrivet 15.02.2020 
Pixabay

De progressiva, humana, globalt tänkande människor som förstår faran med klimatförändringen, eller det positiva att människor numera ska få vara sådana de är, eller att man har respekt för en annans religion eller tro, finns på den ena sidan, medan den andra sidan står för en alltmer rigid, ultrakonservativ, nationalistisk och moralistisk livssyn. Vi börjar släppa ut våra innersta känslor och åsikter, men de kolliderar. I Finland åker Sannfinländarna, nazisterna och andra ideologiska friåkare, på halvsanningarnas tåg som leder ut till en värld, där slutet endast kan bli ett nytt krig.

Jussi Halla-aho är farlig. Han vill nu till och med försöka styra vilka personer som polisen inte borde få åtala för rasistbrott, han bygger skickligt men genomsklinligt upp en rasistisk agenda på Twitter. Han försöker få det att se ut som om han bereder en väg tillbaka till det gamla, trygga folkhemmet där alla får bidra till en ohälsosam miljö och ingen ska anklagas för dåligt uppförande – utom invandrarna, förstås, de som är roten till allt ont.

Sitt bästa vapen har de som alltid skyller på syndabockar i Fake news, men inte i sådana Fake news som definierats av Trump och hans gäng, utan i verkligt påhittade, ovetenskapliga och spekulativa nyheter. Man kan ju inte ens tro på några nyheter längre. Allt ifrågasätts ideligen.

Farsen som pågått i den amerikanska kongressen är det tydligaste exemplet på hur uppåt vänds till neråt och neråt till uppåt. Redan på sommaren 2016 då Trump bjöd in ryssarna att spionera på Demokraterna borde han ha fått ett åtal för försök till landsförräderi. Nu, när mannen som president har försökt skapa de ena rökridåerna efter de andra med sitt ämbete som förkläde, varit åtalad för riksbrott, så finns det inget slut på ursäkterna som de republikanska senatorerna och presidentens eget försvar kommit fram med. Jag skriver i imperfekt, eftersom riksåtalet i praktiken är över, om det inte redan är det, när detta trycks.

En ny, skrämmande utveckling har uppenbarat sig på den politiska arenan i Europa: det förnyade judehatet. Det går inte för sig att skylla den nyvakna antisemitismen på varken Israels politik eller på att muslimer hatar judar i allmänhet. Judarna har förföljts under många, många århundraden av extrema kristna och olika tiders fascister, men i dag finns en annan hotbild mot dem. De symboliserar världsmedborgarskap. Det är som om gasugnarna i Auschwitz hade värmts upp igen. 

Om vi inte stäver antisemitismen, så har vi öppnat dörrarna till avgrunden på vid gavel.

Kolumn i Österbottens Tidning, februari 2020

Inga kommentarer


Det lyckliga folket

Skrivet 12.01.2020 

Kuvaaja fotografierende palvelusta Pexel

Är finländarna lyckliga?

”Vi är alla egentligen ganska lyckliga. Vi har ju allting vi aldrig önskat oss” skrev Tua Forsström i en dikt.

Vi trumpna, inåtvända finländare beklagar oss över vädret och klimatet, den försämrade hälso- och åldringsvården, de många nya sjukdomarna, över att människor inte umgås, inte stöder och bryr sig om varandra som förr. Ändå säger vi att vi är så lyckliga.

Vi är så trygga, det är lugnt och stilla i Finland. Vi har trots allt det mesta vi behöver, ingen behöver gå hungrig, samhället fungerar, det är inte i kaos, polismakten rycker ut och skyddar oss då vi är i fara, det finns massvis med samfund och föreningar vi kan gå med i, om vi känner oss ensamma. 

I allmänhet har vi något slags socialt sammanhang. Men ändå är många verkligen ensamma. Människor pratar inte så mycket med varandra, och de flesta hänger på sociala media. Ändå förfasar vi oss. Nationalisterna klagar på att det finns för många invandrare och vi som är progressiva är upprörda över utlänningshatet. 

Vintern är lång. I de flesta samtal med vänner och grannar kommer missnöjet med den långa vintern, då alla drar sig inåt i sig själva, fram.

Världens lyckligaste folk är väl då inte så lyckligt när allt kommer omkring. Det är lätt att fylla i ja-svar i en enkät, men att leva ett harmoniskt liv, att ha tillräckligt med kärlek och trygghet, är inte lika enkelt. De här undersökningarna som visar hur underbart det är i Finland, och, för all del, även i de övriga nordiska länderna, måste kanske  tas med en nypa salt.

En nära vän till mig sade nyligen i ett samtal att människorna tror att de är vänner och umgås med varandra när de träffas på Facebook, men Facebook är egentligen inte någon verklighet. 

Det är inte konstigt att man inte längre har en levande telefon- och besökskontakt till varandra när man ”tror” att man har personliga möten på sociala media som i själva verket är virtuella skådespel. 

Man får en inblick i vännernas inre och yttre vardagsrum, så att säga, det är som om man vore en voyeur. En fönstertittare.

Klass- och kulturskillnader accentueras också ibland på sociala media som Facebook och Instagram. Många upplever sig mindre duktiga och beresta än andra. De som har pengar att resa världen runt stup i kvarten kan bli en slags framgångens objekt. Andra, som kanske nyss har blivit arbetslösa, fått en sjukdomsdiagnos, eller fått en liten pension, blir i bästa fall föremål för sina vänners sympati.

De politiska diskussionerna på webben börjar bli mycket upphettade. Det är som att dana runt i en actionrulle där ord är kulor som är ämnade att döda. 

Många frågor som i och för sig kan vara motiverade att debattera tillspetsas och görs till tvistemål men de delar in oss i onda och goda. Till exempel mästaren på desinformation och halvsanningar, Jussi Halla-aho, är mycket skicklig på att sublimt väcka skräckscenarier. Men han är värd en egen, svart, mässa.

Kolumn i Vasabladet, januari 2020

Inga kommentarer


Vardagens ögonblick

Skrivet 25.11.2019 

När jag var elva visste jag allt.

Emma Ahlgren.

Dikter

Schildts&Söderströms, 2019.

Man kan tycka att marknaden nästan översvämmats av dikt, prosa och många fler genrer med explicita uttryck för – vad ska man kalla det? – nyfeministisk, mycket kroppsligt fixerad men även andligt dominerad utgivning under de senaste åren. Det är lätt att koppla fenomenet till Metoo-rörelsen, men det hela går mycket djupare än så. Miljontals kvinnor nöjer sig inte längre med att sträva efter förståelse och jämlikhet. Med all rätt öppnar de upp mycket mera av kvinnans upplevelse som barnproducent, familjeansvarig, madonna och hora, objekt för allt som i bästa fall av manssamhället förbigås med likgiltighet. 

Emma Ahlgren, (f. 1986) vann Arvid Mörne-tävlingen i poesi 2012 och hon debuterade med samlingen Isotopia 2018. Så snabbt som ett år efteråt får vi nu läsa hennes andra diktbok, När jag var elva visste jag allt

Titeln är förvisso karaktäriserande för hela boken i den meningen att Emma Ahlgren med sin lätt sarkastiska, djupdykande stil diskuterar kvinnors sårbarhet, deras längtan efter ömhet, och deras ambivalens när det gäller förväntningarna på deras kroppar och själar, framför allt som barnaföderskor, mammor, döttrar – och i viss mån som partners. Det är en subjektiv poetisk vandring genom kvinnoroller och naturens villkor för kvinnan som vi tas med på. 

Emma Ahlgrens poesi är inte sublim eller estetiskt högtravande. Den är inte heller direkt prosaisk. Snarare balanserar den mellan vardagsspråk och ibland hisnande överklivningar och nästan hårresande metaforer. Resultatet av allt detta, kryddat med en hel del citat från världslitteraturen, som är välmotiverade, men kanske en smula för många, är en ibland något förvirrande men samtidigt ändå mycket fast helhet.

Om det är något som är slående i denna poesi, som lutar åt det diskuterande, prosaiska hållet, är det överraskningsmomentet. Den röda tråden i det här är att kvinnan, mamman, dottern, partnern, starkt upplever sig som ett objekt. Hur man än försöker vara subjekt är man reducerad till offer för omständigheter. 

Detta objektifierande grepp fungerar bra som utgångspunkt för att definiera det faktum att kvinnan kan uppleva sig som offer för olika slags omständigheter som ofta är drabbande. EA filosoferar: ”När jag var fjorton gav jag bort min oskuld / Saknaden var inte särskilt stor.// Jag gav bort den till / min man, men // jag vet inte om han har den kvar.”

Slutet på dikten är bestickande, och lämnar oss åt fantasin.

I en annan dikt skriver EA: ”När jag var tolv började jag be // Gode gud gör så / att jag får mens.// Jag fick magknip och hålfot.”

Som vi ser så handlar boken inte enbart om kvinnan. Den handlar, som det sägs på baksidan, också om människan. Människans villkor i ett kort, intensivt, samtidigt sårbart och aktivt liv, där vi som människor inte alltid har särskilt mycket kontroll.

I Emma Ahlgrens poetiska universum finns mycket ångest, och en hel del förvåning över det som förorsakar ångesten, nämligen avsaknaden av kontroll. Men boken är också underhållande och även rolig på många ställen. Det är ett spännande författarskap. Få se vad Emma Ahlgren ska skriva om nästa gång.

Recension i Vasabladet, november 2019

Inga kommentarer


Ett passionens panorama

Skrivet 19.10.2019 
Eva-Stina Byggmästar 2017 Fotograf: Anne Häggman

Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling Nattmusik för dagsländor, stort lanserad både i Sverige och i Finland, väcker en hel del förhoppningar då man börjar läsningen. Pärmen och titeln är ytterst lovande, och helheten ser spännande ut. Det är ingen väldigt stor, omfattande diktsamling – närmast en djupdykning in i en ganska så odefinierad upplevelse av en stor förälskelse. Vi får som läsare inte veta särskilt mycket om vad det egentligen handlar om. 

Några av oss blir kanske lite förvånade över denna passion, som skildras i både mycket övertygande och exakta, ibland till och med geniala, avsnitt och i en del små dikter som är exempel på Byggmästars förmåga att ständigt förnya sitt romantiska, folkliga, nästan brutala, men samtidigt oerhört esoteriska och lekfulla diktuniversum, men som också, någon gång, ibland, kläs i en språkdräkt som förefaller en smula löst sammansatta, ibland nästan banala enheter och helheter.

Men vana Byggmästarläsare vet att hennes delvis naivistiska stil kan resultera också i banaliteter. Hon balanserar mellan naivt och naivistiskt. Hur ska man till exempel tolka en dikt som hävdar diktjagets och föremålets för hennes passion djupa musikgemenskap då hon beskriver en konsert i poetiska termer och talar om Månskensserenaden? I klassisk musik finns ju Månskenssonaten. Månskensserenaden är en gammal schlager, Moonlight Serenade, en standardlåt från 1940-talet, uppförd av bland andra Frank Sinatra och Glenn Miller. Nåja, det är förstås en konstnärs frihet att sätta in en sådan sak, lekfullt, kanske sarkastiskt, men i det här fallet tycker den här recensenten att det inte var någon god idé, ifall det inte var avsiktligt. 

Däremot uppskattar jag det när E-S B definierar musiken rakt ut, utan att göra anspråk på att vara insatt, som när hon säger, att hon knappt kunnat skilja på olika instrument, identifiera dem, men hon vet till sist, starkt: det är musik. Musiken får djup fasthet. Problemet är att läsaren aldrig riktigt får struktur på vad begrepp som ”musiken” eller ”poesin” har betytt i denna stora passion och sorg.

Den andra parten, som inte mera finns i diktjagets liv, får ingen talan. Hon förblir stum.

Boken är ett slags passionens panorama som genom texterna glider från en punkt till en annan, som när man tar ett panoramafoto på en modern kamera. Det fungerar effektivt utom då kronologin ibland kommer lite för mycket i oordning. 

Nattmusik för dagsländor börjar fantastiskt övertygande med några dikter som i extremt väl sammansatta rader sammanfattar temat: passionen, sorgen över att den är över, en summering, en positionsbestämning. Sedan fortsätter E-S B med att göra tillbakablickar i känslomässigt böljande och ibland hisnande symbolik, där hon då som vanligt seglar mellan exakta, jordnära realiteter och känslor, – sorgearbete till exempel, – och på andra sidan ett tillstånd där jaget dröjer kvar i den passion som inte längre finns annat än i minnet. I mitten av boken blir det något luddigt, men i slutet återkommer igen ett övertygande grepp.

Särskilt i början finns några finfina rader som ger stram fasthet: ”Ibland händer det -/ ett stenhjärta byts ut / mot ett hjärta av kött och blod // Ibland händer det /  om än undantagsvis, / att ett hjärta av kött och blod / byts ut mot ett stenhjärta // Ibland händer det – / Man får lära sig leva / med tomheten i sitt bröst / likt en nyfödd.”

En ytterligare spännande sak i Nattmusik för dagsländor är att Byggmästar parafraserar, hon omskriver några poeters, som till exempel Solveig von Schoultz´dikter, och det fungerar helt fint.

Det är alltså en spännande resa läsaren kastas in i. Det är, trots de vaga ramarna, en svindlande färd genom kärlek, avstående, sorg, hopp, försoning, med ordet smärta som fokus.

Eva-Stina Byggmästar, Nattmusik för dagsländor. Dikter. Schildts&Söderströms, 2019.

Recension i Vasabladet, oktober 2019

Inga kommentarer


Hatretorikens arena

Skrivet 22.08.2019 
Photo by Jon Tyson on Unsplash

Hatretoriken på sociala medier börjar leva sitt eget liv utanför vett och etikett, till och med utanför lagens råmärken, utan att något på allvar görs för att stoppa det.

Den diskussion som förs om till exempel invandrare, kändisars, klimatfrågor, aborter, människors personliga val och deras sexuella orientering, muslimerna… har sölat ner platser som Facebook, Twitter, och många andra forum på nätet. De senaste veckorna har dock Twitter börjat rensa.

Den som följer med politiken i USA baxnar inför de fruktansvärda glåpord som landets president, världen mäktigaste man, öser ur sig i minut och parti, särskilt om någon vågat sig på att kritisera hans brutala politik, där människovärdet inte har någon plats, utan där partipolitik och ekonomiska intressen helt har tagit över. 

Det mest allvarliga är kanske att människor som känner varandra lätt kommer in i hårda och respektlösa diskussioner med varandra om alla möjliga tänkbara ämnen.  Det är på ett märkligt sätt intressant att människor ofta inte diskuterar kontroversiella frågor eller rättvisefrågor utifrån en empatisk eller rationell utgångspunkt. Det är känslorna som styr, vilket ofta betyder att det är en självisk och aggressiv ståndpunkt som man utgår ifrån. Man baserar sina hatfulla inlägg på magkänslan snarare än på en strävan att förstå och tolka fakta.

Det är uppenbart att det blinda hatet mot olika slags minoriteter och etniska grupper har ökat avsevärt den senaste tiden. Det är ett globalt fenomen. Grov antisemitism i till exempel Tyskland och främlingshat i Ungern speglas i vår egen kultur. Samtidigt demoniseras muslimer alltmer på ett sätt som är mycket skrämmande. Individualism ersätts mer och mer med kollektivism och det syns minsann i samhällsandan och i sättet att tänka om andra människor och kulturer.

Det ska bli spännande att se om den nya regeringen kan tillföra en bättre debattkultur i landet. Den strukturella nedskärningspolitiken i välfärd, utbildning och kultur kommer knappast helt att upphöra. Så mycket beror på om regeringen kommer att klara av sina mål med att förbättra arbetskraften i landet och därmed få till stånd en bättre ekonomisk bas.

Men när det gäller människor grundläggande rättigheter, som till exempel LGBT, kvinnors rätt till sin egen kropp, eller överhuvudtaget sådana frågor där vidsynthet och respekt borde gå före egna ideologiska preferenser, är det svårt att se något slut på hatet.

Varifrån kommer det? Det har uppstått ett vakuum mellan konservatism och progressivitet och det har fyllts av onda krafter som luktar trettiotal och krigsretorik. Någonting har hänt i globaliseringens värld som verkar okontrollerat, gränslöst och undanglidande.

En sak är i alla fall säker. Hatretoriken på internet måste fås under kontroll. Det är inte värdigt människor som lever på 2000-talet att förfalla till oacceptabelt beteende utifrån en brist på mänsklighet.

Kolumn i Österbottens Tidning, augusti 2019

Inga kommentarer


Ett svärd i hjärtat

Skrivet 01.08.2019 
Courtesy Pxhere

Ett svärd går smärtsamt genom den västerländska politikens och kulturens hjärta. Sällan under min generations livstid har vi varit så delade i våra åsikter om krig och fred, värderingar, tolerans eller religion, som i dag. Aldrig har vi haft så kontroversiella ledare för världens mest betydande stater. Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Gorbatjov och Fidel Castro bleknar i jämförelse med Donald J. Trump, Vladimir Putin, Kim Jong-un, Duterte, Erdogan, Orbán, Johnson och Netanyahu.

De gemensamma nämnarna är skrävlandet och den exklusiva konservatismen. Både USA och England har nu ledare som är kända för att ha sina egna uppfattningar om sanningen. 

När jag säger konservatism, så menar jag ingalunda traditionella medelklassvärden, utan den särskilt betonade konservatism, som innehåller subtila men också klart uttryckta fördomar, fasthållanden vid negativa bilder av raser, grupper och individer som avviker från den ”bibliska” bild som de konservativa vill pådyvla mänskligheten. 

Bibeln och Koranen står i fokus som aldrig förr, och människor som tror på dem kan indelas i minst två kategorier: konservativa och liberala. Därutöver finns miljoner människor som utan att ha en klart definierad personlig tro respekterar och uppskattar kyrkors och religiösa samfunds arbete och som fortsätter att vara medlemmar i dem.

Många människor, främst naturligtvis i USA, men också annanstans, – till exempel våra Sannfinländare som inget annat är än vita nationalister med en ofta rasistisk grundsyn, – vägrar att inse att Donald Trump med sitt finansiella imperium, är en charlatan, som låtsas vara religiös och mycket konservativ, en charlatan som bytt ut sin sociala och kulturella liberalism mot en opportunistisk rasism och konservatism, som hotar att ställa till med ett världskrig och som också är ett hot mot arbetet som gäller klimatförändringen. Donald Trump har återinfört en isolationism som leder till oförutsägbara konflikter i stora delar av världen och rubbar maktbalansen mellan de största militära och ekonomiska makterna.

Dagen innan jag skriver det här läste jag en insändare i gratistidningen ”Kokkola” där en skribent fordrade att svenskan ska avskaffas i undervisningen och att man till exempel inte ska får skriva ut konsumentinformation på svenska på våra inhemska produkter. Det är ingen höjd på den dumhet, okunnighet, historielöshet och respektlöshet som de här människorna hyser. 

Ännu år 1936 hade till exempel Gamlakarleby stad svensk majoritet. I dag har en svenskspråkig i praktiken mycket få rättigheter till att använda sitt eget språk i officiella sammanhang.

För att inte tala om att människors sexuella orientering fortfarande är en sak som många tror att staten kan definiera utgående ifrån en komplex religiös skrift från tusentals år tillbaka i tiden. En skrift som inte alls har något att göra med individuella friheter i en modern, demokratisk och religiöst neutral stat.

Andan och atmosfären, likgiltigheten för medmänniskans integritet, är lika dålig som de politiska maktstrukturernas förvandlingar i dagens värld.

Kolumn i Vasabladet, juli 2019

Inga kommentarer