En definition av kyrka och tro

Skrivet 18.11.2018 

Patrik Hagmans kongeniala bibel- och trosbeskrivning mitt i vår tid är inte lättläst ens för en troende kristen lekman. Om tron; Att söka den djupa verkligheten handlar om sublim teologi och stora visioner för det vi kallar ”kyrkan”. Men texten är inte enbart en djupgående kristendomsgranskning i den postmoderna tiden utan också en själavårdande bok, där författaren sin vana trogen från tidigare böcker, aldrig väjer för de svåra, komplexa frågorna som tangerar trons metapoesi, om man kan säga så.

Vi lever ju inte i en verklighet där tron kan på något sätt sägas kunna bevisa sig själv. Det har vi aldrig gjort. Den kristna tron, liksom alla andra trossystem, är tro – inte vetande. Patrik Hagman arbetar inte, som jag ser det, utifrån den uppfattningen att kristendomen, – med Jesus i centrum, – skulle kunna bevisas vara sann för världen. Men han utgår från att tron kan karaktäriseras som en verklighet för den troende.

Hagmans radikala katekes är inte en omfattande bibelkritik, snarare ett oerhört seriöst försök att förena en starkt förankrad tradition i bibel och bekännelse med århundraden av omtolkningar och försök att förena uppenbarelse med erfarenheter. Till exempel kyrkofäderna och reformatorerna betraktas som tolkningsbara källor.

Men när vi skriver, som PH gör, om ”kyrkan” – hur ska vi definiera den? PH:s vision av hur kristendomen, kyrkan och tron i dag för oss i en human, kärleksfull, ansvarsfull riktning, som totalt omfattar det som vi kallar mänskliga rättigheter, omsorg om fattiga och förtryckta, och kärlek till en ren och omfamnad natur, – en kärlek till jorden som Guds skapelse. Denna vision är underbar även om den innehåller synnerligen allvarliga förväntningar på att omsätta frälsningen i praktiken.  Det centrala i alltsammans är gemenskapen: att kyrkan är en kombination av individ och kollektiv.

Hagman frångår inte utan preciserar det faktum att kristendomens kärna är Jesus Kristus som sann Gud och sann människa och det är detta som är den kristna trons absoluta kärna, dess oundvikliga atom.

Jag saknar ett kapitel om Satan, men sådana finner vi oftast inte i seriösa teologiska skrifter. Däremot kan man absolut inte säga att Hagman duckar för det onda – tvärtom, hela boken handlar om upprättelsen av det goda i tillvaron och i förverkligandet av tron som en tvär kontrast till det som vi kanske i brist på bättre definitioner kallar det onda.

Problematiskt är det ju att det är ett faktum att de flesta kyrkor i världen torde vara oerhört mycket mera konservativa och exklusivt fundamentalistiska än den vision PH bär fram. Till exempel i ett av världens mest kristna länder, USA, är troende kristna ofta alltmer ärkekonservativa till exempel när det gäller kvinnan, könet, sexualiteten, syndens karaktär, och till exempel nationalismen.

Också i de stora kyrkorna i Asien och Afrika ser vi samma sak. Detta är kanske ändå inte ett problem ifall man i Europa vill definiera kyrkan på det sätt vi är vana att göra i modern tid. Ändå får man en lite obehaglig känsla av att befinna sig i en slags minoritet. Hagmans bok är utomordentligt spännande, men jag skulle ha önskat lite mera diskussion om detta.

 

 

Om tron.

Att söka den djupa verkligheten.

Patrik Hagman

Artos, 2018

 

 

 

Recension, Vasabladet, november 2018

Inga kommentarer


Vår planet blöder

Skrivet 08.11.2018 

Det vi bevittnar runtom hela västvärlden just nu är en religiös, filosofisk, moralisk, etisk och politisk regression av sällan skådat slag. Den påverkar hela vår kultur från gränderna till autostradorna, från den minsta lilla by till den största metropol. Vår kultur, som vi känner den efter andra världskriget, skakar i sina grundvalar på grund av den politiska och religiösa högerns attack på moderniteten.

Hur ska vi definiera moderniteten? För min del upplever jag den som en skimrande stjärna av upplysning, såvitt den omfamnas med kärlek till nästan, planeten, jorden, skogarna, minoriteterna, de fattiga, de annorlunda, och kanske framför allt – med kärlek till tanken på att universums mysterium öppnar för en slags antifundamentalism som ger möjligheter till tolkningar som går bortom de rigida föreställningar vi har om vad som är passande och vad vi tror att en mysteriös Gud eller vårt komplexa samvete kan vara kapabla till.

Låt oss ta ett exempel på hur fel det kan gå när man inte har viljan till ärlig granskning av harmoni och medmänsklighet och inte har koll på vad olika begrepp egentligen betyder. President Donald Trump deklarerade med stora later för ett litet tag sedan: ”I am a nationalist.”

Men om man vill se saken från kristen synvinkel så blir det som teologen Patrik Hagman påpekar i sin senaste bok Om tron; Att söka den djupa verkligheten så kan nationalism aldrig stå i överensstämmelse med en kristen syn på människan och världen utan är tvärtom en motsats till den.

Donald Trump har fullkomligt misstagit sig på begreppet nationalism. Nationalism är alltid exkluderande och aggressiv. Men det är just nationalism vi ser i vår postmoderna värld där människorna har börjat vända sig från en solidarisk och mänsklig attityd till en självisk, indifferent inställning till omvärlden.

Jean-Paul Sartres ord ”Helvetet – det är de andra” får mer och mer en grym aktualitet. Vad Sartre egentligen menade med sina ord kan man analysera från olika håll men säkert är att en näraliggande tolkning är att den som upplever ”de andra” som helvetet, det vill säga avskillnad från kärlek och harmoni, aldrig kan uppleva annat än något som liknar hatets demagogi. Hat föder aldrig något gott, utan föder i en själv enbart destruktiva krafter.

Vår planet blöder, bränner, och riskerar att explodera i en kaskad av vattenmassor, eld och en dimma utan slut. Hur kan någon förneka det som sker?

Finlands regering har på ett beundransvärt sätt gått i bräschen för en ekologisk och förnuftig hantering av de kommande decenniernas klimatologiska kris med sin 30+-sidiga promemoria där vi medborgare får råd om hur vi ska ställa oss till de oundvikliga förändringar i våra liv som klimatförändringen för med sig. Att en så dålig regering har lyckats ta fram ett så bra papper är förvånande, men man ska alltid ge människor en chans. Läs den!

Jag upplever åtminstone personligen att de flesta av oss har en tendens att blunda för vad som kommer att hända i vår natur och i våra liv under de närmaste tio, tjugo åren. Det vore katastrofalt om vi verkligen som strutsen sätter huvudet i sanden när det gäller ”global warming.”

 

 

Kolumn, Österbottens Tidning, november 2018

 

 

Inga kommentarer


Före döden – bara liv

Skrivet 30.09.2018 

 

 

Brevväxlingen mellan den yngste av Jörn Donners söner, Rafael, den sympatiske tänkaren, filmaren och nuvarande chefredaktören för Studentbladet (under 2018) och hans far, som inte behöver några presentationer, är fascinerande och ja, rentav briljant läsning.

Det handlar ju om representanter för två helt olika generationer, den ene skribenten född 1933, den andre 1990. Och de är son och far. I den ordningen den här gången.

Men det som är mest intressant i boken är inte den obehindrat flyhänta och coola stilen med vilken både son och far skriver, utan deras berättelser från sina liv och deras tankar om livet, människorna och döden. Jörn Donner har ju gjort det enda egentligt vettiga en person kan göra under sitt liv, nämligen arbetat.

Sanningen är ju att vad än Donner har gjort offentligt och privat som kanske inte faller alla i smaken så är det fråga om en stor europeisk humanist, som dessutom är synnerligen smart. Vem minns inte för övrigt när han med ett småleende på läpparna tog emot Oscarstatyetten för produktionen av Fanny och Alexander? Men JD har aldrig eftersträvat att bli omtyckt, hellre då att få människor att reagera på sin otvetydiga, bistra humanism.

Rafael Donner är kanske en mjukisversion av sin pappa men han har stake, och han kommer att göra avtryck i den finländska kulturen, tro mig. Han skriver med samma lugna glöd och med samma intresse för sig själv som pappan, vilket är en förutsättning för att förstå andra. Att vara yngste son till någon som Donner är ju inte det lättaste men det tycks också fascinera Rafael, och kärleken till den mycket äldre pappan lyser igenom många av raderna både i Rafaels debutbok från början av detta år, ”Människan är ett känsligt djur”, och från de texter vi får läsa i Innan du försvinner.

Temat för boken är, som titeln antyder, ett slags väntan på att JD, 85 år, så småningom ska göra sorti, efter ett synnerligen färgstarkt liv med otroligt många strängar på lyran, kommen från en berömd familj, och som varit och är en mycket aktiv kulturperson både i Finland och Sverige.

Man kunde skriva långa analyser om sonen och fadern Donners tankar om liv, lidande, glädje och död, om kvinnorna, spriten, familjemedlemmarna, som exponeras synligt, till exempel halvsystern/dottern Susanna, som JD hade med Veikko Vennamos dotter. Men det får bli till en annan gång. Slutklämmen får i stället bli att JD påminner lite om Strindberg: en mångtydig, knepig man som tycker synd om människorna. Fast – å andra sidan var Strindberg ganska strulig med folk. Det är Donner också, men han känner med dem. Eller åtminstone känner sympati för dem, ifall de nu inte råkar vara stora skitstövlar eller självförorsakade losers.

Som far-son-bok är det inte fråga om något fadermord utan om en varm även om ironisk dialog som mynnar ut i ett slag frid och bekräftelse. Boken kännetecknas av att man är vid liv och att man verkligen lever livet också.

 

Innan du försvinner

Brev mellan son och far.

Rafael & Jörn Donner

Förlaget, 2018

 

 

Recension i Vasabladet, september 2018

 

Inga kommentarer


Mielenterveyden entiset ja nykyiset tabut

Skrivet 11.09.2018 

Paljonko oikeastaan on ihmisten suhtautuminen psyykkisiin sairauksiin, masennukseen tai paniikkihäiriöhin muuttunut siitä kun minä olin nuori? Mietin sitä tämän tekstini äärellä kesän viimeisenä karnivaalipäivänä kotipaikkakunnallani Kokkolassa. Karnevaalimme eli Venetsialaiset on tapahtuma, jossa kohtaa paljon onnellisia ja terveitä ihmisiä. – Ainakin päällisin puolin, sillä eiköhän melkein meillä kaikilla ole oma ristimme kannettavana, riennonkin keskellä.

Eiköhän ole niin, että 1950-luvulla, jolloin minä olen syntynyt,  psyykkinen erilaisuus ja ahdistuneisuus olivat suuriakin tabuja;  ihmiset, joilla sellaista esiintyi kutsuttiin hulluiksi tai omituisiksi. Kuitenkin kuusikymmentäluvulta lähtien tuli yhteiskuntaan paljon enemmän avarakatseisuutta, uusia terapioita, ymmärrystä ja lääkkeitäkin, jotka jonkun verran auttoivat meitä joilla on psyykkisiä sairauksia.

Valitettavasti historia toistaa itseään ja 2000-luvulla jokainen on jotenkin ”oman onnensa seppä”. Itse pitäisi hoitaa omat asiansa eikä solidaarisuutta ole paljonkaan nähtävissä.  Onneksi on kirkko, ihmisenrakkaus, yksityiset yritykset ja yhdistykset, joilla on laajempaa näköalaa. Ei hyvyys ole maailmasta tai esimerkiksi Suomesta  mihinkään täysin kadonnut.

On huolestuttavaa, ettei valtio enää samassa määrin kuin ennen 1990-luvun lamaa huolehdi, että kansalaisten yhteishyvä, solidaarisuus ja hyvinvointiyhteiskunta, mukaan lukien tietenkin sosiaali- ja terveydenhuolto, olisi itsestäänselvyys.  Jokaisesta lantista, mikä voitaisiin kohdistaa esimerkiksi mielenterveydenhuoltoon pitää nyt taistella. Vuoteen 2030 mennessä ollaan leikkaamassa miljoonia euroja nimenomaan nuorten mielenterveydenhuollosta sekä vanhustenhuollosta,

Me psyykkisesti sairaat olemme siis sekä vähän samanlaisessa  vaikkakin myös erilaisessa asemassa nyt kuin 60 vuotta sitten. Silloin olimme vajaamielisiä, tänään olemme loosereita. Jos nyt vähän yleistetään. Sen takia onkin tärkeätä, että me kaikki pidämme kiinni kahdesta asiasta: humaanisuudesta ja yhdenvertaisuudesta.

Onneksi kaikki ei ole pelkästään huonosti. Siellä missä vielä on jonkun verran varoja, yritetään kyllä keksiä uusia tapoja auttaa. Esimerkiksi DBT-terapiaa ollaan vihdoinkin rakentamassa Suomeenkin. DBT tarkoittaa dialektista käyttäytymisterapiaa. Tämä on Marsha Linehanin keksimä täsmennetty terapiamuoto, joka kohdistuu heihin joilla on vaikea epävakaa persoonallisuussyndrooma ja yleistynyt ahdistuneisuus.

Mutta nämä uudet terapiamuodot ja ohjeet tarvitsevat inhimmillistä ja yhteisöllistä tukea toimiakseen. Kaikkia ihmisiä, joilla on näitä ongelmia, joihin usein liittyy milteipä kestämätön tuska ja ahdistuneisuus, ainakin ajoittain, ei voida saada mukaan esimerkiksi ryhmäterapiohin tai avohoitoon.

Yleisinhimmilliset asiat ovat tärkeitä ja ennen kaikkea mahdollisia myös psyykepotilaille. Taiteellisuus, visiot, rakastuminen, hengellisyys, usko, kanssakäyminen, luonto, seksi… Kaikkea mitä kuuluu ihmisen elämään pitäisi olla itsestäänselvyys myös heille, joilla on psykologisia esteitä ja ongelmia. Näin ei kuitenkaan aina ole, koska monella on vielä hyvinkin ahdistavia ennakkoluuloja. Kirjoitan ”ahdistavia” koska luulen, että myös ennakkoluuloisia ihmisiä ahdistaa heidän omat ennakkoluulonsa.

Rakkaus on kaikki kaikessa ja se mahtuu myös siihen eräänlaiseen varjoelämään, mikä psyykkinen sairaus ainakin osittain on. Leimautuminen pitäisi sada kytkettyä pois yhteisöistä, jotta kaikilla olisi samanlaiset lähtökohdat ainakin jonkinlaiseen elämän tarkoitukseen ja jopa onnellisuuteen.

 

 

 

Artikel i Valkonauha, september 2018

 

 

Inga kommentarer


Den rika fattigdomen

Skrivet 26.08.2018 

Jordens sammanlagda befolkning har aldrig haft det så bra någonsin förr i mänsklighetens historia som i dag. Aldrig tidigare har så många haft tillgång till rent vatten och aldrig har det relativt sätt funnits så många möjligheter att bota svåra sjukdomar. Förr dog människor som flugor i de fattigaste delarna av världen, ja, även i vår egen världsdel. Men jorden har aldrig någonsin tidigare haft en så stor befolkning som nu, vilket innebär att många fler människor ändå lider nöd.

De mänskliga värdena håller på att trasas sönder, och ett nytt grymt världsledarskap har tagit över i flera av de mäktigaste staterna.

Man kan spekulera om hur världen hade sett ut om Robert F. Kennedy hade blivit president i stället för Nixon eller om det vore Noam Chomsky som skulle ha hand om det moraliska ledarskapet i USA. Donald J Trump ger ju ett kallt sken av att vara en ledare. I själva verket handlar det om en bortkommen charlatan med affärsbegåvning, som till skillnad från tidigare presidenter i världens mäktigaste land, aldrig tidigare innehaft något offentligt uppdrag.

Noam Chomsky, ålderstigen men lika skarp som någonsin, hävdar ju till exempel att samtliga amerikanska presidenter sedan Roosevelt har varit maktgalna, militaristiska och korrupta. Senast påpekade Chomsky att USA självt har skapat det enorma trycket från ekonomiska och politiska flyktingar från Mellanamerika.

Det är känt att Roosevelt avskydde kolonialism. Ett faktum är ju också att det amerikanska folket innan angreppet på Pearl Harbor var mer eller mindre totalt ointresserat av att blanda sig i andra länders eller kontinenters angelägenheter annat än i form av en viss penningmässig uppbackning av sina allierade i England och Kina (Kuomintang). Man höll sig med en stor flotta till försvar av landets enorma kuster och intressen i världshaven, men armén var ungefär på Jugoslaviens nivå till manskap och styrka.

USA var en kolonialmakt på Teddy Roosevelts tid men ”det stora kriget”, det vill säga Första världskriget, upplevdes av det amerikanska folket som en i längden alltför stor uppoffring för att man skulle vilja upprepa den. Många politiker motsatte sig en ny inblandning i Europas nya krig. De två mest lyskraftiga motståndarna till solidaritet med Europas av Hitler drabbade nationer var bröderna Kennedys far Joseph P. Kennedy I, och den berömde flygaren Charles Lindbergh.

Det finns många paralleller till 1930 och 40-talen i dagens politiska klimat. Ändå verkar dialogerna fungera bättre än under kalla kriget. Trumps balansgång med käppen och moroten skapar förvirring men kanske också en paradoxal trygghet. Den här tryggheten är ändå en chimär. Och den kanske viktigaste frågan för vårt samhälles och vår kulturs fortlevnad handlar kanske ändå om klimatförändringen.

 

 

Kolumn i Vasabladet, augusti 2018

 

 

 

 

Inga kommentarer


Dikter från en sublim vardag

Skrivet 21.07.2018 

Gunnar Högnäs, informatiker vid Åbo Akademi, författare och kulturskribent ger ut en ny diktbok.  Denna är den tredje i diktsviten Lilla barriärtrilogin. De första delarna heter Ansiktet mot muren (1978) och Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016).

Gunnar Högnäs är son till den prisbelönade och högt uppskattade poeten Kurt Högnäs, så har han haft ett utmanande läge som skribent, men det har inte hindrat honom att finna ett eget lyriskt landskap.

Med sin senaste bok gör GH enligt min meningsitt definitiva genombrott. Att boken inte utkommer på något av de stora, etablerade förlagen, stör inte mig. Jag är imponerad av den nya lyriksamlingen Väggfönster. GH har, trots att han inte längre är någon ung författare, av allt att döma en spännande framtid framför sig. Den boken nya bryter ny poetisk mark och rör sig på komplexa djup. Gunnar Högnäs har hittat sin egen röst och sitt eget rum.

Djupt rotad i både nuets återupplivningar av minnen från barn- och ungdomens Sydösterbotten, där både familj, sommarvilla och stadsvistelse har varit en solid grund för iakttagandet av världens gång i ett slags mikrokosmos, visar Högnäs nu också en existentiell insikt i tidens stora frågor, liksom i vardagens många intima, både sublima och krassa, upplevelser i Åbomiljön. Ofta befinner sig diktjaget på resa, med bil eller buss, och han noterar noggrant och beskrivande många saker i den verklighet som vi alla har omkring oss. Till exempel hur förunderlig månen kan se ut en vanlig kväll, eller hur måsarnas rörelser är lika universella i storstaden som de är i barndomens sommarparadis Benvik i Kaskö.

Gunnar Högnäs är också en progressiv, medveten och ställningstagande poet i dagens mycket apokalyptiska samhälle och hans intellekt rör sig behändigt och naturligt i mänsklighetens stora, förvirrande humana kris, utan att han någonsin förfaller till sentimentalitet, alltför överdriven melankoli eller eskapism.

Samtidigt är GH också, – även där på ett vardagligt och nästan förbigående sätt, – en den självklara, nästan krassa men djupt lidelsefulla kärlekens och parförhållandets små nyansers diktare. Den älskade livspartnerns närvaro beskrivs hastigt i små scener, som då man till exempel i ett stilla ögonblick känner igen sin egen röst och andning i den andre i en tillfällig omfamning.

Redan det inledande korta John Irving-citatetanger tonen: ”Fortsätt förbi de öppna fönstren.” Det som vi ofta ser som en ogenomtränglig vägg kan visa sig vara ett osynligt fönster varifrån man kan blicka ut och se tusentals detaljer i många skiftningar i det liv som blivit oss givet.

Gunnar Högnäs är en solitär och hans poesi på ett sätt inåtvänd, men detta använder han i den nya boken som ett verktyg för att nå oss alla. Han kan också skriva många verkligt fina pärlor av estetik, som har substans och innehåll. Till exempel i detta lilla mästerstycke, kallat Julisvalka: ”Vinden tisslar i/löven, likt en sandstorm i/sommarens timglas.

Lite av Gunnar Björling finns här också, till exempel i dikten Höst, så klart: ”Vinden rasslar/Ormar sig mellan grenar/Ömsar löv, fjäll från ögon.”

En bra poets kännemärke är att i narrativa sjok kunna få språket att glimma även om motiven inte är väldigt passionerade. Den som läser GH:s poetiska berättelser från vår verklighet märker det när hen tar Väggfönster i sin hand.

 

Recension i Vasabladet, juli 2018

 

3 kommentarer


Sjukvården i kris

Skrivet 10.06.2018 

Regeringen Sipilä vill spara 3 miljarder euro under 2020-talet genom att skära ner i ungdomspsykiatrin och åldringsvården. Det finns tydligen ingen gräns för den brutalitet med vilken regeringen opererar i social- och hälsovårdsfrågorna. Det är fråga om dråpslag. Att spara i ungdomspsykiatrin där det finns enorma problem med depression, missbruk och alienering både bland pojkar och flickor, är med tanke på framtiden katastrofalt.

När det gäller åldringarna, – hur man nu sedan definierar begreppet åldring, – så handlar det ju om att de äldre i samhället småningom placeras utanför den sfär där patientlagstiftningen tydligt anvisar hur patienten själv ska få ta del av vårdplanen, att denna ska ske i samarbete med patienten, och att om patienten motsätter sig den föreslagna vården, så bör man söka alternativ.

Det här gäller ju redan naturligtvis i vården av yngre och arbetsföra människor också. Det är vackra ord på pappret men genomförs sällan eller i varje fall inte alltid i verkligheten.

Soite i Karleby, som är ett av två pilotprojekt med tanke på den kommande Sote-reformen i landet, är ett exempel på hur man har lyckats omvandla en kommunal hälsovård i det traditionella folkhemmets tecken till ett statligt aktiebolag, som fungerar enligt ett aktiebolags principer. 

Det senaste som är på gång inom psykiatrin i Karleby är att de regelbundna besöken hos eller hembesöken av klientens specialsjukskötare ska upphöra redan under detta år. Trycket på den del som förr kallades HVC och som fortfarande går under namnet ”grundvården” och där det inte finns psykiatriska resurser, blir hård.

Det så kallade Hemteamet (Kotitiimi) som hör direkt under psykiatriska polikliniken (”monimuototiimi”) har fyra personer anställda, en psykiatrisk skötare och tre närvårdare – för hela staden.

Det är inte svårt att föreställa sig hur det blir med de många ungdomar som har svåra psykiska problem om den här regeringen lyckas få igenom sina sparkrav när det gäller ungdomen som är Finlands framtid. 

Det är ju bra om man kan närma special- och grundvård med varandra som har gjorts i Soite och att till exempel specialsköterskor i hela Soite-vården arbetar direkt under specialsjukvården. Det finns många goda avsikter med Soite-projektet. Ändå blir vården småningom sämre och mindre. Man har så få läkare och vårdare, så lite pengar, och så många nya klienter, att det enda man kan satsa på är kostnadseffektivitet i vården. Individen blir ibland helt bortglömd.

Det ska bli mycket intressant att se hur Soite kommer att gestalta sig när social- och hälsovårdsreformen för hela landet snart klubbas igenom i riksdagen. Jag tror nämligen inte att Jan Vapaavuori och hans drabanter i de stora städerna kommer att kunna fälla reformen genom att försöka påverka och lobba med och i riksdagen.

Vården i Finland befinner sig i kris när människor inte längre ens får träffa en psykiater, så som det är i Soite i Karleby.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juni 2018

Inga kommentarer


Gubbväldet darrar

Skrivet 05.06.2018 

 

Efter decennier, ja, naturligtvis även efter sekler och millennier, av gubbväldets sexuella och själsliga förtryck av kvinnor och flickor, krackelerar nu ett helt system där det varit möjligt att med mannens påstådda gudomligt sanktionerade makt, utnyttja, våldta, trakassera och trycka ner det andra könet.

Den gubbiga hierarkin, som byggt på psykisk och fysisk styrka och makt, darrar i västvärlden, men det är långt ifrån säkert att någon verklig jämlikhet och rättvisa någonsin kommer att äga rum. Makt strukturerna har sina rötter långt tillbaka i historiens mörka förflutna, där det funnits endast fickor av verkligt kvinnligt inflytande.

I den kristna världen, särskilt i USA och inom de nya väckelsekyrkorna, samlar sig de reaktionära så kallade bibeltroende massorna och deras ledare kring en rigid tolkning av skriften och den allmänna uppenbarelsen, därför att de vet att ett paradigmskifte håller på att äga rum i samhället och att deras makt över människornas samveten riskerar att minskas.

Som vanligt koncentreras attackerna på ”de liberala” till frågor som har att göra främst med sexualitet och reproduktion – människans känsligaste och mest intima områden. Där vi som stöder Metoo-rörelsens och LGBTQ-folkets rätt till integritet, försöker de underminera ett mer humant tänkande genom att hänvisa till påstådda eviga sanningar.

Samhällets strukturer är besudlade av machoismens arroganta attityder. Till det kommer att den feministiska eran knappt tagit sin början bland miljarder av människor på det östra halvklotet där barnbrudar, burkor och förbud mot kvinnliga mänskliga rättigheter ännu på många ställen är långt ifrån självklara. fall

Ingenting blir inte bättre av att makthavarna just nu ofta är män som har en sexistisk syn på kvinnor. Donald Trump säger att ”det är bara att grabba tag i musen”, och Vladimir Putin skryter för Trump om att ”Ryssland har världens vackraste horor”.

Sexualitet behöver inte para puristisk men det finns gränser. Många män ser kvinnor enbart som objekt utan samtycke och därför förblir männens värld ganska nedsölad. För om man föraktar det andra könet så föraktar man egentligen mer än halva mänskligheten.

För Finlands del skulle man hoppas att nästa statsminister vore en vänstersinnad feministkvinna. Men vågar man tro att det finns tillräckligt många röstare i det här landet som har mod att staka ut en ny väg – en kultur där gubbväldet inte bara darrar utan skakar sönder?

Världen väntar med spänning på mellanvalen i USA där faktiskt ändå många män med makt plötsligt står maktlösa inför avslöjanden som ingen kunnat ana att plötsligt kommer fram i blixtbelysning. Att förövarna oftast är konservativa republikaner är ingen överraskning.

 

 

Kolumn i Vasabladet, juni 2018

Inga kommentarer


Pia Ingströms djupdykning i Istanbul

Skrivet 30.03.2018 

 

 

 

Pia Ingström 2017 / Photo by Cata Portin

 

Ett exotiskt land, med en statsbyggnad som kännetecknats av religiös neutralitet, med andra ord en sekulär stat som bebos av mestadels muslimer, många militärkupper under slutet av 1900-talet, ett flertal framstående konstnärer och författare, en sladd av Europa men mera östligt, med gränser mot bland annat Syrien och de forna sovjetstaterna, kurderna som i årtionden kämpat både fredligt och med terror för sina rättigheter, vackra kvinnor, fin musik, fantastiska folksagor, barnbrudar… Ett obskyrt Nato-land med en brokig historia. paschor. Den östra ortodoxa kyrkans patriarkat. Den sena debatten om det vi i det egentliga Europa kallar folkmordet på armenierna. Sådant vet de flesta av oss, men ett namn som Hrant Dink eller Lausanne-avtalet är kanske inte bekant.

Vi som inte besökt eller bekantat oss närmare med Turkiet, som i dag styrs av en folkvald halvdiktator på glid från EU-intresse mot Ryssland, har kanske mest fascinerats av antingen landets vackra kuster eller dess fantastiska författare.

Författaren och Hbl:s litteraturredaktör Pia Ingström har gett ut en synnerligen innehålls- och detaljrik bok om sin relation till och mångåriga upplevelse av Istanbul, Turkiets största stad, vid Bosporen, legendarisk redan som Konstantinopel, en synnerligen mångfacetterad och etniskt oerhört komplex storstad, där historiens vingslag kan höras i varje knut och i varje gränd. Det är en bok som öppnar en rik och fascinerande värld både från gårdag och nutid men framför allt bökar författaren tålmodigt i de olika folkslagens och i de etniska och religiösa gruppernas förflutna som naturligtvis återspeglar sig kraftigt också i nuet.

Med hjälp av intervjuer och upptäcktsfärder samt förstås en gedigen boklig kunskap och många resor och vistelser ringar Pia Ingström in vår tids stora frågor om nationalism, multikulturalism, likheter och olikheter, krig och fred, förtryck och tro, samt speglar allt detta just i Istanbul där muslimer, araméer, judar, turkar, greker och många andra har försökt komma överens under århundraden. Landet verkar på något sätt ha fastnat i mångkulturalismens många knutar på ett segare sätt än på många andra håll, på djupet och på ytan, men samtidigt finns där också, i Ingströms skildring, en större ödmjukhet och ett kraftigare försök till anpassning av så många olikheter än på vissa andra håll.

Det som imponerar mest i Pia Ingströms mycket dialogiska, reflekterande och tillika dokumentära bok är hennes förmåga att med så målande och reflexiva bilder från verkligheten få läsaren att identifiera sig med både de hjältar, de offer, de mångtydiga intervjuobjekt och de historiskt komplexa etniciteter och individuella öden som bildar ett tillika uråldrigt och postmodernt mönster i denna stad där det där med ”jude och grek” till exempel får rentav bibliska dimensioner.

 

 

Den mystiska näktergalen Judar, armenier och greker i Istanbul.

Pia Ingström

Schildts & Söderströms, 2017

299 sidor.

 

 

 

Recension i Vasabladet, mars 2018

 

 

 

 

Inga kommentarer


Topelius – ett slags universalgeni

Skrivet 24.03.2018 

Courtesy Maria Wiik

Det är mycket länge sedan år 1818. Trots det långa tidsperspektivet är statsrådet, professorn och författaren Zacharias Topelius, som föddes för två hundra år sedan, fortfarande en av vår nations mest ihågkomna kulturella och politiska portalfigurer.

Zacharias Topelius kom ursprungligen från en släkt i finska Österbotten som också hade ett finsktlingande efternamn, Toppinen. Släkten bytte snart nog namn till det latinskt klingande, mera moderna Toppelius (senare ändrat till Topelius) och inom ganska kort var familjemedlemmarna integrerade i det svenskspråkiga Nykarleby.

Topelius farmor var judinna, men hon var döpt, så därför har det judiska inslaget i Topelius familj hamnat lite i skymundan. Familjen hade varit med om många öden och äventyr innan Zacharias föddes 1818. Bland annat hade hans farfar enligt en historieskrivning kidnappats som barn till Ryssland men lyckats fly till Stockholm där han återförenades med sin mor.

Zacharias var en stor beundrare av tsar Alexander II. Han var således knappast någon demokrat. Men han var fennoman. Hans egen judiska och svenskspråkiga bakgrund hade i hans tänkande en underordnad roll när det kom till det moderna Finlands nationsbygge. Han lärde sig god finska, men allt han skrev, skrev han på svenska. Det blev naturligtvis översatt till finska samtidigt som Topelius också i egenskap av sagofarbror och författare av historiska romaner blev uppskattad i Sverige.

Topelius var både starkt konservativ och riktigt liberal. Han förespråkade dödsstraffet, han blandade in fundamentalistisk religiositet i forskning och politik på ett ödesdigert sätt och hans kvinnosyn var ambivalent. Men han var en ivrig förespråkare för arbetares och fattigas rättigheter och hans enorma samhällsinsatser renderade honom en hjältes status i storfurstendömet.

Det var inte enbart som formidabel psalmdiktare och författare han var stor. Hans finaste insatser gjordes på journalistikens och opinionsbildningens område. Det är därför som vi har så mycket att tacka honom för. Genom att under många år ge ut Helsingfors Tidningar och ta aktivt del i strävandena att förbättra samhället samtidigt som han på ett uppbyggligt sätt var finländsk nationalist kom han att vid sidan av andra stormän att lägga grunden till det som idag är ett fritt, demokratiskt land.

Genom sina resor på den europeiska kontinenten tog Topelius många av den ”moderna” tidens idéer och uppfinningar till sig. Topelius var nog ett slags universalgeni. Han kan visserligen framstå som gammaldags numera. Men när jag var liten, på 1950-talet, hörde jag med nöje mina föräldrar läsa ”Valters äventyr” för mig. Topelius insats består.

 

 

Kolumn i Kajastus, mars 2018

Inga kommentarer