1918 i kött, blod och vatten

Skrivet 11.02.2018

Krigets vägar är oftast oförutsägbara, ven om man vet varifrån de kommer, och vartåt de riktar sig. Det finns ju alltid, åtminstone nästan alltid, en historia. Med kärlekens vägar är det lite tvärtom. De är ganska oförutsägbara. Man vet inte varifrån de kommer, och när det gäller vart de är på väg, så kan man inte heller veta något med säkerhet.

Jörn Donners nya roman, Blod är tunnare än vatten, diskuterar de här företeelserna i den mänskliga historien och tillvaron på ett hårresande spännande sätt, i en typisk Donnersk blandning av saga och verklighet, kanske med en viss betoning på det sistnämnda, även om alltsammans i själva bokens intrig troligen är mer eller mindre påhittat. Intrigen är inte desto mindre fascinerande, särskilt som boken är skriven med en drive och en känslighet utan like.

Jörn Donners förmåga att bolla med sarkasm och melankoli kommer verkligen till sin rätt i denna ”dagboksroman”, en fiktiv men på verkliga historiska händelser baserade episoder och en handling som träder fram då en son finner sin fars kvarlämnade berättelser på vinden i ett sommarhus.

Berättelserna om framför allt den judiske, liberale demokraten Alexanders, och den finska spionen, den vackra Annas nästan slumpmässiga möte som leder dem in i flera sköna drömmar men också på tragiska stigar, är ändå skrivna av framför allt en vän till den påhittade författarens far. De har funnits kvar i många årtionden och lyckats undkomma städningar och utrensningar.

Boken sväller över av hastigt men fint skisserade röda och vita, män och kvinnor, soldater och offer, men där finns också många andra fina porträtt – allt från den grymma, avskyvärda tillvaro som invånarna i Petersburg (Petrograd) och i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland, mest på den finska sidan, måste stå ut med under det som vi i år särskilt minns, vårt tragiska inbördeskrig. Som i sin tur var en avart av de två ryska revolutioner som ägde rum under år 1917.

Blod och vatten blandas minsann detaljrikt och realistiskt i berättelserna som Jörn Donner skrivit ner med sådan frenesi och självfallet med en uppenbar avsikt att diskutera 1918 års händelser när många människor på bägge sidor na av vår östgräns, och förstås för vår del i nästan hela landet, förvandlades från mänskliga varelser till odjur men ett uppblossande at och sedan ett därpå följande hämndbegär som trotsar all mänsklighet.

Alexander lyckas ta sig över Systerbäck på väg till sitt hus i Finland där han finner en ung kvinna boende. Snart nog blir de två explosiva och passionerade älskande. Den lite äldre mannen och den unga kvinnan, som verkar vara både intelligent, uppfinningsrik och begåvad med en oerhörd förmåga att hålla tyst och tala precis i rätt ögonblick. Ett oförglömligt människoporträtt. Och så får vi möta den ambivalente kommendanten för gränsområdet, som har förnamnet Karl. Den uppmärksamme läsaren lägger märke till Jörn Donners förkärlek för enkla, svenska namn, som hen lätt kommer ihåg även efter läsningen: Anna är väl ett av de namn som Donner använt mest i sina böcker och filmer.

Här ska verkligen inte avslöjas på vilket sätt Annas och Alexanders dels vegeterande, dels ytterst dramatiska tillvaro i de båda hus som de bor i leder till. En av boken stora förtjänster är att den verkligen tar itu med att skildra 1918 års händelser från ett naket mänskligt perspektiv. Här finns inte finne eller ryss, man eller kvinna, barn eller vuxen – här finns människor som får kött och blod, som lider, som är offer för världshistoriens virvlande vatten. Och till sist blir blodet vatten som i de stora haven nästan utplånas men ändå ingår i mänsklighetens samtidigt vackra och tragiska historia.

 

Blod är tunnare än vatten. Jörn Donner.

Roman. Förlaget, 2018.

295 sidor. Omslag av Anders Carpelan.

 

 

Recension i Vasabladet, februari 2018

 


Kommentarer

  • dindu skrev den 15.02.2018:

    This guy tried to get me banned cause I asked if Finland would help me with life-saving surgery.
    For shame.
    He’s a racist.

  • Kaj skrev den 16.02.2018:

    Jörn Donner is not a racist, he´s one of the big liberal humanists in Finland. If you have personal issues with him, you better keep me out of it. I think you are just a professional spammer and you´re disturbing me.


Lämna en kommentar