Arkiv över november, 2013

Femtio år efter skotten i Dallas

Skrivet 23.11.2013 
Jack, Bobby och Ted Kennedy

Jack, Bobby och Ted Kennedy

”Var befann du dig när Kennedy blev mördad?”
Det var en glåmig, mörk, kylig kväll. Jag hade inte somnat. Det var ljust i prästgården i hörnet av Näsilinna- och Tavastgatan i centrala Tammerfors. Min far hade varit och postat ett brev, då han skyndade in. ”– Har ni hört? President Kennedy har blivit mördad!”

”- Johnson är ett svin!” förkunnade en av mina mera pratsamma klasskompisar följande morgon. Det tyckte jag var oförskämt. I en ung framstegsvänlig prästfamilj var president Kennedy en hjälte, och hans administration stod för en ljusare framtid för världen.

Många år senare skulle jag höra och läsa om Lyndon B. Johnson, skaparen av The Great Society, att han faktiskt var ett slags svin. Han uppförde sig oförskämt även om kvinnor var närvarande i rummet. Han fjärtade då han talade med andra statsöverhuvuden, och hans språkbruk lämnade mycket i övrigt att önska. Det finns anhängare av konspirationsteorier som anser att det var Johnson som i själva verket hade orkestrerat mordet på JFK.

En annan som har utpekats som en möjlig attentatsanstiftare är J. Edgar Hoover, den legendariske FBI-chefen, som ingen president vågade avskeda, eftersom han visste allt om alla.

Hoover och presidentens bror, justietieminister Robert F ”Bobby” Kennedy, avskydde varandra. När Kennedy blivit skjuten ringde Hoover ett lakoniskt samtal till Bobby: ”Mr Kennedy. Presidenten har blivit dödad.” Sedan la han på luren.

Jag avgudade Bobby och jag minns hur jag som fjortonårig skolpojke på sommarlov satt och grät ensam i min mosters lägenhet på Ristrandsgatan i Gamlakarleby då jag hörde i radion att också Bob hade blivit skjuten, strax efter att han vunnit demokraternas nominering i Los Angeles.

Ingen vet med säkerhet vem eller vilka som tog livet av Bobbys bror, men RFK:s mördare Sirhan Sirhan sitter fortfarande av sitt livstidsstraff. Kalifornien hade till skillnad från nu, inget dödsstraff 1968. Med bröderna Kennedys intåg i amerikansk politik hade landet radikaliserats och dödsstraffet var på väg att avskaffas i de flesta delstater.

John F. Kennedy Jr, som barn kallad John-John, omkom i en flygolycka år 1999. Den berömda Kennedyförbannelsen drabbade även en av exfruarna till en av brödernas son. Hon avled för ett par år sedan ”genom hängning.”

Men det finns fortfarande hopp och ljus för dem av oss som älskar familjen Kennedy. Kerry Kennedy, dotter till Robert F, arbetar över hela världen mot fattigdom och för kvinnors rättigheter, den populäre Joseph P ”Joe” Kennedy ligger effektivt till vänster om Obama i kongressen, och för en vecka sedan utsåg president Barack Obama själv John F Kennedys dotter Caroline till ambassadör i Japan. Det viskas till och med om en presidentkandidatur.

Men oberoende var alla befann sig då John F Kennedy blev mördad, förblir själva mordet ett olöst mysterium. Ingen amerikansk administration vill egentligen veta sanningen.

 

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning 22 november 2013

Inga kommentarer


Marraskuun vihat

Skrivet 19.11.2013 

winter-evening-1355657913h4d

Marraskuun vaaleansinertävä, hopeanvärinen ja usvainen tunnelma laskeutui päällemme. Ihmiset ovat hyvin väsyneitä, monet jopa uupuneita.

 Meidän suomalaisten ihana suvi ja moniin muihin maihin verrattuina ylipitkät kesälomamme eivät näköjään enää auta meitä palautumaan.

 Monet erilaisen avun tarpeessa olevat kokevat monesti tylyn ja kiireisen kohtelun. Erilaisisissa hoitolaitoksissa, polikliniikoilla ja sosiaaliviranomaisten palveluissa laput ovat luukulla. Ollaan syyslomalla, talvilomalla, sairaslomalla, tai yhtäkkiä vuorotteluvapaalla.

Vaatimukset suorittamiseen eurokriisin säästökuurin varjon alla ovat kovat.Sosiaalisessa mediassa ja nettilehtien keskustelupalstoilla näkee yhä enemmän aggressiivisia, kovia rangaistuksia vaativia, maahanmuuttovastaisia ja jopa rasistisia viestejä. Erityisinä ihmisten vihan ja frustraation kohteena ovatkin usein marginaaliset ryhmät: pienet vähemmistöt, luonnonsuojelijat ja vaikkapa feministit tai ruotsinkieliset.

 Jopa hieman fasistisilta haiskahtavat viestit ja vihanpurkaukset ovat tavallisia. Ovathan jo useat politikot ja virkamiehet saaneet tappouhkauksiakin.

 He jotka vaativat vaikkapa kuolemanrangaistusta ja erittäin pitkiä vankilatuomioita eivät yleensä pysähdy ajattelemaan yhteiskuntamme moninaista problematiikkaa missä sosiaaliset ja psyykkiset syyt vaikuttavat esimerkiksi väkivaltatekoihin.

 Toisaalta tilastot näyttävät aivan selvästi että Suomessa väkivaltarikokset ovat viime vuosina selvästi vähentyneet, eivät lisääntyneet.  Olisikohan median kynnys raportoida näistä asioista alentunut?

 Vihan osoitukset osoittaa ei vaan tietämättömyyttä vaan samantyyppistä reagointia mitä selvästi näkyy myös Keski- ja Etelä-Euroopassa jossa antisemitismi ja islaminvastaisuus on kasvamassa.

 Edellisellä viikolla julkaistiin gallup jonka mukaan useimmat suomalaiset säästäisivät maahanmuutossa, kulttuurissa ja kansalaisopistoissa. Suomenruotsalaisena kirjailijana joka on naimisissä ulkomaalaisen kanssa joka opettaa kansalaisopistossa ajattelin että onpa mukavaa että mekin olemme sellainen rasite.

 Kuntaliiton puheenjohtaja kiirehti kuitenkin kommentoimaan sanomalla että kulttuuri on henkireikä monelle suomalaiselle ja tähdensi myös että näistä kohteista säästämällä saa erittäin vähän rahaa, koska ne ovat niin marginaalisia.

 Milloin alamme ja uskallamme ruveta analysoimaan niitä rakenteita joista todella voisi säästää? Vähentämällä sairaanhoitoa, vammaispalveluita ja varsinkin psykiatrista hoitoa ei ainakaan pidemmän päälle kerry valtiolle säästörahaa.

 Jokaisesta työpaikasta josta isot, ahneet yritykset luopuvat, siirtyy taas yksi ihminen työttömyysjonoon, ja valtio joutuu häntä tukemaan yhä pienemmästä kakusta.

 

 

Kolumn i Keskipohjanmaa i november 2013

Inga kommentarer


Det som kommer före

Skrivet 08.11.2013 
Jesus driver ut månglarna

Jesus driver ut månglarna

Aldrig har så många skrivit och talat så mycket om hur vi borde sköta om våra kroppar, vad vi borde äta och vad vi inte borde äta, hur vi borde sköta våra relationer, vilket slags sexliv vi borde ha, vilken livsstil och orientering som är den rätta, som i vår tid, i vårt samtida samhälle.

Fariseiskt tror vi oss alla veta bäst om hur just grannen och medmänniskan ska leva för att inte väcka anstöt och störa balansen.

Sociala media, facktidskrifter, bloggare, självutnämnda eller av andra uppmanade profeter av olika slag, politiskt bemannade farkoster i den surrande cyberrymden och på de ideologiska och fysiskt förnimbara slagfälten, är proppfulla med goda råd och tajta varningar.

När jag läser nyutkomna dokumentära skildringar med ännu en inblick i Tredje rikets onda anatomi eller i Stalins och Maos ändlösa ”arbetsläger”, där tortyr, utrotning, massvält och kannibalism har frodats, går tankarna till bristen på den exakta dokumentation som människorna saknade till exempel under medeltidens häxjakter eller på den tid när ”hjältar” som Alexander den store dränkte länder och folk i blod.

Ändå finns det länder och folk som förnekar även uppenbara tekniska och bildmässiga bevis för till exempel Förintelsen av judarna eller folkmordet på armenierna i Turkiet.

Men det är selektivitet även i dagens breda och högljudda nyhetsförmedling: vi ser hur terrorister med huvor på huvudena och k-pistar i händerna smyger omkring för att skjuta sönder män, kvinnor och barn på ett shoppingcenter i Nairobi. Men ingen dokumenterar när både skyldiga och oskyldiga sprängs i luften med benflisor och hjärnsubstans flygande i blod och svavel, efter att Obama har tryckt på knappen, och USA:s drönare slår ner – enligt uppgift i mycket större grad och med många fler offer än som har informerats av Förenta staternas regering.

Den som sett en film som Dresden kan knappast oberörd påstå att rättvisan alltid skipas så att oddsen går jämnt ut.

De som varit stora i människornas och i historieskrivningens annaler kommer att krympa i världshistoriens slutgiltiga ljus.

Ändå är det många pipande röster och tordönshöga rop som tutar ut sina budskap om vad som är rätt och vad som är fel, med hänvisning till gamla skrifter och religiösa urkunder, som givetvis med en rätt eftertanke och med förnuftets hjälp måste kunna tolkas på olika sätt, allt efter det mått som människor som skrivit ner dem under olika tidsåldrar.

När jag läser mig igenom Kjell Westös täta, nästan kammarspelaktigt intima roman Hägring 38, där läsarna får följa med på både tankens och minnets vandringar genom huvudpersonerna Matilda Wiik och Claes Thune, börjar jag meditera över den titel som författaren har valt för sin retrospektiva resa till året före andra världskriget bröt ut, 1938. Men som egentligen är ett försök att visa på hur steget före vår fot alltid visar upp just en – hägring.

Med facit i hand kan vi döma eller frikänna historien, dess ledare, och dess medlöpare. Men de som var där kunde ändå också välja mellan gott och ont i den bemärkelsen att det fanns tidens tecken, precis som det finns i dag.

Ska vi låta någon utrota mångkultur och strävan efter samförstånd, eller ska vi låta andra trampa ner olika etniska grupper och språk, genom vår passiva hållning? På det sättet har ingenting ändrats mellan 1938 och 2013.

Litteraturforskaren och medlemmen av Svenska Akademien, Lotta Lotass, skriver fascinerande i en understreckare nyligen i Svenska Dagbladet om poeten, professorn och biskopen Esaias Tegnérs förhållande till kejsar Napoleon. Tegnérs tyckande om den tidens Hitler eller Che Guevara växlade mellan personkult, hjältedyrkan och förment fin humanism från svart till vitt under olika perioder.

Tegnér satte för övrigt Napoleon högst, och ”fruntimmer” lägst på skalan över människor.

Inte var biskopar och kyrkoledare heller så fromma och bibeltrogna i den mening som somliga i dag fordrar av dagens ledare. Nu kritiseras den nya, visionära ärkebiskopen i Sverige Antje Jackelén för att vara på fel väg och föra Svenska kyrkan till något tokigt liberalt.

Då jag läser vad hon verkligen predikat och skrivit står jag häpen där och undrar vad det är för fel på att sätta sin kraft på evangelium, nåd och förlåtelse – och fred. Det sistnämna arbetare ju även Nathan Söderblom för, och fick Nobels fredspris.

Det har aldrig funnits någon rak väg för bibeltolkningar genom århundradena. När häxor brändes på bål och Mammon satt på påvestolen och delade ut förlåtelse för pengar, hur var det då? Traditionell ämbetssyn? Eller då Paulus godkände slavhandel? Klassisk kristendom?

Under århundraden har homosexuella och judar förföljts och förlöjligats i kyrkan. Esaias Tegnér var gift, men uppvaktade liksom vår egen Runeberg ivrigt olika slags damer i sin krets, och han var knappast ensam om det.

Men om en moraliskt högtstående kvinnlig biskop går vidare på många andra kyrkoledares väg i vår tid mot en större vidsyn och klarhet när det gäller bibelord från många, många hundra och flera tusen år sedan, så blir det strax stämpling och utpekanden. En kvinna ska minsann inte sticka upp – allra minst som ledare!

 Påven Fransiskus må vara rätt fjärran från en ”liberal” teologi och syn i allmänna termer, men han har gjort många lovande uttalanden, bland annat detta: ”Om den katolska kyrkan fortsätter att fokusera på frågor om abort, homosexualitet och barnbegränsning, så kommer hela kyrkan att falla ihop som ett korthus.”

 Jesus själv gav inte kostråd och han var inte heller någon sexterapeut. Han kritiserade de rikas och makthavarnas beteende och han menade att människan inte lever endast av bröd. Något annat kommer före. Före kapitalismen också.

 

 

Inkast i Vasabladet i november 2013

 

4 kommentarer