Arkiv över maj, 2014

Ryssland – tillåt visionära utblickar

Skrivet 20.05.2014 
Manfred on the Jungfrau

Manfred on the Jungfrau

Jag sitter och blickar ut över vårens ljusblå, molniga skimmer och försöker minnas vilken min första kontakt varit med den ryska kulturen – med musiken, konsten, dansen, filmen…

Vladimir Putin har nyss undertecknat en lag som från och med nu förbjuder svordomar i böcker, tv-program, videor, filmer med mera, som utges i Ryssland. Det är ju inte heller så länge sedan han förbjöd ”homosexuell propaganda”, i akt och mening att skydda de ryska barnen från västerländska depraverade seder.

Jag minns nu. Jag var bara ett barn, och mannen som introducerade den melankoliska, estetiska och djupsinniga ryska folksjälens konst i mitt oskyldiga barnasinne, var mina föräldrars idol Pjotr Tjajkovskij.

Han råkade ju vara homosexuell. I dagens Ryssland skulle han troligtvis vara isolerad. Stämplad av människor som varken vet hut eller har tillräcklig bildning för att förstå att världen är en plats, som inte har råd att undvara regnbågens alla färger.

Pjotr Tjajkovskijs musik består ju verkligen inte endast av de serena och dansanta tonerna i balettmusiken till Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön. Rokokovariationerna är kanske hans största bidrag till en mer existentiell musikkontext, liksom hans kammarmusik, som jag nyligen har stiftat bekantskap med.

Pianokonserterna må uppfattas som sockrade, men det finns även i dem en mörk, outgrundlig rysk själslig mässa från det nästan oändliga landets natur och folk.

Jag skrev en av mina första litterära artiklar om Alexander Solsjenitsyn i Vasabladet i början av 1970-talet. Han anknöt till den nationalistiska kulturtraditionen, men han var inte desto mindre en frihetskämpe och motståndare till den rigida diktaturen under många årtionden, och dessutom en skönlitterär berättare i klass med Tolstoj och Dostojevskij.

Det är så sorgligt att Ryssland tar ödesdigra steg tillbaka till det förgångnas autokrati, där alla missunnar och misstänker varandra, särskilt som den underbara ryska konsten äntligen, efter Sovjetstatens fall, fick en ny möjlighet.

Men den som har följt med rapporteringen från det östra grannlandet vet att det är ett enormt land, minst lika komplext som USA med dess nordliga värdeliberala stater, en postmodern livsstil nere vid västra Atlantkusten, sina bibelbältesområden och sina redneckers. Ryssland har motsvarigheter i etnicitet och kulturell komplexitet.

Även i Ryssland finns det, som alltid, glimtar av hopp, som en dag kan träda fram i ett nytt, visionärt, folkligt men bildat Europa, där förhoppningsvis fredens ängel ännu en gång kommer att segla över statsgränser, nationalistiska yror och dumt vapenskrammel.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet i maj 2014

Inga kommentarer


Mannens skinande rustning

Skrivet 10.05.2014 
Knight in Shining Armour

Knight in Shining Armour

Dessa finländska män i sina skinande rustningar. Dessa skinande män i sina finländska rustningar. Denna blandning av rustik präktighet och amoraliskt svängrum. Denna männens gamla värld som trots omvärldens vänsterkantring fortsätter att tuffa på som en gammal ångbåt med stadig kurs.

Rustningen kan bestå av till exempel en teflonlik humanism. En antydan om social medvetenhet, som är mera en skrällande trumma än en ljudande cymbal. Mera en läpparnas bekännelse än en hjärtats tro och övertygelse. Finsk manlighet är överslätande, besserwissermässig, ovillig att lyssna och tveksam till att känna efter i gräsrötterna.

Det har skett en förvandling av den politiske mannens känsla och ansvar för samhället och medmänniskan som vi män borde skämmas för. Aldrig tidigare under min livstid, i det här landet, har så många män roffat åt sig så mycket makt och så mycket pengar som under det senaste decenniet. Och det bara fortgår, utan att någon på allvar försöker stoppa upp det.

Vladimir Vladimirovitj Putin framstår som den till det yttre manlige, hänsynslöse tuffingens prototyp men det finns även i Finland hundratals små Putingubbar som har fastnat i marknadsekonomins och den avslagna demokratins ekorrhjul. I inget annat land på våra breddgrader eller på sydligare för den delen skulle en sittande premiärminister fega ut och lämna en regering i kris ett år före ett val. Vad erbjuds landet i stället? Tydligen en flera gånger straffad person som folket aldrig valt annat än i hans egen valkrets, och som vi finlandssvenskar på första dagen av hans valkampanj fick veta om honom att han är tveksam till att stödja den obligatoriska skolsvenskan i detta tvåspråkiga land. Något som statsministrarna hittills varit ganska måna om att göra – om inte i handling så åtminstone i ord.

Ett val av Vapaavuori till statsminister skulle visserligen innebära att landets ledare talar flytande svenska och framstår som en måttfull ledargestalt, men det skulle också innebära en stabilisering av den nyliberala marknadsekonomin, som till sist krossar vår välfärd. Det skulle innebära ett ordentligt steg till höger och en klar valseger 2015 för Timo Soini.

Men skulle det innebära mera feminism, ökad jämlikhet för kvinnor och bögar, eller en större internationell solidaritet. För att inte tala om att slå ner på den alltmer ökade rasismen och antisvenskheten på gator och torg.

Skulle det inte i stället vara dags för ytterligare ett generationsskifte åt det yngre och mera globalt progressiv hållet? Ja men… Samlingspartiets ungdomsorganisation påminner ju mest om Lapporörelsen. Det hade jag nästan glömt.

Kanske en herre som Vapaavuori är mer en slags grå eminens med ett medelklassansikte än en skimrande nyrik viktigpetter? Dem har vi ju på många poster. Men när de stormrika företagsherrarna tillåts fortsätta med sin nyliberala verksamhet både i vardag och på helg, skulle det inte då vara skäl även för ett socialkonservativt parti att tänka efter före om vad som är bäst för land och folk?

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i maj 2014

Inga kommentarer