Arkiv över september, 2012

Kommunen och människan

Skrivet 21.09.2012 

Kommunal demokrati handlar inte i första hand om makt och härlighet. En demokrati är ett folkvälde. De som har valts till kommunala uppdrag på olika nivåer är, varken mer eller mindre, i första hand kommuninvånarnas representanter, deras talesmän.

Ingen nämnd, och ingen glömd, som man brukar säga, så finns det alltid en risk för att förtroendevalda, kanske särskilt på kommunal nivå, riskerar att drabbas av en viss narcissism, maktfullkomlighet, efter att ha valts in under många år och många perioder.

Det är inte sällan man märker det här både genom medias förmedling och på det privata planet, om inte annat så ryktesvägen eller genom djungeltelegrafen. För att inte tala om egna erfarenheter.

Lyckligtvis drabbar denna sjuka inte alla, inte ens alla gamla ringrävar. Många, särskilt de som inriktat sig på antingen stadens utveckling eller på att försvara de svagas rättigheter, gör mer eller mindre i det tysta ett långsiktigt arbete som kommer både stad och bygd likaväl som enskilda kommunmedlemmar till nytta.

Det som kanske är mest oroande är att även den kommunala demokratin mer och mer blivit präglad av maktkamper, intriger, och framför allt partiernas inbördes konkurrens och navelskåderi.

Kommunala val har i allt högre grad kommit att betraktas som ett slags gallup och en slags termometrar för regeringens och riksdagens politik. Partierna riskerar att sätta de egna politiska aspirationerna före den egna kommunens, stadens, intressen. Ett kommunalval ska inte vara ett förval till riksdagsvalen eller presidentvalen.

Kommunala val ska handla om kommunens utveckling, människornas närmiljö, skolor, hälsovård, rekreation, utbildning och om skötseln av de gamla och handikappade.

Det viktigaste borde inte vara hur sexigt ens eget parti ska se ut, och hur man ska kunna förverkliga sin ideologi med alla medel. Inte heller borde kommunala val handla om att framgångsrika människor ska få än mer inflytande.

I stället borde valet vara en fråga om samarbete mellan olika yrkesgrupper och samhällsklasser, om en strävan att fördela kommunens resurser jämt mellan olika grupper av människor, och om att se till att alla oberoende av förmögenhet, ålder och livssituation har samma rättigheter till vård och omsorg.

De öronmärkta pengarna måste vi få tillbaka – annars finns det ingen möjlighet för kommunerna att leva upp till ministrarnas vackra ideal. Om till exempel den nya lagen om äldrevård ska kunna tillämpas.

Kommunerna i Finland borde inte ta efter privatiseringsmodeller på andra sidan Finska viken eller Atlanten, utan i stället blicka tillbaka till 80-talet, då det finska välfärdssamhället fungerade som det samhällskontrakt det var avsett att vara.

Det finns nog lyx och överflöd att skära i på andra håll så det räcker till att spara för att betala både statliga och kommunala skulder.

 

Kolumn i Österbottens Tidning 20.9.2012

2 kommentarer


Vår följeslagare musiken

Skrivet 01.09.2012 

 

”Musiken har vi fått som en gåva för att ge oss en föreställning om världar utanför den vi lever i”.” Så svarade Ingmar Bergman på sin egen fråga: Varifrån kommer musiken?

Bergman pendlade under sitt liv mellan tro, agnosticism och ateism. Men oberoende av om vi är troende eller inte, så upplever de flesta av oss en vision eller har en medvetenhet om en annan sfär, ett påtagligt eller abstrakt själsligt eller fysiskt ”annorlunda.” För Bergman innebar det åtminstone en stark övertygelse om en återförening med hans sista fru, Ingrid.

Världar utanför den vi lever i, som Bergman så väl formulerade det, innebär väl närmast en dröm eller en föreställning om någonting som i kontrast till lidandet, orättvisorna, katastroferna och sjukdomarna, fattigdomen, som finns i livet på jorden, är en plats eller ett tillstånd av ro, harmoni, kärlek – och åtminstone en frånvaro av det svårhanterliga begreppet och ordet ondska.

Med den kännedom vi har om musikens ursprung, dess biologiska och fysiologiska relation till oss och våra hjärnor, och den vetskap vi har om hur musiken under historien har haft en central betydelse i konst och kultur, är det lätt att relatera musiken till denna vår kollektiva dröm och föreställning av en sfär i världar utanför den vi lever i.

Det har länge varit känt att musik kan fungera som terapi till exempel vid svåra depressioner. Patienten får lyssna på sorgsen och melankolisk musik, och identifierar därmed sina egna livsupplevelser och sin egen grundkänsla med det som musiken har att säga – utifrån, men inåt.

Av artikeln ”Music on the brain; Researchers explore the biology of music” i Harvard University Gazette från år 2002 framgår det i en intervju med musikern, kompositören och neurologen Mark Tramo att musik även kan ha en stark inverkan på för tidigt födda barns utveckling, på blodtrycket hos en by pass-opererad patient, och den kan även ha en mycket lugnande inverkan på Alzheimerpatienter i oroliga situationer. För att nämna några exempel.

Redan på fosterstadiet börjar människan reagera på musik, och vid 4 månaders ålder kan till exempel dissonanta toner få en baby att vända sig bort och skrika. Men om de tycker om en melodi så kan de nynna med i den och känna välbehag.

Människans hjärna, och särskilt ”musikcentret” i hjärnan, är programmerad att hantera och relatera till rytmer, harmonier – till musik. På så sätt kan man säga att ingen egentligen är omusikalisk. Men det beror på uppväxtmiljön och den kultur som barnet växer upp i hur det tar till sig och förhåller sig till musiken.

Många idrottsmän förbättrar sina prestationer genom musiken.

Någon större skillnad mellan klassisk musik och till exempel rockmusik finns enligt hjärnneurologin inte, eftersom till och med en del hårdrockgrupper spelar efter samma regler i harmonierna som Johann Sebastian Bach gjorde på 1600- och 1700-talet.

Däremot har man inte kunnat bevisa att det till exempel skulle ha en direkt inverkan på fostrets utveckling om det på fosterstadiet får höra Mozart.

Redan för 50 000 år sedan medan Neanderthalmänniskan levde, tillverkades flöjter. Flöjten är ju ett väldigt rent och direkt instrument även om det i modern tid har frambringat virtuosa uttolkare som Rampal, von Bahr eller Pahud.

Jag tror att musik ofta handlar om stark identifikation som uppstår i mötet mellan nuet och minnet. När jag befinner mig i akut separationsångest eller sorg så kan jag relatera särskilt starkt till en sådan musik som varit viktig i viktiga delar av mitt liv, särskilt i barn- och ungdomen.

Många årtionden efteråt så kommer tonerna och melodierna in som gamla bekanta, som jag återser med glädje och vemod. Det gör mig lugnare, mer du med mig själv och öppnar dörrarna till min inre värld, där musiken bor. Min musik.

Eftersom vi alla har en musikalisk gen som framkallar gestaltning av musiken i vår högra hjärnhalva så är vars och ens musik en del av hennes eller hans personlighet.

Redan tidigt i livet formas våra uppfattningar och tycken om andra människor, idéer, tankar och visioner. Musiken dunkar i takt med våra upplevelser och starkt profilerade melodier etsar sig fast i dem.

Man kan säga att allt har sin tid, som det står i Predikaren. Det finns en tid för att älska, en tid för att skiljas, en tid för krig, en tid för fred, en tid för att vara ung, och en tid för att åldras, en tid för att leva, och en tid för att dö.

Men konsten, litteraturen, och kanske framför allt musiken, följer med människan genom det kollektiva omedvetna och i vår gemensamma arvsmassa på ett sätt som gör allting och alla skeden meningsfulla.

Det sägs ju att även änglarna sjunger Guds lov.

Musiken är ständigt närvarande genom sitt etos: ljudet. För den som är döv återstår kanske känslan och intuitionen. Inte heller den som saknar hörsel saknar känslan och mottagligheten för musik. Annars hade ju inte heller Beethoven kunnat komponera flera av sina största verk efter det att han blivit mer eller mindre totalt döv på sina öron.

Lyssna

Publicerad som kolumn i Vbl i september 2012

Inga kommentarer