Arkiv över december, 2013

Hyvää tahtoa

Skrivet 17.12.2013 

 

peace-goodwill-web

Tämän vuoden Nobel-palkittu kirjailija Alice Munro, lyhyiden proosakertomusten mestari, tunnetaan taidoistaan muokata pikkukivestä isoa, murtumatonta eksistentiaalista ja taidokkaasti filosofiaan kiinteytettyä tekstiärkälettä. Hänen kertomuksissaan loistaa jokapäiväiseen arkeen sublimoitu ajan kulku. Tavallisista ihmisistä löytyy hänen kertomuksissaan mysteereitä, hyvyyttä, mutta myös kätkettyä pahuutta ja välinpitämättömyyttä.

Eli Munron kirjoista voi lukea paljon ihmisten todellisuudesta. Todellisuus ei ole Hollywoodmaisen mustavalkoinen tai autoritaarisen selväpiirteinen. Todellisuus on aina vaihteleva, läpikuultava – helposti särkevää ihmisyyttä ja materiaa.

Joulun alla pitäisi mielellään puhua hyvästä tahdosta. Hyvän tahdon eleet ovat nykyään aika paljon kortilla. Sitä ei jaeta yltyömäärin ilmaiseksi. Sen tietävät muun muassa vanhukset jotka ovat joutuneet hallituksen suuren rakennemuutoksen maksumiehiksi tai nuoret työttömät jotka ovat taistelleet saadakseen kunnon koulutuksen mutta joille ei palkka- tai muu työ mitenkään kasva puissa.

Hyvää tahtoa löytyy varmasti maan hallitukselta kuuluisassa rakennemuutoksessa, muun muassa tavoitteessa antaa vanhuksille mahdollisuuden asua pidempään kotona.

Mutta ainoastaan hyvällä tahdolla ei yhtäkkiä palauteta monena vuotena alasajettua kotihoitoa. Sama koskee myöskin muita terveyden ja sosiaalipalvelujen alueita. Jos ajatellaan että Suomea jälleenrakeentaneiden veteraanien pitäisi asua kotona ainoastaan kiireisen perushoivan ja omaisten tuella niin ollaan niin kaukana realiteettien maailmasta että voidaan jo puhua pilvissä leijailemisesta.

Silloin kun hyvä tahto muuttuu omaksi irvikuvakseen, päättäjien todellisuudentajua voidaan jo vakavasti kyseenalaistaa. Mutta uusliberalismin piirteisiinhan kuuluu se, että hyväntahtoisuus ei muutu rahaksi ja toiminnaksi silloin kun on kysymys tasa-arvosta ja todellisesta sosiaalisesta ajattelusta.

Olemme kaikki jouluihmisiä, jolloin meiltä kaikilta odotetaan hyvän tahdon osoituksia. Siksi katkeruus ei ole kuitenkaan vastaus ajan taloudellisen ja tiukkapipoisen ilmapiirin kysymykseen siitä mitä tapahtuu todella, lainatakseni suurta Pentti Saarikoskea.

Ajattelin itsenäisyyspäivänä meidän kaunista sinivalkolippua ja sen symboliikkaa. Mielestäni se kuvastaa paljon todellisuutta – sitä samaa arkea, säätä, tunnelmaa joka yhdistää meitä kaikkia, ihan niin kuin Alice Munroen kertomuksissa tavallinen ja ylpeä kulkevat käsi kädessä.

Sininen taivas, valkoiset pilvet – sama taivas leijuu meidän kaikkien ihmisten yllä eikä kukaan meistä synny tähän maailmaan erilaisina kuin muut. Kaikki maat ja mantereet kuuluvat kaikille.

Sen takia olemme kaikki hyvän tahdon lähettiläitä riippumatta siitä missä asumme, kuljemme ja matkustamme. Voimme yhdessä rakentaa sekä omaa maatamme että maailmaa – jos vaan hyvää tahtoa löytyy.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa 16.12.2013

Inga kommentarer


Du sköna nya kontaktnät

Skrivet 16.12.2013 
Välsignelser och förbannelser med den nya världsordningen

Välsignelser och förbannelser med den nya världsordningen

Finns det någonting i denna ystra och flagranta värld som i dag är oföränderligt, som är åtminstone i överförd och subtil bemärkelse ”evigt?” Eller har allt som är fast redan förflyktigats till den grad, att ingenting längre är på något sätt säkert, pålitligt och tryggt?

 

Det är korrekt att säga att den digitala revolutionen och det att vi alla sitter mera på nätet och skriver och sätter upp bilder har förflackat vår sociala kompetens, och lett till att vi inte längre känner samma omsorg om våra medmänniskor som förr. Att vi övergått från att vara delaktiga medborgare och en medkännande nästa till att bli maskiner som producerar åsikter, egotrippar och fasader. Men vilken är i så fall orsaken?Det kan inte vara så enkelt att det endast är de tekniska och innovativa förändringarna i form av internet, mobil- och smarttelefoner, surfplattor och den enorma explosionen av sociala media som är orsaken till att människor inte möts ”in real life” på samma sätt som förr – åtminstone inte i vardagen.

Det finns ju även en annan sida av slanten: tack vare de sociala medierna, Facebook, Twitter, olika organisatoriska sajter med mera så kan man lättare ordna träffar, seminarier, demonstrationer och evenemang. Men kan också lättare snabbt komma i kontakt med sina vänner för att träffa dem.Men ändå har allt lett till att människor blivit mera kostnadseffektiva, emotionellt mera effektiva än empatiska, och till att det gravt kapitalistiska samhället ständigt utvecklas i en både existentiellt och praktiskt mer kostnadseffektiv stil och anda.

Plötsligt har människorna varken tid, lust eller möjlighet att till exempel besöka sjuka släktingar, engagera sig i talkoarbeten eller att se efter sina gamla anhöriga.  Många har med den moderna livsstilen till och med fått ett allt större obehag att konfronteras med sina gamla och sjuka anhöriga, och hittar därför på alla slags ursäkter för att lämna dem beroende av endast en alltmer nerskuren och rationaliserad hemvård, hemservice eller hemsjukvård, i vilken de anställda knappt ges tillstånd att värma upp morgongröten. De gamla får ett besök på 15 minuter då man tittar till dem och frågar: ”har ni inte några egna som kan hjälpa er?” Alltså samma ”egna” – med vilka man förstås menar anhöriga – som inte har varken tid eller intresse eller som många gånger bor många hundratals kilometer på annan ort.

I Karleby, där jag bor, går inte läkarna från HVC-systemet längre på hembesök i hemvården. I Vasa har man ju skött om att den saken fungerar tack vare en saklig outsourcing, men i Karleby har man överfört ansvaret för hemvårdens klienter från distriktsläkarna, som hade möjlighet att göra hembesök, till avdelningsläkarna, som inte har möjlighet till det.De är ju fast på avdelningarna, vilket betyder att klienterna måste släpas och köras till HVC, om de överhuvudtaget är i ett sådant skick att det är möjligt. Det här lägger ju en mycket stor börda på de hälsovårdare och sjuksköterskor som även de minskas och rationaliseras. De, likväl som närvårdarna och primärskötarna, har fullt upp med att lära sig nya strategier för kostnadseffektivitet.Det talas vackert och vitt och brett om flexibilitet och tilläggsservice förutom den brutalt nerbantade hemservicen och hemvården, men så vitt jag förstått är det mest vackra ord, som kanske då är avsedda för sådana klienter som annars absolut skulle tvingas tas in på anstalt eller långvård.

 Med Jack och Bobby Kennedy, med Martin Luther King och många fler som verkligen ville ha inte enbart bättre möjligheter för alla människor, utan även ett djupare innehåll, mördades en idealism som höll på att bygga upp en ny värld på 1960-talet. I stället fick vi en teknisk och effektiv revolution på bekostnad av mänsklighet.Frågan är om den nya underbara världen med livet på nätet har några som helst förutsättningar att hjälpa oss i en situation som denna. Det handlar ju också i högsta grad om barns och ungdomars alienering från själva den fysiska verkligheten i samhället. De sociala media och Facebook har byggt upp en hatets och mobbningens kultur i skuggan av alla de häftiga möjligheter som de också bjuder på.För att inte talas om att Obama, NSA och all världens politiska kontrollanter numera vill ha tillgång till de flesta människors privata sfär. Välkommen till du sköna, nya kontaktnät, där du snart själv knappast har några möjligheter att bestämma om kvaliteten och innehållet på de kontakter du har. Nästa steg blir ett slags nätets samizdat, där man blir tvungen att bygga upp en subkultur av något slag.

 

Kolumn i Vasabladet i december 2013

8 kommentarer


Ett trashankarnas samhälle

Skrivet 11.12.2013 
Elderly in Nebraska

Elderly in Nebraska

 

I efterdyningarna av självständighetsdagens stormvindar och celebra firanden ser jag framför min inre syn en skara paletåer, kappor, huvuddukar och vinterkängor, – för att använda en redan förgången tids vokabulär, – som sakta falnar med den efterkrigstida historiens glöd.

Det är de efterkrigstida hårt arbetande hjältarna av båda könen byggt upp, och upprätthållit vårt lands välfärd. Vilka offer i form av hårt arbete under först mycket knappa stjärnor de har gett landet kan knappast någon bestrida eller kritisera.

Nu har EU-Finland gett och tagit av andra och av sig själva så mycket att landet näppeligen behåller sina tre berömda ”A:n samtidigt som skuldsättningen rasar i höjden medan exporten faller platt som en pannkaka. Arbetslösheten ökar och utslagningen hotar främst de yngre men även de äldre som inte längre ens är efterfrågade. Även om regeringen panikartat försöker få dem att arbeta längre – i firmor som mest för ”samarbetsförhandlingar. ”

300 miljoner av 1 miljard euro ska sparas på bekostnad av dem som med ålderns rätt skulle behöva få vård, omvårdnad och uppskattning. Strategierna är säkert gott uttänkta. Mera boenden, bättre hemservice, servicesedlar, trivsel i det egna hemmet så länge som ögonen ser och öronen hör.

Men hemvården har redan under tio, femton år skurits ner till ett minimum. Åldringar som bor hemma och betalar för sitt eget boende får stora räkningar för femton minuters besök av stressade vårdare som ser till att de gamla är vid liv och kanske värmer morgongröten till dem. Regeringens tanke på servicesedlar är för all del vacker. I mitt idealland skulle den privata sektorn stå för en konkurrenskraftig åldrings- och sjukvård men betald till största delen av staten. Men varifrån ska pengarna nu tas till att förbättra hemservicen och till att dela ut servicesedlar?

Pensionärerna måste nu nöja sig med ett minimum av service. Borta är för länge sedan butiksärenden, städning, matlagning och sällskap. Är man dålig så får man givetvis fysisk vård. Någon psykiatrisk vård, som skulle vara så oerhört viktig, existerar inte i hemvården annat än genom ett komplicerat nät med konsultationer till närmaste specialsjukvård. Åtminstone i Karleby har man i praktiken tagit bort möjligheten för läkarna att göra hembesök hos hemvårdens klienter. En enorm börda vilar på sjukskötarna. Och vad kostar det att släpa gamlingarna fram och tillbaka till HVC?

Jag är en dålig ekonom. Men så mycket vet jag att om det är de anhöriga som ska börja vårda åldringarna eller de själva måste köpa dyra tjänster utan statligt stöd så är vi på väg mot ett trashankarnas samhälle där det är de gamla, de som borde ha vård med ålderns rätt, som lämnas åt sitt öde. Nu när de flesta åldringsanstalter ska stängas.

Det är erbarmligt. Att de som byggt upp nu själva ska rivas ner.

 

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i december 2013

 

 

Inga kommentarer