Kaj Hedman

Miltei jääkylmän, puolihämärän ja pitkävetisen kesän jälkeen, koitti viimein aurinkoisia ja pikkunättejä kesäisiä päiviä parin, kolmen viime kesäviikkojen ajan.

Maailmantapahtumatkaan eivät ole olleet kovin mieltä kohottavia. On ollut vaalilupaukisen rikkomisia, paljon kotimaista väkivaltaa ja onnettomuuksia, nationalismin ja rasismin nousua, ja ihmisillä suuri huoli työstä ja toivosta tulevaisuudessa.

Samalla viiden sadan tonnin ex-johtajat paistattelevat veroja lainkaan maksamatta Portugalin auringossa. Jenkeissä on noussut esille uusvanha poliittinen tähti: suorapuheinen ja epäkohtelias miljardääri Donald Trump, josta osa amerikkalaiset ilmeisesti todella pitävät, mutta joka ei kelpaisi edes Euroopan sinimustille puolueille.

Vaikka politiikka on usein täynnä puolivalheita, konspiraatioteorioita ja itsekkyyttä niin kuka haluaa kuitenkin jonkun sellaisen presidentiksi joka ”puhuu kaikesta totta?” Totuus nimittäin on hyvin subjektiivinen ja teflonimainen käsite jos kyseessä on meidän kaikkien yhteinen hyvä.

Kreikka on puhuttanut kaikkia mutta Euroopan suurin ongelma on tällä hetkellä Lähi-Idän raakoja sotia pakenevat pakolaiset ja rutiköyhien afrikkalaisten maitten parempaa elämää etsiskelevien epätoivoisten ihmisten pyrkiminen Eurooppaan.

”Elintasopakolaiset” saavat nyt odottaa. Tämä toisen maailmansodan jälkeisen ajan suurin pakolaisvirta on kuitenkin myös ongelma sen takia että resurssit, maat, järjestys ja työt eivät riitä ottamaan heitä kaikkia vastaan. Mutta kun populistit ja nationalistit sanovat että ”heitä pitää auttaa siellä missä sitä hätää esiintyy” niin se kuulostaa todella tekopyhältä, koska sekään ei todellakaan kovin helposti onnistu.

Ei Timo Soini, Jimmy Åkesson, Viktor Orban tai Marine le Pen pysty lopettamaan Syyrian sisällissotaa eikä kenelläkään ole rahaa ja valtaa rakentaa ihania asuinalueita sotatantereitten ja sisällissotien runtelemien maitten lähiseuduille. Esimerkiksi Libanon ja Jordania ovat jo sijoittanut miljoonia sotien pakolaisia omiin maihinsa. Tilanne siellä ”lähialueilla” on jo täysin kestämätön.

Siksi pääministeri Juha Sipilä olikin täysin oikeassa kun hän äskettäin lähi-Idässä käydessään tähdensi että pääpaino pitää olla siinä että maailma tekee kaikkensa saadakseen nämä hirmuiset sodat loppumaan. Samalla pääministeripuolue on ilmoittanut että pakolaisten vastaanotto lisääntyy. Itse olen varma siitä että USA:n tilanne missä nyt presidentti Obamasta on tulossa niin sanottu ”lame duck”, presidentti viime metreillä, valitettavasti on yksi este maailmanpoliittiselle yhteistyölle. Iranin sopimus vielä saatiin läpi.

Sillä välin Suomenkin täytyy kantaa oman kortensa kekoon. Se ei kyllä valitettavasti onnistu kehitysapua vähentämällä . Onko mahdollista yhdistää sosialiliberaalinen politiikka ja kestävä humanismi? Varmaan on, mutta se vaatii ei vaan työmarkkinoitten yhteistyön panostamista vaan myös poliittista sitoutumista sekä koko maan ja kansan yhteisiä ponnistuksia. Siinä projektissa on kansalaisliikkeilläkin suuri osa ja tehtävä.

Kolumni, Keskipohjanmaa, elokuu 2015

Sunny day

Sommaren 2015. Kallt och glåmigt, halvmörkt och regnigt största delen av tiden ända fram till augusti, då himlen plötsligt öppnade sig, och alla kunde ta på sig sina solgyllene skor. Eller ta av sig dem. Hur man vill.

När solskenet, värmen och doppet i sjön saknas, är ingenting riktigt bra. Folk hänger på Facebook och beklagar sig. Våldet har samtidigt ökat både i hemmen och på gatorna. Den katastrofala flyktingsituationen från Syrien och Mellanöstern överflyglar till och med ångesten över vem som ska betala för att Grekland ska ta sig upp ur armod, skulder och korruption.

Knäpper man på TV:n eller surfar man på nätet så möter hjärtknipande och grymma bilder från det som populisterna kallar ”deras närmiljö.” Man ska ju hjälpa dem som behöver hjälp ”i deras närmiljö” har Sampo Terho och hans gäng i Sannfinländarnas riksdagsgrupp tutat i oss en längre tid.

Regeringens företrädare har hållit låg profil. Åtminstone finansminister Stubb, och säkert även statsminster Sipilä vet, att om man pratar för mycket humanism till det av den ekonomiska nedgången hårt prövade finska folket, så får man lätt så att säga salt i ögonen på vägen även av de egna anhängarna. Vad gör man då? Man ignorerar fenomen som nazisistiska attacker eller Mikko Immonen och väljer ett alternativ som är lite mera neutralt. Man går ut och säger att situationen med krigsflyktingarna är ohållbar och att även Finland måste dra sitt strå till stacken.

Vi kommer att få vänja oss vid att hit kommer mera flyktingar är någonsin tidigare sa Juha Sipilä bistert. Det var ju i och för sig modigt gjort, men också nödvändigt med tanke på att hålla sig väl med partnerns som Sverige och Tyskland.

Attackerna mot finlandssvenskheten fortsätter oberoende om det regnar eller om solen skiner. För egen del har jag dragit mig tillbaka för att fundera över saken.

Är det enbart ”tvångssvenskan” som upprör sinnena i de östra, delvis mellersta och de norra delarna av det finska Finland, eller finns det djupa, traumatiska sår av något annat slag, som plötsligt öppnats på vid gavel?

Jag har i stället lånat mitt öra åt den klassiska musiken och amerikansk populärmusik från tiden före Richard Nixon. Idag är Nixon Donald Trump – inte särskilt sympatiska utsikter.

Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, John Pizzarelli och Diana Krall sjunger gärna länge och väl ifall man sätter sina sista slantar på att ha Spotify, Apple Music och Tidal. Med solskuggorna i trädgårdens vackra grenverk och det urbana suset från stad och landsväg i bakgrunden är det skönt att sluta ögonen och låta sig föras tillbaka till tider som i och för sig varit turbulenta men som innehållit något mera av hopp. Eskapism? Kanske. Men ”Summertime” av George Gerschwin är för mig en tidlös visa utan alltför mycket grubbel. Ändå en slags positiv sensommarblues.

Kolumn i Österbottens Tidning, augusti 2015

Harens almanacka

Michel Ekman: Harens almanacka; Essäer om poesi och tid.

Schildts & Söderströms, 2015. 213 sidor.

Om inte renässansen, upplysningen och moderniteten hade återupptagits efter det andra världskriget, skulle poesin och litteraturen knappast ha tagit de vägar de gjort ända in i postmoderna, angstiga snår, som i första hand kännetecknas av en uppgivenhet inför agnosticismens och den mystifierade metafysikens försök att hantera liv och död.

Men det var ofrånkomligt att huvudströmmen i kulturen i vår tid skulle handla om ett slags otro, en skepsis, och till sist till stora delar om att det heliga består endast av människans förmåga till dova protester mot sitt öde – att man går mot döden, var man går.

I en västerländsk kulturkontext, där visserligen helt andra värden mer och mer tar sig in också, är den existentiella melankolin dominerande. Hur många Tomas Tranströmer vi än har – vilket för all del inte är lite. Litteraturen, poesin, handlar om kampen om, inte egentligen endast mot, döden. Hur uppskatta det underbara i livet i även dess för det mesta tragiska gestalt, när slutresultatet ändå är en utplåning?

Det vi har att arbeta med, om vi håller oss i en den ovan beskrivna kontexten, är – tiden.

I en kongenial, djupt borrande poetisk essäbok, är det just tiden som författaren, forskaren och litteraturkritikern Michel Ekman på ett nästan gastkramande sätt ingående granskar. Harens almanacka; Essäer om poesi och tid orienterar sig i den labyrint där haren, den utsatta och oskyldiga, har livets almanacka som ljusspår.

De författarskap som Ekman har valt ut att skriva om är sådana som i högsta grad har tiden och döden som huvudtema: Bo Carpelan, Lennart Sjögren, Birgitta Lillpers, Arne Johnsson och Tua Forsström – två finlandssvenska och tre rikssvenska poeter lyses upp av Michel Ekmans analytiska strålkastare.

Sjögren och Lillpers hör inte till de lyriker jag läst särskilt mycket av och om, medan Bo Carpelan och Tua Forsström tillhör dem som jag läst nästan allt om och av, medan Arne Johnssons poesi är nästan skakande igenkännbar för mig: för även om den livsåskådningsmässigt har en lite annorlunda utgångspunkt än min så är den exakt sådan som jag själv försöker skriva. Den är angstig, snabb, vilt associerande och sublimt vacker.

För mig är Arne Johnsson vid sidan av Tranströmer den rikssvenska poet som kanske öppnar sig mest mot poesins innersta mystik. För även om den postmoderna lyriken har trätt över gränsen för tro och vision så finns det i den många solglimtar av spännande provtagningar av det mänskliga lidandet och dess motsats, vilan. Även om vilan inte passar så bra in i tidens kamp med döden, så finns den ändå, inte minst i Bo Carpelans lysande författarskap, som för övrigt får det största utrymmet i Ekmans nya bok.

Denna dikt som jag ska citera här kan förefalla vara en självklar favorit, men den är det inte endast för mig. Även Ekman betraktar den med en ödmjuk och stor respekt. Det är fråga om inledningsdikten till en av Tua Forsströms enligt min mening finaste diktsamlingar (Snöleopard):

Man simmar aldrig ut i samma vatten

I ljuset väntar natten strax därunder

Man faller som ett löv genom rymden

av sekunder, en vind blåser

mörker mot din kind.

Tua Forsström är ju den mest ”troende” av de författare som Ekman skriver om i Harens almanacka så det ger kanske hennes dikter en viss lyster av ljus i mörkret men många uppfattar det säkert också som ett skyddande skikt. Hur som helst så finner jag Ekmans observationer om hur sand, vind, snö och mörker som viktiga dödssymboler i Forsströms rika författarskap. ”Dikten är en mötesplats för olika horisontella och vertikala rörelser som människan utsätts för utan att kunna påverka” skriver Ekman om inledningsdikten till Snöleopard.

Alla de författare som Ekman analyserar i Harens almanacka, med ett litet undantag av Carpelan, är ett slags landsbygdens eller småstadens skildrare, med rötter i eller anknytning till den nära naturen liggande miljön med alla dess konnotationer till verkligheten som den verkligen är, utan alltför mycket inflytande av människors arkitektur. Det här är viktigt. Det är ingen tillfällighet att till exempel Lennart Sjögrens i vissa fall skimrande vackra, i vissa fall äckelrealistiska dikter har en jordkänsla och en närhet till det drunknande vattnet, som många urbana poeters dikter inte har.

Vad ska man säga om Adornos berömda tes om att det är omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz? Det kan låta tjatigt, men det är ju så att Paul Celan, 1900-talets för mig störste poet, bevisade motsatsen, och att andra följde i hans spår. Men visst satte dödsfabrikerna i Nazityskland fart på vår medvetenhet om hur utsatta vi är för både ödets, naturens, historiens och människornas grepp om våra tidsmässiga slut.

Bo Carpelan har ju skrivit metervis om tiden och döden även i sina romaner, inte minst i Axel, som jag i en recension i Vasabladet 1986 kallade ”en stor roman om verkligheten”, och i Urwind, som hade tiden som en klart definierad utgångspunkt. Ändå var det klokt av Ekman att lämna bort romanerna från denna essäsamling. Böckerna om Anders har han tagit med.

Det hade blivit för mycket. Det var ett viktigare arbete att ta itu med den märkliga kombination av förundrad skönhet och djup melankoli som finns i Carpelans viktigaste tema som mycket riktigt handlar just om verkligheten, tiden och döden – samt om rörelsen. Tid och död vore omöjliga utan rörelsens element och Ekman visar skickligt på hur rörelsen är ständigt närvarande i alla Carpelans viktigaste diktböcker. Det är en inre och yttre rörelse i sinnet, i verkligheten, – och dessa författarskap handlar ju i första hand om det vi kallar verkligheten, – och inte minst i historien. Både i den kollektiva historien och i våra små människors personliga och individuella livsöden. Det må sedan handla om kärlek, avstående, besvikelse, åldrande eller vad som helst.

I likhet med de övriga författare som analyseras i Harens almanacka har ju Bo Carpelans dikter en oerhört stark närhet till naturen, miljön, arkitekturen, kölden, värmen. Hans älsklingsmånad är ju november – månaden då värme, ljus och kyla på något sätt står stilla.

Jag gläder mig åt att Ekman blixtbelyser några av mina egna Carpelanfavoriter när det gäller diktsamlingarna. De tre av hans diktböcker som betytt mest för mig är Gården, År som löv och Dagen vänder. Det finns en uttydd och specificerad diskussion om verklighetens grepp om tiden och döden i dem, men samtidigt skimrar de av mänsklig skönhet i form av åtminstone för mig odödliga rader. Carpelan är det mänskligas mästerlige diktare.

Harens almanacka är en mycket rik bok, som kan läsas många gånger om med stor behållning. Valet av objekt för en poetisk analys om tiden och döden i modern svensk poesi är i det här fallet synnerligen lyckat.

Recension i Lysmasken i augusti 2015

I motståndet växer tanken; Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir.

Crister Enander.

Essäer.

Heidrun förlag, 2015

411 sidor

Feminismen i allmänhet och aktivismen inom feministisk kultur och litteratur i synnerhet har, ända sedan feminismen så att säga konsoliderats i den västerländska kultursfären, varit mycket starkare och ettrigare i Sverige än i Finland.

Betyder det att förekomsten av manliga förtrycksmekanismer trots allt är större på andra sidan Bottenhavet eller är förklaringen tvärtom den att kvinnorna är så mycket mera avancerat modiga i Sverige än här? Det är svårt att veta säkert. Man borde ha tillgång till forskning. Min läsning av Crister Enanders nya essäbok I motståndet växer tanken; Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir väcker dessa tankar hos mig.

Crister Enander, som enligt min mening är en av de ledande existentiella och socialetiska författarna i dagens brokiga svenska kulturklimat, är känd för sin stora produktivitet. Det positiva och konstruktiva med detta är att CE är så skicklig på att inte upprepa sig. Det finns någon ny, spännande vinkling i varje bok, oberoende av om det är en debattbok, en dagbok eller som i år, en essäsamling.

Den nya boken består inte enbart av knivskarpa, polemiserande analyser och referat av berömda svenska och internationellt kända kvinnliga författares verk från många årtionden. Den är även ett lyckat försök till att sy ihop den manligt auktoritära kulturhistorien till ett lapptäcke, där varje del förklarar många fenomen och motstridigheter. När Enander till exempel skriver om den viktorianska tiden väver han skickligt samman den tidens dubbelmoral med den som är klart synlig i dagens västerländska samhälle.

Självklart är Enander inte omedveten om att det inte är så svart och vitt att alla män är svin som försöker förtrycka och dominera kvinnor – förr helt i dagsljuset, och numera på ett mera sublimt sätt, – men hans av en viss vrede präglade exposé över olika tidsepoker som särskilt präglats av en hierarkisk, manschauvinistisk kultur, är ändå viktig för att vi ska förstå varför denna kultur finns kvar, även om i en ny och mer intrikat variant.

Ändå är det kanske närläsningarna av den psykiskt sjuka, men banbrytande, och hos oss kanske lite undanskymda Virginia Woolf eller den lesbiska, excentriska Klara Johanson, samt många av deras systrar i litteraturens rika värld, som är det som ger läsaren mest. Allra bäst är Enander, inte oväntat, i att borra djupt in i rikssvenska, feministiska författarinnors texter och psyken. Han känner dem utan och innan.

Fascinerande är det ändå också att Enander har så bra koll på just till exempel Woolf – eller för att nämna ett annat av många exempel, Joyce Carol Oates. Enander har förstått det mörka stråket och ljuset mitt i detta stråk, den amerikanska kombinationen av melankoli och hopp, som Oates är ett särskilt bra exempel på. Enander jämför Oates med Graham Greene – touche!

Analysen av den brittiska författarinnan Denise Mina, är väldigt spännande. Här kommer Enander riktigt in på sin mammas gata: oron, rädslan, spänningarna i de stora sociala motsättningar och orättvisor som fortfarande finns kvar i det postmoderna samhället. Texterna om de Beauvoir och Sartre är för sin del just så komplexa som de bör vara när man ser i den historiska backspegeln.

Recension i Vasabladet, augusti 2015

Multicultural bridge

Det rasistiska och nationalistiska hatet mot ”utlänningars” närvaro i det finländska samhället ökar – i ett av de länder i EU som har minst antal invandrare, asylsökare och mottagna flyktingar.

När det gäller kultur och samhällsbygge hör Finland historiskt till de europeiska länder som, särskilt under den svenska och den ryska tiden, men även långt tillbaka i historiens dunkel, har karaktäriserats av att olika slags etniska grupper har vandrat in och vandrat ut.

I jämförelse med länder som Spanien, Grekland, Italien och Malta, som idag trots egen fattigdom och svåra ekonomiska och politiska förhållanden, har fått och får ta ett enormt ansvar för flyende, torterade och krigsdrabbade människor, som i sina egna länder hotas av utrotning, har Finland inte alls en mera heterogen kulturell och social historia.

Ett förnekande av ett rikt, etniskt brokigt förflutet var en central del av ideologin i Nazityskland. Alfred Rosenberg, som själv hade ett judiskt klingande namn, förde det till sin spets i en hysterisk och psykotisk propaganda.

Sannfinländare och nynazister vill i likhet med sina kolleger i SD förneka Nordens mångkulturella bakgrund genom att rikta hatet för alla missförhållanden inte mot dem som drivit igenom och upprätthåller dessa, utan mot utomstående, som kommit hit för att berika oss. Att det var just i Norge som 2000-talets mest fruktansvärda massaker på invandrare ägde rum är ingen tillfällighet. Under tiden för andra världskriget fanns det många ledande och tongivande politiker och konstnärer både i Norge, Finland och Sverige som ivrigt bekände sig till den ariska överlägsenheten.

Finland är inte ”finskt.”

Samer, som är genetiskt släkt med Nordamerikas ursprungsbefolkning, bebodde landet då folkgrupper med finskugrisk bakgrund vandrade in – utan att bilda någon språkligt och kulturellt enhetlig folkgrupp. Om inte svenskar, ryssar, judar, tyskar och andra västeuropéer hade kommit och förenhetligat landet, hade det knappast funnits något enhetligt ”finskt land.”

De flesta av våra konstnärer och samhällsbyggare har bevisligen en västeuropeisk genetisk bakgrund. En förfinskning på nationella grunder, som kulturellt och socialt skulle innebära en isolationistisk katastrof, har tyvärr starkt stöd bland många finländare.

Vi måste sätta upp ett motstånd mot denna nyfascism. Tiden för tolerans av sådana strävanden är definitivt över. Landets ekonomiska trångmål har inte uppstått på grund av invandring eller omhändertagande av ett litet antal flyktingar utan borde nog sökas genom att många ser sig i spegeln och i spegelbilden finner orsaken till övermod och önsketänkande när det gäller hur man vill fördela det välstånd som ännu finns att fördela i det här landet, och i hela Norden

Kolumn i Vasabladet, juli 2015