Arkiv över mars, 2013

En källa att ösa ur

Skrivet 23.03.2013 

20120403151432-216807fe_595

C.S. Lewis (1898-1963) skulle ha behövts i dagens debatter kring teologiska och existentiella frågor. Men hans ande finns kvar i spåren efter hans fascinerande liv och framför allt i hans texter, som omfattar allt från berättelser för barn i Narniaserien till komplicerade men djupt mänskliga tankar kring teologiska frågor.

Skådespelaren Johan Fagerudd turnerar i vår, bland annat i Karleby, med en spännande produktion av hans fru, Wivan Nygård-Fagerudd, med en monolog under namnet Anteckningar om sorg. Dessa anteckningar baserar sig på texter av C.S. Lewis kring en intensiv upplevelse av sorg och besvikelse, kantat av och inringat av frågor om livets mening och Guds plan med människor.

En av mina Facebookvänner lade upp en intressant lista på tio böcker, som C.S. Lewis hade rekommenderat i en kristen tidskrift 1962. Där fanns bland andra Boëthius´ Filosofins tröst och G. K. Chestertons The Everlasting Man.

Ett helt universum av klassisk bildning, parat med humanism, öppnade sig i mitt minne då jag såg listan.

Samtidigt läste jag ett blogginlägg om EU i dag av Li Andersson, den stridbara och smarta vänsterpolitikern, som bland annat gått i bräschen för kampen mot högerextremismen i Finland.

I dagens HBL finns ett reportage där det framkommer att social- och hälsovårdschefen i Helsingfors inte tar kritiken om brist på service för åldringar i norra och östra Helsingfors på allvar. Ämbetsmännens cynism börjar bli outhärdlig, oberoende var i landet den yttrar sig.

Med intryck från olika håll kan man börja reflektera över hur det står till med humanismen.

Samhället håller på att förändras och amerikaniseras. När man ser på hur regeringen och framför allt högern, som leder den, vill råda bot på den ekonomiska krisen och den så kallade överskuldsättningen, ser det motstridigt ut. När det gäller att få fler människor att arbeta och att arbeta lite längre så är det inga problem med att ha samma åsikt. Men då måste man se till att människorna orkar, och de gör de ju inte, då den allmänna, statsfinansierade sjuk- och mentalvården håller på att mer eller mindre braka ihop, samtidigt som man överbeskattar pensionärer och åldringsvården är i ett kaotiskt tillstånd.

Det är inte enbart flathet inför nyliberalismen och EU eller klassisk högerpolitik som är orsaken till sakernas tillstånd. Det handlar om djupt moraliska frågor och svar, som borde definieras efter en klassiskt humanistisk agenda, grundad i antikens ideal, och i kristendomen.

Man har glömt bort att det hela handlar om människor, inte om hur mycket pengar man kan förtjäna eller om den heliga tillväxten, som enligt min mening är ett av det senaste århundradets stora missförstånd när det gäller ett fungerande medborgarsamhälle.

Tänkare som vågar förena ödmjukhet, djupsinne och äkta humanism skulle behövas i mycket högre grad, men det finns en källa att ösa ur: traditionen av sekulär och kristen humanism, framsprungen ur tanken på att kärleken till medmänniskan går före allt annat. Det finns en mening med livet på både ett individuellt och kollektivt plan.

 

 

 

 Kolumn i ÖT i mars 2013

 

 

 

 

Inga kommentarer


Det onda

Skrivet 15.03.2013 
Mörkret finns

Mörkret finns

Kan den moderna kristna tron, och den postmoderna kristna kulturen i den västliga, industrialiserade världen i längden existera och fortleva, ifall den helt kapar av sin föreställning om gott och ont, och håller fast vid den så kallade deismens tes om att det inte finns någon ond makt, ingen verklig ondska, utan att Gud på något märkligt sätt innehåller allt? Det är ju på ett sätt en väg in i en subjektiv universalism, där man får en möjlighet att förneka det som är destruktivt i människan, och skylla det enbart på omständigheter, miljö, psykiska störningar och en problematisk uppväxt. Vilket i och för sig ofta är på sin plats, men inte alltid.

 

Deismen uppstod under upplysningstiden och den har kommit att förändra den kristna teologin, framför allt i den lutherska världen, där andlighet och världslighet numera i högsta grad går hand i hand på ett sätt som är både bra och dåligt på samma gång.

 

Lekmannapredikanten och förebedjaren Pirkko Jalovaaras uppfattning om att det onda i någon form kan bemästra sig människor under vissa omständigheter togs upp i TV under rätt så dramatiska former. Det är ganska naturligt att man reagerar på en sådan svartvit och förenklande förkunnelse.

 

Men mot sitt nekande och trots flera rättelser har Jalovaara beskyllts för att förkasta mediciner och förhålla sig negativt till läkarvetenskapen. Det som Jalovaara har sagt är till exempel att en del symtom kan bero på andliga problem och att mediciner i det fallet kan ha en oönskad effekt i längden, eftersom de inte angriper orsaken utan i stället förändrar en människas personlighet. Man kan diskutera om det ligger någon större sanning i det där. Men hon har aldrig sagt att medicin i sig är dåligt eller att vi inte ska gå till läkare och psykiatriker när vi blir sjuka.

 

En klappjakt och en demonisering av en mångårig, rikskänd kraft som verkar med sin egen förening och organisation, men ändå inom kyrkans ram, kom som ett brev på posten. Den moderna människan, vare sig hon beskriver sig som kristen, agnostiker, eller ateist, vill inte alls längre höra talas om andligt mörker, Satan, demoner och exorcism.

 

Att Pirkko Jalovaara tyvärr kraftigt har ändrat stil, blivit motstridig, och påstridig, samt fått för mycket av auktoritär utstrålning på senare år, är bekymmersamt, och det är säkert motiverat med minst ett moratorium när det gäller hennes medverkan i den lutherska kyrkans gudstjänstlokaler. Kyrkan kan inte tillåta att människor som upplever sig kallade riskerar att i värsta fall bli ett slags andliga businessmän i amerikansk framgångsteologisk stil. Man kan inte så där bara driva ut onda andar då man saknar teologisk utbildning och endast hänvisar till sin egen kallelse. Exorcism är en synnerligen allvarlig sak, som bör utövas endast i sällsynta fall och under en övervakning som skulle motsvara den som är integrerad i den katolska kyrkan.

 

Men det finns människor som med eller mot sin vilja sysslat exempelvis med satanism, grovt missbruk av hallucinogena droger, eller ägnat sig åt spiritism. Man behöver inte endast intervjua missionärer som sett och hört ”det onda” i action på missionsfältet. Det finns även i våra nordliga länder människor som fastnat i ett djupt andligt mörker och som känt eller känner sig bundna av destruktiva krafter.

 

En kristendom, där prästerna mer eller mindre förnekar djävulens existens, Jesus undervisning om det onda, eller Nya testamentets klara uppfattning om två olika makter i universum, kan bli en skrällande cymbal i det andliga livet.

 

Men det betyder ingalunda att man ska börja fokusera på det onda eller att man inte i första hand ska anlita läkare, psykiatriker och sociologer för att ta itu med människors psykiska illamående. Den lutherska kyrkan har förbundit sig till ett gott och nära samarbete med den medicinska vetenskapen och med vetenskapen i allmänhet. Det gäller i alla fall det så kallade mainstream i kyrkan.

 

Precis så som kontrastprost Kaj Granlund skrev i en debattartikel i ÖT för ett tag sedan. Men som Kaj Granlund påpekade så betyder det att vi kan finna ett klart samband mellan bibeln och vetenskapen inte att vi ska dyrka och tro blint på vetenskapen. Om bibeln ska tolkas och läsas så som den urgamla samling av skrifter den är så ska även en vetenskap som befinner sig i ständig förändring granskas kritiskt.

 

Jag har i den intensiva debatt som bland annat pågått på Facebook och annars på webben hävdat att om det kan vara skadligt och farligt för svaga och psykiskt sjuka människor att utsättas för en alltför auktoritär och arbiträr undervisning i den stil som Pirkko Jalovaara nu har förfallit till, så är det minst lika skadligt att knäppa på TV:n på kvällstid eller spela våldsspel på internet. TV, film YouTube, vad som helst av sådant, och mycket mer, är proppfullt med sadistiskt våld, övergrepp på kvinnor och barn, hämnd och tortyr. Och det är inte alltid som detta våld utmålas som något dåligt, tvärtom.

 

Vilken skada är större: den där någon ändå försöker befria och hjälpa människor, även om det kan ske på fel sätt, eller den där kulturen har omfamnat och uppmuntrat våld, hämnd, krig och grymhet i en kulturkontext som omfattar hela den västerländska världen?

 

Vi varken kan eller vill förbjuda filmer och TV eller begränsa yttrandefriheten, men vi kan i alla fall sätta oss ner och på ett sakligt sätt analysera och filosofera över den verklighet som vi ser omkring oss. Det finns mycket godhet i världen, men vem kan förneka ondskans existens? När till och med hela stater är ute för att förinta och förgöra sina grannar och andra länder, ofta långt borta.

 

Så som fredsambassadören och teologen Johan Candelin påpekade i vår Facebookdiskussion så förekommer det till exempel bestialiska övergrepp på små flickor i Kongo – och orsaken är drogerna som soldaterna använt. Kan man då säga att det sataniska inte finns, frågade sig Candelin.

 

Man kan tillägga: är drogerna neutrala? Är det neutralt att använda droger som man vet för med sig ett beteende som är minst lika vidrigt som nazisternas och Stalins övergrepp?

 

Nu då det finns uppgifter i media (The New York Times) om att Holocaust kanske skördade ända upp till 15 – 20 miljoner offer i stället för 6 miljoner som tidigare alltid har uppgetts, så har varje människa mer än förr en skyldighet att ställa sig frågan: kan man verkligen förneka existensen av ”det onda”?

 

 

 

Inkast i Vbl i mars 2013

 

 

6 kommentarer


Kvinnor och män

Skrivet 07.03.2013 

Konflikten mellan könen har långa anor och kastar djupa, mörka skuggor även över vårt hypermoderna samhälle i all dess förment jämlika glans.  Kvinnomisshandeln ökar, och familjevåldet likaså. Där är oftast kvinnor och barn offer.

Sorgsen kvinna

Sorgsen kvinna

 

Trots en flera decennier lång kamp för lika lön för lika arbete, för ett slut på sexuella trakasserier, och på en allmänt taskig attityd bland många pojkar och män, så har flickor och kvinnor fortfarande att finna sig i att betraktas mer som objekt än som jämlikar. Det syns inte minst i skolorna, på arbetsplatserna och på nätet, där kvinnan fortfarande saknar det värde och självförtroende som män i princip har.

 

En ”riktig man” i finsk bemärkelse, men säkert även i många andra kulturer, anser sig ha rätt att se ner på kvinnor och HBT-personer.

 

Det är mycket vanligare än man kunde tro om man bara umgås i väldigt liberala, bildade och humana kretsar eller bara läser de oftast ganska vidsynta dagstidningarna.

 

Våldet har i stort minskat statistiskt, men det behövs ju inte mer än två ögon och öron för att iaktta hur föraktet mot kvinnorna fortfarande finns kvar. Att det sedan också förekommer förakt och mobbning mellan kvinnor liksom det förekommer mellan män är en annan sak. Alla kvinnor är inte trevliga och humanistiska bara för att de är kvinnor. Det är inte det som det är fråga om.

 

Det finns en hel del kvinnliga psykopater också – särskilt inom arbetslivet, där många kvinnliga chefer kan finna att de ”måste” köra en väldigt tuff och kall linje gentemot sina anställda. Men det är ingen regel, snarare ett ovanligt mycket förekommande undantag.

 

Det är som om många män fortfarande lever kvar i grottmannens föreställningsvärld. Kvinnan som objekt för negativa känslor och utlevelse av ohämmad sexualitet framställs även ofta i filmer som någonting ofrånkomligt.  Därför är också sedan, som motvikt, ofta en stark man kvinnornas befriare och beskyddare. Någon som Steven Seagal eller Gunvald Larsson illustrerar i sina respektive roller.

 

Vad är det då som krävs för att pojkar och flickor, män och kvinnor, ska kunna bli jämlika och ha en ömsesidig respekt för varandra i mycket högre grad än fallet är nu? Kanske det behövs en kulturrevolution av något slag? Vi har förverkligat jämställdhet och ideal i teorin och i lagen, men knappast så mycket i verkligheten.

 

Kanske det är först då när lagen har hunnit tillämpas i tillräckligt många år och då eventuellt majoriteten av beslutsfattare och påverkare är kvinnor som det sker. Eller blir det tvärtom, därför att männen inte kan hantera det att kvinnor är ledare, ministrar, präster, biskopar, direktörer? Det senaste decenniet har snarare knuffat oss tillbaka till en mer svartvit syn på män och kvinnor än tvärtom.

 

Det som behövs är en djup förändring av hur en man ser på sig själv, på kvinnan, och på dem som på ett eller annat sätt avviker från det specifikt manliga machoidealet.

 

Kolumn i ÖT i mars 2013

 

 

3 kommentarer