Arkiv över augusti, 2012

Den moralistiska lättjan

Skrivet 04.08.2012 

 

Den intellektuella diskussionen och den existentiella kommunikationen kunde, med tanke på alla de grova och råa tidernas tecken, som befolkar våra bloggar, sinnen, minnen och yttre världar, i synnerlig grad förbättras.

Jag upplever, på grund av min ganska solitära position, det som något problematiskt att definiera hur engagerade och intensiva samtal äger rum ”live” i vår specifika tid, men åtminstone i media och på nätets alla forum förefaller sam

På nätet

talen att, med enstaka lysande undantag, få alltmera ytliga, vardagliga och förenklande drag.

Finns det en risk för att diskussionsgrupper på internet och Facebook blir ett slags snackbarer där det är tunt med gränsdragningar mellan lek och allvar? Eller är det tvärtom ett sunt fenomen, att man kan blanda allehanda med enahanda när det gäller analytiska och tidsbestämmande diskussioner?

Jag saknar ibland de många och livliga telefonsamtal som kännetecknade kollegiala, intellektuella och ja, även helt mänskliga, relationer på 80- och 90-talen. Dessbättre har några av dessa vänskaper och viktiga relationer bevarats genom tidvis intensiva e-postdiskussioner och att man kollar upp hur andra mår och har det på Facebook och via rent praktiska samarbeten och kontakter.

Jag tror emellertid att materialiserandet och det tekniska faktum att man allt mindre relaterar till varandra face to face, i rent fysiska rum, och därmed undgår en fysiskt närvarande kontakt, kan leda till en distansering som även innehåller faran av att man blir alltmer självupptagen och fokuserad på sina egna, ibland egocentriska idéer och föreställningar.

Människor i allmänhet är så pass stressade och upptagna av sina viktiga saker i både arbetet och på fritiden att de flesta av oss börjar vara överens om att vi går miste om någonting både socialt, existentiellt och personligt viktigt då vi mest kommunicerar via tekniska hjälpmedel, som blir alltmer sofistikerade ju mer tiden lider.

Det är nästan lite absurt att ett av de mesta samtalsämnena man har med grannar som man ser vid sina gräsklippare på promenader med hunden är frågan om att ”ingen går till varandra längre” och att ”det finns ingen tid för varandra som förut.”

Frågan är om någon av oss är villiga att verkligen försöka ändra på de här sakerna. Vi fortsätter att sätta oss framför datorn och tv:n och låter bli att söka oss närmare varandra. Det finns då också en risk för att dikten, poesin, litteraturen, konsten – hur vi nu vill definiera det skapande arbetet, även blir mer abstrakt och oåtkomligt.

Jag har en känsla av att de av oss som är lite äldre kanske löper större risk att falla i mediesamhällets fällor. Unga människor är så rörliga både fysiskt och andligt, att det för dem kanske är lättare att kombinera det postmoderna livets materialism med ett levande umgänge?

Det värsta med den här utvecklingen som jag skisserat ovan är att vi tenderar att bli likgiltiga. Låt mig ta ett konkret exempel: samhället, politikerna, folket … Trenden är att problematiska saker som har att göra med våld, sexualitet, alkohol, droger, döden, religionen, familjen… allt blir mer och mer svartvitt och man låter lätt bli att se människan bakom alla problem. Strängare straff, stramare lagar, mera utvikning av brottslingar och dem som är annorlunda, kommer som ett brev på posten om man tillägnar sig ett oanalytiskt och oengagerat sätt att se på medmänniskorna och den omgivande världen.

Ingen människa är en ö, och alla har sina fel och brister. Men i ett samhälle där var och en förväntas var fläckfri och framgångsrik passar ett mer tillbakalutat, analytiskt och empatiskt sätt att hantera svåra problem tyvärr inte alls in.

De flesta filmer inom mainstream, till exempel, reflekterar i dag ett specifikt nyliberalt sätt att tänka och känna. Hollywood har gett efter för en äckelanpassning till det som anses vara moraliskt (läs: moralistiskt) och politiskt korrekt. Udda och märkliga karaktärer med svårlösbara personliga problem, som var mycket vanliga på sextio- och sjuttiotalet, får inte längre förekomma annat än som exempel på föremål för rening, psykologisering och rättelser i leden.

Undra på då att det blir en kontrast i verkligheten där människor känner sig så alienerade och har en sådan inre vrede att de börjar leva ut ett oerhört destruktivt liv – i verkligheten. Om det inte vore för den mer marginella europeiska och asiatiska filmen så skulle vi ha enbart glansbilder med hatobjekt som kontrast.

Jag hör nämligen inte till dem som särskilt mycket beundrar bröderna Coens och Quentin Tarantinos sätt att hantera saken. Det måste finnas andra sätt att gå in det djupa och mörka än genom att bara ”visa upp” det.

Det finns en risk för moralistisk lättja både på höger- och vänsterkanten eftersom ”de andra” lätt blir föremål för vår vrede och frustration, så länge som alla förväntas vara stöpta i samma form.

 

Inkast i Vbl augusti 2012

Bild from FreeImagesLive

Photo stockmedia.cc

Inga kommentarer