Arkiv över april, 2012

Om ensamhetens ansikten

Skrivet 21.04.2012 

Ensamhet

 

Vad är ensamhet, egentligen? Jag skulle vilja formulera det i två ord: en frånvaro.

I det gamla samhället, åtminstone på landet, fanns det väl inte så mycket av konkret ensamhet. De flesta bodde i storfamiljer, generationerna föddes, levde och dog så att säga tillsammans, överlappande varandra delvis, tidsmässigt. Det fanns inte så mycket rum för självreflexion, man var en del av ett kollektiv på flera olika sätt.

Också när det gällde tron så var man mer samstämmig. Det fanns bara en enda rätt lära, och den förväntades alla hålla sig till.

I någon mån finns detta kvar.

Även i ett modernt, individualistiskt samhälle, lever vi nära inpå varandra, vi bildar kotterier, grupper, rösterna är mer disparata än förr, men ändå är vi beroende av hur ”de andra” uppfattar oss, vi är beroende av ett godkännande, en tillhörighet.

Ensamheten var kanske förr att man inte gifte sig utan levde ensam, avskilt. Man ägnade livet åt något annat. Arbetet, ett ideal, Gud …

I dag är det på ett sätt likadant, men ändå annorlunda.

Guds existens och närvaro är ifrågasatt på ett helt annat sätt i dagens mångskiftande samhälle. Bibeln, psalmboken och bönboken är inte nödvändigtvis den ensammes första sällskap. I stället sitter man vid tv:n, datorn, på nätet, eller reser bort någonstans där man i anonymitet kan vara både ensam och tillsammans med andra på samma gång.

Vilka är de ensammaste i dag? Kanske det är de som behöver mest hjälp, men som är beroende av samhället. Då samhällets strukturer för hjälp, vård och stöd krackelerar i krisernas värld, så skulle man tro att människorna började hjälpa varann mer och bry sig om varann mera. Men så sker inte särskilt ofta. De ensamma blir allt ensammare.

Med en frånvarande gudsbild, en gud som kanske finns mest som en tv-bild, en röst genom någon annan, en slags frånvarande ikon, och med människor som är alltmer självupptagna och alltmer upptagna av sin egen framgång, djupnar ensamheten.

Och de som inte prenumerar på ”den rätta tron” marginaliseras alltmera. Det gäller både i kyrka och i samhälle. Det gäller överlag.

Samtidigt har jag en känsla av att även de som omges eller som omger sig själva med många andra, kan känna sig mycket ensamma inuti, i själen. I anden.

Men på samma sätt som ett föräldraskap, ett äktenskap eller ett släktskap inte är någon automatisk medicin mot en inre ensamhet, är heller inte tillhörighet till ett visst samfund, en viss kyrka, eller en viss rörelse, någon garanti för att inre ro, för gemenskap, eller för att ensamheten jagas på flykten.

Det är nödvändigt att gå förbi de mänskligt konstruerade ramarna. Det är nödvändigt att gå till själva källan, den klara och rena.

 


Var inte rädda och tappa inte modet, sa ju Jesus när han tog avsked av lärjungarna. Jag ska inte lämna er ensamma. Jag ska sända er en annan hjälpare, som ska påminna er om allt jag har sagt er. Jag ska vara med er alla dagar, ända tills tidens slut.

Det var ju förstås om den heliga anden som Jesus talade.

Nu är frågan: finns det en plats för den heliga anden i det virrvarr av åsikter, stress, motstridiga strävanden, utamförskap och allt annat som kännetecknar vårt liv i dag? Jag tror nämligen inte att den heliga andens viktigaste arena eller verksamhetsområde är stormöten med spektakulära helanden – eller uteblivna helanden … eller den rätta teologin, inte heller en fri och förmänskligad teologi.

Månne inte det är i tystnaden, i det som vi upplever som ensamhet, men som egentligen är en frånvaro, som Guds ande helst vill bo och finnas? Många måste kanske hamna i ett tomrum, eller i en situation, där den enda möjligheten är att släppa in Gud själv för att fylla det som känns som så olidligt tomt.

Och vad är då anden? På vilket sätt hjälper anden oss med att hantera den smärta, den övergivenhet, den alienering som ensamheten när den är som jobbigast, genererar?

Anden är ju inte i första hand spektakel, utan anden är = Kristus – nu. Andens frukter kan vi läsa om i bibeln. De är inte precis narcissism, jakt på pengar, strävan efter framgång, eller ens i första hand profeterande och andliga insikter. De är i stället ödmjukhet, sinnesro, kärlek, fred, och att kunna lyssna. Att finnas nära medmänniskan.

Det är kanske det som Jesus menar med att vi ska ta på oss hans ok, för hans ok är lätt. Det är lätt att andas, då man inte behöver prestera, utan får vila i vetskapen om att Gud finns i ensamheten.

Guds närvaro är inte en frånvaro. Om Guds rike inte är ett yttre ting utan, som Jesus sa, Guds rike finns inne i oss, så är då upplevelsen av en frånvaro en chimär. Gud finns inne i alla människor.

Man måste bara be Gud aktivera sin närvaro. Det kan vara svårt.

Gud kan sända änglar i både himmelsk och mänsklig gestalt där det finns olika slag av ensamhet.

Men frågan är om vi är villiga att vara Guds medarbetare och att finnas där, att våga vänta på att höra Guds röst. Att våga säga: Tala, Herre, din tjänare hör.

Många människor upplever att Gud inte längre manifesterar sig. Många tvivlar på hans existens eftersom det är så få som förverkligar det som kyrkan ska gå ut på. En gemenskap. Om man känner att man inte uppfyller kriterierna eller om man känner att man inte har den rätta tron eller teologin så blir ensamhetskänslan oerhört djup.

Då ropar djup till djup och det är möjligt att rösterna som är ensamma kan bli gemensamma röster.

Kanske det är viktigt att komma ihåg att vinden blåser, och att man kan höra dess sus, men att Anden blåser vart den vill.

Att bli pånyttfödd och att vara född av Anden kan då kanske betyda att man lärt sig att – lyssna.

Jag påstår att kristen trosutövning inte är en envägskommunikation. Människan, naturen, universum – finns, på grund av Guds ensamhet. Utan Guds ensamhet skulle människan inte finnas.

Gud roar sig inte med att ha människor omkring sig. Han har skapat levande varelser för att få ett svar, en bekräftelse.

 

 

Inledning vid mötet ”Ensamhetens ansikten” i Karleby församlingshem i april 2012

4 kommentarer