Arkiv över maj, 2016

Ett bakgrundsbrus av vemod

Skrivet 16.05.2016 
Foto: Katri Lehtola

Foto: Katri Lehtola

Det gamla, lite slitna uttrycket ”När Gud stänger en dörr, så öppnar Han i stället ett fönster” kunde, sublimt, och med förbehåll för en hel del variationer, tänkas karaktärisera många av novellerna i Leningradfödda Zinaida Lindéns nya, lysande samling.

Bokens berättelser är nämligen sprängfyllda med både melankoli och överraskande vändningar, enkla men smått geniala episoder och en livsvisdom som man sällar finner så här djupt i modern nordisk litteratur. Jag är verkligen imponerad, förförd och till och med lite chockad av ZL:s noveller. De har en lyster av stor litteratur.

Varje berättelse är proppfull med intressanta, mångfacetterade men samtidigt väldigt enkla och vanliga människor. Lindén behöver inte anstränga sig för att måla upp de i huvudsak urbana landskap som hon placerar handlingarna i. De målningarna har tydligen kommit till i oerhört spontana och snabba svep.

Svåra livskriser, snabba drabbanden av sjukdom och olyckor, djupa depressioner, skilsmässor och andra svåra separationer, för att inte tala om komplicerade relationer mellan framför allt makar och deras barn bildar bakgrunden till de flesta av novellerna. Titeln, Valenciana, är välfunnen – valenciana är en filippinsk maträtt och boken är nästan en orgie i mångkulturalitet, spänningar och olikheter mellan Finland, Ryssland – och framför allt Japan, där författarinnan själv har bott.

En av de allra starkaste novellerna, om man ens kan rangordna dem, eftersom de alla är så bra, handlar om en gammal man som har exakt samma namn som den berömda skådespelaren Matti Sakari Pellonpää. Lindén lyckas, liksom i många andra fall, här krama ut allt ur katastrofens djupaste kärnor.

Gubben i novellen får sitt liv förstört på grund av att han upplever att alla medmänniskor ironiserar över honom för att han är en vanlig gubbe som råkar ha samma namn som hjälten i Kaurismäkis filmer. Men på slutet kommer en fullständigt tragisk, men samtidigt befriande förändring – också den intimt knutet till den viktiga insikten om att det här med nationalism, den vita rasen, och allt möjligt annat skumt och fascistiskt, bara är en dum chimär.

Zinaida Lindén, som för övrigt vann Runebergspriset för sin roman I väntan på en jordbävning år 2005, är särskilt skicklig på att beskriva det sovjetiska helvetet på jorden och – japanska människor och deras sätt att hantera livet. Hon är också otroligt bra på att handskas med satir och ironi. Det kanske hon har från en djup rysk tradition.

Konsten att skildra livets bakgrundsbrus av vemod, samtidigt som det alltid också finns ett ljus, ett slags hopp med i bilden, är inte alla förunnat. Zinaida Lindén visar, genom att hon lyckas porträttera så många olika nationaliteter och kulturer på ett jordnära, mänskligt sätt, att den som kan den konsten är något av en mästare.

De exakta miljöerna hon använder kan ibland tyckas vara lite slumpvis påhittade, men de är alla pusselbitar som passar in på exakt rätt plats. Boken är en läsupplevelse av stora mått.

 

 

 

Recension i Vasabladet, maj 2016  

 

Inga kommentarer