Dikter och texter
Dikter
Texter
- Statsministerblues (utkommen i Österbottningen)
- Ingmar Bergman Essä (utkommen i Hufvudstadsbladet)
viskar mina ord
om naturens sköna varelse.
De viskar sin kärleksförklaring
i örat på den onåbara havsklippan.
En hjort som flyr i ett oskyddat barnöga
talar om för mig
vad jag ska säga dem
som ristar sin styrka i de svagas hud.
Ur Morgonen har vaknat
som faller i höstens tröstande famn
sökande skydd för de tvingande ordens larm.
Till dig som är ett ensamt barn
eller en ensam blomma
på de stora slätterna.
Likt träden bär du regndroppar i ditt hår
när himlen blivit för tung.
Jag skriver till dig
som inte heller vill ropa det självklaras namn.
Ur En verklig dröm
till min lägenhet.
Skall jag våga ringa på hos grannen
och fråga om jag får stanna där
tills någon kommer hem
och öppnar för mig?
Nej, det vågar jag nog inte.
Människorna går förbi mig utan att se mig
och det liknar en stumfilm.
Om jag skulle ropa:
Hallå! Finns här någon annan
som har tappat sin nyckel?
Kom och sätt dig här på trottoaren med mig
en stund
så är vi båda litet mindre ensamma.
Jag möter blicken hos någon
Som har stått och tittat i ett skyltfönster.
Den svarar mig:
Skojar du?
Men det gör jag inte.
Jag har länge vetat om
att jag är lite onormal.
Bilarna kör över min skugga
och jag börjar undra om jag verkligen finns till.
Ur En verklig dröm
Den fyller mej med vrede.
Mänskor står omkring mej
som ruiner i en sönderbombad stad
och man säger till dem:
Lär känna dig själv, bli stark,
lev dej igenom dina plågor!
Men jag säger:
Lägg dig ner på marken,
täck över ditt ansikte med säckväv och jord
och känn din svaghet.
Kanske öppnar sej himlen
under dej.
Ur Mörk glädje
Det var en ljudlös vind
som kom till mej,
en kärlekens vind rörde vid min oro
men rörde inte vid trädens grenar.
De var alla stilla
och kunde ingenting förstå.
I närheten mumlade staden sina besvärjelser
men jag hörde dem inte.
Jag visste ju nu
att kärleken rår över gräset och betongen.
Det var en evighetsvind som kom till mej,
den rörde vid ingen annan än mej.
(Vid min fars grav på Marie
begravningsplats, en sensommardag)
Ur Mörk glädje
Dimman framför oss,
allt det andra
i spåren efter våra steg.
Ett rött hus
med knutar som varit vita en gång.
Någon har övergivit det
och det sörjer ännu.
I skogsbrynet ropar en flyttfågel.
Känner du fåglar, undrar jag?
Nej.
Inte jag heller.
En skylt talar om att vägen tar slut.
Nu är vi vid världens ände, säger du.
Tror du vi faller ner?
Ja, vem vet.
Allt annat har ju redan hänt.
Ur Mörk glädje
från världens ände till världens ände
och från molnen
till deras dallrande spegelbild på sjön
Vi vänder tillbaka
till grottan där vi föddes,
till tecknet vi ritade i sanden
Det allra första
Vi vänder tillbaka
till alla ”gånger”
och därför är vi flyttfåglar
Från det förflutna till det förflutna
Och från detta kretslopp
räddar oss endast Gud
Och att vi stannar för alltid
Ur Den förlorade sommaren
som seglar över dina drömmar
Börja från stenen
som skaver din fot!
Ur Den förlorade sommaren
i pojkens hand
Det fjuniga håret
som rörs av vinden
och nära intill
oceanen
En rymd, en fråga
Jag finns här?
Ur Den bevarade våren
Klockorna ringer och en röst förkunnar
I en fågel sjunger jag, vit och gammal
Den som är
ljus och barndomsfröjd,
Vind, skriv ålderspapper
Ur Lycklig din hand
Jag är inte annanstans.
Det är ett fruktansvärt liv
runtomkring människorna
I rörelsen en svacka,
brant. Röra händer. Under
dem detta brus
Världen gapar alldeles för mycket,
man kan inte täppa till allt
Änglar genom rummet
Jag känner det: allt är
fast. Flyter genom
träådring, gömmer dofter.
Någonstans utanför dörrarna
dansar narren och vet allt
Stilla väv, glas under
ytan. Ligg inte alltför stilla.
Kan lyfta, men alla läppars
rörelser är inte förbi
Ur Lycklig din hand
Där någonstans är min tvilling
En spegel, hägring, dröm
Och endast vind, något svalt
Att äntligen,
ända hem
Ur Lycklig din hand
Ur Lycklig din hand
Vatten som räcker
till.
Ur Lycklig din hand
mitt hår en åker för din framtid
Kinden rusar genom oförståelsen i minnet
den är som ett mjukt fall,
lilla syster gräv djupare tills smärtan
inte längre känns obärbar blir den
lyfter jag när leken övergår förståndet
ett ljus växer, ett ljus som mild sols
men genomträngande eld
Ur Lycklig din hand
kun he näkevät
että yksinäisyytesi on niin syvä
että täytät sen, yksin
(Käännös: Aira Saloniemi)
Ur Surun kirja, 1995
Ystävä on sellainen
joka on seisonut ja odottanut
yhdellä elämän monista pysäkeistä,
odottanut juuri minua
Ja kun tulen, hän
liittyy seuraani
ja yhdessä kuljemme
maailman laidalle, joskus
vaieten, joskus jutellen
Ja kun olemme tulleet
sinne, käännymme takaisin
ja vaellamme kotiinpäin
Sellainen on ystävän tie
(Käännös: Aira Saloniemi)
Ur Surun kirja, 1995
sirottelee aurinko kesäsadettaan.
Vaelluskengät, jotka kiipeävät veden vuorelle,
kävelkää varovasti
niin kuin maa olisi pumpulinpehmeä ja hauras,
kudottu pehmeäksi satiiniksi paljaille naisjaloille.
Kirjasta Sydän on huone etelään
Käännös kirjasta Morgonen har vaknat Elina Pöytäsaari
joka kaadut syksyn lohduttavaan syliin
etsit suojaa pakottavien sanojen melulta.
Sinulle, joka olet yksinäinen lapsi
tai suurten lakeuksien
yksinäinen kukka.
Kuin puut kannat sadepisaroita hiuksissasi
kun taivas on käynyt liian raskaaksi.
Kirjoitan sinulle,
joka et myöskään tahdo huutaa
itsestäänselvyyden nimeä.
Kirjasta Sydän on huone etelään
Käännös kirjasta Morgonen har vaknat Elina Pöytäsaari
hiukseni pelto tulevaisuuttasi varten
Poski ryntää muistin ymmärtämättömyyden halki
kuin pehmeä putous,
pieni sisar kaiva syvemmälle kunnes
tuntuu että kipua voi kantaa voiko sen
nousenko kun leikki käy yli ymmärryksen
valo kasvaa, valo kuin lempeän auringon
mutta läpitunkeva tuli
Kirjasta Sydän on huone etelään
Käännös kirjasta Morgonen har vaknat Elina Pöytäsaari
Ett hål och
går sakta längs vägrenens vägar,
några följer med ögonlinjen
dess mörka struktur
Vänta!
Sidenlent far benet genom gräs och land
Lägg band, och
förgräm dig inte alltför mycket
Förflutet slagg blir lätt
Fördolt
kommer kanske när jag ropar
Ur Måltid, kvark och sula
Lever i stängda rum huvudet lutat
I handen
pergament och olja skeppets vila ostörd
och höstkvällen, hunden
såg sig oroligt om
prickarna i huden fragment av vägen
andra änden riset böjer sig som åldringen
Ur Måltid, kvark och sula
Ur Natten är ljusare än vatten, Scriptum 2010
Köerna till hälsovårdscentralen påminner mig om människor som ska stiga på ett tåg i Doktor Zjivago eller amerikanska trupper på marsch på Iwo Jima. Det var alltid några ben som sprängdes sönder, och till slut kunde man inte alls gå. Min vän såg en gammal bekant i Åbo och trodde att han bugade sig, men så gör man ju inte.
Ur Natten är ljusare än vatten, Scriptum 2010
Han var då ännu inte gammal.
Ur Natten är ljusare än vatten, Scriptum 2010
Näen miten pimeys ryömii hitaasti alkuiltaa kohti. Rivitaloasunnossa, ympärillä rauhallisia naapureita ja metsiköitä, hiljaisuus on kosketeltava, luotettava ja petollinen. Monica Zetterlund paloi asuntoonsa. Kuuntelen hajamielisesti Monikan Parhaita. Kannessa hänen hillitty, hienostunut 60-luvun tyylinsä, taustavalo kannen valokuvassa on yhtä kirkkaansininen kuin taivas Saariston lasten yllä, hänen hymynsä viileän lämmin ja etsivä. Lenseä, laahaava ääni avaa vokaalit levälleen. Kuulija tuntee henkeään pidätellen miten hänen pehmeytensä haparoi Tukholman keskiyön hetkiä.
Ruotsi, Suomi. Silloin… Oli hyvin puhdasta, ihmisten kasvot olivat intensiivisemmät, myös paljon, paljon hiljaisemmat – jos pyysi lupaa sai myös vastauksen.
Löin hiljakkoin luurin korvaan sellaiselle hyökkäävälle virkailijalle, joita näemme ympärillämme. Luen lehdestä että Kansaneläkelaitos korvaa nykyisin vain puolet lääkekuluista verrattuna parinkymmenen vuoden takaisiin aikoihin. Uusliberalismi vääntelehtii keskipäivässään: aurinko on sama, hailakankeltainen kuin kalvas kananpoika, musta ydin tutkimattomampi kuin naapurin sinervä katse.
Yö on vettä valoisampi, Kustannusosuuskunta Länsirannikko, 2010
Käännös Liisa Ryömä
Yö on vettä valoisampi, Kustannusosuuskunta Länsirannikko, 2010
Käännös Liisa Ryömä
Ilta hämärtää, palavat kynttilät näyttävät kauniilta. Maan yli pyyhältävä myrsky ei yllä tänne, saamme kulkea katselemassa hiljaisuuden keskellä. Pysähdymme suuren ja kauniin kiven ääreen, johon on kirjoitettu: Niiden muistolle, jotka on haudattu muualle.
Sytytämme kynttilän Wendylle, joka oli antiikkikauppias, sai aivoverenvuodon, halvaantui ja kuoli, sekä Peterille joka kuoli syöpään. Heidän sielunsa lepäävät täälläkin, vaikka ruumiit ovat hävinneet maan pinnalta tuhansien peninkulmien päässä. Seisomme hetken miettimässä, jotkut muutkin ovat sytyttäneet kynttilän. Ehkä viitisenkymmentä. Ne lepattavat, ilta on äkkiä hyvin elävä.
Yö on vettä valoisampi, Kustannusosuuskunta Länsirannikko, 2010
Käännös Liisa Ryömä
Sömn bakom ögat; gyllengult minne i kvällssol, träden minns barndomen min!
Ur Septemberliv, Scriptum 2013
Ur Septemberliv, Scriptum 2013
Ur Septemberliv, Scriptum 2013
världen blir blå
Ur Septemberliv, Scriptum 2013
när jag inte längre finns i ditt liv faller skuggorna inte som förr lägg märke till att det inte ekar efter dina steg, fötterna endast snuddar vid marken
Ur Septemberliv, Scriptum 2013