Arkiv över mars, 2016

Stoppa hatet nu

Skrivet 18.03.2016 
Hatet på mnätet måste få ett slut

Hatet måste få ett slut / bild: geralt

 

De hatiska och hotfulla utfall som riktas mot medmänniskor, var sig det är fråga om politiker, tjänstemän eller enbart vanliga människor man råkar ha olika åsikt med, borde stoppas med en ny lag som skulle begränsa yttrandefriheten i de fall där någon offentligt eller privat yttrar sig kränkande mot andra.

Det är väl uppenbart för de flesta att det är Facebook, Twitter och andra sociala medier, samt alla möjliga bloggar och publikationer som inte följer några som helst regler på nätet som har öppnat upp för hatretoriken.

Det senaste allvarliga fallet av hot och kränkning som jag hört talas om är den uppenbarligen emotionellt kraftigt störda mannens sms och telefonsamtal som under en lång tid störde före detta minister Krista Kiuru (SDP).

Mannen hade till och med hotat med att Kiuru och de som hör till hennes läger skulle ”försättas i imtensivvårdsskick.” Den här mannen hör antagligen hemma på en psykiatrisk avdelning, men han fick i varje fall fyra års villkorligt fängelse samt besöksförbud.

Flera av svenska folkpartiets riksdagsmän och ministrar har varit utsatta för grova och hatiska mejl och andra ”åsiktsyttringar” under de senaste åren. Om det på finskt håll ofta är kvinnliga politiker man ger sig på så verkar det som om manliga sfp-politiker gärna utsetts för förbannelser, ironi och smaklösa angrepp.

Det finns ju något slags uppfattning på vissa håll om att finlandssvenska män är undermåliga och att de är tillåtna objekt för hånfulla angrepp.

Gud nåde den finlandssvenska man som stöder LGBT-människor. Gör man det så är man dömt till evig förtappelse av dessa ”debattörer” som anser sig sitta inne med sanningen om livet.

Sympatier för flyktingar och vägran att gå med i vita, nationalistiska kontexter är också en orsak som gärna utnyttjas.

Politiker förväntas ju vara mera tjockhudade än vi vanliga medborgare. Ändå är det sorgligt och motbjudande att även vanliga människor, ibland till och med på den egna vänlistan, blir föremål för attacker som inte endast är tuffa och provocerande – något som kan anses vara tillåtet – utan också nedlåtande och mobbiga.

Alla har vi väl någon gång överilat oss, men man kan i alla fall ha som målsättning att inte medvetet kränka andra människors personlighet och integritet.

Ja, det behövs något slags lag och förordning som i högre grad än de lagar som finns nu, skyddar människor mot andras oförmåga att hålla sig till ett sakligt uppförande.

Facebook är avslöjande. Man tror ibland inte sina ögon då man ser att människor man trott vara hyggliga medborgare och till och med ens vänner strör omkring sig rasistiska skämt och häcklar sina meddebattörer med samma stil som skolgårdsmobbare.

Kanske det här är ett globalt fenomen. I USA kan man med en sådan stil till och med bli en av de ledande presidentkandidaterna.

 

 

Kolumn, Österbottens Tidning, mars 2016

Inga kommentarer


Antingen solidaritet eller så inte

Skrivet 14.03.2016 
Winston Churchill

Winston Churchill / courtesy AZ Quotes

Jag brukar ofta tänka på Winston Churchills ord 1942 efter segrarna över Rommel– efter flera år av motgångar, felbedömningar och misstag i kriget. ”Detta är inte slutet. Detta är inte ens början på slutet. Men det kanske är slutet på början.”

Det är nästan absurt att jämföra de orden och vad de innebar med världsläget av i dag, men ändå har de en allmängiltig klangbotten. Det vi upplever just nu i världen är apokalyptiskt präglat och åtminstone jag har en inre känsla av att någonting avgörande så småningom kommer att ske när det gäller alla konflikter som har att göra med terrorismen.

I en Facebookdiskussion försökte jag introducera den mörka historiska bakgrund som finns bakom dagens grymheter som görs i Allahs eller islams namn, eller som Putin utövar på sitt sublimt otäcka sätt i Krim och Ukraina. Det handlar om kolonialismen, den som Franklin D Roosevelt, den sista av de riktigt liberala USA-presidenterna, hatade.

Mohammad var en politisk ockupant och expert på lönnmord och på sitt sätt var det han som satte igång turbulensen runt omkring Medelhavet. Men man kan knappast förneka att västmakterna Frankrike, Storbritannien, Spanien, Portugal och Tyskland, – ofta eller ibland i kristendomens namn, – starkt har bidragit till att de organisationer och terrorgrupper som nu härjar har trätt fram. För att inte tala om vad allt USA har krånglat sig in i – den nya superkolonialmakten vid sidan av Ryssland.

Som man sår får man också skörda – men det är ingen tröst för de oskyldiga, civila människor, unga, kvinnor och barn, som nu blir offer för det blinda hat som islamisterna riktar mot de västliga staterna.

Finns det någonting som skiljer behandlingen i media och bland människors snack gällande stora världskonflikterna av i dag från den debatt och analys som gällde till exempel under ockupationen av Afghanistan, eller under upplösningen av Sovjetunionen och kommunismens fall? Ja, jag tycker i alla fall att en sådan distinktion kan göras. Jag tror att den delvis beror på digitaliseringen, Internet och de sociala mediernas skrämmande och tilltagande makt.

Förr var vi hänvisade till mer eller mindre seriösa medier som, även i många fall skrupellösa, ändå hade något slags grundläggande moral. I dag är det ”tyckarna” å ena sidan och de många ”forskarna” å andra sidan som sätter agendan för en analys av vad som pågår.

Men sanningen är inte svart och vit. En återgång till det som varit finns knappast, men var och en kan för egen del funera på vad det innebär att utsätta sig för mycket för vad pöbeln och i grunden okunniga människor sprider för slags kunskap och åsikter. Det finns en hysteri i all slags rapportering i dag som tyder på en världsomspännande narcissism. Det kan innebära slutet på början, på något sätt.

 

 

 

Kolumn i NyaÖB, februari 2016

 

 

 

 

 

Inga kommentarer


Motståndet som det goda

Skrivet 13.03.2016 

 

Georg Klein

Georg Klein

Av Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21873836

 

Georg Klein skriver om tre av sina idoler i sin nya bok Resistens; Tankar om motstånd (Bonniers, 2015). En av dem är Johann Sebastian Bach. Det som Klein, en man märkt av röken från Holocaust, där han förlorade den största delen av sin familj, utforskar i sina många sublima böcker, är kanske i första hand den hårfina skillnaden mellan gott och ont som den manifesterar sig i viljan.

Georg Klein, en bit över 90 år men med intellektet vid full vigör, började sin författarkarriär på ett symboliskt plan redan då han som ung man tyst för sig själv läste dikter av Rilke medan nazisterna marcherade honom i straffkommendering. Det som Klein ändå skriver djupast och mest komplext om är inte bara poesin utan också musiken. För Klein finns egentligen inte ”religion” (- , han är ju själv ateist också, – ) eller ”politik” utan viljan till gott och ont som försöker samsas inom oss alla men som oftast tar ett steg åt sidan – åt någondera.

Som ateist har Georg Klein, allra minst i denna kanske sista, lovsång till fader Bachs ära, inga som helst problem med att finna det djupaste och finaste i all konst i Bachs musik. Som vi alla vet så blandade ju Bach de religiösa och sekulära korten friskt i sin universiella, tekniskt fulländade musik.

Han blandade dem inte på det sättet att det hade varit honom egalt ifall tonerna ärade hans Gud eller inte, men han klädde tillvaron, matematiken, den del av universum som på hans tid var synlig för honom, i olika slag av kompositioner som inte tog sin utgångspunkt i religiösa trossaster utan i människornas liv.

Georg Klein ser inte den berömde musikdirektören Bachs många kontroverser med stat, kommun, skola och arbetsgivare som irriterande sidomoment utan som själva essensen i Bachs skaparverk: att stå emot, att tro på sin viljas kraft, att gråta med dem som gråter, att – på ett allmängiltigt sätt – tillsammans gå upp till Golgata, som man gör i de odödliga, djupt skärande Johannes- och Matteuspassionerna.

De verk som vid sidan av Das Wohltemperierte Klavier, die Kunst der Fuge och Ein Musikalisches Opfer kanske är Bachs största bidrag till mänskligheten och till musiken själv. Det fanns ingen kompromiss.

J S kallades till sist till kung Fredriks den stores av Preussens hov. Då hade redan sonen Carl Philipp Emmanuel övertagit faderns berömmelse. Några har väl ansett att Bach sålde sin själ till gudsförnekaren Fredrik, men det enda Bach gjorde var att förhärliga musiken genom att skriva odödlig musik till de teman han fick av kungen. Det är inte en upplysningens och den preussiska bildningens kung som framträder som geniet i den musikaliska mästarens sista verk, det är han själv, som företräder och uttrycker något som alltid måste göras med motstånd: det som vi kallar det goda, kärleken, omfamnandet av livets och himlens skönhet.

 

 

Kolumn i Vasabladet, februari 2012

 

1 kommentar