Arkiv över april, 2014

Sökes: En Tolstoj för 2000-talet

Skrivet 27.04.2014 
Tolstoj

Tolstoj

När behovet av bröd och skådespel möts i det nyliberala samhällets labyrinter, reagerar människorna på olika sätt. Antingen anpassar man sig till tidens anda, som mer och mer flyter bort från folkhemmets, talkoandans och de statliga välfärdsgarantiernas gamla väg, eller så protesterar man genom att kräva att vägbygget upptas på nytt. När man knäpper på Tv:n eller surfar ute på de sociala mediernas hav, kan man lätt få stöd för sina åsikter, vilka de än är.

Bollandet av människor mellan bröd och skådespel är inget modernt påfund, utan kan härledas till antikens oligarkier och pseudodemokratiska system där männen regerade i ensamt majestät på sina egna villkor medan kvinnor och barn fick lov att som brukar säga packa sig. Det som sker i den ryska politiska och ideologiska kulturen i dag, och som skiljer sig från den västliga genom bristen på accepterandet av mångfald, är en särskild och tidstypisk variant av politiska, religiösa och ekonomiska makthavares förmåga till en manipulation som ofta går över hysterins gränser.

Konstens, filmens, litteraturens sätt att bemöta, handskas med och analysera de postmoderna, marknadsekonomiska men tillika även de oligarkiska samhällena, varierar i olika skalor och färger.

Det finns i dag ganska få motsvarigheter till 1800- och 1900-talens banbrytande och påverkande författare. Vem är 2000-talets Tolstoj, Orwell, Virginia Woolf eller Aldous Huxley? I Finland har vi haft Paavo Haavikko, som dock på något sätt blev marginaliserad, och nu är det främst Kjell Westö och Sofi Oksanen som ger ord åt ett samhälle i upplösning.

Men det vore fel att glömma bort de många röster som ändå finns i media och i litteratur, även om ingen av dem har den bärkraft som de stora hade i en tid då det inte fanns varken internet, mobiltelefoner, sociala media eller massturism. Problemet är att författare som skriver om människors sociala misär, svårartade och komplexa relationer som innehåller fysiskt och psykiskt våld, eller till exempel frågor kring sexuell orientering eller invandraproblematik, nog uppmärksammas när deras böcker ges ut men diskussionen och analysen som de för fram integreras inte i en politisk verklighet.

Kanske politiker, beslutsfattare och byråkrater hellre med vällustiga rysningar läser Camilla Läckberg eller i bästa fall gräver ner sig i Karl Ove Knausgårds nästan till dekonstruktion reducerade narcissistiska, individuell spegling av en ständig mänsklig oro?

Finns det överhuvudtaget längre någon annan verkligt intellektuell politiker i det här landet än Jörn Donner? Må han få ha hälsan och ett mycket långt liv.

Det är dags att ge mera rum för en dialog mellan folket, media och konsten. Det kan låta som att skrika efter 60- och 70-talen tillbaka, men det kan ske på ett annat, mera sublimt och mindre naivt sätt, om det görs rätt.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet i april 2014

2 kommentarer


Sote ja ruohonjuuret

Skrivet 09.04.2014 
In The Madhouse by William Hogarth

In The Madhouse by William Hogarth

Hallituksen esittämästä Sote-uudistuksesta on ihmisillä ja monella päättäjälläkin jäänyt kysymysmerkkejä, varsinkin kun ei vielä varmuudella tiedetä miten varsinkaan terveyshoidon puolen muutokset oikein vaikuttavat kuntien palveluihin. Sote-sotkusta saa sellaisen käsityksen että hallituksella ei ole ollut selvää käsitystä mitä on halunnut saavuttaa, tai että taloudelliset realiteetit ovat iskeneet päin kasvoja.

 

Kuntatasolla, ainakin monissa kunnissa, näyttää olevan suuria ongelmia ja paljon resurssipulaa sekä perussairaanhoidossa että erikoissairaanhoidon puolella. Ei tarvitse olla mikään terveydenalan asiantuntija tai ruudinkeksijä huomatakseen että monet asiat ovat rempallaan.

 

Ilmeisesti eduskanta, hallitus ja muut päättäjät ovat joutuneet toteamaan, että perinteellinen hyvinvointiyhteiskunta on uusliberalistissa yhteiskunnassa todella pahassa kriisissä.

 

Kansalaisena, yhteiskunnan asioita seuraavana, ja vaikeavammaiseksi luokiteltuna asiakkaana, olen viime vuosien ajan huomannut, että hyvää tahtoa ja asiantuntemusta ilmeisesti paikallisellakin tasolla löytyy, mutta hallituksen ja THL:n linjaukset ja toivomukset harvoin täällä toteutuu.

 

Ainakin Kokkolassa tilanne on sellainen että potilaiden pitää itse osallistua hyvin aktiivisesti siihen että heidän hoitonsa ja lähetteensä järjestyvät. Terveyskeskuksen ja esimerkiksi Kiurun psykiatrisen osastojen ja avohoidon lääkäritilanne on edelleenkin hyvin epävakaa ja vaikea. Henkilökuntaa ei ole tarpeeksi hoitamaan potilaita eikä ylläpitään sisäistä toimivaa yleistä ja yksillöllistä kommunikaatiota.

 

Monet eri tason työntekijät tekevät pitkää päivää ja ovat erittäin väsyneitä siitä stressistä joka on seurausta resurssi- ja rahapulasta. Tällä hetkellä lääkärit ei yleensä tee kotikäyntejä kotihoidossa eikä kotihoidossa ole yhtään sairaanhoitajaa, saatikka psykiatrista sairaanhoitajaa tai psykiatria. Vaasassa asia on hoidettu niin että kotikäynnit hoidetaan ostamalla yksityisiä palveluita.

 

Tk:ssakaan ei psykiatrivirkaa ole vieläkään pystytty hyvistä yrityksistä huolimatta järjestämään. Kuitenkin tk:n pitäisi hoitaa suuri osa psykiatrisistakin potilaista. Näyttää että konsultaatiot erikoissairaanhoidon puolelle takkuilevat ja aiheuttavat monelle potilaalle ahdistusta.

 

Sosiaalipuolen palveluista ei ole paljon julkisuudessa puhuttu. Kuitenkin toimiva yhteistyö sosiaalipuolen ja terveydenhuollon välillä olisi välttämättömyys.

 

Kanadan mallia kannattaisi kokeilla. Lyhyesti se tarkoittaa että valtio ja kunnat eivät sinänsä järjestä terveyshuoltoa vaan eräänlainen KELA, – eli valtio. – kustantaa suuren osan yksityisestä terveydenhuollosta joista ihmiset saavat valita omat lääkärit ja hoitajat. He ovat kuulemma hyvin tyytyväisiä hoitoonsa.

 

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa huhtikuu 2014

 

2 kommentarer