Dikter från en sublim vardag

Skrivet 21.07.2018

Gunnar Högnäs, informatiker vid Åbo Akademi, författare och kulturskribent ger ut en ny diktbok.  Denna är den tredje i diktsviten Lilla barriärtrilogin. De första delarna heter Ansiktet mot muren (1978) och Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016).

Gunnar Högnäs är son till den prisbelönade och högt uppskattade poeten Kurt Högnäs, så har han haft ett utmanande läge som skribent, men det har inte hindrat honom att finna ett eget lyriskt landskap.

Med sin senaste bok gör GH enligt min meningsitt definitiva genombrott. Att boken inte utkommer på något av de stora, etablerade förlagen, stör inte mig. Jag är imponerad av den nya lyriksamlingen Väggfönster. GH har, trots att han inte längre är någon ung författare, av allt att döma en spännande framtid framför sig. Den boken nya bryter ny poetisk mark och rör sig på komplexa djup. Gunnar Högnäs har hittat sin egen röst och sitt eget rum.

Djupt rotad i både nuets återupplivningar av minnen från barn- och ungdomens Sydösterbotten, där både familj, sommarvilla och stadsvistelse har varit en solid grund för iakttagandet av världens gång i ett slags mikrokosmos, visar Högnäs nu också en existentiell insikt i tidens stora frågor, liksom i vardagens många intima, både sublima och krassa, upplevelser i Åbomiljön. Ofta befinner sig diktjaget på resa, med bil eller buss, och han noterar noggrant och beskrivande många saker i den verklighet som vi alla har omkring oss. Till exempel hur förunderlig månen kan se ut en vanlig kväll, eller hur måsarnas rörelser är lika universella i storstaden som de är i barndomens sommarparadis Benvik i Kaskö.

Gunnar Högnäs är också en progressiv, medveten och ställningstagande poet i dagens mycket apokalyptiska samhälle och hans intellekt rör sig behändigt och naturligt i mänsklighetens stora, förvirrande humana kris, utan att han någonsin förfaller till sentimentalitet, alltför överdriven melankoli eller eskapism.

Samtidigt är GH också, – även där på ett vardagligt och nästan förbigående sätt, – en den självklara, nästan krassa men djupt lidelsefulla kärlekens och parförhållandets små nyansers diktare. Den älskade livspartnerns närvaro beskrivs hastigt i små scener, som då man till exempel i ett stilla ögonblick känner igen sin egen röst och andning i den andre i en tillfällig omfamning.

Redan det inledande korta John Irving-citatetanger tonen: ”Fortsätt förbi de öppna fönstren.” Det som vi ofta ser som en ogenomtränglig vägg kan visa sig vara ett osynligt fönster varifrån man kan blicka ut och se tusentals detaljer i många skiftningar i det liv som blivit oss givet.

Gunnar Högnäs är en solitär och hans poesi på ett sätt inåtvänd, men detta använder han i den nya boken som ett verktyg för att nå oss alla. Han kan också skriva många verkligt fina pärlor av estetik, som har substans och innehåll. Till exempel i detta lilla mästerstycke, kallat Julisvalka: ”Vinden tisslar i/löven, likt en sandstorm i/sommarens timglas.

Lite av Gunnar Björling finns här också, till exempel i dikten Höst, så klart: ”Vinden rasslar/Ormar sig mellan grenar/Ömsar löv, fjäll från ögon.”

En bra poets kännemärke är att i narrativa sjok kunna få språket att glimma även om motiven inte är väldigt passionerade. Den som läser GH:s poetiska berättelser från vår verklighet märker det när hen tar Väggfönster i sin hand.

 

Recension i Vasabladet, juli 2018

 


Kommentarer

  • Gunnar skrev den 27.07.2018:

    Hej & trevligt att du tyckte om! Annars är det ju inte alltid sagt att författare tycker om – vilket jag råkade ut för här om sistens (vilket du kan läsa mera om här https://ettprojektryggverk.blogspot.com/2018/06/den-glada-amatorens-aterkomst.html)
    Ha det bra i/trots värmen, hälsningar!

  • Kaj skrev den 27.07.2018:

    Jo det var ju absolut din bästa bok hittills. Hoppas du ansöker på nytt om medlemskap i FSF! Jag ska läsa recensionen du länkade till. Ibland får man ta med en nya salt. Lycka till i fortsättningen, och ha det bra du med, i/trots värmen! Hälsningar!

  • Gunnar skrev den 29.07.2018:

    Jag ansökte ju alldeles nyss och fick mitt svar. Det tåget har gått. Föreningen FSF är viktig och har sina uppgifter. Men inte tänker jag be & böna; jag respekterar arbetsgruppens dom att mina böcker kännetecknas av brist på redigering, estetisk ytlighet och stilistisk ojämnhet. Precis som ifråga om arbetsplatsintervjuer handlar det om ”tvåvägskommunikation och -syning” – nu fick jag en insikt om FSF:s arbetsgrupps (bestående av tre författare ur styrelsen) litteratursyn. De vill inte ha mig som medlem för att jag inte når upp till deras standard. Men då kanske jag inte heller vill vara medlem, eftersom jag står för mina diktsamlingar och inte på något sätt tänker ändra mina egna visioner. Jag kan skriva och ge ut så mycket jag vill, eller låta bli, utan att vara medlem. Det är ingen stor katastrof, för mig. Men jag tycker att svaret på min ansökan är intressant. Och att de fina recensionerna jag fått, av personer som också brukar recensera medlemmarnas alster, liksom inget väger i mitt fall, men nog i deras 🙂


Lämna en kommentar