Språkets övergripande makt
Skrivet 28.08.2013 Skriket, jollret, gråten; människans initiala uttrycksform är den verbala. Den kommer före både den explicita rörelsen och ansiktets många uttryck för känslor och önskningar. Lätet, talet – det som i sin evolutionära förlängning blir sång, klagovisor, lovsång är även den historiska urmänniskans primära kommunikations- och meddelandeform, vid sidan av kroppsspråket.
Språket är alltså det viktigaste verktyget för en mer utvecklad mänsklig existens. Att människan redan för miljoner år sedan började röra på sig och breda ut sig över jordklotet, har sin fortsättning i nutidens flyttningsrörelser, som definieras av olika behov och av strävan efter överlevnad och fortsatt utveckling.
Och som det står även i Skriften: Intet skall vara henne (=människan) omöjligt. Psykiatern, författaren och idéhistorikern Carl Gustav Jung går till och med så långt att han menar att Gud anpassar sig till människans existentiella utveckling.
De strävanden som nu framträder i ett slags smygfascistisk och nynationalistisk iver, i avsikt att dels begränsa människornas framsteg och utveckling, dels motarbeta en historiskt relevant kulturell identitet, kan endast leda till mer trångsynthet och fokusering på det enda som de människor som har denna agenda förstår sig på: självisk ekonomisk framgång på bekostnad av humanism, vidsynthet, omsorg om den gemensamma planeten och dess framtid.
Jag har ännu inte haft möjlighet att läsa Kjell Westös nya roman ”Hägring 38” där den framstående finlandssvenske författaren bland annat illustrerar den antisemitism, nationalism och det rastänkande som präglade hela samhället 1938 och som ett år senare skulle resultera i ett världskrig. Men jag ser med spänning fram emot den läsupplevelsen, för den är viktig.
Allt detta hade ju redan börjat långt tillbaka – i Japans försök att erövra Kina, och i inbördeskrigen i Europa, i eugeniken som, framför allt från Ryssland och Tyskland, började breda ut sin biologiska nazism genom att bygga på uråldriga och även 1800-talsmässiga teorier och uppfattningar om det som gör människor olika. I motsats till det som 1900-talshumanismen står för: det som förenar, det som gör allt till en möjlig gemenskap, kärlek, omsorg, solidaritet.
När man nu med ynka, knappt 50 000 namnunderskrifter, ser ut att överskrida tröskeln för en möjlighet till ett lagförslag i riksdagen, som skulle leda till en strävan att helt avskaffa den så kallade pakkoruotsi, tvångssvenskan, befinner man sig i samma slags ”gäng, samma dunkla positioner, där språkets enorma möjligheter och en öppenhet för att förstå ett lands historia och dess framtida möjligheter, trängs bort.
De som motarbetar svenskan i Finland säger sig vara moderna och ge nya möjligheter, ny frihet, men i praktiken står de för en tillbakagång, för cementerandet av gränser, för ett bibehållande av och en renässans för den nationalism och det fokus på det tekniska i stället för humana lösningar som lett till så mycket elände under den moderna historien.
Det är kanske möjligt att förstå att människor som bor, lever och verkar så gott som hela livet på helfinska orter i helfinska trakter av landet ifrågasätter att man tvingas läsa ett språk som man själv är ointresserad av och inte anser sig ha någon nytta av.
Men samtidigt är det lätt att se hur fel detta strama tänkande är och hur lite de människorna, i sina hatfyllda insändare och internetskriverier, har gett sig själva möjlighet att se hela saken i ett större, mer komplext och mångkulturellt sammanhang. Ett sammanhang där man också tar i beaktande den tyngd som det svenska språket har haft och har i Norden och i världen. För att inte tala om de starka kulturella och politiska inslag som svenskspråkiga människor stått och står för i vårt samhälle.
Det duger nog att ta medaljer i idrott och få litterära pris för Finland, men inte att det sker på de människornas modersmål.
Det är nu till de många smarta, bildade, förnuftiga och vidsynta finnarna som vi finlandssvenskar får rikta våra blickar när det svenska språkets och den svenska kulturens ställning ska avgöras under de närmaste åren. Det finns mycket mera av positiva tankar och attityder bland finsk- och tvåspråkiga än de alltför dominerande och populistiska sociala mediernas bild ger vid handen.
Problemet är bara att det finns en risk för att man av rädsla för sitt eget skinn och för andra människors ideologier inte vågar stå upp för det man tror på. Men det gäller att inte ge efter och inte heller att vara rädd inför ordet ”kompromiss”. Ett land kan aldrig byggas vidare utan någon form av konsensus utgående från kompromisser och medgivanden.
Inkast i Vasabladet i augusti 2013