Ett gammalt land

Skrivet 16.12.2017

Wikipedia

”Finland” är mycket, mycket äldre än 100 år. Det finns ju många teorier om när och varifrån finsk-ugriska stammar började vandra in i det som nu är Finland. Förfäderna till finlandssvenskarna vet vi ju lite mera om. De flesta kom in från Sverige. En del av dem hade tyska och vallonska rötter. Somliga var judar, andra hade en del av sin kultur och sina förfäder från Ryssland, Baltikum och Polen. Det finns många ättlingar till sådana kvar i det vi kallar Svenskfinland. Men frågan är nog ändå om inte samerna förbigås alltför mycket med tystnad.

Vi skulle inte ens ha haft namnet Suomi om det inte kommit från samerna. Det är bara att läsa Kalevala så inser man att det som nu är Finland var mycket mera mångkulturellt när det gällde stammar, dialekter och invandring än vad det är i dag. Man undrar varifrån en ”finsk vit nationalism” som till exempel Sampo Terhos kommer, då man absolut inte kan bevisa att det för många århundraden eller årtusen sedan ens fanns någon som helst enhetlig ”finsk” befolkning eller ens ett enhetligt finskt språk.

Men när vi sjunger Vårt land i officiella sammanhang så sjunger vi plikttroget tre verser, först en på finska, sedan en på svenska, och sedan än – eller flera – på finska. Musiken är skriven av en tysk och orden är skrivna på svenska av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg. Då president Niinistö anländer till ett tillfälle ackompanjeras han av Björneborgarnas marsch, komponerad av ”finlandssvensken” Johan ”Janne” eller Jean Sibelius. Ändå tror Sampo Terho och hans många kompisar att det finns något enhetligt, historiskt vitt finskt som nu borde dominera vår politik, vårt samhälle och vår kultur. Det är kusligt.

I ett framtidsperspektiv kunde Finland i stället rikta sina blickar på gränslöst samarbete och ett med det övriga Norden gemensamt värnande av miljön och säkerheten i området. Mer och mer av finsk nationalism, baserad på ett önsketänkande om en renrasig och enspråkig nation, har ingen framtid och är inte till nytta varken för det egna landet eller för omvärlden.

För majoriteten av Finlands folk gäller det att definitivt ta ställning till ifall Finland också i fortsättningen, i likhet med andra länder som liknar oss etniskt avseende, till exempel Belgien och Kanada, ska vara ett land som har flera officiella språk, och i Finlands fall främst finska och svenska. I mitt ideal-Finland skulle det finnas fyra officiella språk: finska, svenska, samiska och engelska. Det förefaller mig märkligt att det språk som troligen talades från början i det område vi efter istiden kallar Finland, nämligen samiskan, inte är ett officiellt språk hos oss, hur litet det än är.

Man brukar skoja om att det i framtiden är kinesiska som alla bör kunna, men det tror jag inte på. Tänk bara på Indien, ett av världens folkrikaste och mest produktiva land, som kommer att spela en stor roll i framtiden. Engelskan är 1900- och 2000-talens lingua franca.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, december 2017

 



Lämna en kommentar