Det som kommer före

Skrivet 08.11.2013
Jesus driver ut månglarna

Jesus driver ut månglarna

Aldrig har så många skrivit och talat så mycket om hur vi borde sköta om våra kroppar, vad vi borde äta och vad vi inte borde äta, hur vi borde sköta våra relationer, vilket slags sexliv vi borde ha, vilken livsstil och orientering som är den rätta, som i vår tid, i vårt samtida samhälle.

Fariseiskt tror vi oss alla veta bäst om hur just grannen och medmänniskan ska leva för att inte väcka anstöt och störa balansen.

Sociala media, facktidskrifter, bloggare, självutnämnda eller av andra uppmanade profeter av olika slag, politiskt bemannade farkoster i den surrande cyberrymden och på de ideologiska och fysiskt förnimbara slagfälten, är proppfulla med goda råd och tajta varningar.

När jag läser nyutkomna dokumentära skildringar med ännu en inblick i Tredje rikets onda anatomi eller i Stalins och Maos ändlösa ”arbetsläger”, där tortyr, utrotning, massvält och kannibalism har frodats, går tankarna till bristen på den exakta dokumentation som människorna saknade till exempel under medeltidens häxjakter eller på den tid när ”hjältar” som Alexander den store dränkte länder och folk i blod.

Ändå finns det länder och folk som förnekar även uppenbara tekniska och bildmässiga bevis för till exempel Förintelsen av judarna eller folkmordet på armenierna i Turkiet.

Men det är selektivitet även i dagens breda och högljudda nyhetsförmedling: vi ser hur terrorister med huvor på huvudena och k-pistar i händerna smyger omkring för att skjuta sönder män, kvinnor och barn på ett shoppingcenter i Nairobi. Men ingen dokumenterar när både skyldiga och oskyldiga sprängs i luften med benflisor och hjärnsubstans flygande i blod och svavel, efter att Obama har tryckt på knappen, och USA:s drönare slår ner – enligt uppgift i mycket större grad och med många fler offer än som har informerats av Förenta staternas regering.

Den som sett en film som Dresden kan knappast oberörd påstå att rättvisan alltid skipas så att oddsen går jämnt ut.

De som varit stora i människornas och i historieskrivningens annaler kommer att krympa i världshistoriens slutgiltiga ljus.

Ändå är det många pipande röster och tordönshöga rop som tutar ut sina budskap om vad som är rätt och vad som är fel, med hänvisning till gamla skrifter och religiösa urkunder, som givetvis med en rätt eftertanke och med förnuftets hjälp måste kunna tolkas på olika sätt, allt efter det mått som människor som skrivit ner dem under olika tidsåldrar.

När jag läser mig igenom Kjell Westös täta, nästan kammarspelaktigt intima roman Hägring 38, där läsarna får följa med på både tankens och minnets vandringar genom huvudpersonerna Matilda Wiik och Claes Thune, börjar jag meditera över den titel som författaren har valt för sin retrospektiva resa till året före andra världskriget bröt ut, 1938. Men som egentligen är ett försök att visa på hur steget före vår fot alltid visar upp just en – hägring.

Med facit i hand kan vi döma eller frikänna historien, dess ledare, och dess medlöpare. Men de som var där kunde ändå också välja mellan gott och ont i den bemärkelsen att det fanns tidens tecken, precis som det finns i dag.

Ska vi låta någon utrota mångkultur och strävan efter samförstånd, eller ska vi låta andra trampa ner olika etniska grupper och språk, genom vår passiva hållning? På det sättet har ingenting ändrats mellan 1938 och 2013.

Litteraturforskaren och medlemmen av Svenska Akademien, Lotta Lotass, skriver fascinerande i en understreckare nyligen i Svenska Dagbladet om poeten, professorn och biskopen Esaias Tegnérs förhållande till kejsar Napoleon. Tegnérs tyckande om den tidens Hitler eller Che Guevara växlade mellan personkult, hjältedyrkan och förment fin humanism från svart till vitt under olika perioder.

Tegnér satte för övrigt Napoleon högst, och ”fruntimmer” lägst på skalan över människor.

Inte var biskopar och kyrkoledare heller så fromma och bibeltrogna i den mening som somliga i dag fordrar av dagens ledare. Nu kritiseras den nya, visionära ärkebiskopen i Sverige Antje Jackelén för att vara på fel väg och föra Svenska kyrkan till något tokigt liberalt.

Då jag läser vad hon verkligen predikat och skrivit står jag häpen där och undrar vad det är för fel på att sätta sin kraft på evangelium, nåd och förlåtelse – och fred. Det sistnämna arbetare ju även Nathan Söderblom för, och fick Nobels fredspris.

Det har aldrig funnits någon rak väg för bibeltolkningar genom århundradena. När häxor brändes på bål och Mammon satt på påvestolen och delade ut förlåtelse för pengar, hur var det då? Traditionell ämbetssyn? Eller då Paulus godkände slavhandel? Klassisk kristendom?

Under århundraden har homosexuella och judar förföljts och förlöjligats i kyrkan. Esaias Tegnér var gift, men uppvaktade liksom vår egen Runeberg ivrigt olika slags damer i sin krets, och han var knappast ensam om det.

Men om en moraliskt högtstående kvinnlig biskop går vidare på många andra kyrkoledares väg i vår tid mot en större vidsyn och klarhet när det gäller bibelord från många, många hundra och flera tusen år sedan, så blir det strax stämpling och utpekanden. En kvinna ska minsann inte sticka upp – allra minst som ledare!

 Påven Fransiskus må vara rätt fjärran från en ”liberal” teologi och syn i allmänna termer, men han har gjort många lovande uttalanden, bland annat detta: ”Om den katolska kyrkan fortsätter att fokusera på frågor om abort, homosexualitet och barnbegränsning, så kommer hela kyrkan att falla ihop som ett korthus.”

 Jesus själv gav inte kostråd och han var inte heller någon sexterapeut. Han kritiserade de rikas och makthavarnas beteende och han menade att människan inte lever endast av bröd. Något annat kommer före. Före kapitalismen också.

 

 

Inkast i Vasabladet i november 2013

 


Kommentarer

  • nders Nyberg skrev den 09.11.2013:

    Även om jag inte till fullo är insatt i detaljerna kring det du skriver om, jag är inte ens säker att jag håller med dig, men jag tycker om ditt sätt att gripa dig an ämnet.
    Jag är tacksam ifall denna text kunde vara ett ”swing” för dig att höja din profil. Jag är alltid benägen att stöda och uppmuntra människor som skriver, men framförallt människor som står för och kan argumentera för vad de skriver.
    Jag håller inte alltid med om innehållet, men jag håller alltid med om profilhöjningar.

    Demokrati innebär i en enkel förlängning att man kan ta ställning endast om det som görs gripbart. Allt annat är populistiskt röstfiskeri

  • Kaj skrev den 09.11.2013:

    Tack för uppmuntran!

  • Doughboy skrev den 06.11.2016:

    Coronel,Naõ tenho blo e se preciso for crio um.Alem do que, acredito que cada um deverá trabalhar vorattuliamenne em sua cidade, nos diretórios, pelo candido que for derrotar Dilma.Fiz isto em 2006 com Alckimin e sinceramente o que faltou foi gente nas ruas…temos que nos engajar.Os petistas estarão mais envergonhados do que em 2006.Temos que resolver esta eleição no primeiro turno.

  • Kaj skrev den 06.11.2016:

    I´m sorry, I don´t understand Portuguese.


Lämna en kommentar