Kaj Hedman

Sauli Niinistö knyckte, ovetande om mina intentioner, min första idé för en kolumn till nyåret. Han talade om att vi borde börja prata mera med varandra och fråga hur våra grannar och vänner mår.

Jag antar att presidenten har medarbetare som är på alerten och vet vad som rör sig i människors sinnen.  Talskrivarna har det hett om öronen under helgerna, för det gäller att sätta pricken på det politiska i-et så att medborgarna ska få en känsla av vartåt de politiska vindarna blåser under det nya året.

En ny atmosfär är av nöden. Det var rätt uttänkt av den eftertänksamme presidenten. De flesta av oss har uppenbarligen förlorat mycket av den gemenskap och den solidaritet som funnits på ett mänskligt plan under den senare delen av 1900-talet.

Det mänskliga umgänget och omsorgen och medmänniskan, nästan, släktingen, de som kanske har det svårare än de flesta – allt detta har runnit ut och underordnats en viss narcissism som hellre ser till jaget än till duet.

Gemenskap och solidaritet på det mänskliga och privata planet går trots allt hand i hand med gemenskap och solidaritet på det politiska planet.

Om inte presidentens ord överförs i politisk handling så låter de som en skrällande cymbal snarare än som en vacker sång om kärleken till nästan.

När presidenten försvarar ett starkt fasthållande vid EU:s grundbultar så är han på rätt spår. I hans tal fanns en dold, sublim kritik mot att EU i första hand blivit ett maskineri där de ekonomiska visionerna tröskas i en långsam kvarn.

Niinistös förhoppning att alla som bor i Finland ska känna sig hemma här och ha möjlighet att jobba här på lika villkor oberoende av var man är född och varifrån man kommer var också en synnerligen välkommen markering.

Problemet är att även en sådan förhoppning måste omsättas i politisk handling. Många som av olika skäl flyttar till Finland och vill ge sitt eget bidrag till arbetslivet och samfundet här har svårigheter att tillämpa sitt kunnande och sin begåvning på grund av det rigida utbildningssystemet.

Vårt skol- och undervisningsväsende är ju av hög klass, men det måste till mera samarbete och mera flexibilitet för att var och en ska kunna finna sin egen plats utan att behöva hanka sig fram med enbart egen kraft och egna idéer.

Det finns också en klass, en kategori människor som inte helt omfattas av social- och arbetsskyddet i Finland. De som frilansar och arbetar utanför de klassiska fackföreningarnas och de klassiska definitionerna på arbete samt de som är småföretagare har det svårt och riskerar att tappa modet.

Socialskyddet håller på att uppdateras av riksdagen, men även riksdagens kvarnar mal långsamt.

Om vi inte får en ny atmosfär där vi bryr oss mer om hur den andra mår än hur vi själva har det, så finns inte heller de politiska förutsättningarna för ett mänskligare samhälle.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i januari 2014