Kaj Hedman

Mika dog i sin lägenhet i Karleby. Han hade nio VM-medaljer och ett olympiskt guld. Vem minns inte hans träningspass i kärret i Sydösterbotten, hans glada och avspända miner, hans sympatiska utstrålning. Han var en stor ambassadör för landet och ett levande bevis på finsk sisu när den är som bäst.
Ändå gick det så fel. Dopingen fick sitt grepp om många av våra skidåkare. Mika var en av dem. Hans lösning på sitt livsproblem blev som för så många andra i vår kultur – eskapism och alkohol. Äktenskapet sprack, jobbkarriären kom på sned. Matti Sundberg säger att det här påminner oss om att man måste stödja och bättre ta hand om idrottare som har svårigheter. Jag tror att många försökte och gjorde sitt bästa för Mika. Det bästa räckte inte. Ännu viktigare vore att bygga upp en helt ny kultur i Finland. En som baserar sig på etik, ödmjukhet, lek och en personlig strävan utan hybris. Det måste börja hemma. Det måste börja i skolorna, i kyrkorna, på dagisarna. Idrott ska inte handla om pengar och att vara bäst. Det är någonting som är djupt, djupt fel. Idrott ska handla om kärlek, kärlek till medmänniskan, kamratskapet, naturen, internationalismen, solidariteten.
Någonting sådant som hände den 5 juli 2011 i en lägenhet i Karleby borde stämma till mycket större eftertanke än som nu skett.
Toppidrott i den form som nu finns är inte värd sådana offer.
Frid över Mika Myllyläs minne.