Kaj Hedman

Rymden, jag och min hund.

Jag minns en vinterkväll för många år sedan, då jag sent på natten satt i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Mörkret och stjärnorna var överväldigande. Bredvid mig satt Freddi, min hund, till synes lika medveten om sin egen roll i universum, som jag kände mig omedveten.

Från mitt fönster kan jag se stjärnorna mycket bra en klar natt. Jag bor i en dal, men ändå på slätten.

Det är inte lätt att vara människa, och livet är svårt, men gåtan om varifrån vi kommer, och vart vi är på väg, gåtan som illustreras gammaldags, naivt men fint i Viktor Rydbergs Tomten, upphör aldrig att fascinera oss – oberoende av om vi är hinduer, zoroaster, buddhister, muslimer, ateister eller kristna.

Djur har tydligen inte samma problem som vi med varken livets tyngd eller med dess gåtfullhet. Däremot har de en förmåga till att njuta av och uppskatta de lyckliga ögonblicken i sina liv, och att ta till sig kärlek villkorslöst, utan att ifrågasätta motivet till den.

Vår nuvarande hund Romeo, en liten korthårig, rödbrun dvärgtax, älskar alla människor som kommer i dess väg. Om honom och om Freddi, kan jag väl säga som Pär Lagerkvist:

”Du är visst lycklig för ingenting/blott för att det så ska vara./Mig måste livet ge kostbara ting/så strålande underbara”

Det finns väl människor som kan vara som Romeo, men det är ganska sällan man träffar på dem. Jag hade en god vän och granne, som spelade dragspel mästerligt, även om han aldrig hade lärt sig noter. Han satte melodi till en dikt av mig, som jag skrev inspirerad av sorgen efter min mors död för många år sen. Melodin var något melankolisk, och den gick i valstakt.

Min vän var en av dessa få människor som visst var lycklig för ingenting, blott för att så ska vara. Han kunde nog ondgöra sig över många saker och människors beteenden, som han irriterade sig på, men han kvitterade alltid det med ett leende. ”Vi struntar i det!” brukade han säga när någon konflikt eller fråga blev knepig och invecklad.

Medan jag skriver det här ligger Romeo under mina ben. Han sover lugnt, till synes utan att andas, med ögonen fridfullt slutna. Han är lycklig för ingenting. Hans lycka består i att vara nära sin husse, och känna sig trygg.

Tyvärr karaktäriseras den postmoderna kulturen av en extrem självbespegling och ett oändligt grävande i olika livsstilars och teoriers hållbarhet.

Människorna har ingen rast och ro när det gäller att försöka utnyttja varje sekund av sina liv för stora upplevelser och få bryr sig om att i första hand tänka på sina vänner och anhöriga, för att inte tala om internationell solidaritet.

Egoismens tidevarv sammanfaller med till exempel den globala uppvärmningen.

Djuren har inte samma ”tankesätt”. De lever för stunden på ett positivt sätt. Kanske vi kunde ta oss en tankeställare och fundera på om vi inte skulle må bättre av att försöka göra mera som de gör?

Kolumn i Vasabladet, september 2017

I det djupaste mörkret kan finnas ett gnistrande ljus, och ljuset kan vara mycket starkare än mörkret, både i bibliska och i sekulära dimensioner. I den unga, vackra och spännande Sinéad Obrey´s debutdiktsamling Fågelhanden forsar ljusets och mörkrets krafter i både samma och i motsatta riktningar.

 Dikterna som kan karaktäriseras som både experimentella och traditionellt modernistiska vittnar om en människas starka smärta och trauman, som likt ljuset i mörkret stöter sig fram med hjälp av universella urkrafter, utnyttjande starka sexuella, emotionella och existentiella känslor.

Bildspråket är naket, aggressivt, ibland till och med grovt, men tillika drivet av kärlek, längtan, skönhet, undran och nyfikenhet – nyfikenhet på ”det goda”, det harmoniska, som gäckar det plågade diktjaget, samtidigt som detta jag äger en enorm styrka och envishet till självbejakande, mitt i detta existerande som Sinéad Obrey i en kortkort, precis dikt, preciserar så här: ”Att leva / gör så / så ont.”

Grundtanken, utgångspunkten och fokus i boken förefaller vara människolivets motsträvighet. Då vi älskar, hänger oss, börjar förtrösta på, och är i interaktion med den Andre (den Andra), jagets föregivna spegel och identifikation, så brister det.

”Jag målar ett paradis av ditt blod / Det smakar sött och känns varmt mot kroppen / Då jag slickar väggarna / färgas min gråa själ svart / Minnena av oss två / hänger i luften / men de jagas bort / De hör inte hemma i slottet jag byggt.”

Smärtan över bristandet skildras i Obrey´s dikter i böljande, skälvande och smärtsamma explosioner och djupdykningar, som när de förs till sin spets får incestuösa, nymfomaniska, narcissistiskt masochistiska inslag, som många känsliga och av livets motstridighet plågade människor kan känna igen sig i. I dikt kan det inte finnas tabun, i varje fall inte i estetisk och diskuterande mening.

Därför blir också Obrey´s bok en orgie i avlastning: den blir ett reningsbad. Niklas Sandströms kongeniala författarfoto förstärker känslan av den klassiska konstnärens rakknivsskarpa utlevande av skrivandets villkor och möjligheter. Men det kan hända att inte alla läsare klarar av en så naken realism i texten som boken förmedlar. Synd, i så fall.

Förlaget har skapat sig en unik profil på den korta tid som det funnits och nu har vi återigen två starka förlag som är baserade i huvudstaden. Sineád Obrey´s bok är en modig utgivning. Alla finlandssvenska förlag borde komma ihåg att det lönar sig att våga ge ut ung, ny, radikal dikt.

Sinéad Obrey är född 1998, hon har amerikanskt och finlandssvenskt ursprung, och hon intresserar sig för kriminologi, resande och för att utsmycka sin kropp. Varför heter boken Fågeltanken? Ja, kanske för att fågeln står för en symbol för både en hackande söndersprängning och en oändlig, flygande frihet. Men då man läser boken kan man nog finna många andra nyanser också.

Fågeltanken. Sinéad Obrey.

Dikter.

Förlaget, 2017.

Omslag och inlaga av Ulla Donner.

Recension i Vasabladet, september 2017

Även en kylig, ruskig och halvdan sommar är fullbelamrad med kulturella evenemang, billiga utlandsresor och musikfestivaler. Det är som det ska vara, och allt det där har säkert varit en tröst för alla semesgterfirare som har haft anledning gnata över det dålikga sommarväder som de flesta av oss skandinaver har fått dras med i nådens år 2017. Skönheten i det finländska landskapet har ändå inte försvunnit någonstans. Inte ens de gråaste skyar och kyligaste vindar lyckas med konststycket att utplåna Finlands fantastiska sommarlandskap.

Men för alla dem som lider av olika handikapp och sjukdomar, framför allt de som är av psykisk och mental art, är sommaren, – som en intervjuad uttryckte det i ett av svenska YLE:s nyhetsinslag om frågan, där även undertecknad medverkade på ett litet hörn, – ett slags helvete på grund av att vården under semestermånaderna är nerskuren till ett minimum. Jourtelefonerna blir nerringda medan psykteam och psykiatriska skötare och avdelningar är ”nedgraderade” till ett minimum av hjälp och stöd. Att det är så här beror inte endast på att människorna måste få ta ut sina semestrar.

De kraftiga nedskärningarna i mentalvården, och för all del även i annan kommunalt och statligt finansierade vård,- som vi upplevt det senaste decenniet, börjar bli en ständig huvudvärk för mentalvården. Varifrån ska de som leder och planerar mental- och krisvården ta pengar för att anställa sommarvikarier och hålla avdelningar och kristeam i gång, när pengarna och resurserna tryter, samtidigt som det blir allt svårare att finna vikarier?

Sommaren borde inte behöva vara den värsta årstiden för människor som lider av depression, akuta livskriser, missbruk eller svårare psykiska sjukdomar.

Bakom den här utvecklingen ligger naturligtvis det faktum att vi har levt över våra tillgångar och att vi har förlitat oss för mycket på våra guldgruvor så som skogarna och Nokia. Men nu har det kantrat över åt andra hållet så att socialhökarna och de som ignorerar hotet mot vår fysiska miljö fått oss att glida allt längre mot en republikansk, amerikansk lågskattemodell, där man på ett närmast oförskämt sätt belönar människor som får igång företag, samtidigt som arbetarens lön blir bara mindre, och därmed de mindre bemedlades möjligheter att leva ett anständigt liv blir sämre. Det är endast väljarna som kan vrida klockan åt ett mera rödgrönt håll. Ingen annan kan göra det.

Varifrån kom egoismens samhälle? Svaret är väl att det alltid funnits där, att det har återupplivats, och att de dunkla, mörka krafter som finns i form av främlingshat och rofferi, och som har många anhängare i den västliga världen, arbetar både i det tysta och helt öppet, framför våra ögon.

Detta syns också som mörka moln och dunkla skyar på sommaren trots att de biologiska orsakerna kanske främst har att göra med klimatförändringen.

Kolumn i Vasabladet, augusti 2017

Huhtasaari, Laura ps

Dumhet, dold rasism, okunnighet, nationell egoism, förakt för mänskliga rättigheter och för hotet mot planetens miljö, i kombination med misstro mot etablerade politiska institutioner har grogrund i alla västerländska demokratier. Enligt Ilta-Sanomat ska också Sannfinländarnas kandidat Laura Huhtasaari ha en för politiker framgångsrik egenskap: hon avgudar partiets kriminellt belastade ordförande Jussi Halla-aho. Halla-aho, som lär ha sagt att ”det inte är en biologilärare vi ska välja, utan Republikens president.”

Detta med hänvisning till det faktum att Huhtasaari, i motsats till doktor Halla-aho själv, – föraktar utvecklingsläran och tror att det är endast i bibeln vi ska läsa om hur världen kommit till och är beskaffad.

På samma sätt försökte det republikanska partiet göra en folkförförerska rumsren i en smart presidentkandidats, John McCains, kampanj. Detta GOP:s historiska misstag resulterade i blod, svett, möda och tårar, och i en neslig förlust mot USA:s första afroamerikanska politiker.

Huhtasaari kommer in som en attackerande terrier från höger för att försöka visa att Sauli Niinistö i själva verket endast är en tandlös tiger som represnterar det moderna marknadsliberala, utslätade etablissemanget. Hon har en liten poäng i det där, särskilt som Niinistös ideologi och samhällssyn är ganska svårtolkade. I själva verket är Niinistö ganska mycket en försiktig ”funderare” i Koivistos stil.

De nymornade, men ärliga anhängarna av en postmodern humanistisk socialdemokrati som utgör SDP:s helt kvinnliga presidentkandidatsgarnityr, med den snabbtänkta och målmedvetna Marit Feldt-Ranta i spetsen, kommer att försöka bevisa att Niinistö är en välvillig stofil, som inte hänger med i en modern välfärdsstat och är främmande för dess kärna.

Inte alls en dum idé, för resten. Pekka Haavisto kommer också att få många röster. Det gröna tänkandet har stark grogrund bland medvetna finländare och det gröna förbundet kan bli ett av de största partierna i riksdagen efter nästa riksdagsval. En ny Haavisto-effekt är inte omöjlig.

Ändå kan man nog räkna med att Sauli Niinistö, som ingalunda, trots sina ibland kufiska drag, har en förmåga att samla Finlands folk kring en slags tolerant och hyfsad version av traditionella värden. Men Niinistös största ess i rockärmen är nog det faktum att folk i allmänhet knappast litar på att någon annan kan ”hantera ryssen”.

Allra minst de hala före detta ordförandena för centern, Matti Vanhanen och – den eviga undfallenhetsmannen Paavo Väyrynen, som har en förmåga att snubbla på sitt mångåriga kunnande och för all del också stora erfarenhet.

Om Finland vore mer svenskt än finskt och inte tvärtom så skulle inte Nicke Torvalds vara chanslös. Han är något så ovanligt som en både pragmatisk och ideologiskt stark kandidat. Men en Elisabeth Rehns karisma har han svårt att nu upp till.

Kolumn i Österbottens Tidning, augusti 2017

Säg namnet Michaeli Olofsson och du får inte många svar. Men säg namnet Mikael (eller Michael) Agricola så vet alla vem det är. Men, som psykolog Sture Enberg, född i samma socken som Agricola, nämligen i Pernå, påpekar i sin omfattande biografi över Agricola, så har de flesta hört talas om Agricola och vet att han är det finska skriftspråkets fader och översättare av Nya Testamenetet till finska, men det är få som vet vem egentligen han var.

De frågor som Sture Enberg som lekman men med ett flertal forskares verk i bakgrunden, vill svara på i sin bok Mikael Agricola – Pernåpojken som blev reformator, är vem Agricola egentligen var som person, vad han egentligen gjorde som gav honom ett så stort namn i vår historieskrivning, och varför han, – mot bakgrunden av sin tid och epok, – utvecklade de tankar och den linje för Finlands kyrka som han gjorde.

Enbergs framställning är av bästa populärvetenskapliga märke. Han har gått grundligt till väga, vilket man bör göra då man själv inte är expert på sitt ämne, och han har haft förmågan att ringa in den mångfacetterade kulturella och dramatiska tid som Agricola levde under. Det var en grym, kall och fattig tid, vilkens politiska och religiösa mångtydighet och komplexitet ofta glöms bort.

Det ska inflikas att det finns svagheter i boken också. Enberg upprepar vissa av sina teser och vissa händelser alltför många gånger, och det finns ett stort inslag av tryckfel och slarvigt korrekturläsande, alldeles särskilt i slutet av boken. Som ett litet exempel kan nämnas att det i texten står ”lincua franca” vilket naturligtvis ska vara ”lingua franca”.Men den fascinerade läsaren förlåter dessa brister då hen fördjupar sig i Sture Enbergs bok som borrar djupt inte enbart i bondesonen Michael Olofssons barndom, uppväxt, tragiska inslag i hans liv, fadern som blev mördare, den språkliga bakgrunden, Pernå kyrka och hela tidsepoken, utan också i Agricolas rätt så komplexa teologi och filosofi, hans förmåga till diplomati och vilka han tog intryck av.

Till exempel så påvisar Enberg att övergången från katolicism till lutherdom, som visserligen gick förvånansvärt fredligt och fridsamt till i Norden, inte alls var så svartvit och radikal i början som vi kanske tror. Agricola, som mer var en lärjunge till Melanchton än till Luther, behöll bland annat i sin biskopsgärning en hel del påvliga ritualer och många inslag av katolska seder och bruk, trots att han kan ses som den som vid sidan av till exempel Paul Juusten genomförde reformationen i den östra rikshalvan.En beundrare av den store Erasmus av Rotterdam, så var åtminstone enligt Enbergs tolkning Agricola också en förnyare och humanist, låt vara i den tidens kontext, som ju givetvis inte kan jämföras med den vi har i dag.

Pernå kyrka får också en stor plats i Enbergs framställning och vi får se vackra bilder i boken från denna ganska lilla, medeltida och vackra helgedom. Något ”äkta” porträtt finns inte av Agricola själv, alla försök till avbildning har byggt på fantasin. De som spekulerar i att Agricola egentligen kunde ha varit finskspråkig kan nog tänka om efter Enbergs övertygande argumentering. Han var vad man i dag skulle ha kallat en tvåspråkig finlandssvensk.

Mikael Agricola

Pernåpojken som blev reformator

Biografi

Sture Enberg

Redaktör Barbara Huldén

Litorale, 2017

Recension i Vasabladet, juli 2017

”Det oinfriade, ständiga / som håller om mig. / Mitt liv har ångrat sig / jag har förlorat mig själv ur sikte.” Så skriver Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, de två författarvännerna, som i en presentation/intervju förklarat att deras gemensamma diktbok är skriven så att man egentligen inte kan särskilja deras texter. De växte in i varandra under arbetets gång. Boken är en manifestation av en nyfunnen och nästan euforisk själsfrändskap.

Ulrika Nielsen, f. 1974 i Nykarleby, bosatt i Stockholm, är ju ett känt namn i Svenskfinland, bland annat Arvid Mörne-vinnare och vinnare av YLE:s svenska litteraturpris. Hon har skrivit både poesi, prosa och teatertexter under, ja, faktiskt snart tjugo år.

Lina Hagelbäck, f. 1971, är en för mig rätt så ny rikssvensk bekantskap. Hon är författare, journalist och litteraturkritiker, bosatt i Stockholm, och även hon har flera strängar på sin litterära lyra. Hon har gett ut två romaner.

”Jag har förlorat mig själv ur sikte…” Är det inte ofta så, att när de mera alienerande och smärtsamma sidorna av livet kryper fram ur skuggorna, så känner man sig, trots att man kanske är omgiven av familj och partners, eller ännu mera om man är riktigt ensam, ja, så känner man sig existentiellt ensam på jorden i all dess mångfald av skönhet, irritationsmoment och frågetecken?

När jag läser Ulrikas och Linas dikter, som delvis är skrivna i en direkt, effektiv dialog, och delvis genom en utveckling av och sammanföring av olika komplexa teman, kommer jag att tänka på inte enbart mina egna upplevelser av stor själsfrändskap, som kommit som en slags nåd, utan också på kända ”par”, som har utvecklat en slags nästan skrämmande hudlös kärlek och ett igenkännande som varit överväldigande. Jag tänker just nu på till exempel Hagar Olsson och Edith Södergran, på Dora Carrington och Lytton Strachey, ja, till och med på Martin Heidegger och Hannah Arendt.

Själsfrändskapen, som är ett slags genomlyst kärlek, hjälper oss att finna någonting av det som vi upplever att vi förlorat i oss själva. Ingår det någon form av fysiskhet eller erotik i ett själsfrändskap? Kanske, ibland, det spelar ingen roll så länge det inte vänder upp och ner på hela våra liv. I så fall får vi ta itu med det då.

Men så är det inte i Ömhetsmarker, även om längtan efter den bekräftelse och den kick det ger att få bli sedd som den man är, och att bli bekräftad, ofta syns i de mycket imponerande, exakta och inspirerade dikterna. En del rader och ord har en sådan lyskraft att man nästan känner sig bländad: ”Älskling, jag skulle aldrig hålla om dig / som man håller om dem man lämnar.”

Livets bräcklighet, fågelns skörhet, sjukdomens irriterande och kvävande känsla, det ständiga letandet efter smärtan som bot mot smärtan och efter insikter i detaljer, i språkets, törstens, närhetens och avståndets minimalism – allt det här gör att man hisnar då man läser boken, som av allt att döma genom sin dialogmässiga kraft är inte enbart fin, utan också vis.

Ömhetsmarker.

Dikter.

Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen.

Schildts & Söderströms, 2017

83 sidor.

Recension i Vasabladet, juni 2017

Under påskhelgen passade jag på att uppdatera mitt tittande på dokumentärer om Adolf Hitler och andra världskriget. Jag har sett de flesta som man kan få tag på. Om man bortser från de få obehagliga dokumentärer som glorifierar eller förklarar Hitler som missförstådd eller som hävdar att historieskrivningen ”är skriven på segrarnas villkor” så är ju de här filmerna ganska sig lika. Somliga är betydligt mera amerikanskt vinklade, andra mer brittiskt/europeiskt. De franska Hitler-dokumentärerna är ganska lika de brittiska men med en kanske lite starkare emfas.

I floran av Hitleriana kan man sätta en hel del på spekulationers och olika tolkningars konto. Men de flesta av filmerna om Hitler och kriget är mycket seriösa – särskilt om det är till exempel BBC, History Channel eller något annat större bolag som står bakom. De många historiskt sakkunniga böcker som skrivits om Hitler finns naturligtvis i bakgrunden. Den sovjetiska sidans syn är svårare att få tag på för någon som inte behärskar ryska.

Det kusliga med allt det här är att nu då vi befinner oss i ett världsläge som åtminstone för mig förefaller kanske ännu farligare än det kalla krigets kriser är likheten med 1930-talets nästan ofattbara flathet och undfallenhet stor när det gällde Hitlers och Mussolinis upprustningar. Inte fanns det heller någon verklig insikt i att en uppgörelse mellan nazismen och bolsjevismen borde ha varit förutsägbar.

Hur kan jag påstå att dagens världspolitik med Trump, Putin, Kim Jung-un, al-Assad ISIS och Erdogan kunde vara ännu farligare än till exempel Kubakrisen? Kubakrisen var nästan ofattbart farlig, men den var på sätt och vis en isolerad incident i tid och rum. Idag lever vi i ett vakuum av krigshot där det finns potentiella hot om nukleär destruktion i olika delar av världen.

USA har aldrig tidigare haft en så politiskt okunnig, psykiskt instabil och oförutsägbar ledare som Donald Trump. Aldrig i modern tid har heller en nytillträdd president i världens mäktigaste land haft ett statsöverhuvud och en överbefälhavare som redan alldeles i början av sin mandatperiod haft en så låg popularitet bland sin egen befolkning som Trump. Enligt flera av de mest seriösa opinionsmätarna i USA ligger presidentens så kallade approval rate i genomsnitt på cirka 40 procent medan mer än 51 procent saknar förtroende för honom.

Det mest kusliga är att världen inte inser att trots det komplexa i dagens situation, något så snart som möjligt borde göras för att neutralisera och motarbeta de två farligaste männen, Putin och Trump. Tyskland och Storbritannien verkar stå maktlösa inför 2000-talets hittills största moraliska, politiska, kulturella och sociala fara. Den globala uppvärmningens faror, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, en fullständig dominans med hjälp av pengar och rikedomar hos de styrande, och en samvetets brist på kultur och sans råder i hela världen.

Kolumn i Vasabladet, april 2017

När jag skriver det här, på Påskannandagen, står påskveckan framför. Det är inte ofta man kommer att tänka på att påsken, kristenhetens största och viktigaste högtid, mycket viktigare än julen, följs av en rad uppföljningar som börjar med påskveckan. Det är nu som de kristna uppmanas se över sin tro, som vi nyss blivit påminda om.

Min lilla familj befinner sig i babylonisk fångenskap, utföst från vår radhuslägenhet, på grund av en badrums- och rörrenovering, vilkens planering har varit absurd, komplicerad och upprörande. Här i en annan lägenhet i radhuset, som vi får hyra av en vänlig granne, väntar vi ivrigt på att få komma hem till den egna miljön, med de bekanta möblerna, ljuden och dofterna.

Varje påsknatt brukar jag sitta och gäspa framför TV:n medan jag följer med den estetiska, djupt berörande ortodoxa midnattsmässan. Så inte i år. Jag mindes plötsligt sent på lördagskvällen att det säkert inte är omöjligt att finna ”Il Vangelo Secondo Matteo” av Pierpaolo Pasolini på nätet. Mycket riktigt så fann jag den på YouTube, hela filmen. Att titta på Matteusevangeliet på påsknatten var ett infall, men jag upplevde det som något som såg ut som en tanke.

Det är märkligt med människans minne, särskilt då man lider av en personlighetsstörning. Ibland märker man att minnesbilderna är helt andra än de, åtminstone enligt påminnelser och andras påpekanden, föreföll vara. Hjärnan blir trött av ångesten och skapar förmodligen falska minnen.

Matteusevangeliet var, sedd för säkert femte eller sjätte gången, något annat än jag kom ihåg. Den var lika fin, konstnärligt subtil och skickligt regisserad som jag mindes den från förut, men ändå föreföll både det fantastiska manuset, den underbara musiken, och det minimalistiskt nästan bokstavstrogna berättandet av en ny, annorlunda karaktär. Filmen borrade sig rakt in i nutiden.

De invecklade, upprörda och ofta respektlösa teologiska debatter, som vi är vana vid, förefaller taskiga, vilsefarna och rigida i jämförelse med den, faktiskt i verklig mening fundamentalistiska berättelse som den homosexuella kommunisten och ateisten Pierpaolo Pasolini, genialiskt och djupt inspirerat målar upp i sin film.

I Pasolinis film talas ingenting om vad Jesus inte har sagt något om, utan bara om vad han faktiskt sade. Denna tolkning av evangeliet, där det inte finns rum för några spekulationer, utan där allt enbart handlade om tro, kärlek och medmänsklighet.

Vi lever nu i en nygammal era där fariseérna och de skriftlärda styr hela världen men också människors sinnen. Aldrig tidigare i mitt liv har världen tett sig så egocentrisk, koncentrerad på pengar och makt, och uppvisat en så stor likgiltighet för människors nöd som nu.

Jag undrar vad Donald Trump, som beundrar Bibeln som världens bästa bok, innerst inne tänker då han ser Jesus brinnande ögon borra sig in i tittaren och säger: Man kan inte tjäna två herrar. Man kan inte tjäna både Gud och Mammon.

Kolumn i Österbottens Tidning, april 2017

Människors som Chuck Berrys död markerar slutet på en era i den västerländska kulturen. Naturligtvis är det många andra av de stora inom populärmusiken som också gått bort, framför allt på grund av hög ålder, men också av många andra orsaker, de senaste tio, femton åren. Men det är inte Michael Jacksons och Princes frånfällen som stänger dörren till den coola, glada, ibland provocerande musikkulturen från och med 1940-talet till slutet av 1960-talet, utan giganternas utträde från den mänskliga arenan. Det är ju redan länge sedan storheter som Frank Sinatra och Elvis Presley har lämnat oss.

Musikerna är fortfarande ofta djupt socialt engagerade men musikkulturen är det inte längre på samma sätt som då min generation var ung. Man kan spela för Obama och protestera mot Trump, men det är inte längre riktigt som med Bono och Dylan är mer introvert. Världspolitiken går i en rigid, populistisk och oberäknelig riktning. Även om vi i norra Europa lyckas hålla ställningarna är den nya grymma värld som öppnats i och med den muslimska jihad-terrorismen samt USA:s och Rysslands nya krigiskhet och sturskhet en värld för sig, dit varken demokratiska människors vilja eller ens musikens rytm och styrka längre når. Som det nu ser ut, förblir både människorna och populärkulturens giganter, för att inte tala om den så kallade seriösa kulturens många storheter, passiva åskådare, eller som man säger det bättre på engelska, bystanders. Även om inte i Norden.

Vad ska vi vänta oss av intelligentian, forskarna och ekonomisterna, i en situation där USA:s president Donald J Trump styrs av vita nationalister i sitt internationella handlande, spelar under täcket med Ryssland, alienerar sig från sina närmaste allierade, och fräckt och utan bevis

I Europa får vi snart dra en suck av lättnad. De yttersta högerpopulisterna är på tillbakagång och det är möjligt att både Fillon och le Pen förlorar presidentvalet i Frankrike. Det är bara så tragiskt att den konstnärliga och intellektuella oppositionen begränsas till nordiska författare och karikatyrtidskrifter. Jag menar inte att intelligentsian sviker men att den saknar medel för att verkligen göra en skillnad.

Tyvärr är det människor som Winders, le Pen, Soini och Orban, som med sin politiska verksamhet har gjort våra europeiska länder mindre benägna att skydda flyktingar och gå på djupet med asylsökandes rätt. Det är detta som minskar främlingsfientligheten – inte filantropi och humanism. I en situation där man skickar de flesta tillbaka till krigsländerna, behöver man ingen främlingsfientlighet, den har redan vunnit. Blickarna riktas mot Tyskland och EU:s politiska ledning och vad som kommer att hända där. Det är en förskräckligt svår balansgång att hålla oss alla säkra för jihadisternas terror samtidigt som vi ska våga släppa in många hjälpbehövande människor, bland vilka det också finns en hel del som vill oss illa.

Kolumn i Vasabladet, mars 2017

Om livets mening. Merete Mazzarella. Essäsamling. Schildts & Söderströms, 2017. 223 sidor.

Det finns ett uttryck, ett ord, som under 1900-talet, och för all del även långt tidigare, hade en status quo av värde och självklarhet, men som i postmodern tid har ifrågasatts både fån höger och vänster, men kanske framför allt av fundamentalister och av sådana, som ständigt ifrågasätter idealism. Det handlar om ordet humanism.

En humanism är en existentialism, hävdade ju Jean-Paul Sartre, och såvitt jag kan se, är det fortfarande för oss, som anser oss vara ”humanister”, en tolkning som står sig, särskilt i förhållande till den regressiva likgiltighet som nu går över världen, och som producerar fenomen som Marine le Pen, Donald Trump eller Nigel Farage.

Man kan kanske också säga att en existentialism är ett medvetande om våra begränsade möjligheter att bygga upp en världsbild som saknar ifrågasättande.

Det är vad jag tycker att vår främsta finlandssvenska kvinnliga essäist Merete Mazzarella gör i sin nya bok som har den fräsiga och utmanande titeln Om livets mening.

Om livets mening kan eventuellt läsas som en sammanfattning av den humanism, den frågande, analyserande och tillika lite i god mening läromästerliga litterära kontext som karaktäriserat MM:s många böcker åtminstone sedan ”Först sålde de pianot.”

Beståndsdelar av livets mening som MM ägnar ett antal avsnitt i den nya bok är till exempel ”det onda”, ”förlåtelse”, ”sorg”, ”medkänsla” eller ”ett gott liv.” Hennes credo uttrycker minnen, tankar, idéer och erfarenheter i både mycket smått och mycket stort, och som vanligt gräver hon fram många elementära citat av olika filosofer och författare ur sin enormt stora beläsenhet för att backa upp sina, om man så vill kalla dem, humanistiska teser. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att boken är både retrospektiv, – MM är lite över 70 år och har orsak att blicka tillbaka likväl som skåda in i framtiden, – och starkt knuten till den våg av grymhet, – humanismens motsats, – som sköljer över vår värld nu på 2010-talet då två tyranner sitter respektive i Kreml och i Vita huset. Samtidigt finns det ett betonat stråk av ödmjukhet genom bokens sidor. Merete Mazzarella skriver alltmer om det goda i att försöka förstå sina meningsmotståndares motiv och bakgrunden till dem och att man inte alltid ska utgå från att man har rätt i alla sina starka åsikter, även om man vill kalla sig själv en humanist.

Jag blir särskilt exalterad när jag läser avsnittet som handlar om ”slumpen” i vår tillvaro, i världen, och i våra liv. När det gäller vår upplevelse av det metafysiska inslaget i vår tillvaro och världsbild kan man kanske placera in MM i kategorin öppensinnad agnostiker med respekt för människor som inte tror enbart på vetenskapen utan som också har orsak eller åtminstone rätt att omfatta tanken på något som är större eller mera mysteriöst än det vi har för ögonen. Till exempel små och stora ceremonier, sådana som är fyllda av människors erfarenheter och behov av något slags ordning i det emotionella och logiska inom oss, betyder en hel del för MM.

Men varför blir jag exalterad? Jo, därför att Livets mening i min egen läsning så mycket stärker det som Mazzarella har att säga om slumpen. Hon bejakar naturligtvis som upplyst humanist slumpens ganska allestädes närvarande etos, men samtidigt ifrågasätter hon den, framför allt genom kognitiva och bevisbara fakta. Människor möts inte alltid enbart av en slump och idéer uppstår inte enbart slumpmässigt. Det finns alltid en bakgrund av något slag till det som vid ett första betraktande kan te sig slumpmässigt. Det är ingen slump att det är just jag som recenserar MM:s nyaste bok. Den saken har att göra med att MM och jag har sysslat med liknande frågeställningar under våra liv, och med att vi båda är kämpande humanister, låt vara från lite olika håll.

När jag läser om tro och otro, mänsklighet och grymhet, ondska och godhet, och kanske framför allt om civilisation och om hur viktigt det är att man förankrar sitt beteende och sin moral i något som man lärt sig av livet och av sin bakgrund, så stöter jag ju på många gemensamma läsupplevelser och framför allt människor som skrivit böcker och skrifter, där humanismen har formulerats på ganska liknande sätt. Jag kan nämna ett flertal judiska filosofer, konstnärer och tänkare, eller till exempel några av mina husgudar som Alexander Solsjenitsyn eller Owe Wikström. MM och jag delar fascinationen och avskyn för likgiltighetens våldsamma trosbekännelser under tiden efter upplysningen.

Upplysningen skulle öppna för frihet, jämlikhet och broderskap, men det blev ju mycket mera komplicerat än så. En sak som fascinerade mig under läsningen av Mazzarellas kanske bästa bok hittills var diskussionen om nutidsmänniskans tendens att fokusera på hur Gud eller gud med litet g upplevs som något alltomfattande i den meningen att det i vår uppfattning om det rätta skulle finnas både gott och ont. I likhet med ateisten och humanisten Georg Klein, min vän som nyligen avled, verkar Mazzarella vara mycket medveten om vår tendens att förneka ondskan.

Hur man sedan definierar ondskan är ju ett krångligt kapitel, men ondskan finns och den tar sig skepnader som ofta liknar en ängels. Det är bland annat i det faktum som vi får se oss i spegeln när det gäller till exempel planetens väl eller den enorma utmaningen med att vara en medmänniska för flyktingar.Merete Mazzarella har på ett lysande och stilistiskt oerhört drivet sätt skrivit om livets mening. Nu är det vi läsare som har som uppgift att försöka finna våra egna meningar i ett hav av idéer och företeelser som på många sätt är mycket annorlunda än de framstod då till exempel MM och jag var – ja, unga. Det var en tid som på många sätt var annorlunda än den tid vi nu lever i.

Recension i Vasabladet (där recension fanns i förkortad version), januari 2017