Kaj Hedman

Mörka skyar i världen

Adolf Hitlers ungerska köksbiträde på Berghof har berättat att himlen färgades djupröd och svart, och blåsande skyar rev sönder molnen ovanför rikskanslerns bayerska högkvarter natten då andra världskriget bröt ut. Hitler själv, då han såg vad som hände, blev hysterisk av spänning och medvetenhet av att han hade släppt lös krafter som svårligen kunde tyglas.

Det förblir oklart om hembiträdets iakttagelse är enbart en anekdot eller om den är sann, men den är i varje fall en existentiellt symbolisk berättelse, som var och en kan tolka på sitt eget sätt.

Jag har inte sett några andra blixtrande skyar än de som vanligen syns ganska bra i väster särskilt på höstkanten och under vintern medan solen går ned på Kyrkbacken i det som för fyrtio år sedan var centrum i en rural landskommun som hade svenska som majoritetsspråk.

Ibland tänker jag på den tiden, särskilt nu då diskussionerna virvlar kring fulljoursfrågan i svenska Österbotten, dit Karleby stad inte hör.

Historien upprepar sig, men förändringarna i till exempel det finländska landskapets kommunala strukturer har varit enorma under de år som gått sedan jag flyttade till Kyrkbacken. Endast den kritvita, redan i slutet av 1300-talet påbörjade Sockenkyrkan, står kvar som ett till synes evigt landmärke.

Det var med onda aningar som många av oss flöt igenom år 2016. Europas kultur har förändrats kraftigt, IS lurar i snart sagt varje hörn av kontinenten, traditionella regeringar faller som käglor, och Donald J Trump, en psykiskt instabil men begåvad businessman med en otydlig agenda, väljs till president trots att han får nästan 3 miljoner färre röster än den av många amerikaner föraktade feministen, humanisten, metodisten Hillary Clinton.

Snart befinner sig en stor del av västvärlden i gungning när frihandeln mer eller mindre upphör mellan de kontinentala makterna, Storbritannien utträder ur EU, och Donald Trump börjar sitt schackspel med döden – i form av V V Putin, som av Trumps mäktige partikamrat John McCain (R) kallats ”a thug and a murderer.”

Europa har inte klarat av den enorma kulturomvandling som de många tiotusentals, ja, miljontals muslimerna och araberna har fört med sig till vår världsdel. Integrationen har inte förlöpt på ett så lugnt och konstruktivt sätt som vi, som bejakar mångkulturella samhällen, skulle ha önskat.

Mot den här bakgrunden framstår till exempel nobelpriset i litteratur till Bob Dylan som ett ljus i mörkret. Ett av ändå många tecken på att hatet, ondskan, regressionen och konservatismen ännu inte segrat i vår värld. Bob Dylans lyrik och sångtexter har sitt ursprung i en sensibel och sund osäkerhet som står i bjärt kontrast till all bakåtsträvande fundamentalism som sköljer över världen i form av terror och trångsynthet.

Ändå känns det som om en era av oberäkneliga och skrämmande stormskyar syns vid himlaranden när Donald J Trump snart har svurit presidenteden på Capitol Hill.

Kolumn i Österbottens Tidning, januari 2017

Outdoor plaza / public domain

De postmoderna jularna framstår mera som orgier än andakt. Under några veckor, före och efter julafton och de andra helgdagarna, svämmar både verkligheten och cybervärlden över av glittrande neon- ljus och facklor, skramlande musik som har bibliska dimensioner av de yttersta tiderna, TV sprakar av gulligheter, fantastiska och klassiska konserter och filmfavoriter, och kyrkorna fylls till bristningsgränsen av människor som i allmänhet annars nästan aldrig sätter sin fot i dem.

”Fred på jorden och bland människorna en god vilja.” Det urgamla budskapet som berättelsen om herdar och änglar förmedlar. Det har gått mer än tvåtusen år sedan dess. Ändå eller kanske just därför får allt ett nästan eskapistiskt skimmer omkring jul och nyår. Till och med drottningar med stela ansikten och hårdföra politiker håller tal som är sockrade med underbara ord och stora gester om kärlek och omsorg om de fattiga.

Men den rent kapitalistiska kulturen har börjat överskugga både de kristna och hedniska riter och seder som ännu i min barndom gav den där speciella ”julstämningen” som inte endast innebar sentimentalitet, väntan på julgubben och silla, vacker musik, utan också stämde människorna till eftertanke och medvetenhet om att, oberoende av om man var ateist, troende eller något annat, så upplevde man i den stämningen att man själv var ganska liten i förhållande till allt annat än en själv.

Visst finns det mycket som är underbart och idealistiskt, välment och även på ett andligt och existentiellt plan fint även i dagens julfirande. Finland har blivit mycket mera av familjesammanhållning och omsorg om barnen än det var i den krassa efterkrigstiden. De skandinaviska länderna har kvar mycket av värmen och ljuset. Den vackra traditionen med Lucia är ett exempel på hur man även kan göra konkret gott för människor som har det särskilt illa ställt av olika orsaker.

Ändå framstår den fruktansvärt uppskruvade kommersen i vilken människor knappast kan andas där de trängs i överfulla butiker, – i ett land som uppges vara i en djup ekonomisk kris, – som obehaglig och konstgjord.

Då är nästan den brutala ”Black Friday” som under en dag mitt i Thanksgiving holiday i USA avbryter den andaktsfulla tystnaden kanske ärligare.

Julens budskap, oberoende av hur troende man är, är djupt integrerad i den finska och nordiska folksjälen, kanske till och med mera än ute i det övriga Europa, men även om medierna och konsertsalarna svämmar över av underbar musik och annat program, så är det som om något av den tysta meditationen i Viktor Rydbergs

Tomten eller scenerna från krubban i Betlehem mera blivit objekt än subjekt för det som vi kallar julen.

Högtiderna kring jul och nyår präglas mest av att nationens konsumtion och handel ska blomstra. Det kan vara nödvändigt, men det är också sorgligt. Egentligen borde ju livet vara ett slags jul varje dag.

Kolumn i Vasabladet, december 2016

Ibland, när livet far hårt och skoningslöst fram med oss, kan vi behöva inre och yttre resor, avståndstaganden från det som alltid omgett oss. Våra andliga, psykiska och fysiska referensramar kan bli för trånga, bindande och deprimerande för att alltid bära oss igenom de mörka och svåra livstunnlarna.

Den kända finlandssvenska författaren Henrika Ringbom, som fått en hel del beröm för både sin poesi och prosa, och även varit nominerad för Runebergspriset för inte så länge sedan, har i höst gett ut en medidativ, narrativ, introspektiv berättelse – i form av en dagboksliknande prosatext ”elden leende” som i huvudsak utspelar sig på två ställen: hemma i Finland, i Helsingfors mest, och borta, i Japan, dit hon farit för att finna en ny insikt i sig själv och en nystart för ett friskare liv, med nya möjligheter.

Henrika Ringbom drabbades av fyra djupgående kriser och förluster i sitt liv. Dem berättar hon mycket öppet om i elden leende. Varför blir det just Japan som blir hennes tillflyktsort och andliga nystart?

Hennes pappa får, för länge sen, på en businesstripp till Japan reda på att hans egen pappa, Henrikas farfar, har dött. Där finns bakgrunden, och det första steget till parallella världar, olika kulturer, där man kan få olika infallsvinklar då man behöver dem. När Henrikas pappa kom hem från Japan fick hon en underskön kimono av honom i present.

Men till 2000-talet. Henrikas pappa drabbas av demens, och går småningom bort. Snart drabbas hennes mamma av cancer, och även hennes moster. De överlever inte. Efter förlusten av mamman, och mostern som stått henne när, får Henrika själv en bröstcancerdiagnos.

Medan hon sörjer sin mor, måste hon själv börja kämpa mot samma sjukdom. Ungefär samtidigt förlorar hon en återvunnen väninna från ungdomen, som också dör. Det finns inte mycket kvar av hopp och strid, livet blir mycket kämpigt och deprimerande, och författarinnan behöver både för sitt eget liv och för sitt arbete, för sitt skrivande, någon motvikt.

Lyckligtvis övervinns cancersjukdomen, och författarinnan blir friskförklarad. Hon besluter sig för att fara på en ganska lång resa till Japan.

Där skriver hon om sina mörka år, och hämtar på samma gång ny kraft, nya insikter i sitt eget förflutna, och framför allt en inre frid, ett slags försoning, från den hypermoderna och samtidigt urgamla japanska kulturen och från det spännande, exotiska japanska samhället. Från städerna, skogarna, regnvädret, stormarna, hoten i naturen, de underbara och samtidigt skrämmande folksagorna, poesin, maten, mötet med en kvinnlig vän och översättare, från pulsen och spänningen mellan ljus och mörker under japanska årstider.

Den lågmälda men intensiva skildringen av alla människorna, den urgamla religionen och traditionen, som är ständigt närvarande då en västerländsk kvinna bor på ett hotell i Tokyo och gör resor utåt, blir levande. Hon far till exempel till Kyoto och till de allra äldsta japanska templen och helgedomarna. Det fattiga och det rika, den fantastiska världen av dofter, kulminerande i de berömda, blommande kärsbärsträden, allt är skildrat med en flytande, fantasifull stil.

Gatorna och gränderna, de delvis skrämmande, delvis tröstande tempelgårdarna, och de överväldigande skogsstigarna, allt skildras med en driven författares skicklighet. Och när Henrika kommer hem tillbaka till skrivmaskinen i Helsingfors så har hon med sig ett alternativt förflutet och framför sig en ny livsvilja och en ny framtid.

elden leende; en berättelse från en resa till Japan

Henrika Ringbom

Förlaget, 2016

Recension i Österbottens Tidning, december 2016

Trots att världen i fråga om mänskliga rättigheter, miljömedvetenhet, teknologiska framsteg och generellt kraftigt minskad fattigdom, har gjort enorma framsteg de senaste tjugo- trettio åren, så råder det skymning i världens dag. De pengar och det kapital som gjort ökat välstånd möjligt har nu blivit ett riktigt stort hot mot samma rättigheter och samma välfärd.

För att inte tala om friheten, demokratin, avspänningen och samarbetet som byggts upp efter det att världens mest onda efterkrigstida system, kommunismen, har fallit med ett brak och i dag endast, med undantag av Nordkorea, är ett slags fasad och en ursäkt för att inte implimentera universella fri- och rättigheter i vissa stater, så som i Kina och i Vietnam.

Vad än konspirationsteoriernas och misstänksamhetens häxmästare Donald J Trump som genom tekniskt skickligt utnyttjandet av valsystemet har lyckats låta sig väljas till president i USA – emot majoriteten av de röstande amerikanernas vilja, precis som George W. Bush år 2000, har att säga om världen, Europa, Kuba, muslimer, eller kvinnor.

Apokalypsens ryttare, V V Putin, Erdogan i Turkiet, massmördaren al-Assad, den blivande ärkekonservative presidenten Fillon i Frankrike, Filippinernas mördarledare Duterte, den arrogante förstöraren av europeisk integration Nigel Farrage, och nu då framför allt lögnernas och manipulationernas kung Donald J Trump, skymmer framstegen i Europa och i världen.

Varför har det hänt? Därför att en tillräckligt stor opinion i alla de här länderna, – Finland och Sverige är inte oskyldiga med sina så kallade sannfinländare och Sverigedemokrater, – vägrar att se nyanser och medmänsklighet i fråga om nationalitet, nationalism, människor på flykt, kvinnors rättigheter och klimatförändringen. Det är i stort sett majoriteten av folket själv som har frammanat och valt dessa politiska kirurger, som försöker operera bort alla framsteg som gjorts när det gällt mänskliga fri- och rättigheter i världen.

Man kan skylla på att människor är okunniga och fanatiska därför att de har haft problem i sina liv, eller att de blivit dåligt behandlade. Men det hjälper föga.

Det ger dem inte legitimitet att hata människor som har annan tro eller hudfärg, eller att se ner på homosexuella, och förneka dem deras rätt till kärlek och lycka. Bakom rasism och kvinnoförakt finns inte i första hand en ursäkt för att sätta dit fattiga och minoriteter eller för att förneka en uppenbar sanning som klimatförändringen som sker därför att människans girighet har tagit överhanden.

Martin Luther King, Nelson Mandela, biskop Tutu, moder Teresa – alla kom de från förtryck eller fattiga förhållanden. Ändå reste de sig till mänsklighetens främsta välgörare och bars av en känsla för rättvisa, öppenhet, tolerans, och de drevs att arbeta för jämställdhet, framsteg och frihet.

Det är inte enbart i USA som apokalypsen nu hotar att förstöra vår planet både politiskt, ekonomiskt och moraliskt. Alla européer som tror att just deras ras, språk, religion eller annan identitet ger dem mandat att rösta fram dessa Antikristliknande figurer, borde ta sig en titt i spegeln.

Människans ondska är outgrundlig, men godheten har alltid funnits, och finns alltid, som en möjlighet, som alla har en chans att utnyttja och utveckla. Varför ska man alltid tänka det värsta om ”de andra.”

Kolumn i NyaÖB, december 2016

Donald J Trump, en ondskans apostel?

Kanske är det så att ondskan träder fram ur sina skuggor periodvis i världshistorien, denna oändliga och till synes eviga metafysiska vandring, där vi, dagens människor, är både värdar samt gäster och främlingar, för en tid?

Vad är ondska? Ondska är helt enkelt motsatsen till kärlek och skapelse. Den är, varifrån den än kommer och var den än har sin hemvist, det konstruktivas och det växandes motsats – destruktivitet, nedbrytande, en i symbolisk bemärkelse cancerogen cellförstörelse.

Ändå är perspektiven så olika, och där den ene ser ont, ser den andre gott. Man kanske kan bli förblindad av ”hatet” i det egna lägret, och enbart se hatet i det andra, också?

Jag har vänner som hatar Obama och ser honom som ondskan personifierad. Ändå är det otänkbart för mig att se den intellektuelle, socialliberale och stilige presidenten och hans vackra, kärleksfulla fru, som någonting annat än en visserligen ofullkomlig men underbar person, som brinner av vilja att göra världen till en bättre plats, inte minst för dem som saknat guldskeden i munnen vid sin födsel.

Men Donald J Trump? Hur kan man härma en handikappad, kalla kvinnor för grisar, och säga sig kunna ha sex med en kvinna när man vill för att man är rik, och samtidigt presentera sig som de fattigas och arbetarnas vän, fast det mesta man vill är att sänka skatterna för de rika och se till att kvinnor mister sin rätt till sin egen kropp?

Man ska göra Amerika stort igen. Det behövs säkert, för även om många av oss både i väst och öst ser det som något negativt att söka sig tillbaka till 1950-talets samhälle, så är Amerika allt annat än underbart, om man ser till många fenomen i och omkring det landet, idag. Det är skrävlandets, den narcissistiska individualismens och våldets land, både innanför och utanför. Men tillika också så mycket fint och vackert. Var finns mera filantropi och medlidande, uppfinningsrikedom, vänlighet och sammanhållning?

Men det var ju likadant, på ett sätt, i Weimarrepubliken. Hitler förklarade ju att han skulle ”göra Tyskland stort igen” – och han hade en syndabock, liksom Trump. ”Helvetet, det är de andra”, skrev Jean-Paul Sartre, och hur rätt hade han inte.

Svart och vitt blandas i den nya amerikanska soppan. Steve Bannon, en antisemit och ytterhöger, ska leda strategin i Vita huset. Mike Pence vill till exempel strypa penningflödet till HIV-forskningen och i stället satsa pengar på konversionsterapi, det vill säga en sådan terapi som strävar efter att tvinga homosexuella människor att inbilla sig att de egentligen är straighta.

Men i Belgrad, där jag har en god vän, välkomnas liksom i Moskva, Donald J Trump som en kamrat. Det var ju Bill Clinton som bombade Serbien sönder och samman och tiotusentals människor dog, även kvinnor och barn. Gifter från bomberna lär fortfarande finnas kvar i atmosfären i Serbien.

Man kan ha olika åsikter och vinklingar, men en sak är säker: hatretorik och vinglande fram och tillbaka utan ett konkret program tyder inte på en konstruktiv och osjälvisk syn på världen.

Kolumn, Österbottens Tidning, november 2016

Wikipedia pic

Livet är ett lagspel.

John Vikström som kyrklig ledare och samhällspåverkare.

Biografi.

Gustav Björkstrand.

Fontana Media, 2016

501 sidor.

Professor Gustav Björkstrand, biskop emeritus och bland annat riksdagsman och minister, berättar i förordet till sin omfattande livsbiografi över ärkebiskop emeritus John Vikström Livet är ett lagspel om sin tveksamhet att åta sig Kirjapajas uppdrag att skriva boken, eftersom han själv står John Vikström nära och har samarbetat med honom i så många år. Boken har kommit ut på svenska på Fontana Media.

Ändå kan man säga att vem skulle ha kunnat vara mera lämplig än den noggranne, socialliberale teologen från samma Karlebynejd att skriva om John Vikström än just Gustav Björkstrand. Han hade ju sett allting på nära håll, och även om Björkstrand på sitt sätt ofta varit en stridbar person, så har han inte förfallit varken till dyrkan eller övertydlig kritik av föremålet för sin biografi. Vi får veta allt: både det finfina och det problematiska. Inte har det varit lätt att vara biskop i Borgå stift och ärkebiskop i Åbo och för hela Finland.

De bästa får ofta mest lort och lera sig kastade i ansiktet, och det gällde nog också John Vikström. Det finns knappast många ärkebiskopar i Nordens moderna historia som har haft en så framgångsrik och viktig uppgift och som gjort en så gedigen gärning för den lutherska kyrkan som John Vikström. Man kan undra om folkkyrkan i Finland hade kunnat bevaras på samma sätt utan honom, om vi hade lyckats få kvinnliga präster, om det funnits ett samvete för flyktingar, arbetslösa och andra svaga i samhället, om inte John Vikström hade funnits där – som en fyrbåk, för att citera Gustav Björkstrand.

Vikström var också den kyrkoledare som började glänta på dörren för de homosexuella. Många år senare skulle en av hans efterträdare på biskopsstolen i Borgå, hans egen son Björn Vikström, säga att det är dags att avsluta den månghundraåriga förföljelsen av de homosexuella.

Kyrkan har en rätt så svag ställning i finländarnas vardag och helg i dag, särskilt om man ser till kyrkobesök, men ändå har kristendom och kyrka kunnat bevara en respekt och en ställning i vårt land, som kanske är ovanlig i många andra europeiska länder, inklusive vårt västra grannland. Lagspelaren och diplomaten, hur mycket ”liberalteolog” han än kallats för, John Vikström, har både i och efter sin tjänst i kyrkan på ett avgörande sätt bidragit till detta.

När jag läser Gustav Björkstrands noggranna och flytande skildring av JV:s uppväxt, gärning och inflytande, så kommer givetvis personliga minnesbilder upp från hjärnans vrår. Mina föräldrar ledde den skolungdomsgrupp i Gamlakarleby där JV var en av de många i den så kallade ”Kokkolamaffian” och familjen Vikström har alltid funnits nära på olika sätt.

Jag minns hur jag snörpte på munnen när motkandidaten Henrik Smedjebacka ironiskt frågade var socialetikerns evangelium finns inför biskopsvalet i Borgå då jag själv var mycket ung. John Vikström har säkert gjort sina misstag, som vi alla gör, men som man kan läsa i Björkstrands mastodontiska men spännande bok, har nog Vikström on någon haft ett verkligt evangelium. Ett som handlat om att Gud är en god gud, och att Bibeln skall tolkas utifrån kärlekens evangelium, som handlar om nåd och förlåtelse, inte om ett sådant dömande och ett sådant paragrafrytteri som fundamentalisterna och de ärkekonservativa har stått för. Var hade vi varit om dessa hade fått övertaget i kyrkan? Precis som Björkstrand skriver så har Vikström varit en teolog som kunnat se från båda sidorna: från Bibeln själv, och från det samvete som Gud planterat i oss. En sådan teolog har han varit, och är.

Björkstrand betonar lagspelet, att John Vikström alltid ville att alla skulle vara med, att man skulle sträva till att hålla kyrkan enad och att man skulle komma överens. Kanske det hängde samman med hans stora kärlek till fotbollen, där det – enligt uppgift i den nya boken – troligen inte var Vikström själv som tacklade Vladmimir Putin i en vänskapsmatch, fastän JV inte brytt sig om att korrigera uppgifterna om det. Roligt var det i alla fall att läsa om hur Vikström på Gullranda senare frågade Putin hur det är med axeln. Putin hade då tagit Vikströms hand, fört den innanför rocken så handen kunde känna på axeln, och sagt: ”se nu, den är inte ännu heller bra!”

Det är omöjligt att göra Gustav Björkstrands stora arbete rättvisa i en tidningsrecension. Det är bara att göra som man brukar och säga: tag och läs! Jag kan garantera att ingen dramatik, om det så gäller kvinnliga präster eller försöket att få ärkebiskopen fälld för irrlära, saknas.

I ärkebiskopen av Åbo John Vikströms vapen fanns valspråket: ”Herren vårt värn.” Man kan med gott samvete säga något som syns mycket i Björkstrands biografi, nämligen att John Vikström har varit en medmänsklighetens apostel.

Recension i Vasabladet, november 2016

Det finns en skillnad mellan Finland och EU-länder när det gäller hur man uppfattar mångkulturalism, flyktingfrågor och invandring. Finland fortsätter att i grunden vara ett mycket konservativt land och finländarna ett mycket konservativt och traditionalistiskt folk.Ett exempel är Kimmo Sasi, som i en obegripligt replik till Marianne Lydén i HBL gav uttryck för en förenklad bild av dagens verklighet, där folkvandringar, inbördeskrig, och assimilering av andra religioner och seder har passerat sådana enkelspåriga människors tänkande.

I de flesta moderna länder är det en självklarhet att staten hjälper människors situation, som är på flykt undan krig och elände. Den demonisering av till exempel muslimer som sådana aktörer som Donald J. Trump odlar och som länge förekommit bland de halvfascistiska partier som kallar sig nationalistiska i Europa är ett bedrövligt exempel på hur bildningsgraden och den politiska medvetenheten även i vår del av världen håller på att sjunka tillbaka ner i avgrunden.

Att skriva brev till statsministern om den äckelrealistiska politik som riksdagens majoritet har drivit igenom i lagändringen om asyl och familjeåterförening kanske inte är helt rätt adress, eftersom det är riksdagen som genomfört Sipiläregeringens egocentriska politik, men statsministern är ändå landets inrikespolitiska politiska ledare och kan inte undandra sig ansvaret. Därför är det viktigt att intellektuella, konstnärer, författare, eller till exempel ärkebiskopen, ryter till. Orsaken till dessa ändringar i utlänningspolitiken, som står i bjärt kontrast till exempelvis Tysklands humanism, står att finna i rädsla för mobben bland väljarna och en ökad egocentricitet bland medborgarna.

En rädsla för att det egna partiet och den egna karriären ska skadas överskuggar en humanism som borde vara självklar. I bakgrunden finns rädslan för att även Finland, som varit ett av de mest isolerade länderna i Västeuropa plötsligt ska bli ett mångfacetterat land där den finska, unkna, från trettiotalet återupplivade militaristiska världsuppfattningen kommer i fara, en världsuppfattning som tyvärr till och med har rötter i ett samarbete på många områden med Nazityskland som de flesta i dag ännu väljer att glömma.

Finland började ju faktiskt, trots att landet stod nära det då konservativa Tyskland, att i början av 20-talet ta steg mot en mera nordisk och modern öppenhet. Men manövrerna gick i kors, och snart nog fann sig många finländare i en valsituation mellan bolsjevism och nazism. De flesta valde, delvis medvetet, att utan vidare sälla sig till de nationer och folk som allierade sig med det sistnämnda alternativet. Det finns ett liknande val på 2010-talet och framåt. Nu finns även en tredje väg. Då gäller det att se sig i spegeln och tänka på vad humanism egentligen är.

Kolumn i Österbottens Tidning, 2016

Hannele Mikaela Taivassalo
Bilden från Förlaget
www.forlaget.com

In transit.

Hannele Mikaela Taivassalo

Roman. Förlaget, 2016. 470 sidor.

Många av de stora finlandssvenska författarna kommer från Österbotten, fast det kanske är få som riktigt fattar det. Det är faktiskt ingenting nytt alls. Tänk bara på Topelius, Runeberg, Lybeck, Hemmer och Tegengren.

De flesta, åtminstone i modern tid, har flyttat bort härifrån. Sedan de flyttat har de blivit stora författare. Några har inte flyttat någonstans, men de har österbottniskt påbrå. Som Kjell Westö.

Hannele Mikaela Taivassalo (f.1974) hör till den yngre generationen framgångsrika författare som är födda och uppvuxna i Österbotten. Närmare bestämt i Nedervetil. Hon har gett ut ett antal prosaböcker, mest för vuxna, men också för barn. Hon vann det prestigefyllda Runebergspriset för nästan tio år sedan för sin spektakulära och underbara roman Fem knivar hade Andrej Krapl (2007).

Nu gör det nya Förlaget en rivstart med några högintressanta böcker, av vilka en är Hannele Mikaela Taivassalos In transit. Vill man försöka ge en svensk definition som beskriver symboliken i romanen på ordet så kan man kanske säga att uttrycket In transit betyder någon/någonting som förflyttar sig från en plats till en annan på ett flytande sätt, utan egentlig målsättning eller säker destination.

”Alla eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är möjligen avsiktliga eller så inte” står det i slutet av boken. Alltså precis som i en film. Ifall någon funderat över det. Så att man säkert vet hur det är.

Hannele Mikaela Taivassalos stilistiska förmåga att beskriva både det fysiska, psykiska och andliga i människor och hennes fjäderlätta, precisa och exakta sätt att få händelser och miljöer att i ett lätt postmodernt kaos få substans och klarhet är imponerande.

In transit, som är en omfattande och inte alldeles lättläst roman, slänger omkring läsaren i ett flertal miljöer runtom i världen, allt från en österbottniska landsbygden till Bombay, Svalbard, Paris, London och Kalifornien, men författaren har en sällsynt förmåga att snabbt förankra oss som läsare var hon än placerar sig själv, sitt alter ego och sina romangestalter, som då alltså antingen är påhittade eller så inte. Hon vet till exempel exakt hur man ska beskriva Los Angeles så att man är både trovärdig och verklighetstrogen.

Förutom hjältinnan, jaget, alter egot, som har det synnerligen ovanliga namnet Galabriel, ofta förkortat till enbart G, som kräver tungvrickning och medvetenhet om den Astrid Lindgrenska fantasimättade utanförvärlden, för att kunna så att säga andas in, finns det några centralgestalter som alla är likadana som de stora finlandssvenska författarna: de är In transit, de åker bort, de åker ännu längre bort, de kommer tillbaka, och så kommer de på ett sätt inte alls tillbaka, utom till sig själva.

Farfar Sem, pappa Kjell, farmor Ester, dennas syster V (Vera)… Gullebjörnen som är alter egots välvilliga, gulliga och alltid Räddarn i nöden-bror. Och sedan förstås de utanförstående som plötsligt dimper in, en efter en, som Sems älskare i ett Stockholm som beskrivs nästan precis som i Klas Östergrens Gentlemen, George Gordon Junior och Främlingen – de här bifigurerna som placerar sig i Galabriels centrum är fascinerande genom att de inte riktigt får solklar kontur annat än genom ett slags allmängiltighet.

Tabuna har kanske redan krossats och dörrarna till dem öppnats även för Österbotten bland annat genom Gurli Lindéns, Eva-Stina Byggmästars, Kaj Korkea-ahos och andras författarskap men egentligen är de inte utslätade eller integrerade och därför blir de på sitt sätt förkrossande även i Taivassalos roman. Det är fortfarande inte någon enkel sak att vara homo- eller bisexuell i svenska Österbotten men det är i varje fall en sak som Taivassalo behandlar på ett ytterst finkänsligt men ändå fullständigt öppet sätt framför allt i beskrivningen av Sem och hans melankoliska levnad. De erotiska episoderna är i romanen överhuvudtaget mästerligt skrivna, de tar andan ur mig.

Ja, In transit är i högsta grad, liksom till exempel Monika Fagerholms Diva eller Pirkko Lindbergs Candida, en stor postmodern roman. Den är synnerligen existentiell och samhällsmedveten utan att på något sätt bli explicit politisk. Den handlar främst om människans osäkerhet och ställer ständigt frågan om varför man överhuvudtaget finns, och vart man förväntas vara på väg. Den är en resa in till centrum: till en själv, som sagt.

Jag vill också nämna att den typografiska utformningen av pärmen och de stadiga pärmarna känns väldigt bra att titta på och att hålla i. Ett fint arbete på alla sätt.

Recension i Österbottens Tidning, september 2016

Inga kommentarer