Kommunen och människan
Skrivet 21.09.2012Kommunal demokrati handlar inte i första hand om makt och härlighet. En demokrati är ett folkvälde. De som har valts till kommunala uppdrag på olika nivåer är, varken mer eller mindre, i första hand kommuninvånarnas representanter, deras talesmän.
Ingen nämnd, och ingen glömd, som man brukar säga, så finns det alltid en risk för att förtroendevalda, kanske särskilt på kommunal nivå, riskerar att drabbas av en viss narcissism, maktfullkomlighet, efter att ha valts in under många år och många perioder.
Det är inte sällan man märker det här både genom medias förmedling och på det privata planet, om inte annat så ryktesvägen eller genom djungeltelegrafen. För att inte tala om egna erfarenheter.
Lyckligtvis drabbar denna sjuka inte alla, inte ens alla gamla ringrävar. Många, särskilt de som inriktat sig på antingen stadens utveckling eller på att försvara de svagas rättigheter, gör mer eller mindre i det tysta ett långsiktigt arbete som kommer både stad och bygd likaväl som enskilda kommunmedlemmar till nytta.
Det som kanske är mest oroande är att även den kommunala demokratin mer och mer blivit präglad av maktkamper, intriger, och framför allt partiernas inbördes konkurrens och navelskåderi.
Kommunala val har i allt högre grad kommit att betraktas som ett slags gallup och en slags termometrar för regeringens och riksdagens politik. Partierna riskerar att sätta de egna politiska aspirationerna före den egna kommunens, stadens, intressen. Ett kommunalval ska inte vara ett förval till riksdagsvalen eller presidentvalen.
Kommunala val ska handla om kommunens utveckling, människornas närmiljö, skolor, hälsovård, rekreation, utbildning och om skötseln av de gamla och handikappade.
Det viktigaste borde inte vara hur sexigt ens eget parti ska se ut, och hur man ska kunna förverkliga sin ideologi med alla medel. Inte heller borde kommunala val handla om att framgångsrika människor ska få än mer inflytande.
I stället borde valet vara en fråga om samarbete mellan olika yrkesgrupper och samhällsklasser, om en strävan att fördela kommunens resurser jämt mellan olika grupper av människor, och om att se till att alla oberoende av förmögenhet, ålder och livssituation har samma rättigheter till vård och omsorg.
De öronmärkta pengarna måste vi få tillbaka – annars finns det ingen möjlighet för kommunerna att leva upp till ministrarnas vackra ideal. Om till exempel den nya lagen om äldrevård ska kunna tillämpas.
Kommunerna i Finland borde inte ta efter privatiseringsmodeller på andra sidan Finska viken eller Atlanten, utan i stället blicka tillbaka till 80-talet, då det finska välfärdssamhället fungerade som det samhällskontrakt det var avsett att vara.
Det finns nog lyx och överflöd att skära i på andra håll så det räcker till att spara för att betala både statliga och kommunala skulder.
Kolumn i Österbottens Tidning 20.9.2012