Arkiv över juli, 2012

Våldets självbild

Skrivet 24.07.2012 

Unga mäns aggressionsbenägenhet och deras fallenhet för självdestruktivt våld och snabba ryck i till exempel trafiken omges av en lång rad myter som sällan har prövats i medicinsk forskning eller i psykiatriska djupanalyser.

På samma sätt som det är en vanföreställning att ”mamisar” blir homosexuella är det även en alltför snabbt dragen slutsats att den främsta orsaken till att många unga killar tar till våld enbart på grund av videospel och nazistiska sajter på internet.

Att unga män har delats in i vinnare och förlorare torde vara känt ända sedan våra förfäder levde i södra Afrika för miljoner år sedan. Vad man menar med att vinna och förlora har under modern tid blivit en mycket komplex fråga eftersom livet inte längre handlar endast om överlevad utan framför allt om det som vi med ett likaså modernt ord kallar livskvalitet.

Kultur, som betyder odling, har ändå inte i första hand att göra med i vilken mån man kan njuta av livet i form av underhållning, betraktande, lyssnande till musik eller skapande levande bilder, utan är mer än fråga om att förverkliga det skapande elementet i människan, ett element som evolutionen, Gud eller livets ursprungliga drivkrafter har manat fram under årtusendenas gång.

Gamla Testamentets författare, som ofta var poeter, hade en förmåga att i sin religiösa kontext uttrycka allmängiltiga svar på frågor om människans villkor:

”Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.” (Jes.40:30-31)

Från olika slags terroristorganisationer ibland annat 1970-talets Västtyskland eller 2000-talets Ryssland har man kunnat se ett starkt kvinnligt inslag. Men när det gäller att skjuta ihjäl skolkamrater, lärare, arbetsgivare eller bara människor på måfå, så har det handlat endast om unga män eller unga pojkar.

Ju mindre betoning på ideologi och politisk fanatism, desto mer tycks det handla om manlig destruktivitet. Att det sedan finns många undantag, som i till exempel fallet med Al Quaida eller med Anders Breivik, är en annan, parallell sak.

Jag betvivlar inte alls att många flickor mår psykiskt lika dåligt som många pojkar i till exempel det nordiska samhället, men det förefaller mig som om flickorna är mer benägna att rikta hatet och våldet mot sig själva, medan många pojkar riktar det utåt, projicerar det på andra människor.

Killar har kanske också lättare att få tag på skjutvapen. Att Finland, som ligger trea i världen efter USA och Jemen när det gäller förekomsten av skjutvapen ute i samhället, skulle verkligen ha anledning att inte endast göra drastiska ändringar i lagarna om hantering av vapen, utan också att fråga sig varför skjutkulturen blivit så speciellt populär här, både på nätet och i verkligheten.

Våldsbenägenheten lär handla om självhat och dåligt självförtroende, mobbning och brist på goda fadersgestalter.
Allt det här har en direkt koppling till det familjevåld som förekommer

Det är ju inte ovanligt att man dödar sina barn, sin partner och ibland sig själv. Förebilder finns i hög grad på film och tv.

När ska samhället ta itu med orsakerna till allt detta självhat och all denna offermentalitet? Det börjar bli i det senaste laget.

Det vore ett misstag att utgå ifrån att frågan är av postmodern karaktär. ”Puukkojunkkarit” i Sydösterbotten, som kom att småningom bilda den första kapitalistmaffian i Finland, och vilkas förekomst var ett slags indirekt följd av att det fanns så många söner som blev utan hemman, var kanske de första unga våldsbenägna männen i modern tid.

Knappast gick inbördeskriget och de tre krigen 1939-1945 heller spårlöst förbi i den finländska folksjälen. Tiotusentals barn, av dem givetvis många pojkar, blev utan fäder under vinter- och fortsättningskriget. Kvinnorna fick bli starka och klara av att både försörja sina familjer och uppfostra sina barn. Det fanns inte fadersgestalter att ta till, särskilt inte under de första tiotals åren. Kanske har det här blivit ett trauma. Flickorna å sin sida uppfostrades till att stå på sig och ta hand om sig själva. Kanske de också blev dominerande mödrar liksom egna mammor var tvungna att bli under kriget.

Någonstans, på något sätt, finns en grundorsak till att många pojkar söker sig till våldsspel på nätet och till rasism och hatiska ideologier, som ofta riktar sig mot dem som kommer utifrån eller som är annorlunda.

I ett modernt samhälle med en blixtrande mångfald av underhållnings- och musikkultur och stora möjligheter att förverkliga sig själv på många olika sätt, även andligt, är någonting väldigt mycket på tok när så många befinner sig nästan 24/7 på nätet eller i skogarna där de spelar machospel och leker krigiska lekar.

Men orsakerna finns djupt i det kollektiva omedvetna, där mannens roll som stark och oövervinnelig, hur det än känns och upplevs att vara man, tyvärr har rättfärdigats med historiska och biologiska orsaker som upprätthålls av ett kapitalistiskt, machoistiskt, patriarkalt och auktoritärt något slags broderskap. Utan att det funnits någon annan legitimitet än snäva och ofta felaktiga tolkningar av uråldriga religiösa och politiska uppfattningar och trossystem.

De som upprätthåller en sådan slags syn på män och kvinnor med hänvisning till Jesus har definitivt missuppfattat det mest centrala i den mannens undervisning och syn på människan.

 

          Inkast i Vbl sommaren 2012

 

(Bild: gammal upplaga av Dorian Grey´s porträtt)

Inga kommentarer


Sommarmusik

Skrivet 07.07.2012 


Att sommaren har sin egen musik är kanske numera ingenting som man forskar i eller talar om särskilt mycket. Ändå är det väl ett faktum musiken spelar en ganska stor roll i det begrepp som vi kallar ”sommar” och som ju innefattar så mycket mera än enbart en definition av en årstid.

Sommar betyder ju inte riktigt samma sak i andra länder som i Norden. Den korta, intensiva, alltid lika förhoppningsfullt väntade sommarperioden öppnar de grå, frusna, inåtvända nordiska länderna ut mot kontinentala vidder och hav. Likväl är även nostalgin, tillbakablickandet, introspektionen, också en del av sommarens både ideologi och dess ontologi. Tänk bara på Monika Fagerholms redan nu klassiska roman Underbara kvinnor vid vatten, eller varför inte Tove Janssons Sommarboken, som fortsättningsvis är en klassiker särskilt i högläsningssyfte och kanske särskilt för barn.

Musik och läsning är säkert en nödvändig del av sommaren för de flesta av oss.

Att musiken hör ihop med sommaren är inte så konstigt då man betänker att det finns så många fler ljud i naturen på sommaren än under andra årstider på våra breddgrader. Trots att de kanske mest somriga musikstyckena och konserterna har komponerats långt borta i andra länder, så finns det en sommarens musik som är specifikt nordisk.

Det har inte minst tagit sig uttryck i den finska tangon.

Om den kunde man skriva många verser och berättelser. För mig kvarstår sådana låtar som Pieni kylätie av Toivo Kärki eller Satumaa av Unto Mononen som alldeles särskilt förknippade med sommaren. Många finska schlagers från särskilt femtio – och sextiotalen har klart definierade sommarmotiv, och då tänker jag inte endast på finlandssvenska hurtiga valser med Georg Malmstén eller på rikssvenska örhängen från tidigare årtionden som vi året runt kan höra Mårten Holm spisa i ”Kaffekvarnen.”

Också många kristna sånger och psalmer är väldigt sommarcentrerade. Särskilt de som är komponerade i Sverige och Finland. Härlig är jorden, Jag ska gråtande kasta mig ner, Den blomstertid nu kommer och många andra. Sommaren får i den kristna och kyrkliga symbolvärlden särskilt hos oss representera himlen och längtan efter Gud och Jesus.

”It Never Rains in Southern California” står lite i kontrast till den av José Feliciano hurtigt och rivigt sextiotalistiskt sjungna ”Raindrops Keep Falling on my Head” men det är faktiskt väldigt många sommarlåtar, inte minst via superba Beach Boys, som kommit från USA. Min egen favorit bland många andra är Marvin Gayes´ ”Sitting On a Dock in The Bay” och ”Summer in the City”, gjord av The Lovin´ Spoonful.

Tanken på de här låtarna frammanar många minnen från ett sent sextiotal där asfalten så att säga blommade, åkrarna ännu doftade mer naturligt, och det moderna stadslivet ännu hade en fräschör och oskuld som saknas i dag.

På midsommarnatten lyssnar jag alltid på Jussi Björling i hans tolkning av Sommarnatt. Det är som med O Helga Natt – den kan man ju inte undvara på julen; det blir ingen julstämning utan den. Björling sjöng ju väldigt många sommarsånger från den klassiska repertoaren, både Sibelius och andra.

Men för mig hör även italienska gondolsånger och ballader av någon anledning intimt ihop med sommarstämningar. Carlo Bruti, Jerry Vale, Mario Lanza, Fabiano, Gigliola Cinquetti, och inte minst Caterina Valente… Många sinsemellan väldigt olika artister har spelat in fantastisk musik som passar alldeles utmärkt till kaffestunder och hallonätande i någon berså. Latinska Perez Prado eller ganle Xavier Cugat hör kanske mera hemma på en badstrand eller i en sommarstuga där det finns massvis med läsk och vattenmeloner.

Eller varför inte musik i bilen på sommarheta vägar?

Eller i väntan på någon: Cole Porter i ett litet, enskilt rum, medan regnet smattrar mot rutan? Och då har jag inte nämnt den mest uppenbare sommarkompositören från den amerikanska kontinenten, George Gerschwin, som till brodern Iras texter skrev musik från en slags evig sommar.

Sammy Babitsin är ett namn som jag då först kommer att tänka på. Men varför inte också Frank Sinatra och Dean Martin, sångare som man kan lyssna på i timtal utan att nödvändigtvis tröttna. Deras professionalism och deras coola utstrålning håller en i sitt grepp.

Ändå är det från jazzen och den klassiska musikens sfär som åtminstone jag hämtar mina mer djuplodande och existentiella upplevelser från mång somrar. Kan någonting vara mer somrigt än Duke Ellingtons trettiotalssånger, som till exempel Caravan … eller en annan berömd sång, som för tankarna till varma länder, A Night in Tunisia?

Det finns klassiska författare som passar bra till sommarläsning därför att de är stora berättelser är därför att estetiken är väldigt lämpad för sommaren, oberoende om temat är mer tidlöst i avseende på årstiderna, eller om det handlar om till exempel sommar-Stockholm vid sekelskiftet 1900 som i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Winston Churchills Min ungdom och mastodontverket Andra världskriget har hört till min sommarläsning liksom nästan alla av Selma Lagerlöfs romaner. Jag får inte riktigt smak för moderna författare under sommarmånaderna. Det gäller kanske också lyssnandet på den senare pop- och rockmusiken.

Just nu, en tidig kväll i slutet av juni, när det är klart till halvklart ute och många bin och getingar surrar i trädgården utanför min öppna dörr, låter jag Spotify spela Joshua Bell. Både Tjajkovskijs och Mendelssohns violinkonserter, – och särskilt då Mendelssohns berömda i e-moll, – går helt hand i hand med den lätta men även lite vemodiga och letargiska känsla som jag tycker hör ihop med för- och högsommardagar med de höga moln och himlar och den doft av hö och torr asfalt som man kan förnimma då.

Ändå är det nog Dvoraks Cellokonsert i den sublima, bestämda och underbara Jacqueline du Prés tolkning som jag förknippar mest med månaden juli. Alla har vi våra speciella minnen, och för mig brände den inspelningen in ett minne av en mycket speciell sommartid. Musik hör intimt ihop med både känsla, förnuft och intellekt, samtidigt som den är djupt metafysisk till sin karaktär. Då hör den även ihop med vänskap, kärlek, förståelse och upptäckter.

För något år sedan hade jag liknande känslor kring Marc-André Hamelins superba tolkningar av den polske mästaren Szymanovskis masurkor.

Just nu är violinen, i ett nytt årtionde, på ett nytt sekel, igen en gång odödlig, vägvisande, spetsfundig – somrarnas väder och händelser varierar, men violinen kan sjunga på alla språk och i alla olika genrer.

 

Kolumn i Vasabladet 6.7.2012

Inga kommentarer