Arkiv över juli, 2014

Den positiva stoltheten

Skrivet 21.07.2014 
Regnbågsflaggan

Regnbågsflaggan

Empatin, omtanken om medmänniskan, kärleken till nästan, allt det här har naggats i kanterna på grund av oförmåga att hålla i de sociala tömmarna, och kanske framför allt ovilja att se till att det uppväxande släktet får en human bild av verkligheten.

Ändå finns den kvar. Kärleken. Omtanken. Förmågan att se medmänniskan som man ser sig själv. Om man vill.

Jag blir visserligen lite matt då jag märker att jag ännu skriver ungefär på samma sätt som jag gjorde i början av 70-talet. Allt det som många av oss strävade till i form av motstånd mot kärnkraft, bättre sjukvård, mera social solidaritet, är fortfarande rykande aktuella frågor.

Men på flera områden har vi ändå gått framåt med stormsteg. Låt mig ta ett aktuellt exempel, som visar att de flesta av oss varit förmögna att ändra på ingrodda fördomar, och att vända en negativ stolthet till en positiv.

För femtio år sedan var homosexualitet klassad som en psykisk störning, rentav en sjukdom, och det var inte så länge sedan utövandet av homosexualitet var straffbart. För en kort tid sedan bad ärkebiskopen om förlåtelse för att kyrkan har mobbat de homosexuella. De har rätt att ingå partnerskap och att ha jobb som förr kunde ha varit omöjliga att få ifall man var öppet gay eller lesbisk.

Därför är det så ledsamt, deprimerande och genant, att många fortfarande med tvärsäkra ”bibliska” argument motsätter sig att de som har en annan sexualitet än att vara straight, ska få likvärdiga rättigheter. Det har talats om att ordet ”pride”, det vill säga stolthet, skulle vara något negativt då LGBT-folket och de som sympatiserar med dem, samlas för att marschera, fira och visa inbördes solidaritet. Men det är ju inte negativt att vara stolt över andra saker. Sitt land? Sin flagga? Sin familj?

När man, med hänvisning till tusentals år gamla, motstridiga och svårtolkade religiösa skrifter, rackar ner på människor som har en annan sexuell orientering än man själv, kunde man faktiskt göra det som man redan i en tidig uppfostran i ett civiliserat samhälle brukar uppmanas att göra: titta sig själv i spegeln.

Jag tycker inte att utövad homosexualitet är någon synd eller något fel, men om nu en del, på grund av sin reaktionära tro, gör det, så kunde han eller hon må bra av att tänka på Jesus ord om grandet och bjälken.Sexualitet är en grunddrift hos människan, och det att en del människor föds med en annan slags sexualitet än andra, är ett faktum i livet och på jorden. Att gå åt andras sexualliv medan man menar att ens eget är det enda rätta, är inte enbart mobbning utan en verkligt negativ stolthet och dessutom en fördom, som hängt med alltför länge i den mänskliga historien.

Jag är stolt över att stöda och sympatisera med mina homo- och bisexuella vänner som marscherar i Jeppis Pride. Att stämpla och försöka förhindra vuxna människor att vara sådana de är tillsammans och utöva den sexualitet de har fötts med och att dessutom göra det med hjälp av att hänvisa till Gud förefaller mig som inte bara förmenande utan dessutom förskräckligt nedlåtande.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juli 2014

 

Inga kommentarer


Työtä ja yhteistyötä

Skrivet 01.07.2014 
Together

Together

Olen asunut eri puolilla Pohjanmaata. Asuimme perheen kanssa myös viisi vuotta Tampereella, ja yhden vuoden Ruotsissa. Kasvoin aika lailla suomenruotsalaiseen kontekstiin, mutta ei se mikään Ankkalampimaailma ollut. Isäni oli ollut myös rintamalla ja opiskeluaikana muuttunut kaksikielisestä kokkolalaisesta myös aika ”suomalaiseksi.” Ei sodassa tai maassa jota yritettiin jälleenrakentaa kannattanut paljon kysyä kieliprofiileitten perään. Minulla oli onnea: Tampereella opin itse suomea.

22 kesäkuuta 1944, 70 vuotta sitten suomenruotsalaisista koottu JR61 jota johti eversti ja Mannerheiminristiritari Alpo Marttinen sai tärkeän torjuntavoiton Viipurin Tienhaarassa, jota kutsuttiin ”Suomen lukoksi,” ja jossa noin 800 poikamme, monet heistä pohjalaisia, kaatui tai haavoittui.

Tali-Ihantalan suurissa taisteluissa oli myös paljon suomenruotsalaisia ja Ruotsista tulleita vapaaehtoisia mukana. Suomen puolustusta johti kenraaliluutnantti Lennart Oesh – Lasse Lehtisen mukaan ”Suomen suurin sotilas, Mannerheim mukaanlukien.” Mietin paljon oman isäni sotaretkeä kun sekä televisiossa että muussa mediassa on ollut paljon muisto-ohjelmia Kannaksen suurhyökkäyksestä. Usein annetaan sellainen kuva että rintamalla oli vaan pitkään hiljaista ennen Puna-armeijan ryntäystä kesäkuussa 70 vuotta sitten. Mutta kyllä siellä elettiin kuoleman varjossa koko ajan, eikä siellä ollut tarpeeksi ruokaa, tai suojaa kylmää ja pelkoa vastaan.

 On masentavaa että kaiken taistelun ja jälleenrakennuksen jälkeen vielä vuonna 2014 Suomessa on paljon eripuraisuutta ja ennakkoluuloja mitä tulee omiin vähemmistöihiimme ja ulkomaalaisiin.

Millaisen Suomen me haluamme? Joittenkin galluppien mukaan kuulumme maailman onnellismimpiin kansoihin. Mutta tiedämme kaikki ettei se kerro maastamme kaiken totuuden.

SOTE-uudistuksesta on paras syntyä jotain uutta, suurta ja rakentavaa, mikä antaa köyhille ja sairaillekin enemmän toivoa. Mistä löytyisi sitä samaa sisua millä maamme jälleenrakennettiin tuhoisan sodan jälkeen, sodan missä liian moni joutui antamaan terveydensä ja jopa elämänsä. Puhutaan paljon siitä miksi me olemme niin melankoolisia ja sulkeutuneita. Onhan siihen omat syyt.

Vaimoni on brittiläis-amerikkalainen opettaja ja journalisti ja hän viihtyy Suomessa todella hyvin koska täällä on niin hiljaista, puhdasta ja myöskin tasa-arvoista. Byrokratia ja liian kovat säännöt vaan haittaavat työntekoa. Mutta jollemme pidä huolta siitä että sekä heillä joilla menee hyvin menisi edelleenkin hyvin, ja siitä että heillä joilla ei mene niin hyvin, menisi paremmin, niin vaivumme yhteiskunnalliseen masennukseen. Nyt tarvittaisiin yhteishenkeä, empatiaa, avarakatseisuutta ja välittämistä, ja enemmän mahdollisuuksia kaikille työntekoon.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, kesäkuu 2014

Inga kommentarer