Arkiv över januari, 2014

Nuets olidliga lätthet

Skrivet 14.01.2014 
The Picnic

The Picnic

De sociala medierna blir alltmer forum för aktuella diskussioner, allt från livsåskådning och tro till aktuella händelser, evenemang, klimatpolitik, konspirationsteorier och dagspolitik. För att inte tala om litteratur. Det som glatt åtminstone mig mycket på den senaste tiden att man kan läsa så många fina dikter och till exempel gamla, fina, konstnärliga fotografier och diskussioner om dem.  Det öppnar mot en inre värld som sällan är särskilt synlig i det dagliga livet med dess fokus på nuets olidliga lätthet.

Att allt det som händer på Facebook ackompanjeras av en oändlig räcka reklam och en risk för att ”storebror ser dig” är naturligtvis bekymmersamt och problematiskt.

Att göra nuets olidliga lätthet mindre olidlig och till något mycket mera än lätthet borde vara en angelägen uppgift både för individen och för samfundet.

Samtidigt fördummar och förflackar om inte Twitter så i varje fall Facebook  – om man låter det ske.  En relevant synpunkt är dels att det finns ett liv och en kommunikation i verkliga livet eller per e-post och telefon också, inte enbart på Facebook.

Jag saknar den gamla trådtelefonens analoga och tidsmässigt lugna samtal med vänner, bekanta och folk som vill ta kontakt och ge respons. Jag är gammalmodig i det avseendet. Det fanns en fördröjning av impulsivitet men samtidigt en positiv drive i att tala i vanlig telefon. Mobilsamtalen har en lite annan karaktär och är mer till för snabba anrop.

Dessutom anses trådtelefonerandet ha varit mycket mera hälsosamt och mindre riskfyllt när det gäller strålning och annan aktivitet i atmosfären både hemma och borta.

Det är enbart nedmonterandet av och likgiltigheten för trådteleonens och Skypes möjligheter som hindrar oss från att umgås på det sättet. Många tror att även Skype, MSN eller FaceTime också måste vara tidseffektivt. Ett misstag, tycker jag.

Ett totalt uppgående i det ändå lite overkliga livet på de sociala medierna kan väl knappast leda till annat än en pseudoverklighet? Måtta med allt borde kanske vara ett seriöst alternativ? Många människor har helt enkelt inte tid att sitta på datorn halva dagarna och uppriktigt sagt förstår jag inte hur människor som jobbar heltid med krävande arbeten har varken tid eller lust med alla dessa helt onödiga uppdateringar om när och hur man ätit lunch och var man befinner sig i bilen, på tåget, flyget eller båten just nu och då, och allt man iakttar medan man befinner sig ute i samhället.

En angelägen debatt, som väl påbörjades av dr Trygve Söderling, har förts på Ny Tids Facebooksida för diskussion. Att åsikterna är olika är bara positivt, men det är lite synd att diskussionen stannar inom Facebooks gränser – om den nu gör det. Jag har märkt att många som inte är med på Facebook i varje fall får information därifrån. Facebook läcker givetvis.

Alla aktiviteter, även om de kommer som länkar och tips på Facebook, som kan leda till mera och fördjupad läsning, intagande av relevant och korrekt information eller mera konsumtion av bra böcker, musik och konst kan så vitt jag förstå i vilket fall som helst enbart vara till nytta för den som vill motarbeta förytligandet, rasismen, indifferensen och konsumismen i ett samhälle som mer och mer börjar likna en krimskramsmarknad i motsats till det gemenskapens och samhörighetens samhälle som bland andra presidenten talat om.

Men att bry sig om andra kan inte enbart handla om privatföretagsamhet när det gäller vår omsorg om varandra. Vi börjar mera och mera likna USA. Privatiseringen av vården och krav på mottagare av samhälliga socialtjänster är synnerligen problematiska alternativ, även om somliga av dem också kan vara bra. Att bry sig om sin medmänniska betyder också politiskt engagemang och ett kritiskt granskande av den ekonomiska politik som framstår som lika hysterisk som det oändliga konsumerandet. Förr eller senare kraschar åtstramningspolitiken om inte EU börjar tro på sina egna möjligheter att ge människor jobb och framtidstro. Uppmaningarna till att konsumera verkar inte stå i någon som helst proportion till den nedtrappning av jämlikheten i samhället som pågår.

Någonting som sällan diskuteras särskilt mycket är att man kan finna många alternativa internetbutiker, diskussionsforum, teologiska bloggar och mycket, mycket annat på nätet. Själv har jag fått tips om den både på och utanför Facebook. Den ekologiska rörelsen, den alternativa livsstilen och ett icke-konsumistiskt tänkande, för att nämna några exempel, finns nog på internet också. De alternativen har inte försvunnit någonstans med de sociala mediernas ankomst.

Det är med dem som med tv-kanaler. Man väljer själv vilka man tittar på. Liksom man väljer vilka man följer på Twitter och vilkas bloggar man läser.

 

 

Inkast i Vasabladet i januari 2014

 

Inga kommentarer


En ny atmosfär

Skrivet 14.01.2014 
Sunlight

Sunlight

Sauli Niinistö knyckte, ovetande om mina intentioner, min första idé för en kolumn till nyåret. Han talade om att vi borde börja prata mera med varandra och fråga hur våra grannar och vänner mår.

Jag antar att presidenten har medarbetare som är på alerten och vet vad som rör sig i människors sinnen.  Talskrivarna har det hett om öronen under helgerna, för det gäller att sätta pricken på det politiska i-et så att medborgarna ska få en känsla av vartåt de politiska vindarna blåser under det nya året.

En ny atmosfär är av nöden. Det var rätt uttänkt av den eftertänksamme presidenten. De flesta av oss har uppenbarligen förlorat mycket av den gemenskap och den solidaritet som funnits på ett mänskligt plan under den senare delen av 1900-talet.

Det mänskliga umgänget och omsorgen och medmänniskan, nästan, släktingen, de som kanske har det svårare än de flesta – allt detta har runnit ut och underordnats en viss narcissism som hellre ser till jaget än till duet.

Gemenskap och solidaritet på det mänskliga och privata planet går trots allt hand i hand med gemenskap och solidaritet på det politiska planet.

Om inte presidentens ord överförs i politisk handling så låter de som en skrällande cymbal snarare än som en vacker sång om kärleken till nästan.

När presidenten försvarar ett starkt fasthållande vid EU:s grundbultar så är han på rätt spår. I hans tal fanns en dold, sublim kritik mot att EU i första hand blivit ett maskineri där de ekonomiska visionerna tröskas i en långsam kvarn.

Niinistös förhoppning att alla som bor i Finland ska känna sig hemma här och ha möjlighet att jobba här på lika villkor oberoende av var man är född och varifrån man kommer var också en synnerligen välkommen markering.

Problemet är att även en sådan förhoppning måste omsättas i politisk handling. Många som av olika skäl flyttar till Finland och vill ge sitt eget bidrag till arbetslivet och samfundet här har svårigheter att tillämpa sitt kunnande och sin begåvning på grund av det rigida utbildningssystemet.

Vårt skol- och undervisningsväsende är ju av hög klass, men det måste till mera samarbete och mera flexibilitet för att var och en ska kunna finna sin egen plats utan att behöva hanka sig fram med enbart egen kraft och egna idéer.

Det finns också en klass, en kategori människor som inte helt omfattas av social- och arbetsskyddet i Finland. De som frilansar och arbetar utanför de klassiska fackföreningarnas och de klassiska definitionerna på arbete samt de som är småföretagare har det svårt och riskerar att tappa modet.

Socialskyddet håller på att uppdateras av riksdagen, men även riksdagens kvarnar mal långsamt.

Om vi inte får en ny atmosfär där vi bryr oss mer om hur den andra mår än hur vi själva har det, så finns inte heller de politiska förutsättningarna för ett mänskligare samhälle.

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning i januari 2014

 

 

 

 

Inga kommentarer


Ömsesidig respekt i Karlebyförsamlingen

Skrivet 03.01.2014 
Karleby sockenkyrka

Karleby sockenkyrka

Jga funderar på storyn om kyrkoherdevalet i Karleby som publicerades i gårdagens Kyrkpressen. De som representerar den konservativa sidan i Karleby, en av stiftets få konservativt ledda församlingar, vill att samarbetet ska kännetecknas av kontinuitet av det gamla, medan domkapitlet och de som representerar mainstream i vår församling, vill att att samarbetet ska gå framåt och öppna nya vägar. Det är att hoppas att valet av kyrkoherde leder till att samarbetet ska kunna omfatta alla, och att verksamheten i församlingen ska kännetecknas av ömsesidig respekt för varandras teologi och åsikter.

Låt mig ta ett exempel: Jan NYgård talar om ”utomstående aktörer” och antyder att sådana kan komma att föreslå alltför radikala talare. Så vitt jag vet har det inte funnits några sådana utomstående aktörer, utan de talare som kallats annanstans ifrån har kallats genom samarbete inom församlingen och dess organ.

Men om som nu är, ofta mycket konservativa personer, av vilka somliga protesterar mot och motsätter sig vår kyrkas och vårt stifts teologi, får kallas – så borde väl även människor på den andra radikala kanten också få kallas som talare, om det ska gå jämnt ut? Hur som helst så borde inte en omsorg om den egna rätta läran gå före en omsorg om det att alla i församlingen omfamnas och får tillgång till olika slag av förkunnelse.

De som sökt kyrkoherdetjänsten är kaplanen i Karleby svenska församling Jan Nygård, chefen för Förbundet Kyrkans Ungdom, pastor Per Stenberg, och verkamhetsledaren för Folkmissionen i Mellersta Österbotten, pastor Tuiski Winter.
Jan Nygård representerar en traditionell ämbetssyn och en konservativ teologisk uppfattning, medan Per Stenberg närmast kan karaktäriseras som en moderat på församlingslinjen. Tuisku Winter har jag ingen aning om var han står, det har inte framkommit i offentligheten. Hans mor är kvinnlig präst, och han själv leder en sektion av en väckelserörelse.
Jan Nygård har tidigare inte samarbetat fullt ut med kvinnliga präster, men det har Per Stenberg gjort. Bägge talar för fortsatt samarbete – det är nu upp till biskopen att avgöra vilka som är behöriga enligt biskopsmötets beslut om att alla kyrkoherdar ska kunna samarbeta med kvinnliga präster.

 

 

Inga kommentarer